1.1.1865 Mitt herrskap!
Finsk text
Hyvä herrasväki! – Vietämme nyt juhlahetkeä, jona ilo ja vakavuus hipovat toisiaan niin läheltä, että niitä tuskin erottaa toisistaan: ilo on täällä vakavaa – vakavuus iloista. Ajatus tämän hetken merkityksestä koko elämälle – menneisyydelle, joka on nyt ohi – valoisille näkymille, joita tulevaisuus teille avaa – kaikki tämä varmasti herättää teissä, nuorissa aviopuolisoissa, niin iloisia kuin vakaviakin tunteita. Olen kuitenkin varma, että edelliset ovat nyt ensi sijalla.
Entisaikaan astrologit ennustivat taivaan tähdistä tulevia kohtaloita. Astrologeja ei enää ole, mutta olen kuitenkin ollut näkevinäni niistä tähdistä, jotka teidän silmistänne ovat loistaneet toisiaan kohti, ennustuksen että tulevaisuudestanne tulee onnellinen, sillä niistä tähdistä loisti lämmin, rajaton antaumuksellisuus, ja tälle antaumuksellisuudellehan todellinen avioliiton onni aina perustuu.
Nuorukainen, jonka mielikuvitusta lyijynraskas kokemus ei ole vielä tukahduttanut, voi hyvin uneksia tulevaisuudesta, joka on silkkaa aurinkoa ja valoa, pelkkiä ruusuja ja keväitä. Mutta miestä, joka on jo kokenut jotakin, tällaiset harhakuvat eivät enää viehätä, sillä hän tietää hyvin, ettei ihmisen elämä voi sujua suruitta ja riidoitta. Kun nyt tässä omasta ja tämän seurueen puolesta lausun teille onnittelumme, tuskin olisi minkään arvoista toivottaa teille kuvitteellista, pilvetöntä – mahdotonta onnea. Toivotan teille voimaa taistella väistämättömiä koettelemuksia vastaan, voimaa voittaa tai ainakin olla antamatta periksi ja musertumatta. Ja tämä voima saa ravintonsa siitä antaumuksellisuudesta, siitä vakaasta rajattomasta luottamuksesta, jota olen voinut teissä nähdä. Kunpa nämä kalliit aarteet eivät koskaan murenisi – sitä toivon teille – ja että teitä aina ja kaikissa olosuhteissa ohjaisi ihanteellisuus, joka ei koskaan sallisi teidän lannistua arkielämän ahdasmielisissä kapeikoissa, vaan että pitäisitte silmänne avoimina kaikelle suurelle, kauniille ja jalolle isänmaan, ihmiskunnan elämässä! Onhan jalo, joskin surun koettelema elämä toki tuhat kertaa arvokkaampaa ja todellisesta onnesta rikkaampaa kuin suruton, mutta pinnallinen ja sisällyksetön elämä. – Älä sinä, Fredrik, unohda koskaan, että olet uhrauksen velkaa
Original (transkription)
|1|
Mitt herrskap! – Den högtidsstund, vi nu
firar är en af dessa då glädje och allvar
gränsa så nära till hvarandra, att man
har svårt att skilja dem åt: glädjen är här
allvarlig – allvaret gladt. Tanken på dennatillagt stunds
betydelse för hela lifvet, – på det förflutna
som nu är öfverståndet, – på de ljusa vyer
framtiden öppnar för Eder, – allt detta måste
hos Er, I unga makar, väcka såväl glada
som allvarsamma känslor. Jag är dock öfver-
tygad att de förra nu är de öfvervägande. –
– I fordna tider fanns det astrologer, som
ur himmelenstillagt stjernornstruket kunde spå de kommande öden.
