Maatalous ja verot
III
Onko sitten tosiaankin syytä odottaa maatalouden verotaakan kasvavan?
Hra A. M. ja myös muut, jotka ovat ilmaisseet äskettäin kantansa lehdistössä, näyttävät pitävän sitä itsestään selvänä. Kysymykseen ei kuitenkaan voi muitta mutkitta vastata myöntävästi, jos pitäydytään viimeisimpien valtiopäivien päätöksissä, joihin seuraavien valtiopäivien verotustoimien valmistelu pohjautuu.
Näyttääkin olevan tarpeen muistuttaa edellä mainittujen päätösten sisällöstä.
Säädyt päätyivät yksimielisyyteen ennen kaikkea siitä
”että rustholleilta sekä ruotutiloilta ja merisotilaanpitovelvollisilta nykyään perittävät vakanssi- ja passevolanssimaksut peritään sotilasrahaston menojen rahoittamiseksi muuttumattomina vuoteen 1882 saakka, minkä jälkeen näiden maksujen on määrä loppua, mikäli seuraavan kerran kokoontuvat säädyt ovat kyseisestä ajankohdasta alkaen määränneet mainittuun tarkoitukseen toisen veron, jota käsitellään seuraavassa”.
”Jotta edellä jo yhtä lailla mainittu verouudistus voidaan toteuttaa ja sotilasmenojen tulevan menolisäyksen vaatimat varat pystytään hankkimaan”, säädyt anoivat
”että seuraavilla valtiopäivillä on esitettävä ehdotuksia maaomaisuuden ja muun omaisuuden uudenlaisesta verotuksesta, joka rakentuu sille periaatteelle, että eri omaisuustyypit osallistuvat samassa suhteessa tämän veron maksamiseen;” mitä tarkoitusta varten tulee nimittää komitea.
Koska pidettiin toivottavana, että sotilasmenot rahoitettaisiin osittain myös välillisillä veroilla, säädyt pyysivät niin ikään, että määrättäisiin ryhtymään valmistelutöihin, ”joiden pohjalta seuraavilla valtiopäivillä olisi mahdollisuus määrätä välillinen vero kyseiseen tarkoitukseen”.
Tämä esitys sisältyy vastaukseen, jonka säädyt antoivat yleisen asevelvollisuuden perustamista koskevaan esitykseen.
Samalla pitää esittää tiivistelmä siitä, mitä säädyt lausuivat suostuntaveroesitykseen laatimissaan vastauksissa. Koska osoittautui, ettei tulosuostuntavero muodostuisi lainkaan tasapuolisesti, varsinkaan verrattaessa kaupunki- ja maalaiskuntia, minkä lisäksi edes samassa kunnassa eri yhteiskunta- ja ammattiluokkia ei kohdeltu tasapuolisesti jo siitäkään syystä, että maanomistajien maksut eivät usein ole asiaankuuluvassa suhteessa tilattoman väestön maksuihin, säädyt pyysivät, että H. K. M. suvaitsisi ”armollisesti tarkistuttaa seuraaviin valtiopäiviin mennessä suostuntaveron jo olemassa olevia perusteita ja määrittää uusia, koska se on ainoa keino saada aikaan sellainen parannus, jossa yhdistyvät veronmaksajien oikeudenmukainen kohtelu ja edullinen ratkaisu maan lisätulojen tarpeeseen”.
Tämän ohjelman ensimmäinen kohta on siis vakanssimaksujen lakkauttaminen vuodesta 1883 alkaen.
Niissä valitusvirsissä, joita nyt on suvaittu esittää pyrittäessä osoittamaan, että maanomistajien on mahdotonta kestää tulosuostuntaveron korotusta sen paremmin kuin muuttamistakaan, on päädytty siihen, ettei tätä kohtaa käsitellä sanallakaan.
Sillä on kuitenkin hyvin suuri merkitys tässä asiassa.
Sotilas- ja merisotilasruotujen vakanssimaksuja kertyy vuosittain noin 840 000 markkaa, – tässä ei käsitellä nyt kysymystä rusthollivakansseista, koska ne liittyvät augmenttiverojen lakkauttamista koskevaan ehdotukseen, ja tämän hankalan kysymyksen käsitteleminen tässä veisi sivuun varsinaisesta aiheesta.
Tämä merkittävä 840 000 markan vähennys sotilasrahaston tuloista on määrä korvata uudella maaomaisuudesta ja muusta omaisuudesta kannettavalla verolla”, – todetaan säätyjen päätöksessä.
