Liberalt uppvaknande

av Jens Grandell

I finländsk historieskrivning beskrivs 1800-talets andra hälft ofta som det liberala genombrottets tid.1Se t.ex. Mörne 1925, Krusius-Ahrenberg 1934, Knif 1980, Landgrén 1995 och Grandell 2020. Det var då, efter Krimkriget på 1850-talet, som liberalismen slutligen slog igenom i det finländska samhället. Skillnaden till Finland före kriget var tydlig. Under 1800-talets först hälft var förutsättningarna för offentlig diskussion och medborgerlighet svaga, inte minst på grund av tidningscensur, avsaknad av ett parlamentariskt liv, byråkratism och en allmänt konservativ världsbild. Sammantaget bidrog de här omständigheterna till att kringskära utrymmet för samhällelig utveckling och dynamism.

Det var egentligen först under slutet av 1850-talet som en förändring mot ett mera öppet och livaktigt samhälle började komma igång. Det här utvidgade rummet för ett aktivt medborgarskap och portarna till samhällsdeltagande öppnades upp för allt fler personer. Den definitiva kulminationspunkten uppnåddes 1863 då lantdagen åter sammankallades efter ett avbrott på ett halvt sekel. Leo Mechelin beskrev i ett brev till vännen Fredrik Idestam de känslor som denna stora händelse väckte hos honom:

Naturligtvis fägnar man sig dock hjertligen öfver att detta stora önskningsmål nu ändå bestämdt skall blifva en verklighet. [...] Visst kännes det som om en sten lyftats från ens hjerta, att ha den så länge saknade vissheten, att möjligheten till utveckling och reformer nu är inne. [...] Låtom oss förjaga pessimismens mörka skuggor och heldre söka tillegna oss en fast förtröstan uppå att man äfven här skall kunna utbilda en sann medborgerlig karakter och bevara den ren och hög samt med framgång kämpa för höga och ädla mål! Hurudan blefve väl annars vid grafvens rand återblicken uppå ens lif?2L. Mechelin–F. Idestam 8.7.1863.

Åren kring 1863 års lantdag hör till de mest händelserika i Finlands historia. Det var också då som Leo Mechelin äntrade den samhälleliga skådeplatsen som ung och lovande student.

År 1856 stod kejsardömet Ryssland på den förlorande sidan i Krimkriget samtidigt som riket nu styrdes av en mera liberalt sinnad regent, Alexander II. Den tidigare kejsaren, Nikolaj I, hade gått bort ett år tidigare mitt under brinnande krig. Förhoppningarna på en ny era var stora på många håll i Finland, och helt riktigt följde en tidsperiod av framåtskridande, såväl politiskt, ekonomiskt som samhälleligt. Till de viktigaste framstegen kan man räkna uppkomsten av medborgarsamhället under 1800-talets andra hälft.3Se Nordenstreng 1936, 23, 26; Savolainen 2019, 634–; Ylikangas 2014; Schauman 1893, 327; Grandell 2020, 136.

Censuren luckrades sakta upp, lantdagen började åter församlas, föreningar grundades, skolväsendet omskapades, på det ekonomiska området gjordes flera viktiga reformer och kommunikationerna utvecklades med järnvägen i spetsen. Mycket rörde på sig och det gav också utslag i den offentliga diskussionen som fördes i storfurstendömets olika tidningar. Till det här framåtskridandet hörde också att tidningarna blev fler och mer representativa för samhället i stort. Samtidigt politiserades diskussionen och allt tydligare började ett liberalt parti uppstå kring tidningen Helsingfors Dagblad, grundad år 1861.4För mera om Helsingfors Dagblad se Landgrén 1995. Den här tidningen, där Leo Mechelin kom att publicera största delen av sina artiklar, samlade i sina spalter landets främsta liberaler och markerade födseln av en partipolitisk press i Finland. Helsingfors Dagblads och liberalernas främsta politiska rivaler var till en början fennomanerna och deras språkrör, av vilka kan nämnas Helsingin Uutiset, Uusi Suometar och Morgonbladet. Med tiden uppstod också det svensksinnade lägret som en politisk konkurrent till liberalerna.

Student och tidningsman

Leo Mechelin kom år 1856 som sextonårig student från Fredrikshamn till Helsingfors för att inleda studier vid Kejserliga Alexanders-Universitetet. Siktet var till en början ställt på en filosofiekandidatexamen – som lärare kom han att ha några av tidens stora namn såsom Fredrik Cygnaeus, Elias Lönnrot och J. V. Snellman. Till studierna hörde i första rummet estetik och nyare litteratur, men också historia och filosofi. I huvudstaden hittade Mechelin snabbt sin plats bland en politiskt och samhälleligt intresserad kamratkrets. Den här gruppen av vänner var till sin samhällssyn påverkad av de i tiden liggande idéerna liberalism och skandinavism.5Wrede 1914, 4; Stubb 2018, 12; Nordenstreng 1936, 18–22. Central i det här sammanhanget var den så kallade Lundstenska ligan, bildad kring 1860 av Mechelin och bland andra Fredrik Idestam, Karl Fogelholm och Ernst Linder. Av denna ideologiska krets finner man många spår i den bevarade brevväxlingen vännerna emellan.

