16.11.1873 Svante Dahlström–LM
Finsk text
16.11.1873
H.V.
En ole ehtinyt aiemmin vastata kirjeeseesi porvarissäädyn päiväkirjoista, jonka vihon mukana lähetit minulle 18 toukokuuta 1872. Mutta jonkinlaista vastausta se kaipaa, ei siksi että esittäisin sen totuudellisuuteen mitään huomautuksia sinun kannaltasi, vaan minun kannaltani. En nimittäin voi, niin paljon kuin totuuden kunnioittaminen vain sallii, olla koettamatta jollain tavoin torjua sitä tyytymättömyyttä, mitä ilmaiset pöytäkirjojen toimitustyön hitauden suhteen.
Hitautta ei voi kiistää, mutta haluaisin ennen kaikkea selvittää, että toimituksen ei ole tarvinnut keskeyttää pöytäkirjojen painamista kuin kerran tänä vuonna. Jos jotain viivytystä tapahtui aiemmin käsikirjoitusten puuttumisen vuoksi, mihin en usko, niin se ei kestänyt kuin enintään muutamia päiviä ja aiheutui siitä, että valmiit pöytäkirjat makasivat viikko- tai kuukausikaupalla täällä asuvien säädyn jäsenten luona sen sijaan että ne olisi lähetetty eteenpäin – kuten myöhemmin on tapahtunut monta kertaa. Painatuksen viivästyminen ei vuoden ensimmäisen puoliskon tai kolmen neljänneksen aikana siis johtunut minusta vaan painosta itsestään, mikä Calamniuksen täytyy voida vahvistaa. Mutta kun painatus kerran on viipynyt näin kauan, täytyy koko hanketta pitää epäonnistumisena. Sitä ei näin ollen voi asettaa minun virheekseni. On totta, että jos painattamista olisi kiirehditty, se olisi aiemmin törmännyt toimituksellisiin esteisiin, mutta koska tilanne ei ollut tämä, niin painattaminen kulki itse valtiopäivien aikana niin paljon toimitustyön jäljessä, että valtiopäivien päättyessä ainakin yhden kuukauden koottu ja tarkistettu pöytäkirja oli painamatta.
Sitten työskentelin syksyllä – kesällä en tehnyt paljoa, se myönnettäköön –2 ½ kuukautta lähes yksinomaan pöytäkirjojen parissa, mihin tarkoitukseen olin hankkinut virkavapaata tullihallituksesta. Siksi luulen, että vaikka painattamista olisi valtiopäivien jälkeen kiirehditty, se ei olisi törmännyt toimituksellisiin esteisiin paljoakaan sen aikaisemmin kuin mitä nyt tapahtui. On myös korostettava, että työmääräni oli paljon arvioitua suurempi. Minulla on valtiopäivien jälkeen ollut kahteen otteeseen virkavapaata yhteensä 4 ½ kuukautta, pelkästään näiden pöytäkirjojen työstämiseen. Näiden virkavapaiden aikana ensin viime syksynä ja sitten tämän vuoden kesällä olen, jollei nyt aivan joka päivä, niin työskennellyt koko ajan ahkerasti, suurimman osan ajasta keskimäärin 7–8 tuntia päivässä. Olen työstänyt pöytäkirjojna myös muuna aikana, kun työteliäät virkatehtäväni ovat sen sallineet, mutta sellaista ei ole ollut paljoa. Ja kaikesta tästä huolimatta en ole ehtinyt pitemmälle kuin 23.5. pöytäkirjaan.