No, jos tämä summa, jonka tähän saakka on suorittanut noin 4/5 maamme maakiinteistöistä, lankeaa vastedes yhtäläisesti kaikille maanomistajille ja muille kansalaisille, joilla on jonkinlaista omaisuutta, on päivänselvää, että uusi verorasitus koituu tälle suurelle enemmistölle maanomistajista huomattavasti vakanssimaksuista koituneita summia pienemmäksi.
Toisin sanoen: kun tiloille jaotuslaitoksen mukaisesti lankeava ruotuvelvollisuus, joka nykyään toteutetaan vakanssimaksuin, jää pois, ja sen sijasta vastaavanlainen uhraus maanpuolustuksen hyväksi jaetaan kaikkien kansalaisten kesken maksettavaksi kaikenlaisesta omaisuudesta, tämä toimi keventää maatalouden verotaakkaa.
Kaiken järjen mukaan maanviljelijöiden, ja tarkoitamme nyt erityisesti tilanomistajia, ei pitäisi vaatia, että muiden kansalaisten pitäisi maksaa kaikki mikä tähän saakka on langennut ensiksi mainituille. Mutta, sanotaan, ei riitä, että uusilla veroilla kootaan vakanssimaksuilla kerätty summa, vaan sen lisäksi tarvitaan vielä huomattavia summia, – ja niitä maanomistajat eivät kykene maksamaan.
Ei kuitenkaan pidä unohtaa, ettei mahdollisesti vaadittavaa lisäystä peritä yksinomaan maanomistajilta vaan yhtä lailla suhteellisesti kaikilta.
Jos oletetaan, että edellä mainittu summa, 840 000 markkaa, tulisi puoliksi uuden verotuksen mukaisesti ruotutilojen omistajilta – ja luku on varmaankin arvioitu liian suureksi, ja että samansuuruinen summa tulee koota uudella verolla ja jakaa samalla tavoin, näiden verotustoimien tuloksena ruotutilat maksaisivat yhteensä saman verran kuin niiltä on tähän asti peritty vakanssimaksuja. Muutokset näkyisivät ainoastaan tilanomistajien keskinäisessä jakaumassa siten, että vanhan ruotujaon mukaan hyvän tilan velaton omistaja ei maksanut korkeampaa vakanssimaksua kuin kehnon tilan velkaantunut omistaja, jos tällä sattuu olemaan sama manttaali tai samankokoinen ruotu kuin ensiksi mainitulla; kun taas suhteellinen omaisuusvero olisi ensiksi mainitulla korkeampi kuin jälkimmäisellä. – Ei voi kuitenkaan väittää, että tämä muuttunut jako horjuttaisi vallitsevia omaisuussuhteita, sillä 1) 23. helmikuuta 1789 annetun Kunink. vakuutuksen § 2:ssa ilmoitettu säädös maaveron muuttumattomuudesta ei koske ruotujakoa vaan verollepanoa ja kymmenysten asettamista, ja siksi ruoduntasauksia on myös pidetty aina mahdollisina; – 2) talonpoikaissääty on viime valtiopäivillä itse hyvin itsepintaisesti ajanut vakanssimaksujen poistamista ja suostunut niiden korvaamiseen uudella verolla, jonka määräämisessä ei tietenkään voi ottaa huomioon ruotujakoa. Jos uusi välitön vero onnistutaan määrittämään siten, että se kohdistuu jokaiseen oikeassa suhteessa hänen todellisiin varoihinsa, se ei voi kohota raskauttavaksi ellei siitä tule liian korkeaa eli sellaista, johon kuluu liian suuri osa vuosituloista.
Viimeksi mainittuun vaikuttaa toisaalta verolla rahoitettavien menojen suuruus, toisaalta se summa, joka on mahdollista hankkia välillisillä veroilla ja bankovoitoilla. Tästä asiasta tehdyt ehdotukset ja laskelmat tulevat varmaankin aikanaan yleisön tietoon. Uskomme kuitenkin jo nyt voivamme kertoa, että verokomitean laskelmien mukaan nykyistä tulosuostuntaveroa huomattavasti suurempi välillinen vero ei todennäköisesti ole tarpeen.
Myönnettäköön, että nykyisen suostuntaveron perusteiden tarkistus ja ehdotus yleiseksi välittömäksi veroksi sillä periaatteella, että sitä kannetaan yhtäläisessä suhteessa kaikista omaisuustyypeistä, liittyvät kiinteästi toisiinsa. Tällainen omaisuusvero voi olla yleistä tuloveroa, mutta sen voi myös organisoida siten, että kiinteistöjen arvo arvioidaan erikseen ja erityyppiset muut tulonlähteet erikseen jakamalla ne tiettyihin pääluokkiin, kuten liikkuvasta pääomasta ja elinkeinon harjoittamisesta saadut tulot, palkkatulot y. m. Jälkimmäisellä voi olla täysin sama päämäärä kuin edellisellä tai meillä nykyään sovelletulla järjestelmällä eli käyttää verokohteena saatua tuloa.
