20.7.1879 Motgången i London

Svensk text

Motgången i London.

Underrättelserna om det bedröfliga resultatet af Finlands deltagande i den internationella landtbruksutställningen i London hafva säkerligen vida kring landet framkallat harm och förtrytelse, hos mången väl äfven nedslagenhet och missmod. Ty det är ej en blott af något fåtal bedrifven industri, som i täflan med andra länders blifvit underkänd, det är tvärtom en näringsgren, som bedrifves af tusende. Och det är ej heller en ny produktion, ännu stadd i lärospånen, det är en sekelgammal handtering, som sålunda blifvit kuggad, efter att, såsom nog allmänt troddes, redan hafva uppnått en ganska hög ståndpunkt.

Hvilka äro då orsakerna till detta misslyckande? Det torde vara af vigt att söka få denna fråga besvarad. Ty motgångar på det ekonomiska området få ej, åtminstone icke uteslutande, skrifvas på det blinda ödets, den nyckfulla slumpens konto; man bör taga reda på felen för att framdeles kunna undvika desamma.

För det första var det måhända ett fel att Finland alls deltog i utställningen, enär den försiggick på en för oss högst ogynsam tid af året. I Finland, liksom öfverallt, tillverkas det bästa smöret den tid korna nära sig med färskt gräs. Dock böra de första 10 à 15 dagarna af betestiden undantagas; de äro en öfvergångstid, hvarunder mjölken befunnits icke gifva materiel för hållbart smör. I början eller medlet af juni komma kreaturen på bete. Alltså är det först i slutet af juni tillverkningen af godt sommarsmör kan vidtaga, eller 3 à 4 veckor senare än det till London afsända smöret blef kernadt. Naturligtvis måste det finska smöret redan af detta skäl presentera sig ofördelaktigt, isynnerhet då alla andra täflande länder kunde sända sommarsmör. – Men det är dock förklarligt, att man ville vara med på denna stora utställning; man kunde ju hoppas att juryn skulle taga hänsyn till tillverkningstiden, och att omdömet kunde utfalla nog gynsamt för att underlätta den länge eftersträfvade afsättningen i England.

Då nu deltagandet en gång var beslutadt, erfordrades onekligen stor varsamhet och omsorg, samt insigt i vilkoren för framgång, för att icke misslyckas. Men icke ringa misstag synas ha blifvit begångna.

Det är otvifvelaktigt att ett temligen betydligt antal mejerier producerar smör af prima qvalitet; men lika säkert är att ett vida större antal ännu icke vunnit nödig säkerhet och jemnhet samt att särskildt af allmogen för det mesta icke tillverkas sådan vara, som kunde bestå profvet i London, allraminst då tiden för varans beredning var så ogynsam som ofvan antyddes. Under vår finska mejeriutställning i mars uttalades också af mången den åsigt, att intet smör borde få afsändas till Londoner expositionen som icke vid sorgfällig afprofning före afsändningen befunnits fullgodt.

Men någon sådan afprofning har icke skett. Den skulle visserligen varit förenad med icke ringa praktiska svårigheter. Beklagas måste dock att den uteblifvit Ty i en sådan affär som smörexporten bedömes varan kollektivt för ett helt land eller en hel landsort; den enskilda tillverkarens firma har en jemförelsevis försvinnande betydelse. Det förefanns således ett kollektivt eller solidariskt intresse vid att ingen underhaltig vara finge i London deltaga i representerandet af Finlands mejeriindustri. Såsom det nu tillgick, hafva agnarna förqväfdt hvetet.

Då afprofning af sjelfva smöret underläts, hade åtminstone alla de numror bort utan skonsamhet kasseras, hvilka företedde ett dåligt emballage. Någon rimlig anledning fanns påtagligen icke, att i London uppvisa, huruledes man i Finland delvis ännu förpackar sitt smör i kärl af kådiga träslag, oaktadt man länge sedan lärt sig inse, att smöret deraf tager skada.

Att det icke heller var väl bestäldt med transporten, har redan blifvit offentligen uttaladt, – nämligen så tillvida, att olämplig afgångstid för ångaren från Göteborg vållat för tidig afsändning hemifrån. Möjligen hafva fel begåtts äfven i skötseln under transporten. Så t. ex. ha vi hört berättas, att smöret på den ångbåt, sen Åbo inlastade detsamma, blifvit stufvadt i ångpannans granskap. Om detta vore fallet, hvilket vi dock ej vilja tro, så vore det ensamt nog att förklara misslyckandet vid utställningen. – Såsom ett groft fel har det äfven förefallit mången, att vederbörande ombud icke anskaffade is för smörets afkylning under de 8 dagar det låg lagradt i London före utställningen. – Det är omöjligt att smöret hade blifvit härsket, om det ej vid ett eller annat tillfälle varit utsatt för rent af skadliga inflytanden i stället för att skyddas och bevaras.