Jotta tämä tulisi ymmärrettäväksi, minun täytyy selvittää yksityiskohtaisesti, miten pöytäkirjojen toimitustyö etenee. Ensin on luettava läpi ehdotukset ja mietinnöt, jotta pääsisi sisälle asiaan, varsinkin nyt, kun se suurelta osin on jo haihtunut mielestä. Sitten on asiayhteyden vuoksi luettava läpi keskustelu kokonaisuudessaan, sillä myöhemmät lausunnot usein täydentävät ja selventävät aiempia. Tämän jälkeen alkaa varsinainen yksityiskohtainen läpiluku, korjaaminen ja täydentäminen, jossa on tavan takaa jälleen turvauduttava mietintöön, etenkin silloin kun on kyse. lakiehdotusten toimitustyöstä. Kun on tällä tavoin päästy loppuun, täytyy kaikki jälleen lukea läpi mahdollisten puutteiden havaitsemiseksi. Keskustelu on siten luettava läpi ainakin kolme kertaa (todellisuudessa olen useimmiten lukenut sen läpi neljä kertaa). Sen, jolla on kokemusta siitä kuinka työlästä on parannella sitä mitä toiset asiaan vähemmän perehtyneet ovat kirjoittaneet –ja sinulla pitäisi tätä kokemusta olla pankkivaliokunnasta – ei pitäisi epäillä, kun sanon, että tämä kaikki sekä eri läpilukemiset, äänestystulosten mukaanottaminen ym. toimitustyö on harvoin mennyt alle 1½ tunnissa arkkia kohti. Alle tunnin ei pääse juuri koskaan, usein menee kaksi tuntia ja enemmänkin. Enkä puhu tässä umpimähkään, vaan olen todella kontrolloinut ajankäyttöäni ja koettanut saada vähennettyä sitä. Ja jos se onnistuukin jonkin puheenvuoron kohdalla, niin kohta tulee taas vastaan sellainen, useimmiten heikompi puhuja, joka on ymmärretty puutteellisesti tai täysin väärin ja vie kohtuuttomasti aikaa että siitä saa jotain selkoa. Minulla onkin toisinaan suuri kiusaus pyyhkiä koko puheenvuoro tai osia ylitse, sillä sellaistakin kuitenkin toisinaan tapahtuu, mutta olen myös havainnut, että Öhrnberg ei lopullisessa läpilukemisessa sellaista milloinkaan hyväksyisi. Jos oletamme kunkin kokoontumisen pöytäkirjan olevan 18–20 arkkia, niin kuin valtiopäivien jälkipuoliskolla keskimäärin oli, niin kukin kokous vaatii 30–40 tunnin eli 4–5 työpäivän keskeytymättömän työn –ja harvoin olen niin paljoa ehtinyt. Olen ehtinyt valtiopäivien jälkeen käydä läpi noin 20 kokousta noin kolmen kuukauden ankaralla työllä, ja tosiasiassa aikaa on mennyt selvästi enemmmän. Ainakin saman verran on vielä jäljellä.
Kysyt ehkä, että miksi en sitten hae lisää virkavapaata? Aivan yksinkertaisesti siksi, että sellaista ei myönnettäisi, sillä jo tähänastinen virkavapaani Tullihalituksessa on herättänyt pahaa verta ja kunnioitettu päällikköni on esittänyt siitä monta näsäviisasta huomautusta. Jos pöytäkirjojen pitäisi olla valmiina niin kuin pitäisi, muutamassa kuukaudessa valtiopäivien päättymisen jäkeen, niin tämä työ, jota olen valtiopäivien aikana ja niiden jälkeen tehnyt porvarissäädyn pöytäkirjan eteen olisi vaatinut ei yhtä vaan kolme notaaria –eikä tämä ole liioittelua, – jos nimittäin koko toimitustyötä ajatellaan.
Jollen olekaan tässä työssä ehkä tehnyt kaikkea mikä olisi mahdollista – ja sellaista voi harvoin väittää hyvällä omallatunnolla silloin kun kyse on pitempikestoisesta työstä, niin luulen laittaneeni siihen kuitenkin niin paljon ja jopa enemmänkin vaivannäköä kuin mitä kohtuudella voidaan vaatia. Eräs toinen seikka minua kyllä on vaivaamassa – ja sen myönnän – että olen ottanut itselleni enemmän työtä kuin mistä voin selviytyä. Tämä selittyy ja saanee anteeksiantonsakin osin siitä, että edellisillä valtiopäivillä minulla ei ollut tällaista tehtävää, siis käydä läpi, korjata ja täydentää sitä mitä toiset ovat kirjoittaneet, vaan olen ainoastaan itse kirjoittanut osan pöytäkirjoista. Ja vielä suurempi syy lienee se, että porvarissäädyn keskustelut viime valtiopäivillä olivat laveammat kuin edeltävillä pitkään aikaan, mitä seikkaa en tietenkään voinut nähdä ennalta.