Edellä mainitussa verotuksen jakamisessa erillisiin luokkiin voi olla omat etunsa, muun muassa se, että verotus voidaan suorittaa sillä paikkakunnalla, jolla kiinteistö sijaitsee tai liikettä harjoitetaan, vaikka omistaja onkin kirjoilla toisella paikkakunnalla, sekä se, että siinä tapauksessa voidaan kiinnittää asiaankuuluvaa huomiota erityyppisten tulonlähteiden todelliseen taloudelliseen arvoon. Ei esimerkiksi käyne kieltäminen, että lainapääoma on vahvempi ja pysyvämpi tulonlähde kuin henkilökohtainen työkyky, ja siksi ensin mainitusta voi kantaa esimerkiksi 1 1/5 % veroa, kun työpalkan vero olisi 1 %.
Kun suostuntaveron perusteeksi asetetaan kiinteistön arvioitu pääoma-arvo, tulos voi olla sama kuin perittäessä vero kiinteistön tuloista, sillä jälkimmäinen on väistämättä yhteydessä pääoma-arvoon. Jos kiinteistöpääoma tuottaa 5 % tuloa, 5 pennin suostuntavero 100 markan pääoma-arvoa kohti tuottaisi saman summan kuin 1 % tulosuostuntavero. Joissakin tapauksissa tilanne voi olla toinen. Jos kaupunkilainen rakentaa huvilan maalle tai jos maanomistaja rakentaa tilalleen palatsin, ei ole varmaa, että näin sijoitetun pääoman tuotto otetaan huomioon arvioitaessa hänen tulojaan; mutta kiinteistöjen pääoma-arvoa verotettaessa sellaisia kohteita ei pidä jättää arvioimatta. Toinen ero nykyiseen järjestelmään syntyy siitä, että pienimmistäkin kiinteistöarvoista kannetaan veroa ilman 500 markan vähennystä, jota nykyisessä järjestelmässä sovelletaan. Jos esimerkiksi tilanomistajan nettotulojen kiinteistöstä, liikkuvasta pääomasta ja työstä katsotaan olevan vain 500 markkaa, hänelle ei määrätä suostuntaveroa, mutta jos kiinteistöverotus otetaan käyttöön ja tilan arvoksi arvioidaan 2 000 markkaa, hänen tulee maksaa – mikäli kiinteistövero asetetaan vastaamaan 1 % tuloveroa – kiinteistön arvosta 5 penniä 100 markkaa kohti, eli 1 markka. Mutta ennen kuin väitetään, että olisi kohtuutonta viedä tällä tavoin markkaakaan henkilöltä, jolla on niin vähäiset tulot, on syytä pitää mielessä, että tämän tilanomistajan ei nyt tarvitse maksaa vakanssimaksua, joka, jos hänen pienen tilansa osuus ruodusta olisi vain esimerkiksi 1, olisi ollut noin 6 markkaa vuodessa. Sitä paitsi pitäisi myöntää, että vähäisenkin kiinteistön omistaja niin maaseudulla kuin kaupungissa on paremmassa taloudellisessa tilanteessa kuin tilaton työläinen, – sikäli kuin kiinteistön arvo ei ole täysin velan raskauttama; mutta kiinnitetty velka tulee voida vähentää määritettäessä kiinteistön arvoa, jota käytetään verotuksen perusteena.
Haluamme esittää vielä pari esimerkkiä selvittääksemme, kuinka yhdistetty kiinteistö- ja tulovero vaikuttaisi maanomistajiin nykyiseen yleiseen suostuntaveroon verrattuna. Aluksi pitää kuitenkin muistuttaa, että kun kiinteistön arvo verotetaan erikseen, omistajan tuloista, jotka hän saa maallaan käytetystä liikkuvasta pääomasta ja työstä, sekä hänen mahdollisista muista tuloistaan määrätään tuloveroa vain, mikäli nämä tulot ylittävät 500 markkaa.
A:lla on 1 manttaalin tila. Hänen koko tuloikseen, sen jälkeen kun niistä on vähennetty 3 000 markan velkojen korot, verokomitea arvioi 1 000 markkaa. Hän siis maksaa suostuntaveroa 4/5 % 500 markasta eli 4 markkaa. Hänellä on ½ ruotuvakanssia, josta hän on maksanut noin 58 markkaa eli yhteensä 62 markkaa.
