3.8.1860 LM–Fredrik Idestam

Svensk text

|1|

Heders vän!

Man bör begagna sig af ett intryck så länge det är färskt, om man vill taga ett aftryck af detsamma. Deraf min princip att om möjligt besvara bref strax efter deras erhållande; uppskjuter man några dar, så går det lätt till veckor. Jag erhöll ditt bref af d. 29 Juli idag e. m.eftermiddag – Hjertlig tack för detsamma, och främst för den goda nyheten att ditt ben vunnit det torra igen, – hvartill jag uppriktigt gratulerar dig! – Måtte den dag randas då du, (– jag är nöjd om det kan ske efter fem års haltande –) kan gratulera undertecknad, att stå på egna ben, – rättare eget botten! ...... Detta var egentligen en reflexion som ej hör hit, men händelsevis framsmög sig. – – Icke är ju hela|2| sommarn ännu förlorad: den vackra Augusti månad med sina skördar och sina glada ansigten är du ju i tillfälle att njuta af. Måtte du derunder stärka och vederqvicka dig så, att all ”svampaktighet” försvinner, – att hvarken din kropp suger i sig vatten, eller din själ ur den allmänna lifsatmosferen ämnen till sentimentalitet! – –

À propos: huru går det med våra logis funderingar i höst? Du kommer naturligtvis, efter din mor så önskar, att bo qvar i de Mellin-Jägerhornska rummen. Men hvad, om jag anhölle om att, som sista termin, få vara din bolagius? Jag kommer att uppträda mycket anspråkslöst, – hvad tillgångar beträffar, – och har lika stor lust som förr, att bo med dig. Vi hade litet trångt, det är sannt. Men mången bor ännu trängre. Och genom att du skulle begagna den så ofta erbjudna tamburen, blefve ingen|3|dera förfördelad; – jag skulle naturligtvis såsom frisk behålla mitt rum, på det du, sjuklige man, skulle ha det varmare. – ”Det är bara ett projekt”, brukar Torsten säga; men det har mycket för sig, – enligt hvad jag kan inse, för hvardera parten: jag skulle slippa att söka qvarter och derigenom kanske förlora mycken tid, utan det att jag aldrig kunde få ett så billigt, – skulle dessutom ej förlora ditt sällskap, på hvilket jag, genom sympatins och vanans makt, verkligen sätter ett högt värde. Du åter skulle vinna halfva hyran, – icke utsättas för att vara ensam med mörka stunder och möjligen återkommande sjuklighet. – Dock, afgör som du tycker. Flitiga torde vi hvardera ämna vara, då vi ju ha all anledning att skynda hvar till sin examen.

Ett fall är möjligt: att Göös reser|4| utrikes i höst med pädagogiskt understöd, och jag tillfölje deraf får hans mig af Leinberg lofvade lektioner i Geografi och Arithmetik vid Lyceum. Om jag då erhölle ett qvarter nära Lyceum, skulle jag kanske taga det. Vidlyftigheten vid behandlandet af detta ämne bör du förlåta en blifvande jurist, som ju måste vänja sig vid nogrann fullständighet. –

Det var visst en väsendtlig lucka i mitt sista bref, att jag ej berättade något mera om familjen Toll. Det kom sig deraf att jag par toutfr. framför allt måste sluta mitt bref för att få det att gå af den dagen. – Men mycket kan jag ej heller säga om dem. Hufvudsaken: de äro som förr. Med Wiborg ha de litet mera försonat sig, utan att dock egentligen trifvas der. Några – t. ex. Daehn – tycka att flickorna förlorat sig till det yttre, i|5| mina ögon – som dock ej äro skarpa criticilat. kritiker i den vägen – tycka att de äro vackra som förut; sätt och karakter tyckas oförändrade. Bland deras bekantskaper behagar dem, enligt hvad de sade, familjen Hackman mest. (Tungorna ha varit fram der också, så att jag bryddes rätt hederligt). – Om gubben Tolls, tillfölje af Boijens fäaktighet, obehagliga embetsställning skall du få höra mundtligen.