Lundstenska ligan stod i sin tur i nära kontakt med en bredare liberal krets i Finland, en ideologisk miljö som tidningsmannen August Schauman i sina memoarer kallar för ”den politiska morgonväktens” krets. J. V. Snellman, som i tidningsspalterna med pondus debatterade mot denna riktning, kallade den för egen del för ”de blodlöse”, syftande på grupperingens förmenta brist på patriotism.6Nordenstreng 1936, 22, 32, 36–37; Schauman 1893, 327. Betecknande för det här lösa nätverket av liberalt sinnade personer var att en stor del av medlemmarna var tidningsmän. Ser man på det finländska tidningsfältet i början av 1860-talet noterar man att liberalerna hade en dominerande position, såväl i huvudstaden som i viktiga städer såsom Åbo och Viborg. För Leo Mechelins framtida bana kom det här umgänget under studentåren att få en avgörande betydelse. Första gången han uppträdde i offentligheten med en egen tidningsartikel var i mars 1860, då han i den månatliga tidningen Från Nära och Fjerran. Litteraturblad för Finlands qvinnor publicerade en ”lyrisk fantasi”. Samma år publicerade han också några diktöversättningar och en redogörelse för lantbruksmötet i Fredrikshamn i August Schaumans liberalt färgade veckotidning Papperslyktan.

Som den verksamma person Leo Mechelin var deltog han flitigt i studentlivet inom den historisk-filologiska fakulteten. Från myndigheternas perspektiv var det här en fakultet som måste övervakas särskilt noga, eftersom liberalismen och skandinavismen hade fått starkt fotfäste just där. Den studerande ungdomen var en central del av Finlands politiska mobilisering, och studentaktivismen började bli allt mer framträdande under 1850-talets andra hälft. Den här utvecklingen kan bland annat illustreras med studenternas pengainsamling för det planerade studenthuset i Helsingfors. Som ett led i det här projektet satte liberalt sinnade studenter år 1858 upp spexet ”Ditt och datt, dramatisk muntration” – ett studentikost politiskt inlägg där man bland annat drev med generalguvernören greve Berg och hänvisade till Finland som ett ”fattigt och undertryckt land”. Dessutom innehöll skådespelet en pik mot den av de unga liberalerna numera ogillade professorn i filosofi J. V. Snellman. Bland myndigheterna togs skådespelet illa upp och primus motor bakom det hela, Carl Robert Mannerheim – generalens far – relegerades från universitetet för ett halvt år. Senare tvingades också universitetets rektor Gabriel Rein att lämna in sin avskedsansökan. Leo Mechelin, som också kunde ses i en av rollerna, gick däremot ostraffad ur det hela.7Klinge 1989, 523–525. Det faktum att Mechelin deltog i skådespelet talar för att han redan då hade fattat intresse för de frisinnade vindar som blåste allt kraftigare genom storfurstendömet – och så var han också en vän av teater och musik. Till fadern rapporterade studenten Mechelin: ”jag har aldrig latat mig på flit eller med nöje”.8L. Mechelin–Gustav Mechelin 24.10.1857. Tillsammans med två andra lovande studenter – C. G. Estlander och J. A. Estlander – tog Leo Mechelin under slutet av 1850-talet över ledningen för den skandinavisk-liberala gruppen inom Universitetet.9Klinge 1989, 534; Estlander 1913, 333.

Kring ingången till 1860-talet började liberalt sinnade personer i Finland att träda i närmare beröring med varandra. Eftersom det fortfarande inte var möjligt att helt öppet diskutera offentliga frågor i tidningspressen var stadens caféer och föreningar, såsom den år 1860 grundade Industriföreningen, viktiga mötesplatser för liberalerna. Den här föreningen, där Mechelin blev medlem 1861, var ett tidigt försök att samla likatänkande personer under mer organiserade former för att ge struktur åt den politiska liberalismen.10Ströskrifter utgifna af Industriföreningen II, 1862, 141. För mera om Industriföreningen se Grandell 2020, 83–86. Ännu närmare och mer organiserat kom liberalernas samarbete att bli i och med aprilmanifestet 1861, som stipulerade att ett utskott skulle sammankallas till den 20 januari 1862 för att avge utlåtande rörande olika förslag till provisoriska författningar. Det här sågs av liberalerna som ett hot mot den konstitutionella utvecklingen i storfurstendömet och som ett försök att ersätta lantdagen som man hoppades att skulle börja sammanträda igen. Som en motreaktion började man planera en adresskampanj för att bekämpa januariutskottet.11Schauman 1893, 327–329; Lindman 1939, 107. L. Mechelin kallade senare en av honom grundad frisinnad grupp för Sextioettan (LXI) efter året 1861. Ibid. 108.