Siinä minun puolustukseni. Sen laajuus johtuu suurelta osaltaan siitä – voin hyvin sanoa sen – että arvostan sinun mielipidettäsi enemmän kuin useimpien muiden. Toivon että myös sinä voit tästä havaita, että syy toimitustyön viivästymiseen oli pikemmin olosuhteissa, ei niinkään
palvelijasi
S. Dalströmin
16.11.1873
Original (transkription)
|19|
1873 16/11tillagt
B.BBäste Broder!
Ditt bref af den 6, som Du tillsände mig jemte häftet för den 18.
Maj 1872. af Borgareståndets protokoll, har jag ej hunnit besvara förr
än nu. – Men något svar på detta bref behöfves alldeles icke invänder
Du – Sant från Din ståndpunkt, men icke så från min. Jag kan nemli-
gen icke underlåta att, såvidt sådant med aktningen för sanningen
låter sig göra, söka från mig afvältra det missnöje Du yttrar öfver
långsamheten med protokollarnes redaktion.
Denna långsamhet kan icke bestridas, men först och fämst vill jag
upplysa, att protokollernas tryckning icke förr än ett stycke in på det-
ta år behöfde uppehållas för redaktionen. Skedde något uppehåll för-
ut, i brist på manuskript, hvilket jag icke tror, så räckte det ej mer
är några dagar och var förorsakadt deraf, att färdiga protokoller blef
nu liggande i vecko- och månadtal hos en eller annan af ståndets
här besatte medlemmar, i stället för att skickas vidare – något som
senare flere gånger inträffat. – Den försenade tryckningen var således
under det första 2/5 eller 3/4 året vållade icke af mig, utan af trycke-
riet sjelf, hvilket Calamnius bör kunna intyga. Emellertid måste,
då tryckningen en gång dragit så långt ut på tiden, hela företa-
get anses förfeladt. Detta kan jag derföre ej erkänna såsom mitt
fel. Sant är; för att om tryckningen mera påskyndats, skulle den förr
stött på redaktionshinder; men utom det att det faktiska förhållan-
|2|
det ej var sådant, såg tryckningen under sjelfva landtdagen så mycket ef-
ter redaktionen, att vid landtdagens slut minst en månads uppsatt
och justeradt protokoll var otryckt; och sedan arbetade jag under
hösten – under sommaren blef, det erkänner jag, icke mycket gjordt –
i 2 ½. månader nästan uteslutande på protokollet, för hvilket ändamål
jag utverkat mig ledighet från min tjenst i tulldirektionen. Jag
tror derföre att, äfven om tryckningen efter landtdagen påskyndats, den
icke mycket förr än som skett skulle mött redaktionshinder.
Widare måste jag framhålla huru öfver all förmodan arbets-
drygt mitt uppdrag visat sig vara. Jag har efter landtdagen haft
tjenstledighet vid två tillfällen på tillsammans 4 ½. månad, just för
att arbeta på dessa protokoller. Jag har under dessa ledigheter, den
ena på hösten sista år och den andra under sommaren detta år, om
icke just hvarje dag, dock i det hela arbetat ganska flitigt, under
större delen af tiden i medeltal 7. à 8. timmar dagligen. Jag har äfven
arbetat på protokollerne andra tider, då mina nog arbetsdryga tjen-
stegöromål lemnat mig någon tid dertill öfrig – mycken har den dock
icke varit. Och allt detta oaktadt har jag ej hunnit längre än till
och med den protokollet för den 23. Maj.