Ett ledsamt afbrott i vår sommartrefnad var att min far för en vecka sedan häftigt insjuknade i frossan. Det är ren på bättringen, men naturligtvis är stor försigtighet af nöden, för att undvika recidiv. – Annars går tiden ändå fort nog: jag läser ansenligt, – tänker, fantiserar, – grubblar till och med stundom, – och lyss till trädens sus i våra lummiga lundar.|6| De mina tycka att jag kunde vara mindre allvarsam, – jag tycker sjelf så med, – men fortfar ändå att vara det. När man vid 21 års ålder är insyltad i skulder, – blifvit gäckad i sin första kärlek, – och icke har en framtidsplan på hvilken man med odelad lust och inspiration kunde arbeta, – så är det förklarligt, hvarföre löjet ej mera är en så flitig gäst på ens läppar. Det behöfs dertill sådana extramedel som en krets af skämtsamma gossar, – en rykande bål, och ett jublande ”laisser-aller”fr. låt gå, som ej uppoffrar stundens fröjd åt morgondagens sorger ....

Jag har verkligen varit mycket villrådig, huruvida jag borde vända mig åt juridiken – statsmannabanan, för att tala grannt. Det litterära lifvet leker mig alltemellanåt i hågen. Men sen åter känner jag, att jag ej ännu|7| står uppå, och kanske aldrig uppnår, den stoiska ståndpunkt, då hela anden sänkt sig i vetenskapens djup, lefver i dess lugna svalka och dricker ur den all sällhet. Och en sådan bör vetenskapsmannen innehafva. Jag behöfver lifvet, det brusande lifvet med dess brokiga skiften. Jag har en omätelig längtan efter kärlek, – efter sällhet med och för andra, – en annan. Den släcks ej af lärda forskningar. Men, – kan den ej fullt släckas, så stormar den kanske lättare ut i ett lif fullt af rörlig verksamhet, af handling. Och jag känner dessutom djupt, att man kan gagna sitt land genom att lefva för vårdandet af dess lagar, för beskyddandet af dess rättigheter. Måtte hvar och en som i Finland egnar sig åt detta håll, stålsätta sig mot den österländska korruptionens sirensånger, – – derpå beror vår existens direktast.|8| Men – det är midnatt. Jag bör calmera mig och sluta ... –

Godnatt! Jag önskar att drömmens genius måtte omsväfva dig med gladare drömmar än den vanligen består åt

din vän

Leo.

P. S.Post Scriptum Jag reser till HforsHelsingfors troligen ren d. 29 i denna månad, – för min brors skull, som ej får försumma Lyceiterminen. Men du? När reser du? – Glöm ej att äfven derom snart underrätta mig.

Finsk text

Kelpo ystävä!

Vaikutelmaa pitää käyttää niin kauan kuin se vielä on tuore, jos sitä aikoo jotenkin välittää. Periaatteeni on siksi, että koetan vastata kirjeeseen mahdollisimman pian sen jälkeen kun se on saapunut: jos asiaa lykkää muutamalla päivällä, se venyy helposti viikoiksi. Sain kirjeesi 29. kesäkuuta iltapäivällä. Sydämellinen kiitos siitä ja ensiksi siitä hyvästä uutisesta, että seisot kuivalla maalla – vilpittömät onnitteluni siitä! Kunpa se päivä koittaisi (olen tyytyväinen jos se voi tapahtua viiden vuoden odottelun jälkeen) jolloin sinä voit onnitella allekirjoittanutta omilla jaloillaan, tai oikeammin omillaan, seisomisesta ... Tuo mietelmä ei oikeastaan kuulu tähän, mutta jotenkin se juolahti tässä mieleen – – Koko kesää ei vielä ole menetetty, kaunis elokuu satoineen ja iloisine ilmeineen on sinulle tarjolla nautittavaksi. Kunpa sen myötä vahvistuisit ja piristyisit niin että kaikenlainen ”vetisyys” katoaisi – siis ettei ruumiisi sukella veteen eikä sielusi elämän yleisistä aihepiireistä sentimentaalisuuteen!