Efter en tids dryftande kring ”framtidens pussel” inledde Leo Mechelin år 1860 studier i juridik. Till vännen Fredrik Idestam skrev han om sina motiv: ”Och jag känner dessutom djupt, att man kan gagna sitt land genom att lefva för vårdandet af dess lagar, för beskyddandet af dess rättigheter.” Han gav med det här upp alla tankar på en litterär karriär, men eftersom han inte genast kunde vänja sig ”vid den nya kostymen”, som var juridik, fortsatte han ännu med sina ”exkursioner till mer estetiska områden”.12L. Mechelin–Adolf Mechelin 14.7.1860; L. Mechelin–Fredrik Idestam 3.8.1860; L. Mechelin–Gustaf Mechelin 22.9.1860; L. Mechelin–Adolf Mechelin 5.12.1860. Mycket sannolikt är att Mechelin med det här syftar på sitt intresse för lyrik, som manifesteras i ett stort antal bevarade och hittills opublicerade dikter. Från 1859 finns exempelvis stycket ”Vårsång”:

Vårsång

Ute lyser solen klart
Uppå himlens blå.
Ack, nu kommer våren snart,
Frost och köld förgå.

Bäcken sorlar muntert fram
I den gömda dal.
Grönska smyckar björkens stam
Uti skogens sal.

Allt är lif och lust och fröjd
Sorgens tid förgår.
Lärkan uti himlens höjd
Sjunger: det är vår!

Leo Mechelin blev färdig med sina studier 1864 och blev då juris utriusque kandidat, eller kandidat i de båda rätterna. Han hade särskilt intresserat sig för stats- och folkrätt och nationalekonomi, som då utlärdes av professorerna J. W. Rosenborg och A. Liljenstrand. Till hans andra lärare hörde J. Ph. Palmén och Karl Gustaf Ehrström. När han utexaminerades från universitetet önskade flera av hans lärare att han skulle fortsätta för docentur, vilket kan tas som ett intyg för hans goda anseende som student.13Nordenstreng 1936, 57.

När den liberala grupperingen i Finland började ta mera fasta former var Leo Mechelin ännu förhållandevis ung och han hörde därför inte till dess inre kärna. Trots det fanns det ändå en koppling till liberalerna via Lundstenska ligan och de liberala studentkretsarna, varför det föll sig naturligt att den samhälleligt intresserade Mechelin började bistå Papperslyktan med lyriköversättningar och med sin första egentliga tidningsartikel, ”Bref från Fredrikshamn om lantbruksmötet, d. 9 Juli 1860”. Före det här hade han skrivit artiklar till den handskrivna studenttidningen Hittebarnet, där man till exempel hösten 1857 kan läsa hans artikel ”Quinnouppfostran i Tyskland.”14För mera om Hittebarnet se Harri Holma 1918, 82–112. Holma nämner att inga nummer av Hittebarnet från 1857 finns bevarade, men i Mechelins arkiv finns hur som helst två av dessa nummer i förvar.

Liberalerna i Finland tog vara på de friare förhållandena efter Krimkriget och deras självtillit blev större. Det här syns inte minst i form av publicistisk aktivitet. August Schauman, en av den tidiga liberalismens förgrundsfigurer och vän till Mechelin, hade grundat Papperslyktan 1858 och 1861 grundade hans meningsfrände Ernst Linder veckobladet Barometern med Leo Mechelin som medredaktör.15Nordenstreng 1936, 42. Barometern blev kortvarig, men redan samma år grundades Helsingfors Dagblad och Linder började å sin sida ge ut den finskspråkiga liberala tidningen Päivätär. I Åbo var i sin tur den likasinnade J. W. Lilja huvudredaktör för Finlands äldsta ännu utkommande tidning, Åbo Underrättelser. Med den här publicistiska bredden började det bli möjligt att på riktigt leda den allmänna opinionen. Nu blev det också allt vanligare med professionella journalister som gjorde tidningsvärvet till en heltidssysselsättning – Helsingfors Dagblad var den första tidningen i Finland med en redaktion i egentlig bemärkelse. Också för Leo Mechelin var publicistiken en viktig del av hans påverkningspalett, men på grund av hans andra göromål var den ändå bara ett komplement till det mera huvudsakliga, som var det akademiska och den politiska verksamheten.16För mera om Mechelin som tidningsman se Landgrén 1989.