För att göra detta begripligt, måste jag detaljeradt beskrifva huru
vid protokolls redaktionen tillgår. Först måste propositioner och betänkan-
den genomläsas, för att jag må kunna sätta mig in i saken, i synnerhet
nu sedan den till god del försvunnit ur minnet. Sedan genomläses
diskussionen i ämnet i sin helhet för sammanhangets skull, emedan
senare yttranden ofta förklara och komplementerar de föregående. Då
detta skett, börjas det egentliga genomseendetsvårtytt i detalj, ändrandet och
kompletterandet, hvarvid betänkandet kan, i synnerhet då det gäller
|3|
frågor om redaktionen af lagförslagtillagt, ständigt åter måste rådfrågas. Sedan härmed hunnits
till slut, måste allt åter genomläsas, för att se till att sammanhang ej bri-
ster. Således minst tre särskilda genomläsningar af diskussionen (i verklig-
heten har jag oftast läst den fyra gånger). Den som har erfarenhet af huru
mycket arbete sjelfva ändandet af hvad andra med saken ej fullt förtrog-
na skrifvit, medför – och Du torde nog i Bankutskottet haft en sådan
erfarenhet – skall icke betvifla mitt ord, då jag säger att dertill jemte
de särskilda genomläsningarne samt införandet af voteringspropositioner
m. m. d. v. s. hela redaktionsarbetet åtgått sällan under 1 ½, nästan
aldrig under 1, men ofta 2. timmar och derutöfver per ark. Jag talar
härvidlag icke på vid få, utan jag har verkligen kontrallerat tidåtgången
och fåfängt försökt att få den mindre. Om detta någon gång lyckas med
några yttranden, så möter snart åter det sådant, mest af lägmälda
talare, som är alldeles ofullständigt eller afgjordt oriktigt uppfattadt och
fördrar öfver höfvan tid att göra något af. Jag skulle ofta vara frestad att,
Då sådant emellanåt kunde ske, stryka större eller mindrestruket delar af den
t. o. m. hela yttranden; men detta skulle Öhrnberg vid görastruket det slutli-
ga genomseendet aldrig låta passera, det har jag erfarenhet af.
Om man antager protokollet för hvarje sammanträde till 18. à 20.
ark, som torde vara medeltalet för den senare delen af landtda-
gen, så fordrar hvarje sådant sammanträde 30. à 4a timmars eller
4. à 5. dagars oafbrutet arbete – och det är sällan jag medhunnit
så mycket. Detta gör för omkring 20. sammanträden, som jag ef-
ter landtdagen genomgått vid pass tre månaders flitigt arbete
och i verkligheten betydligt mer. Och ännu återstår minst lika
mycket.
Men hvarföre dåtillagt ej begära längre tjenstledighet? kan härvid frågas.
|4|
Jo helt enkelt derföre att sådan ej skulle beviljats, ty sen den ledighet
jag hittills åtnjutit har i Tulldirektionen väckt ont blod och fram
kallat många förnumstiga anmärkningar af min ärade chef.
Det arbete jag under och efter landtdagen haft och ännu kommer
att ha med Borgarståndets protokoll skulle, för att protokollet sko-
lat bli färdigt då det bort eller någon månad efter landtdagens
slut, erfordrat icke en utan tre notarier – och detta utan all öfver-
drift – om nemligen det skall vara något bevändt med hela redaktionen.
Om jag icke i saken gjort allt hvad jag möjligen kunnat – och det tor-
de, då det gäller arbete under en längre tid, sällan någon med godt sam-
vete kunna påstå om sig, så tror jag mig dock ha derpå nedlagt så myc-
ket och t. o. m. mera arbete än billigtvis kunnat fördras. En annan sak
stannar mig deremot afgjordt till last – det medger jag – nemligen att ha
åtagit mig mer än jag kunnat gå i land med. Att jag så gjort har sin
förklaring och kanske äfven någon ursäkt deri, att jag vid föregående
landtdagar icke haft samma slags arbete som vid denna, nemligen att ge-
nomgå, rätta och komplettera hvad andra skrifvit, utan hade jag då blott
min del af protokollet att sjelf skrifva – och vidare än mer deri, att diskus-
sionen vidstruket i Borgareståndet under sista landtdag var mycket vidlyftigare
än vid de föregående under lika lång tid, något som jag naturligtvis
ej kunde förutse.