Oletetaan, että hänen tilansa, jonka pääoma-arvo on myös kasvanut vakanssimaksujen lakattua, arvoksi määritetään uuden järjestelmän mukaisesti 18 000 markkaa, eli hänen tulee maksaa velattomasta 15 000 markan arvosta 5 penniä 100 markkaa kohti eli 7 markkaa 50 penniä. Hänen liikkuvasta pääomasta ja työstä saamikseen tuloiksi todetaan 600 markkaa. Siitä 500 markkaa on verotonta, joten hän maksaa 1 % 100 markkaa kohti eli 1 markan tuloveroa. Yhteensä 8 markkaa 50 penniä 62:n sijaan, mistä tosin vain 4 markkaa oli suostuntaveroa.
Toinen esimerkki: kyläkunnan 6 kiinteistön haltijaa on, vaikka heidän tilansa eivät ole erityisen pieniä, välttynyt suostuntaverolta, koska heillä on huomattavat velat, joita ei kuitenkaan ole kiinnitetty. Nyt heidän kiinteistöjensä arvoksi määritetään uutta verolakia sovellettaessa yhteensä 60 000 markkaa, ja siksi suostuntaveroksi määrätään 30 markkaa. Tulosuostuntaveroa heille ei määrätä. – Oletettavasti tämä kiinteistösuostuntavero on heille helpotus, sillä aiemmin heillä oli kolme ruotuvakanssia, josta he maksoivat yhteensä noin 75 markkaa.
Sotilas- ja merisotilasruotuvelvollisuuden vakanssimaksu on itse asiassa varsin merkittävä vero, joskaan ei yhtä raskas kuin itse sotilaan ylläpito siihen aikaan, kun ruotuarmeija oli aseissa. Verrataan vielä sen kokonaissummaa kiinteistösuostuntaveron todennäköiseen tulokseen.
Koska mitään lukua ei ole määrätty, oletimme edellä, että noin 4/5 kaikista kiinteistöistä on ruotuvelvollisia. Koska mukaan ei lasketa sätereitä eikä rustholleja, nämä 4/5 vastaavat tuskin enempää kuin ¾:ää maamme koko maanomaisuuden arvosta. Jos se on, kuten edellisessä artikkelissamme arvioitiin, 720 miljoonaa, ruotujaon piiriin kuuluvien kiinteistöjen arvo olisi 540 miljoonaa, josta kenties 480 miljoonaa velatonta. Jos kiinteistösuostuntaveroa perittäisiin 1 %:n tuloveroa vastaava määrä, sen tuotto olisi 240 000 markkaa, ja tilanomistajan liikkuvasta pääomasta ja työstä saatujen tulosuostuntaverojen tuotto varmasti vielä pienempi kuin tähän saakka on yleisenä tuloverona maksettu.
Kaavaillulla kiinteistösuostuntaverolla, mikäli uskallamme olettaa edellä olevan laskelman pitävän kutakuinkin paikkansa, suostuntaveron lisäys ruotukiinteistöjen haltijoille, joihin suurin osa maanomistajista kuuluu, jäisi suunnilleen 240 000 markkaan, kun he samalla vapautuisivat 840 000 markan vakanssimaksuilta. Se merkitsisi siis 600 000 markan veronkevennystä. Vaikka uusi suostuntavero asetettaisiin vastaamaan 2 % tuloista, ruotutilojen haltijoiden pitäisi sen tuloksena maksaa 360 000 markkaa vähemmän veroja kuin nykyään.
Moni huomauttaa tähän: vakanssimaksuista luopumista ei tule tarkastella veronkevennyksenä, sillä päätös sen lakkauttamisesta perustuu näkemykseen, ettei niiden perimisellä ole oikeudellista perustaa, kun itse ruotuvelvollisuudesta on luovuttu. Olkoon niin; mutta kukaan ei voi väittää, että ne varat, joista vakanssimaksut on suoritettu, katoaisivat yhtäkkiä, kun niiden maksuvelvollisuus lakkaa. Ja siksi on päivänselvää, että koska suostuntaveroa ei aseteta niin korkeaksi, että sen kokonaissumma ruotuvelvollisille maanviljelijöille olisi 840 000 markkaa, sen maksamisen pitäisi olla heille helpompaa kuin nykyisten vakanssimaksujen. Se määräytyy heille suunnilleen samalla tavoin kuin kohtuullinen ruoduntasaus, joka pienentää vakanssisummaa vastaavassa määrin.