Till Barometern, som grundades för att rapportera om den politiska utvecklingen inför utskottsmötet i januari 1862, skrev Mechelin varje vecka en ”krönika” över veckans viktigaste händelser i huvudstaden med tonvikt på kulturlivet. Även om Ernst Linder i huvudsak stod för ledarna skrev Mechelin också några av dem, bland annat en ledare där han kommenterar Uno Cygnaeus förslag till organiserandet av folkskolan. Precis som i de andra liberala tidningarna från den här tiden berörde man också i Barometern den samtida italienska enhetsrörelsen. Från liberalernas franska favorittidning Journal des Débats lånade Leo Mechelin in en artikel som behandlar förvaltningen i det nyligen enade Italien. En viktig poäng som lyfts fram i artikeln är decentralisationen – ett ledande tema i den här tidens liberalism. Sann frihet kunde inte finnas i en stat som helt och hållet styrdes från huvudstaden. I stället krävdes lokalförvaltning och kommunalanda. Barometerns utgivning avslutades med en gemensamt skriven ledare av Linder och Mechelin i vilken de blickar tillbaka på det gånga året samtidigt som det dryftar över det kommande och ger uttryck åt sina förhoppningar.17Landgrén 1989, 65. I mångt och mycket kom den framtida utvecklingen att anta den liberala kurs som Linder och Mechelin vågade hoppas på, men på en punkt fick de rejält fel. Deras förhoppning att språkstridigheterna nu var slutbehandlade och att ingen partibildning skulle komma att ske på basis av språk visade sig ganska snabbt vara förhastad.

I och med avgången av generalguvernören greve Berg år 1861 lättades den finländska förhandscensuren, något som var en förutsättning för grundandet av det liberala pressorganet Helsingfors Dagblad.18Landgrén 1995, 36. Bakom tidningen stod huvudstadens liberala kretsar och som de första huvudredaktörerna fungerade Otto Reinhold Frenckell och Edvard Bergh. Vi vet att Leo Mechelin skrev artiklar redan för tidningens första årgång, men dessvärre inte vilka dessa artiklar är eftersom största delen av materialet i tidningen är osignerat, enligt tidens bruk.19Se L. Mechelin–Fredrik Idestam 23.2.1862. Under 1860-talets första hälft skrev Mechelin artiklar rätt sporadiskt, eftersom han koncentrerade sig på juridikstudierna vid universitetet. Ett resultat av dessa studier var föredraget ”Om diplomatin”, som publicerades 1864 i den liberala kretsens litterära tidning, Litterär Tidskrift. I samma tidskrift publicerade Mechelin senare samma år den tvådelade artikelserien ”Om grundskatten”, där han förespråkar en övergång till inkomstskatt i stället för den ojämnt fördelade jordskatten. Båda artiklarna vittnar om hans konstitutionella synsätt och om hans intresse för nationalekonomiska frågor.20För mera om Litterär Tidskrift se Grandell 2020, 85.

På många håll började man få upp ögonen för den lovande juristen, vilket generalguvernören Platon Rokassovskijs hustrus ord till Mechelin talar om: ”Min make har flera gånger sagt att bland de unga i Finland finns det ingen som tilltalar honom så mycket som ni, – att han innerligt uppskattar er och att han för er skulle vilja förkorta de unga tjänstemännens sterila bana, så att ni inte behövde förbruka ert geni på mekaniskt och underordnat arbete.”21L. Mechelin–Torsten Costiander 9.4.1864.

Affärsman

På Leo Mechelins tid var det inte ovanligt att vara verksam inom flera olika områden, särskilt som många av de verksamhetsformer som öppnades upp under 1800-talets andra hälft hängde ihop med samhällets allmänna liberalisering. Det är alltså på intet sätt förvånande att samtidigt hitta Mechelin i affärslivet, inom jordbruket, i politiken och på tidningarnas spalter. Finland var ännu på 1860-talet ett av Europas fattigaste länder och BNP per invånare låg under hälften av det västeuropeiska medeltalet. Det var å andra sidan just under detta årtionde som industrialiseringen började komma igång på allvar och som Finlands resa mot välstånd började. Till det här bidrog inte minst ett flertal statliga reformer och tekniska innovationer.