A propos: miten on meidän asuntosuunnitelmiemme laita syksyksi? Sinä tietenkin asut edelleen, koska äiti niin toivoo, Mellinin-Jägerhornin huoneissa. Mutta miten on, voisinko olla huonetoverisi kuten viime lukukaudellakin? Minä tulen esiintymään hyvin vaatimattomasti, – mitä varoihin tulee – ja minusta on yhtä hauska asua sinun kanssasi kuin aiemminkin. On totta, että meillä oli hiukan ahdasta. Mutta monet asuvat vielä ahtaammin. Ja jos sinä käyttäisit niin usein tarjolla olevaa eteistä, kumpikaan ei kärsisi vääryyttä – minä tietenkin terveenä miehenä pitäisin oman huoneeni, jotta sinä sairas mies voisit olla lämpimämmin. ”Sehän on vain yksi projekti”, kuten Torsten sanoo, mutta siinä on niin monenlaista etua – ja sikäli kuin ymmärrän, molempien kannalta – minä pääsisin asunnon etsimisestä, johon hukkaantuisi ehkä paljonkin aikaa, enkä sitäpaitsi saisi mistään yhtä halvalla – enkä myöskään jäisi vaille sinun seuraasi, jolle sympatian ja tavan voimasta olen oppinut antamaan suuren arvon. Sinä taas voittaisit puolet vuokrasta, etkä joutuisi olemaan yksin pimeinä hetkinä ja mahdollisesti uusiutuvan sairaalloisuuden oloissa. – Kuitenkin, tee niin kuin tahdot. Ahkeria meidän kummankin täytyy kai olla, sillä onhan meillä kummallakin kaikki syyt kiirehtiä omaa tutkintoamme.

On sellainenkin mahdollisuus, että Göös matkustaa syksyllä ulkomaille pedagogisen tuen turvin ja siinä tapauksessa minä saan hänen Leinbergin minulle lupaamat lyseon maantieteen ja aritmetiikan tuntinsa. Jos siinä tapauksessa saisin asunnon läheltä lyseota, voisin ehkä ottaa sen. Tämän aiheen laajan käsittelyn sallit kai tulevalle juristille, jonka toki täytyy totutella pikkutarkkaan täydellisyyteen.

Minun kirjeessäni oli kieltämättä se aukko, että en kertonut enempää Tollin perheestä. Se johtui siitä että minun piti kerta kaikkiaan lopettaa sen kirje, että sain sen lähtemään sinä päivänä. – Mutta enpä voi heistä myöskään paljoa sanoa. Pääasiallisesti on kuten ennenkin. Viipuriin he ovat jotenkin sopeutuneet, vaikkeivat erityisesti viihdy siellä. Jotkut – kuten Daehn – arvelevat, että tytöt ovat menettäneet ulkoisesti jotain, mutta minun silmissäni – jotka tosin eivät ole kovin teräviä arvostelijoita tällä alalla – he ovat yhtä kauniita kuin ennenkin; tyyli ja luonne ovat muuttumattomat. Heidän tuttavistaan miellyttävimpiä ovat heidän sanojensa mukaan Hackmanit (kielet ovat olleet kerkeitä sielläkin, joten minä hämmennyin oikein kunnolla). Ukko Tollin asema virassaan on Boijen typeryyden vuoksi epämukava, siitä saat kuulla suullisesti.

Meidän viihtyisään kesäämme tuli surullinen keskeytys viikko sitten kun isä vilustui. Se on jo paranemaan päin, mutta nyt täytyy tietysti olla hyvin varovainen, ettei se uusiudu. Muuten aika kyllä kuluu nopeaan, luen aika lailla, – ajattelen, kuvittelen – ja jopa murehdin toisinaan. Ja kuunteleln puiden havinaa tuuheissa lehdoissamme. Perheväkeni on sitä mieltä että minun ei pitäisi pitäisi olla niin vakava – ja ajattelen niin itsekin – mutta olen sitä edelleen. Kun 21 vuoden iässä on korviaan myöten veloissa – ja tullut petetyksi ensirakkaudessaan –, eikä ole tulevaisuudensuunnitelmaakaan, jonka eteen voisi täydellä halulla ja innostuksella työskennellä, – niin on ymmärrettävää, että hymy ei enää ole niin tavallinen vieras huulillani. Siihen tarvittiin ylimääräisiä keinoja kuten pilailevien poikien porukka, höyryävä booli, ja juhliva ”antaa mennä” -tyyli, joka ei uhraa hetken iloja huomisen huolien vuoksi. Olen todella ollut ymmälläni, pitäisikö minun suuntautua juridiikkaan – valtiomiesuralle, hienosti sanottuna. Kirjallinen elämä väikkyy aina väliin mielessäni. Mutta sitten tunnen taaskin, etten ole saavuttanut enkä ehkä koskaan saavutakaan sitä stoalaista tilaa kun henki uppoaa kokonaan tieteen syvyyksiin, elää sen tyynessä viileydessä ja imee siitä kaiken autuutensa. Ja sellainen pitää tiedemiehen olla. Minä tarvitsen elämää, kuohuvaa elämää kirjavine käänteineen. Kaipaan loputtomasti rakkautta – onnellisuutta toisten kanssa ja toisten hyväksi – jotakuta toista. Sitä eivät oppineet tutkimukset tyydytä. Mutta jos sitä ei voi täysin tyydyttää, se purkautuu ehkä sitäkin voimakkaammin tekoja toimintaa täynnä olevassa puuhakkaassa elämässä. Ja tunnen sitäpaitsi syvästi, että ihminen voi hyödyttää isänmaataan elämällä sen lakien turvaamisen ja oikeuksien suojelemisen hyväksi. Kunpa jokainen, joka Suomessa suuntautuu tällaiseen, osaisi kivettää itsensä itämaisen korrruption seireenilauluilta. Meidän olemassaolomme riippuu suoranaisesti tästä.