Uutta välitöntä veroa ei liioin peritä niin korkeana, että sen kokonaissumma kasvaisi kyseisten tilojen osalta 840 000 markkaan tai sen ylikin, – mikä vastaisi 4–5 prosentin tuloveroa – sen takaa jo sekin, ettei yksikään sääty taatusti hyväksyisi valtiopäivillä niin korkeaa suostuntaveroa. Omalta osaltamme epäilemme, saako edes 2 % kannatusta. Siksi suurin osa tarpeesta joudutaan rahoittamaan välillisin veroin, – minkä lisäksi hallituksen on välttämätöntä pyrkiä käyttämään yleistä valtiorahastoa siten, ettei säätyjen tarvitsisi osoittaa varoja muihin tarkoituksiin kuin sotalaitokseen ja kulkulaitosrahaston yhteyksien ylläpitoon.
Vararikkojulistus, jonka hra A. M. on esittänyt Suomen maatalouden puolesta ja joka on omiaan jo valmiiksi herättämään maamiesten tyytymättömyyden parhaillaan valmisteltaviin verotustoimiin, olisi varmasti, asian ja hra A. M:n itsensä parhaaksi, jäänyt varmasti tekemättä, jos hän olisi ensin vaivautunut pohtimaan säätyjen edellä lainattua päätöstä ja miettimään hieman, mitä vakanssimaksujen lakkaaminen merkitsee.
Ehkä hänellä olisi ollut siinä tapauksessa myös jokunen sana sanottavana siitä, että verotuksella, jonka tarkoitus on kohdistua yhtäläisessä suhteessa kaikkeen omaisuuteen, kaikkiin elinkeinoihin ja kaikkiin kansalaisiin, ei millään voi olla tarkoituksena tai vaikutuksena rasittaa maatalouden harjoittajia. Kaikkien etujen solidaarisuus tällaisen verotuksen edessä on varmin tae sille, että vero pysyy mahdollisimman alhaisena.
Jordbruket och skatterna.
III.
Är då en förhöjning af jordbrukets skattebördor verkligen förafsedd?
Hr A. M.Agathon Meurman och äfven andra, som i pressen härom uttalat sig, synas taga detta för gifvet. Men frågan kan dock icke utan vidare besvaras jakande, om man håller sig till de beslut af senaste landtdag, hvilka utgöra programmet för förarbetena till nästa landtdags beskattningsåtgärder.
Det synes vara af nöden att erinra om innehållet af sagde beslut.
Ständerna hafva främst samtyckt dertill
”att de från rusthållen samt roterade hemman och båtsmanshåll för närvarande utgående vakans- och passevolansafgifter må, såsom bidrag till bestridandet af militiefondens utgifter, till oförändradt belopp utgöras till och med år 1882, hvarefter dessa afgifter böra upphöra, såvidt nästsammanträdande ständer från nämnda tidpunkt till sagdet ärdamål anvisat annan skatt, sådan som här nedan omförmäles”.
”På det att ej mindre förberörda skatteförändring må kunna vidtagas, än ock de tillgångar åstadkommas, som den framtida ökningen af utgifterna för militärväsendet kräfver”, anhöllo ständerna
”att vid nästkommande landtdag förslag måtte framläggas till ny beskattning af jordegendomen och annan förmögenhet, uppgjordt enligt den grundsats, att de olika slagen af förmögenhet i lika förhållande deltaga uti denna skatt;” för hvilket ändamål en komité borde utses.
Emedan det ansågs önskvärdt att äfven genom indirekt beskattning vinna en del af medlen för de militära utgifterna, anhöllo ständerna vidare att sådana förarbeten måtte anbefallas, ”som för nästkommande landtdag möjliggjorde beviljandet af en indirekt skatt för ifrågavarande behof”.
Denna framställning ingår i ständernas svar på propositionen ang. införande af allmän värnepligt.
Dermed bör sammanställas hvad ständerna yttrade i svaret på bevillningspropositionen. Emedan det visat sig, att inkomstbevillningen utgöres ytterst ojemnt, isynnerhet om man jemför stads- och landskommuner, hvarförutom ojemnhet äfven förekommer mellan olika samhälls- och yrkesklasser inom samma kommun, i det att jordegarenes bidrag ofta icke stå i behörigt förhållande till den obesuttna befolkningens, anhöllo ständerna det täcktes H. K. M. ”i nåder låta till nästa landtdag verkställa en revision af redan befintliga äfvensom utarbeta nya grunder för bevillnings utgörande, såsom det enda sättet att åstadkomma en förbättring, som förenar rättvisa mot de skattdragande med billigt afseende på landets behof af ökade inkomster”.
Den första punkten i detta program är alltså vakansafgifternas upphörande från och med 1883.
I de klagovisor man nu behagat uppstämma, för att visa omöjligheten för jordegarene att tåla vid någon vare sig förhöjning eller förändring af inkomstbevillningen, har man funnit sig icke böra med ett ord vidröra denna punkt.
Emellertid är den dock härvid af mycket stor betydelse.