Här har Du nu mitt försvar. Att det blifvit så utförligt kommer sig
till icke ringa del deraf – jag kan gerna säga det – att jag sätter mera
värde på Din opinion än de flesta andras. Jag hoppas äfven att Du
af det anförda skall finna att orsaken till den fördröjda redaktionen ligger
mera i förhållandena än hos
16/11. 73.
Din
tjenare
S. Dalström.
1873 16/11
B.BBäste Broder!
Ditt bref af den 6, som Du tillsände mig jemte häftet för den 18. Maj 1872. af Borgareståndets protokoll, har jag ej hunnit besvara förr än nu. – Men något svar på detta bref behöfves alldeles icke invänder Du – Sant från Din ståndpunkt, men icke så från min. Jag kan nemligen icke underlåta att, såvidt sådant med aktningen för sanningen låter sig göra, söka från mig afvältra det missnöje Du yttrar öfver långsamheten med protokollarnes redaktion.
Denna långsamhet kan icke bestridas, men först och fämst vill jag upplysa, att protokollernas tryckning icke förr än ett stycke in på detta år behöfde uppehållas för redaktionen. Skedde något uppehåll förut, i brist på manuskript, hvilket jag icke tror, så räckte det ej mer är några dagar och var förorsakadt deraf, att färdiga protokoller blef nu liggande i vecko- och månadtal hos en eller annan af ståndets här besatte medlemmar, i stället för att skickas vidare – något som senare flere gånger inträffat. – Den försenade tryckningen var således under det första 2/5 eller 3/4 året vållade icke af mig, utan af tryckeriet sjelf, hvilket Calamnius bör kunna intyga. Emellertid måste, då tryckningen en gång dragit så långt ut på tiden, hela företaget anses förfeladt. Detta kan jag derföre ej erkänna såsom mitt fel. Sant är; för att om tryckningen mera påskyndats, skulle den förr stött på redaktionshinder; men utom det att det faktiska förhållan|2|det ej var sådant, såg tryckningen under sjelfva landtdagen så mycket efter redaktionen, att vid landtdagens slut minst en månads uppsatt och justeradt protokoll var otryckt; och sedan arbetade jag under hösten – under sommaren blef, det erkänner jag, icke mycket gjordt – i 2 ½. månader nästan uteslutande på protokollet, för hvilket ändamål jag utverkat mig ledighet från min tjenst i tulldirektionen. Jag tror derföre att, äfven om tryckningen efter landtdagen påskyndats, den icke mycket förr än som skett skulle mött redaktionshinder.
Widare måste jag framhålla huru öfver all förmodan arbetsdrygt mitt uppdrag visat sig vara. Jag har efter landtdagen haft tjenstledighet vid två tillfällen på tillsammans 4 ½. månad, just för att arbeta på dessa protokoller. Jag har under dessa ledigheter, den ena på hösten sista år och den andra under sommaren detta år, om icke just hvarje dag, dock i det hela arbetat ganska flitigt, under större delen af tiden i medeltal 7. à 8. timmar dagligen. Jag har äfven arbetat på protokollerne andra tider, då mina nog arbetsdryga tjenstegöromål lemnat mig någon tid dertill öfrig – mycken har den dock icke varit. Och allt detta oaktadt har jag ej hunnit längre än till och med den protokollet för den 23. Maj.