Under J. V. Snellmans ledning fördes myntreformen i mål och Finland fick en egen valuta 1860. Marken stabiliserades genom att binda den till silvermyntfot 1865 och lösgöra den från rubeln. År 1864 gavs en förordning om aktiebolag, vilket medförde en juridisk aspekt till företagandet som i sin tur gynnade aktiebolagsverksamheten. Finansieringens ramar breddades 1862 i och med grundandet av den privata affärsbanken AB Förenings-Banken i Finland. Den första järnvägen öppnades 1862 mellan Helsingfors och Riihimäki och folkskolan grundades 1866. I kombination med att lantdagen åter inledde sitt arbete fick alla dessa reformer de ekonomiska hjulen att snurra och Finland började blomstra ekonomiskt, framför allt tack vare träförädling. Å andra sidan upplevde man på senare delen av 1860-talet en allmän ekonomisk nedgång som en följd av flera år av missväxt, vilket betydde att alldagliga ekonomiska frågor blev mera framträdande än frågor om grundlagar och konstitutionalism.22Toivola 2005, 18–19; Jalava et al. 2006, 106; Kekkonen 1987, 155, 323.

En viktig föregångare och aktör inom träförädlingsbranschen var aktiebolaget Nokia, som grundades år 1871. Bolagets grundare Fredrik Idestam var en av Leo Mechelins närmaste vänner, och tack vare Mechelins förmögenhet kunde han stöda Idestams affärsverksamhet ekonomiskt. Mechelin och hans svärmor Cecilia Lindroos hade redan 1867 införskaffat aktier i Idestams träförädlingsverksamhet i Tammerfors och 1869 var han en av de främsta finansiärerna av Idestams nya träsliperi vid Nokia ström. Det här kan ses som en föregångare till Nokiabolaget.23Ibid. 21, 23. Då bolaget sedan grundades 1871 – hemma hos Leo Mechelin – var tanken att utvidga träsliperiet, grunda ett pappersbolag och att köpa Nokia gård. Mechelin uppgjorde bolagsordningen med Tervakoski som förebild och tillsammans med Idestam diskuterade de ekonomiska kalkyler. Mechelin kom också att ingå i Nokias styrelse och han var den största aktieägaren efter Idestam. Utöver Nokia var Mechelin också med om andra affärsverksamheter i landet, såväl i Ackas som i Åbo och han tog också aktivt del i grundandet av Finlands äldsta försäkringsbolag, Kaleva. Det som möjliggjorde allt det här var det stora inflytande Mechelin hade fått inom Förenings-Banken.24Ibid. 24; Nordenstreng 1936, 75, 77.

För att möjliggöra finansiering av ny affärsverksamhet var det viktigt att det fanns bankverksamhet inriktad på att tjäna dessa syften. Ett viktigt fält som öppnades upp under det tidiga 1860-talets liberalisering var det privata bankväsendet. Ungefär jämnårig med Helsingfors Dagblad är Finlands första affärsbank, den redan nämnda AB Förenings-Banken i Finland. Också bakom det här företaget hittas samma liberala krets som tidigare omtalats, i det här fallet stod Henrik Borgström d.y. – en annan av Leo Mechelins vänner – i spetsen. Största aktieägare i banken var Mechelins svärfars dödsbo. Mechelin valdes själv till bankens tf. direktör år 1867, efter att han avgått från tjänsten som finansexpeditionens kopist som han innehaft sedan sommaren 1865. Samma år blev han invald i bankens styrelse, en post som han satt på fram till 1872 samtidigt som han tidvis skötte tjänsten som bankens VD. När han år 1872 erbjöds en fast anställning som VD tackade han nej för att kunna koncentrera sig på en akademisk karriär. I samma veva lämnade han också bankens styrelse.25Nordenstreng 1936, 75–80; Stubb 2018, 26. En vändning mot det akademiska betydde att affärsmannen Mechelin nu fick träda i bakgrunden.

Världsman

Leo Mechelin gifte sig år 1865 med Alexandra Elisabeth Lindroos, dotter till framlidna kommerserådet Johan Henrik Lindroos – Helsingfors rikaste köpman. Som en följd av giftermålet uppnådde Mechelin ekonomiskt oberoende, samtidigt som han fick tillträde till affärsvärlden och alla de möjligheter som den erbjöd.26Stubb 2018, 24. Då det unga paret Mechelin skulle åka på bröllopsresa hörde Europas dåtida ”huvudstad” Paris till huvudmålet. Därifrån skrev Leo Mechelin till Helsingfors Dagblad en serie resebrev, eller ”skizzer” som han själv kallade dem, under rubriken ”Pariserlif”. I de här artiklarna ger Mechelin ett mästerligt prov på sin journalistiska talang och på en skarpsynt observationsförmåga.