Vakansafgifterna från knekte- och båtsmansrotar utgöra för året omkr. 840 000 mark, – vi lemna här frågan om rusthållsvakansen åsido, såsom sammanhängande med förslaget angående augmentsräntornas indragning, hvilken svåra frågas behandling här skulle föra oss på sidan om ämnet.
Detta betydliga afdrag om 840 000 mark i militiefondens inkomster skall ersättas ”genom ny beskattning af jordegendomen och annan förmögenhet”, – heter det i ständernas beslut.
Nåväl, om nu denna summa, som härintills betalts från ungefär 4/5 af jordlägenheterna i landet, framdeles skall erläggas gemensamt af samtliga jordegare och alla andra medborgare, som hafva något slags förmögenhet, så är det alldeles tydligt, att den nya beskattningen skall ställa sig betydigt lägre för det stora flertalet jordegare, än det belopp de i vakansafgifter erlagt.
Med andra ord: när den enligt indelningsverket på hemmanen hvilande roteringsskyldigheten, f. n. representerad af vakansafgifterna, bortfaller, och i dess ställe motsvarande uppoffringar för landets försvar fördelas på alla medborgare, all slags förmögenhet, så är detta en åtgärd som lindrar jordbrukets skattebördor.
Rimligtvis kunna väl jordbrukarene, vi mena här särskildt hemmansegarene, icke påyrka, att öfriga medborgare skola betala allt hvad hittills ålegat de förre. Men, säger man, det är icke nog att genom den nya allmänna skatten hopbringa vakansafgifternas belopp, det behöfves betydliga summor derutöfver, – dem mäkta jordegarene icke betala.
Det må dock ej förbises att äfven de tillskott, som kunna erfordras, icke skola utgå endast från jordegarene, utan jemväl proportionerligt från alla.
Om vi antaga att af förenämnda vederlagssumma, 840 000 mark, hälften komme att enligt den nya beskattningen utgöras af de roterade hemmanens egare – och detta är säkerligen för högt beräknadt, samt att ytterligare samma belopp måste genom den nya direkta skatten sammanbringas och på enahanda sätt fördelas, så skulle dessa beskattningsåtgärder hafva till resultat, att de roterade hemmanen sammanlagdt komma att betala precis lika mycket, som för närvarande från dem utgår i vakansafgifter. Förändringar komme blott att visa sig i fördelningen mellan hemmanens egare inbördes, i det att enligt den gamla roteringen den skuldfrie egaren af ett godt hemman icke betalt högre vakansafgift, än den skuldsatte egaren af ett dåligt hemman som råkat ha lika mantal eller vara lika högt roteradt, som det förra; hvaremot en proportionel förmögenhetsskatt skulle taga mera af den förre än af den senare. – Man må icke heller påstå, att denna förändrade fördelning ju blefve en rubbning i bestående förmögenhetsförhållanden; ty 1:o) gäller det i § 2 af Kgl försäkran d. 23 febr. 1789 meddelade stadgandet angående grundskatternas oföränderlighet icke roteringen, utan skattläggningar och tiondesättningar, hvarför rotejemkningar ock alltid ansetts kunna ske; – 2:o) har bondeståndet vid senaste landtdag sjelft med stor enständighet genomdrifvit vakansafgifternas upphäfvande och ingått på deras ersättande med ny skatt, vid hvars fördelning någon hänsyn naturligtvis icke kan tagas till roteringen. Om det lyckas att gestalta den nya direkta skatten så, att den drabbar en hvar i riktig proportion till hans verkliga tillgång, så kan den icke blifva betungande annat fall, än att den blir mycket hög, det är tager för stor del af årsinkomsten i anspråk.
Det sistnämnda beror dels af den utgiftssumma, som skall betäckas, dels af det belopp, som kan bestridas genom indirekt beskattning och bankovinsten. I sinom tid skola väl de förslag och kalkyler, som i detta afseende blifvit uppgjorda, komma till allmänhetens kännedom. Vi tro oss dock redan nu kunna upplysa, att enligt skattekomiténs beräkningar någon betydligt högre direkt beskattning, än den nuvarande inkomstbevillningen, sannolikt icke skall blifva af nöden.
Det torde medgifvas, att revision af grunderna för den nuvarande bevillningen och uppgörande af förslag till allmän direkt ”skatt enligt den grundsats, att de olika slagen af förmögenhet i lika förhållande deltaga deri”, äro uppdrag som sammanfalla med hvarandra. Sådan förmögenhetsskatt kan vara allmän inkomstskatt, men den kan ock vara så organiserad, att fastighetsvärdet taxeras särskildt och de olika slagen af öfriga inkomstkällor skildt för sig, under vissa hufvudkategorier såsom inkomst af rörligt kapital, af näring, af lön m. m. Det senare systemet kan förafse alldeles det samma som det förra eller det f. n.för närvarande hos oss tillämpade, nämligen att hafva den behållna revenyn till skatteobjekt.