Det finnes intet skäl att betvifla den goda viljan hos dem, som hade bestyret i och för utställningen sig ombetrodt. Men att anordningarna icke i allo varit med tillbörlig insigt vidtagna, derom vittnar resultatet.

Det är dock ej endast i afseende å sättet för deltagande i slika utställningar, som lärdom kan hemtas af det i London gjorda fiasco; det kan tjena till fingervisning äfven hvad chancerna för vår smörexport till England vidkommer. Antagligt är nämligen, att en stor del af vårt utstälda smör var underhaltigt redan vid afsändningen och det af skäl, att det tillverkats vid mejeri med alltför inskränkta mjölktillgångar. När blott några skålpund i sender kunna kernas och fyllandet af en ½ drittel (58 ℔) således kräfver flera satsers kerning, kan varan icke blifva fullt likformig. Likaså måste, om grädden samlas under flere dagar för att åstadkomma en kerning, smöret blifva sämre, än om hvarje dags skumning förslår till en sats för kernan.

De antydda olägenheterna göra sig endast i mindre grad gällande med afseende å afsättningen i S:t Petersburg. Utförseln dit går så att säga i formerna af en minuthandel. Smöret sändes vanligen i större eller mindre stycken, inlagdt i lådor, och det är icke länge på väg. Men exporten en gros till aflägsen marknad fordrar väl fylda lufttäta kärl af vissa större dimensioner; – ½ dritteln är den minsta.

Af dessa korta antydningar framgår såsom slutsats: antingen, att endast de större mejerierna må arbeta för den engelska marknaden, men de mindre fortfarande blott för Petersburg, medan den öfvervägande mängden allmogesmör allt framgent får åtnöjas med det pris som i Tyskland kan betingas, eller ock, att distriktsmejerier måste inrättas i stort antal, för tillverkande af prima smör, som kan afsättas i England, allt medan man fortfarande må vid de bestående enskilda mejerierna bemöda sig om den i många afseenden fördelaktiga Petersburgska marknadens bibehållande.

Det säger sig sjelft, att det senare alternativet är att föredragas. Likasom våra i hemmen väfda tyger aldrig kunna blifva en stor exportartikel, eller i större omfattning täfla med fabriksväfnader, likaså kan icke från hvarje hemmans mjölkkammare presteras ett smör som i bredd med de stora mejeriernas kunde utbjudas å verldsmarknaden. Vi hafva vid utställningen i London helt naivt låtit hundratals numror ”hemslöjdssmör”, genom sin mängd bortskymmande de större mejeriernas alster, representera Finlands smörproduktion. Bedrifves exporten i analogi dermed, torde den icke gå lyckligt.

Vi måste sträfva derhän, att finskt smör må till öfvervägande del blifva en prima vara. Dertill erfordras välskötta större, gemensamma mejerier, som förarbeta all mjölk från så stort område att mjölkens transport till mejeriet kanske utan skada. Detta är visserligen icke det enda vilkoret för ändamålets ernående: god utfodring åt kreaturen, snygg behandling af mjölken m. m. kommer dertill. Men så länge förenämnda hufvudvilkor icke blifvit uppfyldt, skall vår smörexport hafva att kämpa med stora svårigheter.

Det förefinnes dock säker utsigt till högre utveckling af denna industri, om blott nödvändigheten af oförtrutet framåtskridande allmänt erkännes. Må de, som förmå arbeta för dess höjande, icke låta sig afskräckas af motgången i London.

L. M.

Finsk text

Lontoon vastoinkäyminen.

Tieto Suomen kehnosti sujuneesta osallistumisesta Lontoon kansainväliseen maatalousnäyttelyyn on varmaankin herättänyt maassamme laajalti harmia ja suuttumusta ja monissa kaiketi myös alakuloa ja masennusta. Kysehän ei ole vain muutaman harvan harjoittamasta teollisuudesta, joka olisi muiden maiden kanssa kilpaillessaan todettu ala-arvoiseksi, vaan päinvastoin tuhansien harjoittamasta elinkeinoalasta. Tuotannonala ei liioin ollut uusi ja vielä lapsenkengissään, vaan tässä reputettiin vuosisatoja vanha elinkeino, jonka yleisesti uskottiin jo saavuttaneen varsin korkean tason.

Mistä tämä epäonnistuminen sitten johtui? Kysymykseen lienee tärkeää löytää vastaus. Sillä talouden alalla sattuneita vastoinkäymisiä ei saa koskaan, ainakaan yksinomaan, kirjata sokean kohtalon ja oikullisen sattuman syyksi; on otettava selvää virheistä, jotta niitä vastaisuudessa voidaan välttää.