Numera finnas inga astrologer; men jag har
dock i de stjernor, som strålat mot hvar-
andra ur edra ögon, tyckt mig läsa en spådom
om att Eder framtid skall blifva säll, – ty i des-
sa stjernor framlyste en varm, en gränslös hängif-
venhet, – och det är på denna hängifvenhet
all verklig äktenskaplig sällhet är grundad. –
Ynglingen, hvars fantasi ännu icke blifvit
nedtryckt af erfarenhetens blytyngd, kan väl
drömma om en framtid af idel sol och ljus,
idel rosor och vårarsvårtytt. Men mannen som redan
|2|
något pröfvat, dåras icke mera af sådanatillagt illusioner, han
vet mycket väl att intet menniskolif kan för-
flyta utan sorg och strid. Då jag nu här å
egna och denna församlings vägnar för Edertillagt uttalar
våra välönskningar, vore det derföre Eder föga
värdigt om jag en illusorisk, molnfri – omöjlig
lycka. Hvad jag önskar Eder det är kraft att
strida mot de oundvikliga pröfningar, – kraft att
segra eller åtminstone icke böjas och förkrossas.
Och denna kraft, den hemtar sin näring ur den
hängifvenhet, det fasta, obegränsade förtroendet, jag
hos Eder lärt känna. Att dessa dyrbara skatter
aldrig måtte försvagas – det är hvad jagtillagt önskar Eder, – och
att Ni aldrigstruket alltid och i alla förhållanden måtte
vara genomträngda af en idealism, som aldrig tillå-
ter Er att krympa ihop i hvardagslifvets trång-
bröstade snäckgång, utan behåller ögat öppet för
allt det stora, det sköna, det ädla i fosterlandets,
i mensklighetens lif! – En ädel, om ock sorgsbe-
pröfvad lefnad är ju ändå tusenfallt värdigare ochtillagt rikare på verk-
lig lycka än ett sorgfritt, men ytligt och betydelselöst lif.
– Du, Fredrik, glöm aldrig att du är skyldig offret
Mitt herrskap! – Den högtidsstund, vi nu firar är en af dessa då glädje och allvar gränsa så nära till hvarandra, att man har svårt att skilja dem åt: glädjen är här allvarlig – allvaret gladt. Tanken på denna stunds betydelse för hela lifvet, – på det förflutna som nu är öfverståndet, – på de ljusa vyer framtiden öppnar för Eder, – allt detta måste hos Er, I unga makar, väcka såväl glada som allvarsamma känslor. Jag är dock öfvertygad att de förra nu är de öfvervägande. –
– I fordna tider fanns det astrologer, som ur himmelens stjernor kunde spå de kommande öden. Numera finnas inga astrologer; men jag har dock i de stjernor, som strålat mot hvarandra ur edra ögon, tyckt mig läsa en spådom om att Eder framtid skall blifva säll, – ty i dessa stjernor framlyste en varm, en gränslös hängifvenhet, – och det är på denna hängifvenhet all verklig äktenskaplig sällhet är grundad. –
Ynglingen, hvars fantasi ännu icke blifvit nedtryckt af erfarenhetens blytyngd, kan väl drömma om en framtid af idel sol och ljus, idel rosor och vårarsvårtytt. Men mannen som redan|2| något pröfvat, dåras icke mera af sådana illusioner, han vet mycket väl att intet menniskolif kan förflyta utan sorg och strid. Då jag nu här å egna och denna församlings vägnar för Eder uttalar våra välönskningar, vore det derföre Eder föga värdigt om jag en illusorisk, molnfri – omöjlig lycka. Hvad jag önskar Eder det är kraft att strida mot de oundvikliga pröfningar, – kraft att segra eller åtminstone icke böjas och förkrossas. Och denna kraft, den hemtar sin näring ur den hängifvenhet, det fasta, obegränsade förtroendet, jag hos Eder lärt känna. Att dessa dyrbara skatter aldrig måtte försvagas – det är hvad jag önskar Eder, – och att Ni alltid och i alla förhållanden måtte vara genomträngda af en idealism, som aldrig tillåter Er att krympa ihop i hvardagslifvets trångbröstade snäckgång, utan behåller ögat öppet för allt det stora, det sköna, det ädla i fosterlandets, i mensklighetens lif! – En ädel, om ock sorgsbepröfvad lefnad är ju ändå tusenfallt värdigare och rikare på verklig lycka än ett sorgfritt, men ytligt och betydelselöst lif. – Du, Fredrik, glöm aldrig att du är skyldig offret