För att göra detta begripligt, måste jag detaljeradt beskrifva huru vid protokolls redaktionen tillgår. Först måste propositioner och betänkanden genomläsas, för att jag må kunna sätta mig in i saken, i synnerhet nu sedan den till god del försvunnit ur minnet. Sedan genomläses diskussionen i ämnet i sin helhet för sammanhangets skull, emedan senare yttranden ofta förklara och komplementerar de föregående. Då detta skett, börjas det egentliga genomseendetsvårtytt i detalj, ändrandet och kompletterandet, hvarvid betänkandet kan, i synnerhet då det gäller|3| frågor om redaktionen af lagförslag, ständigt åter måste rådfrågas. Sedan härmed hunnits till slut, måste allt åter genomläsas, för att se till att sammanhang ej brister. Således minst tre särskilda genomläsningar af diskussionen (i verkligheten har jag oftast läst den fyra gånger). Den som har erfarenhet af huru mycket arbete sjelfva ändandet af hvad andra med saken ej fullt förtrogna skrifvit, medför – och Du torde nog i Bankutskottet haft en sådan erfarenhet – skall icke betvifla mitt ord, då jag säger att dertill jemte de särskilda genomläsningarne samt införandet af voteringspropositioner m. m. d. v. s. hela redaktionsarbetet åtgått sällan under 1 ½, nästan aldrig under 1, men ofta 2. timmar och derutöfver per ark. Jag talar härvidlag icke på vid få, utan jag har verkligen kontrallerat tidåtgången och fåfängt försökt att få den mindre. Om detta någon gång lyckas med några yttranden, så möter snart åter det sådant, mest af lägmälda talare, som är alldeles ofullständigt eller afgjordt oriktigt uppfattadt och fördrar öfver höfvan tid att göra något af. Jag skulle ofta vara frestad att, Då sådant emellanåt kunde ske, stryka större delar af den t. o. m. hela yttranden; men detta skulle Öhrnberg vid det slutliga genomseendet aldrig låta passera, det har jag erfarenhet af.
Om man antager protokollet för hvarje sammanträde till 18. à 20. ark, som torde vara medeltalet för den senare delen af landtdagen, så fordrar hvarje sådant sammanträde 30. à 4a timmars eller 4. à 5. dagars oafbrutet arbete – och det är sällan jag medhunnit så mycket. Detta gör för omkring 20. sammanträden, som jag efter landtdagen genomgått vid pass tre månaders flitigt arbete och i verkligheten betydligt mer. Och ännu återstår minst lika mycket.
Men hvarföre då ej begära längre tjenstledighet? kan härvid frågas.|4| Jo helt enkelt derföre att sådan ej skulle beviljats, ty sen den ledighet jag hittills åtnjutit har i Tulldirektionen väckt ont blod och fram kallat många förnumstiga anmärkningar af min ärade chef.
Det arbete jag under och efter landtdagen haft och ännu kommer att ha med Borgarståndets protokoll skulle, för att protokollet skolat bli färdigt då det bort eller någon månad efter landtdagens slut, erfordrat icke en utan tre notarier – och detta utan all öfverdrift – om nemligen det skall vara något bevändt med hela redaktionen. Om jag icke i saken gjort allt hvad jag möjligen kunnat – och det torde, då det gäller arbete under en längre tid, sällan någon med godt samvete kunna påstå om sig, så tror jag mig dock ha derpå nedlagt så mycket och t. o. m. mera arbete än billigtvis kunnat fördras. En annan sak stannar mig deremot afgjordt till last – det medger jag – nemligen att ha åtagit mig mer än jag kunnat gå i land med. Att jag så gjort har sin förklaring och kanske äfven någon ursäkt deri, att jag vid föregående landtdagar icke haft samma slags arbete som vid denna, nemligen att genomgå, rätta och komplettera hvad andra skrifvit, utan hade jag då blott min del af protokollet att sjelf skrifva – och vidare än mer deri, att diskussionen i Borgareståndet under sista landtdag var mycket vidlyftigare än vid de föregående under lika lång tid, något som jag naturligtvis ej kunde förutse.
Här har Du nu mitt försvar. Att det blifvit så utförligt kommer sig till icke ringa del deraf – jag kan gerna säga det – att jag sätter mera värde på Din opinion än de flesta andras. Jag hoppas äfven att Du af det anförda skall finna att orsaken till den fördröjda redaktionen ligger mera i förhållandena än hos
16/11. 73.
Din tjenare
S. Dalström.