Mutta on keskiyö, minun täytyy tyyntyä ja lopettaa. Hyvää yötä. Toivon että unien henki soisi sinulle iloisempia unia kuin mitä se yleensä antaa ystävällesi

Leo

PS. Matkustan Helsinkiin luultavasti jo 29. tätä kuuta, veljeni vuoksi, hän ei saa lyödä laimin lyseon lukukautta. Mutta entä sinä? Milloin matkustat? – Älä unohda kertoa minulle pikaisesti myös siitä.

Original (transkription)

|1|

Heders vän!

Man bör begagna sig af ett
intryck så länge det är färskt, om
man vill taga ett aftryck af detsam-
ma. Deraf min princip att om möjligt
besvara bref strax efter deras erhållande;
uppskjuter man några dar, så går det
lätt till veckor. Jag erhöll ditt bref
af d. 29 Juli idag e. m.eftermiddag – Hjertlig tack för
detsamma, och främst för den goda
nyheten att ditt ben vunnit det torra
igen, – hvartill jag uppriktigt gratu-
lerar dig! – Måtte den dag randas
då du, (– jag är nöjd om det kan ske efter
fem års haltande –) kan gratulera under-
tecknad, att stå på egna ben, – rättare
eget botten! ...... Detta var egentligen en
reflexion som ej hör hit, men händelsevis
framsmög sig. – – Icke är ju hela
|2| sommarn ännu förlorad: den vackra Au-
gusti månad med sina skördar och
sina glada ansigten är du ju i tillfälle
att njuta af. Måtte du derunder stärka
och vederqvicka dig så, att all ”svamp-
aktighet” försvinner, – att hvarken din
kropp suger i sig vatten, eller din själ
ur den allmänna lifsatmosferen ämnen
till sentimentalitet! – –

À propos: huru går det med våra
logis funderingar i höst? Du kommer
naturligtvis, efter din mor så önskar,
att bo qvar i de Mellin-Jägerhorn-
ska rummen. Men hvad, om jag an-
hölle om att, som sista termin, få
vara din bolagius? Jag kommer
att uppträda mycket anspråkslöst, –
hvad tillgångar beträffar, – och har
lika stor lust som förr, att bo med
dig. Vi hade litet trångt, det är sannt.
Men mången bor ännu trängre. Och
genom att du skulle begagna den så
ofta erbjudna tamburen, blefve ingen-
|3| dera förfördelad; – jag skulle naturligtvis
såsom frisk behålla mitt rum, på det
du, sjuklige man, skulle ha det var-
mare. – ”Det är bara ett projekt”, bru-
kar Torsten säga; men det har myc-
ket för sig, – enligt hvad jag kan inse,
för hvardera parten: jag skulle slippa
att söka qvarter och derigenom kanske
förlora mycken tid, utan det att
jag aldrig kunde få ett så billigt,
– skulle dessutom ej förlora ditt säll-
skap, på hvilket jag, genom sympatins
och vanans makt, verkligen sätter ett
högt värde. Du åter skulle vinna
halfva hyran, – icke utsättas för
att vara ensam med mörka stunder
och möjligen återkommande sjuklighet.
– Dock, afgör som du tycker. Flitiga
torde vi hvardera ämna vara, då
vi ju ha all anledning att skynda
hvar till sin examen.