Frankrike var på 1860-talet inget eldorado för en liberalt sinnad samhällspåverkare som Mechelin, men Paris var ändå alltid Paris. Kejsaren Napoleon III stod på höjden av sin makt och många av de friheter som liberalerna förespråkade var ett minne blott. Det här förhållandet är ett genomgående tema i Mechelins reseskildring från Paris, som förebådar många teman som kom att bli centrala för honom framöver. Han noterar bland annat parisarnas kyliga förhållande till sin kejsare och tar själv parti för den politiska oppositionen mot denne. Vidare ironiserar han över den parisiska överklassens snobberi, synar nivån på stadens teaterliv och analyserar den arbetande befolkningens fritidssysselsättningar. Han beklagar den missriktade akademiska disciplinen, som i stället för att övervaka dåligt leverne helt fokuserar på att förtrycka alla uttryck för högre ideal hos studenterna. Pressförhållandena redogör han för insiktsfullt och riktar kritik mot censuren och den höga stämpelskatten, som drev tidningarna i händerna på kapitalisterna och försvårade den publicistiska utvecklingen.

Byggandet av Haussmans nya Paris är ett annat framträdande inslag i Mechelins resereportage, och hans kommentarer är inte odelat positiva – framför allt fann han mycket att anmärka på vad gällde den ekonomiska aspekten av projektet. Hans huvudsakliga kritik går ut på att projektet finansierades med upptagning av lån vars tillbakabetalning var osäker. Dessutom kritiserar han den ogenomskinlighet som var utmärkande för projektet i stadsstyrelsen, Seineprefekturen. Stadsstyrelsen stod bortom folkets inflytande och Mechelin skrev klarsynt:

Men de gällande lagarne hafva, såsom sagdt, förhindrat all solidaritet mellan stadsstyrelsen och med borgarena, de tillåta hvarken något direkt eller indirekt deltagande af dessa i vårdandet af verldsstadens allmänna angelägenheter. Deraf alstras lätteligen likgiltighet, eller missnöje och klandersjuka, som, skickligt bearbetade, kunna åstadkomma explosion.

Fem år senare utropades Pariskommunen! Lars-Folke Landgrén har utan tvekan rätt när han skriver att Leo Mechelin hade blivit en god journalist, om han valt att beträda den banan.27Landgrén 1989, 66.

Lantdagsman

I lantdagen år 1872 deltog Leo Mechelin som ett av de fyra valda ombuden för Helsingfors stad. Han blev vald med röstetalet 497, mest röster fick justitierådmannen C. A. Öhrnberg med 962 röster.28Nordenstreng 1920, 173. Redan före det här hade Mechelin under lantdagen 1867 tjänat som sekreterare i sammansatta stats- och bevillningsutskottet. Om Mechelins inträde i representationsväsendet skriver hans biograf Thiodolf Rein:

Såväl i denna som alla de följande landtdagar, i hvilka han tog del, framstod han genom sin flytande talgåfva, sin slagfärdighet i debatten samt sina goda kunskaper isynnerhet i statsrättsliga och finansiella frågor, egenskaper, som gjorde sig gällande särskildt äfven i de utskott, dit han invaldes och i hvilka han plägade intaga en ledande ställning.29Rein 1915, 36–37.

I denna sin första egentliga lantdag deltog Leo Mechelin, som utsågs till medlem av stats- och bankutskotten, med en stor arbetsinsats. Det framgår med tydlighet av borgarståndets sessionsprotokoll. Redan nu stod det klart att han inte skulle komma att bli en lantdagsman i mängden. Framför allt kan man lyfta fram ett av Mechelin framlagt petitionsförslag om lag rörande ständernas självbeskattningsrätt. Hans förslag var att ständerna skulle slå fast statsbudgeten och att den sålunda skulle komma under folkrepresentationens insyn enligt grundlagens stadgande om ständernas bevillningsrätt. Det här var ett rätt djärvt drag av den unge lantdagsmannen – och även om borgarståndet understödde det så strandade förslaget i de tre övriga stånden då lantmarskalken för adelsståndet och talmännen för präste- och bondestånden vägrade att föredra ärendet med vädjan till att det var ett ingrepp i kejsarens höghetsrätt. Flera lantdagsmän ur samtliga stånd protesterade mot beslutet – också sådana som i allmänhet var av annan åsikt än Mechelin – men utan resultat.30Ibid., 37–38. Den politiskt sett försiktige Zacharias Topelius kommenterade Mechelins agerande i rätt så kritisk ton: ”Vi behöfva ännu lära oss politisk takt, att sedan man nyss fått så mycket, som periodiska landtdagar, begagna den första af dessa till att begära allt det är politiskt pojkaktigt.”31Topelius 2004, 261.

Frågan om självbeskattningsrätten hade Mechelin redan innan lantdagen lyft fram i en artikel i Helsingfors Dagblad den 24 mars 1870. I mycket kritiska ordalag kommenterar han här det rådande systemet med statförslag som ekonomiskt instrument och bristen på offentlig insyn i statens affärer. Det som Mechelin efterlyste var en regelrätt årlig budget i modern bemärkelse, vilken skulle underställas lantdagens insyn. Också på den här punkten var Mechelin en föregångare i Finland.