Ensinnäkin saattoi olla virhe, että Suomi ylimalkaan osallistui näyttelyyn, koska se järjestettiin meille mitä epäsuotuisimpaan aikaan vuodesta. Suomessa, kuten muuallakin, paras voi valmistetaan siihen aikaan, kun lehmät ovat saaneet ravinnokseen tuoretta ruohoa. Silti laidunkauden 10–15:tä ensimmäistä päivää tulisi välttää; ne ovat siirtymäaikaa, jolloin maidosta ei ole todettu saatavan hyvin säilyvää voita. Eläimet pääsevät laitumelle kesäkuun alussa tai puolivälissä. Näin ollen kunnon kesävoin valmistaminen voidaan aloittaa vasta kesäkuun lopulla tai 3–4 viikkoa myöhemmin kuin Lontooseen lähetetty voi oli kirnuttu. Tietysti jo tästäkin syystä suomalainen voi näyttäytyi pakostakin huonossa valossa, erityisesti siksi, kun muut kilpailuun osallistuneet maat saattoivat lähettää kesävoita. – On kuitenkin ymmärrettävää, että tähän suurnäyttelyyn haluttiin osallistua; saattoihan aina toivoa, että raati olisi huomioinut valmistusajan ja että arvio olisi voinut osoittautua riittävän suosiolliseksi edistääkseen pitkään tavoiteltua Englannin menekin kasvua.

Kun osallistumisesta nyt oli päätetty, epäonnistumisen välttämiseksi vaadittiin kieltämättä suurta varovaisuutta ja huolellisuutta sekä tietoa siitä, mitä menestys edellyttää. Huomattavilta virheiltä ei nähtävästi sittenkään voitu välttyä.

Kiistatta varsin huomattava määrä meijereitä tuottaa ensiluokkaista voita; mutta yhtä varmasti on sitäkin enemmän niitä, jotka eivät ole vielä saavuttaneet tarvittavaa varmuutta ja tasaisuutta, eivätkä varsinkaan talonpojat tavallisesti valmista sellaista tavaraa, joka selviäisi Lontoon koetuksesta, varsinkaan kun tuotteen valmistusaika oli niin epäsuotuisa kuin edellä mainittiin. Maaliskuussa pidetyssä Suomen meijerinäyttelystä moni myös ilmaisi kantansa, ettei Lontoon näyttelyyn pitäisi lähettää sellaista voita, jota ei ole ennen lähetystä todettu huolellisissa tarkastuksissa täysilaatuiseksi.

Sellaista tarkastusta ei kuitenkaan koskaan suoritettu, joskin siihen olisi myös liittynyt melkoisia käytännön hankaluuksia. On silti valitettavaa, ettei sitä tehty, sillä voinviennin kaltaisessa kaupassa punnitaan samalla kertaa koko maan tai kokonaisen maaseutupaikkakunnan tuotteet; yksittäisen firman merkitys jää siinä verraten olemattomaksi. Näin ollen kollektiivinen tai solidaarinen etu olisi vaatinut sitä, ettei yksikään ala-arvoinen tuote pääsisi Lontooseen edustamaan Suomen meijeriteollisuutta. Nyt kuitenkin kävi niin, että jyvät hautautuivat akanoiden alle.

Kun itse voi jätettiin tarkastamatta, joukosta olisi ainakin pitänyt armotta karsia ne tuotteet, jotka oli pakattu huonosti. Ei selvästikään ollut mitään järkevää syytä esitellä Lontoossa, kuinka jotkut Suomessa yhä pakkaavat voinsa pihkaisesta puusta tehtyihin astioihin, vaikka sen on jo pitkään tiedetty olevan voille vahingoksi.

Julkisuudessa on jo mainittukin, ettei kuljetuskaan sujunut niin kuin olisi pitänyt, – nimittäin sikäli, että höyrylaiva lähti Göteborgista sopimattomaan aikaan, jolloin tuotteet jouduttiin lähettämään kotoa liian aikaisin. Rahtia oli mahdollisesti käsitetty virheellisesti myös kuljetuksen aikana. Olemme esimerkiksi kuulleet kerrottavan, että Turussa laivaa lastattaessa voi sijoitettiin höyrykattilan välittömään läheisyyteen. Jos näin tapahtui, mihin emme kuitenkaan tahtoisi uskoa, se yksin riittäisi selittämään näyttelyn epäonnistumisen. – Moni on pitänyt karkeana virheenä sitäkin, ettei vastaava asiamies hankkinut jäätä voin viilentämiseen niiden 8 päivän ajaksi, kun se oli varastoituna Lontoossa ennen näyttelyä. – Voi ei ole mitenkään voinut pilaantua, ellei se jossain vaiheessa ole joutunut alttiiksi suorastaan haitallisille vaikutuksille sen sijaan että sitä olisi säilytetty hyvässä suojassa.