Ett fall är möjligt: att Göös reser
|4| utrikes i höst med pädagogiskt under-
stöd, och jag tillfölje deraf får hans
mig af Leinberg lofvade lektioner
i Geografi och Arithmetik vid Lyceum.
Om jag då erhölle ett qvarter nära
Lyceum, skulle jag kanske taga det.
Vidlyftigheten vid behandlandet af
detta ämne bör du förlåta en blifvande
jurist, som ju måste vänja sig vid
nogrann fullständighet. –

Det var visst en väsendtlig lucka
i mitt sista bref, att jag ej berättade
något mera om familjen Toll.
Det kom sig deraf att jag par tout
måste sluta mitt bref för att få
det att gå af den dagen. – Men
mycket kan jag ej heller säga om dem.
Hufvudsaken: de äro som förr. Med
Wiborg ha de litet mera försonat
sig, utan att dock egentligen trifvas
der. Några – t. ex. Daehn – tycka
att flickorna förlorat sig till det yttre, i
|5| mina ögon – som dock ej äro skarpa
critici i den vägen – tycka att de
äro vackra som förut; sätt och karakter
tyckas oförändrade. Bland deras be-
kantskaper behagar dem, enligt hvad
de sade, familjen Hackman mest. (Tun-
gorna ha varit fram der också, så att
jag bryddes rätt hederligt). – Om
gubben Tolls, tillfölje af Boijens fä-
aktighet, obehagliga embetsställning
skall du få höra mundtligen.

Ett ledsamt afbrott i vår sommar-
trefnad var att min far för en vecka
sedan häftigt insjuknade i frossan.
Det är ren på bättringen, men natur-
ligtvis är stor försigtighet af nöden,
för att undvika recidiv. – Annars
går tiden ändå fort nog: jag läser
ansenligt, – tänker, fantiserar, – grubblar
till och med stundom, – och lyss till
trädens sus i våra lummiga lundar.
|6| De mina tycka att jag kunde vara
mindre allvarsam, – jag tycker sjelf
så med, – men fortfar ändå att vara
det. När man vid 21 års ålder är
insyltad i skulder, – blifvit gäckad
i sin första kärlek, – och icke har
en framtidsplan på hvilken man med
odelad lust och inspiration kunde
arbeta, – så är det förklarligt, hvar-
före löjet ej mera är en så flitig
gäst på ens läppar. Det behöfs
dertill sådana extramedel som en
krets af skämtsamma gossar, – en
rykande bål, och ett jublande ”lais-
ser-aller”, som ej uppoffrar stundens
fröjd åt morgondagens sorger ....

Jag har verkligen varit mycket vill-
rådig, huruvida jag borde vända mig
åt juridiken – statsmannabanan, för
att tala grannt. Det litterära lifvet
leker mig alltemellanåt i hågen. Men
sen åter känner jag, att jag ej ännu
|7| står uppå, och kanske aldrig uppnår,
den stoiska ståndpunkt, då hela anden
sänkt sig i vetenskapens djup, lefver
i dess lugna svalka och dricker ur den
all sällhet. Och en sådan bör vetenskaps-
mannen innehafva. Jag behöfver lifvet,
det brusande lifvet med dess brokiga
skiften. Jag har en omätelig längtan
efter kärlek, – efter sällhet med och
för andra, – en annan. Den släcks
ej af lärda forskningar. Men, – kan
den ej fullt släckas, så stormar den
kanske lättare ut i ett lif fullt af
rörlig verksamhet, af handling. Och
jag känner dessutom djupt, att man
kan gagna sitt land genom att lefva
för vårdandet af dess lagar, för be-
skyddandet af dess rättigheter. Måtte
hvar och en som i Finland egnar sig
åt detta håll, stålsätta sig mot den
österländska korruptionens sirensånger, –
– derpå beror vår existens direktast.
|8| Men – det är midnatt. Jag bör calme-
ra mig och sluta ... –

Godnatt! Jag önskar att drömmens
genius måtte omsväfva dig med gladare
drömmar än den vanligen består åt

din vän

Leo.

P. S.Post Scriptum Jag reser till HforsHelsingfors troligen ren
d. 29 i denna månad, – för min brors skull,
som ej får försumma Lyceiterminen.
Men du? När reser du? – Glöm ej
att äfven derom snart underrätta mig.

Dokumentet i faksimil