De finländska liberalernas politiska målsättningar under 1860-talet kan tätas ned till fem huvudpunkter: 1) förverkligandet av konstitutionalism, 2) självstyre istället för statens centraliserade byråkrati, 3) reformering av lagstiftningen i frisinnad anda, 4) frigörande av näringslivet från regleringar som begränsar ekonomisk företagsamhet, 5) nedmontering av kopplingen mellan stat och kyrka och införande av religionsfrihet. Mechelin, som understödde alla dessa målsättningar, publicerade med anledning av 1869 års kyrkolag32Lagen trädde i kraft 1.7.1870. en lång artikelserie i Helsingfors Dagblad om det sistnämnda målet. Han var i huvudsak nöjd med den nya lagen, som innebar ett steg mot att separera kyrka och stat – det var enligt Mechelin ”ett framåtskridande i medborgerlig frihet”.33”Helsingfors den 29 Januari”, Helsingfors Dagblad 29.1.1870. Men samtidigt passade han på att påpeka att lagen inte var fullständig i och med att den inte erkände civila äktenskap och krävde att alla ämbetsmän skulle höra till den evangelisk-lutherska kyrkan. Religiösa oliktänkare erkändes inte heller rätt att utöva sin religion eller att bilda religiösa samfund, varför Mechelin yrkade på stiftandet av dissenterlag för Finland – något som skedde först 1889.

Lagstiftningen gick med andra ord i en liberalare riktning också på den här fronten. För att vidare skuffa lagstiftningen i en mer frisinnad riktning öppnade Leo Mechelin på 1872 års lantdag frågan om judarnas medborgerliga ställning i Finland. Enligt gällande lag från 1782 var det förbjudet för judar att slå ned sina bopålar i Finland – vilket dock inte betydde att det inte skulle ha bott judar i landet. De som hur som helst bodde i landet hade enligt rådande lag inga medborgerliga rättigheter och stod på så sätt utanför samhället och dess lagar. På det här förhållandet ville Mechelin råda bot genom att i lantdagen petitionera för att judarna skulle erkännas medborgerliga rättigheter – dock inte ännu fulla politiska rättigheter. Orsaken till denna försiktighet kan ha varit att minska på motståndet mot det ganska provokativa förslaget. Bakom petitionen låg också en tanke om att locka kunniga judar från närliggande områden till Finlands städer och att bringa Finlands lagstiftning till samma frisinnade nivå som andra västeuropeiska länders. Petitionsförslaget föll åter i de tre andra stånden – endast Mechelins eget stånd, borgarståndet, godkände förslaget trots att det också fanns försvarare av förslaget i adelsståndet. Finland hörde i och med det här beslutet till en ständigt minskande grupp europeiska länder där judarna inte hade erkänts medborgerliga rättigheter, något som kom att ske först år 1917.34Torvinen 1989, 76–79; Protokoll fördt hos Välloflige Borgareståndet å Landtdagen i Helsingfors, 369–370. Mechelin kan alltså sägas ha varit långt före sin tid när han 1872 som första lantdagsman lyfte fram frågan om judarnas rättsliga ställning i storfurstendömet Finland.

Ovan har lyfts fram några exempel på frågor som Mechelin intresserade sig för under sin första lantdag. Det fanns ännu fler, som till exempel förslag framlagda av honom om inrättande av en ny professur i svenska och fornnordiska språk och inrättandet av en finsk vetenskapsakademi. I de följande lantdagarna minskade antalet petitioner av Mechelin, men ha kom alltjämt att höra till de mest aktiva talarna och till en av de tongivande rösterna. Det var inte för intet som man i Helsingfors-Posten den 19 augusti 1905 om Mechelins deltagande i det årets lantdag kan läsa följande: ”Främst står såsom alltid hr L. Mechelin med 95 yttranden.”35Rein 1915, 38–39; Torvinen 1989, 76–79; Protokoll fördt hos Välloflige Borgareståndet å Landtdagen i Helsingfors.

Slutord

Liberalismen slog relativt sent igenom i Finland, men när den äntligen gjorde det så skedde det desto snabbare och verkade djupgående. Viktiga bakomliggande faktorer som möjliggjorde liberalismens genombrott var att en ny mer liberalt sinnad kejsare, Alexander II, besteg tronen 1855 och att Ryssland förlorade Krimkriget. Det fanns ett behov av att modernisera samhället för att komma i kapp den allmänna västeuropeiska ekonomiska utvecklingen. För det här syftet var det lojala storfurstendömet Finland en passande testmiljö. Att Polen revolterade 1863 fick dessutom den positiva konsekvensen för Finland att kejsaren ville visa sin tacksamhet mot det fortsatta lugnet i landet och förstärka lojalismen ytterligare genom att sammankalla lantdagen, första gången sedan 1809.36Klinge 1996, 211, 220. Tillsammans verkade allt det här positivt på utvecklingen i Finland, som under 1800-talets andra hälft började moderniseras i snabb takt.