Ei ole aihetta epäillä niiden ihmisten hyvää tahtoa, jotka olivat ottaneet huolehtiakseen näytteille asettamisesta ja sen valmisteluista. Tulos kuitenkin osoittaa, että järjestelyjä ei ollut toteutettu niin asiantuntevasti kuin olisi vaadittu.

Lontoon fiasko ei toiminut opetuksena pelkästään siitä, millä tavoin tuollaisiin näyttelyihin tulisi osallistua; samalla se näytti suuntaa, millaiset mahdollisuudet voitamme on viedä Englantiin. On nimittäin syytä olettaa, että suuri osa näyttelyssä esitellystä voistamme oli ala-arvoista jo lähetettäessä siitä syystä, että se oli valmistettu meijerissä, jolla oli käytössään aivan liian vähän maitoa. Kun voita pystytään kirnuamaan vain muutama naula kerrallaan, jolloin ½ drittelin (58 ℔) täyttämiseksi sitä on kirnuttava useampaan otteeseen, voista ei voi tulla täysin tasalaatuista. Ja jos kermaa joudutaan kokoamaan useamman päivän ajan kirnuamista varten, voista tulee huonompaa kuin silloin, kun jokaisesta päivittäisestä kuorinnasta saadaan yksi kirnullinen.

Edellä mainitut epäkohdat eivät nouse samassa määrin esiin vietäessä voita Pietariin. Sinne suuntautuva vienti on luonteeltaan niin sanotusti vähittäiskauppaa. Voi lähetetään yleensä isompina tai pienempinä kappaleina pakattuna laatikkoihin, eikä sinne ole pitkä matka. Mutta vietäessä tavaraa tukuittain kaukaisille markkinoille tarvitaan jo hieman suurempia, ilmatiiviitä astioita; – ½ dritteliä on vähimmäiskoko.

Näistä lyhyistä huomautuksista voidaan tehdä johtopäätös: joko ainoastaan suurimpien meijerien tulee tähdätä Englannin markkinoille ja pienimpien ainoastaan Pietariin, kun taas ylivoimaisesti runsaslukuisimpien talonpoikaisvoin valmistajien on jatkossakin tyytyminen siihen hintaan, jota Saksassa voi vaatia, tai sitten maahan on rakennettava useita piirinmeijereitä, jotka kykenisivät valmistamaan ensiluokkaista voita Englantiin myytäväksi, samalla kun jäljelle jääneet yksittäiset meijerit keskittyisivät säilyttämään asemansa monessakin mielessä edullisilla Pietarin markkinoilla.

On sanomattakin selvää, että jälkimmäinen vaihtoehto on suositeltavampi. Aivan kuten kodeissamme kudotuista kankaista ei koskaan voi tulla suurta vientiartikkelia, eivätkä ne voi suuressa mittakaavassa kilpailla tehtaassa kudottujen kankaiden kanssa, joka kodin maitokamarissa ei ole mahdollista valmistaa voita, jota voisi tarjota maailmanmarkkinoilla yhtä laajalti kuin suurten meijereiden tuotteita. Lontoon näyttelyssä annoimme Suomen vointuotantoa esiteltäessä naiivisti satojen ”kotitalousvoiden” valmistajien jättää varjoonsa suurempien meijerien tuotteet. Jos vientiä harjoitettaisiin samalla periaatteella, siinä ei hyvin kävisi.

Meidän on pyrittävä siihen, että suomalaisen voin täytyy olla pääosin ensiluokkaista tavaraa. Siihen tarvitaan hyvin hoidettuja suuria yhteisiä meijereitä, jotka esikäsittelevät kaiken maidon niin suurelta alueelta, ettei maito vahingoitu kuljetettaessa meijeriin. Se ei tosin ole ainoa ehto tavoitteen saavuttamiselle: karjan on lisäksi saatava hyvää ravintoa ja maitoa on käsiteltävä puhtaasti ym. Mutta jos edellä mainittuja perusedellytyksiä ei täytetä, voinviennillämme on edessään suuria vaikeuksia.

Tällä teollisuudenalalla on silti varmasti edellytykset nousta korkeammalle tasolle, vaikka yleisesti tunnustetaankin, että se on jatkuvan kehittämisen tarpeessa. Älkööt ne, joilla on kykyä työskennellä sen edistämiseksi, antako Lontoon vastoinkäymisten lannistaa itseään.

L. M.

Original (transkription)

Ingen transkription, se faksimil.

Dokumentet i faksimil