Nyss nämnda fördelning af taxeringen enligt skilda kategorier kan hafva vissa företräden, bland annat det, att taxeringen kan ske på den ort der en fastighet är belägen eller en affär bedrifves, äfven om egaren är mantalsskrifven på annan ort, äfvensom det, att man då kan fästa tillbörligt afseende vid den olika ekonomiska valör, som skilda slag af inkomstkällor verkligen hafva. Så t. ex. torde det icke kunna nekas att utlånadt kapital är en starkare och varaktigare inkomstkälla än den personliga arbetsförmågan, hvarför inkomst af det förra slaget väl kan tåla t. ex. 1 1/5 % skatt, när arbetslönen beskattas med 1 %.
När fastighetens uppskattade kapitalvärde lägges till grund för bevillningen, så kan resultatet blifva enahanda, som om den föres på inkomsten deraf, ty den sistnämnda skall nödvändigtvis ha inflytande på kapitalvärdet. Vid 5 % inkomst å fastighetskapitalet skulle 5 penni bevillning för hvarje 100 mark af kapitalvärdet gifva samma belopp som 1 % bevillning å inkomsten. Men i vissa fall kan det ställa sig annorlunda. Om en stadsbo bygger sig en villa på landet eller om en jordegare uppför ett palats på sitt gods, så är det ej säkert, att räntan på det sålunda nedlagda kapitalet tages i beräkning vid taxeringen af hans inkomst; men vid uppskattningen af fastigheternas kapitalvärde skola sådana föremål icke undgå taxering. En annan åtskilnad mot det nuvarande systemet blifver den, att äfven de lägsta fastighetsvärden blefve beskattade utan sådant afdrag för 500 marks inkomst, som enligt gällande system eger rum. Om t. ex. en hemmansegares totala nettoinkomst af fastighet, rörelsekapital och arbete nu befinnes utgöra blott 500 mark, så påföres honom ingen bevillning, men om fastighetstaxering införes och hemmanet uppskattas till 2 000 marks värde, så kommer han att – i händelse fastighetsbevillningen ställes att motsvara 1 % inkomstskatt – få betala 5 penni per 100 mark af värdet, således 1 mark. Men innan man påstår att det vore obilligt att sålunda taga om ock blott 1 mark af den som har så ringa tillgång, må man erinra sig att denna hemmansegare då upphört att betala vakansafgift, hvilken, om hans lilla hemmansdel ock var blott t. ex. 1, af en rota, drabbat honom med ungefär 6 mark för året. Och dessutom borde det erkännas, att egaren af fastighet, om ock denna är ringa, är såväl på landet som i staden uti en bättre ekonomisk ställning än den obesutna arbetaren, – såvida fastighetens värde icke är helt och hållet graveradt af skuld: men den intecknade skulden bör få afdragas vid beräkningen af det fastighetsvärde för hvilket bevillning skall erläggas.
Vi vilja ännu framlägga ett par exempel för att förtydliga huru en kombinerad fastighets- och inkomstskatt komme att verka på jordegarene jemförd med n. v. allmänna bevillning. Dock bör först påpekas, att när fastighetsvärdet taxeras skildt, så skall egarens inkomst af det på hans jord använda rörelsekapital och arbete, jemte öfrig inkomst som han tilläfventyrs har, påföras inkomstbevillning derest sådan reveny öfverstiger 500 mark.
A. har ett hemman om 1 mantal. Hela hans behållna inkomst, efter afdrag af ränta på 3 000 marks skuld, har af bevillningskomitén uppskattats till 1 000 mark. Han betalar alltså i bevillning 4/5 % af 500 mark, eller 4 mark. Såsom ½ rotevakans har han erlagt ungefär 58 mark, summa 62 mark.
Vi antaga att hans hemman, som ock genom vakansafgiftens upphörande vunnit i kapitalvärde, vid taxering enligt det nya systemet uppskattas till 18 000 mark, alltså skall han erlägga i fastighetsbevillning för ograverade 15 000 mark à 5 penni för 100 mark, 7 mark 50 penni. Hans inkomst af rörelsekapital och arbete pröfvas utgöra 600 mark. Deraf äro 500 mark fria, alltså erlägger han, à 1 % för 100 mark, 1 mark inkomstbevillning. S:aSammanlagt 8 mark 50 penni i stället för 62, hvaraf visserligen blott 4 mark utgjorde bevillning.