Leo Mechelin var ännu ung när den här utvecklingen började komma igång, men det hindrade inte honom från att snabbt bli en central medlem i den ännu ganska lösa liberala grupperingen som tog form i början av 1860-talet. Han började nu synas i de liberala tidningarnas spalter och tack vare sina mångsidiga förmågor och kontakter kom han också snabbt in i affärslivet och blev slutligen också invald i lantdagen. Det var med andra ord under den här tidsperioden som Mechelin lade grunden till sin framtida verksamhet och började framträda i offentligheten som en sann liberal och som en påverkare av rang.

Litteraturförteckning

C. G. Estlander, ”Ungdomsminnen XIV”, Finsk tidskrift 5, 1913.

J. Grandell, Från ett årtionde i Finland. August Schauman, republikanism och liberalism 1855–1865, Helsingfors 2020.

Helsingfors Dagblad 29.1.1870.

H. Holma, ”Lisäpiirteitä 1850-luvun ylioppilaselämästä”, Joukahainen 1918.

J. Jalava et al. (eds), The Road to Prosperity. An Economic History of Finland, Helsinki 2006.

J. Kekkonen, Merkantilismista liberalismiin. Oikeushistoriallinen tutkimus elinkeinovapauden syntytaustasta Suomessa vuosina 1855–1879, Helsinki 1987.

M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders Universitetet 1808–1917, Helsingfors 1989.

M. Klinge, Finlands historia III, Helsingfors 1996.

H. Knif, Utrikeskorrespondens efter liberalismens genombrott i Finland. En studie av utrikeskorrespondensen i Helsingfors dagblad, Åbo underrättelser och Wasabladet åren 1864, 1870 och 1876, Åbo 1980.

L. Krusius-Ahrenberg, Der Durchbruch des Nationalismus und Liberalismus im Politischen Leben Finnlands 1856– 1863, Helsinki 1934.

L-F Landgrén, För frihet och framåtskridande. Helsingfors Dagblads etableringsskede 1861–1864, Helsingfors 1995.

L-F Landgrén, ”Leo Mechelin som liberal publicist”, G. Bonsdorff et al. (toim.), Leo Mechelin 1839–1914: Helsingin herra, valtiollinen vaikuttaja ja Suomi-kuvan luoja, Helsinki 1989.

S. Lindman, ”Drag ur den finländska liberalismens 1800-tals historia”, Granskaren 1939:9.

A. Mörne, ”Liberala meningsyttringar i finländska pressen före 1860-talet”, Historiska och litteraturhistoriska studier 1, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland CLXXX, Helsingfors 1925.

S. Nordenstreng, L. Mechelin. Hans statsmannagärning och politiska personlighet I, Helsingfors 1936.

Protokoll fördt hos Välloflige Borgareståndet å Landtdagen i Helsingfors. Första bandet, Helsingfors 1872.

Th. Rein, Leo Mechelin, Stockholm 1915.

R. Savolainen, Med bildningens kraft. J. V. Snellman liv, Helsingfors 2019.

A. Schauman, Från sex årtionden i Finland II, Helsingfors 1893.

Ströskrifter utgifna af Industriföreningen II, Helsingfors 1862.

E. Stubb, Leo Mechelin. Senaattorin elämäntarina Nokian perustamisesta sortovuosiin ja naisten äänioikeuteen, Helsinki 2018.

O. Toivola, Puusta pehmopaperiin. Nokian paperin historia 1865–2005, Nokia 2005.

Z. Topelius, Finlands krönika: 1860–1878, utg. R. Knapas, Helsingfors 2004.

T. Torvinen, ”Liberaali Mechelin ja kansallinen vähemmistö”, G. Bonsdorff et al. (toim.), Leo Mechelin 1839–1914: Helsingin herra, valtiollinen vaikuttaja ja Suomi-kuvan luoja, Helsinki 1989.

R. A. Wrede, Minnestal öfver senatorn, fil. och juris utr. doktorn Leopold Henrik Stanislaus Mechelin hållet vid Finska vetenskaps-societetens årshögtid den 25 maj 1914, Helsingfors 1914.

H. Ylikangas, ”Mikä päätti valtiollisen yön?”, 2014, https://blogs.helsinki.fi/hylikang/tag/valtiopaivat/