Ett annat exempel: 6 lägenhetsegare i ett byalag hafva, ehuru deras hemman icke äro särdeles små, undgått att påföras bevillning emedan de hafva betydliga skulder, hvilka dock icke äro intecknade. Nu blifva deras lägenheter, vid den nya skattelagens tillämpning, värderade till sammanlagdt 60 000 mark, hvarför i bevillning erlägges 30 mark. Inkomstbevillning påföres dem ej. – Det är antagligt, att de trösta sig öfver denna fastighetsbevillning, ty de hafva förut såsom 3 rotevakans erlagt tillsammans ungefär 75 mark.
Det är i sjelfva verket så, att vakansafgiften för knekte- och båtsmanshåll är en ganska betydande skatt, om ock icke så dryg, som kostnaden för sjelfva knektehållet då indelta militären var uppställd. Låt oss ännu jemföra totalsumman deraf med det sannolika resultatet af fastighetsbevillningen.
I brist på bestämd siffra antog vi här ofvan, att ungefär 4/5 af alla lägenheter äro roterade. Då säterierna och rusthållen icke höra hit, kunna dessa 4/5 svårligen representera mer än ¾ af hela jordegendomsvärdet i landet. Om detta, såsom i vår föregående artikelb eräknats, är 720 miljoner, vore den roterade jordens 540 miljoner, hvaraf måhända 480 miljoner ograverade. Fastighetsbevillning motsvarande 1 % inkomstskatt härå skulle göra 240 000 mark, och bevillningen för hemmansegarnes inkomst af rörelsekapital och arbete säkerligen ännu mindre än de härintills i allmän inkomstbevillning erlagt.
Genom den påtänkta fastighetsbevillningen skulle således, om såsom vi våga tro ofvanstående beräkning är någorlunda riktig, tillökningen i bevillning för de roterade lägenheternas innehafvare, vilka utgöra det stora flertalet jordegare, inskränka sig till vidpass 240 000 mark medan de samtidigt blefve befriade från 840 000 mark vakansafgifter. Alltså en skattelindring om 600 000 mark. Äfven om den nya bevillningen ställdes att motsvara 2 % af inkomsten, blefve resultatet för de roterade att de skulle betala 360 000 mark mindre i skatt än för närvarande.
Man må gerna invända: vakansafgifternas upphäfvande skall icke betraktas såsom en skattelindringsåtgärd, beslutet derom hvilar på den åsigt att rättsgrunden för deras uppbärande upphört när sjelfva roteringsskyldigheten blifvit suspenderad. Låt vara; men ingen skall kunna påstå att de tillgångar, medelst hvilka vakansafgifterna blifvit erlagda, äro bortblåsta när skyldigheten att betala dem upphör. Och derför är det solklart, att en bevillning, som icke ställes så hög att den för de roterade jordbrukarene skulle göra 840 000 mark, bör af dem kunna betalas med mindre svårighet än de nuvarande vakansafgifterna. Den skall för dem utfalla ungefär på samma sätt, som om man vidtoge en skälig rotejemkning med nedsättning tillika af vakansens belopp.
Och att den nya direkta skatten icke skall uppdrifvas till den höjd, att den för merberörda lägenheter skulle stiga till 840 000 mark eller derutöfver, – hvilket skulle motsvara en inkomstskatt af 4 à 5 %, – derför borgar den omständigheten att förvisso intet stånd vid landtdagen skulle ingå på så hög bevillning. Vi betvifla för vår del att ens 2 % skulle bifallas. Derför måste man på den indirekta beskattningens väg anskaffa större delen af behofvet, – hvarjemte det för regeringen skall framstå såsom en nödvändighet, att söka så ställa hushållningen med allmänna statsfonden, att ständerna icke må behöfva anvisa medel till annat ändamål än härväsendet och till vidmakthållandet af kommunikationsfondens förbindelser.
Den insolvensförklaring på det finska jordbrukets vägnar, som hr A. M. framlagt och som är egnad att på förhand väcka landtmännens ovilja mot de beskattningsåtgärder, hvilka för närvarande förberedas, hade säkerligen, till gagn för saken och för hr A. M. sjelf, uteblifvit, om han först gjort sig mödan att begrunda ständernas ofvan citerade beslut samt något tänka på betydelsen af vakansafgifternas upphörande.
Han skulle då kanske ock haft något ord att säga derom, att en beskattning som skall i lika förhållande träffa all förmögenhet, alla näringar, alla medborgare, ingalunda kan hafva till syftemål eller verkan att framför allt betunga jordbrukets idkare. Alla intressens solidaritet gentemot en sådan beskattning är den säkraste garanti för att den skall hållas så lågt som möjligt.