10.4.1859 En gång, då jag var nedslagen
Finsk text
Ollessani alamaissa
Vain nuorenako tarttuu ihminen
nyt lyyraan soitellakseen riemurinnoin?
Ja laulu, hylkääkö se sellaisen,
ken kedolla ei riennä suurin innoin?
Kun saapuu kylmä syys jo myrskyineen,
se hävittääkö värin runostakin?
Ja kätkeytyykö kaikkeen kukkeuteen
myös julma käärme hampain myrkyllisin?
Niin kysyy joskus ääni sielussain,
kun mielteet ahdistavat synkät, vaisut
ja sammuu laulu, ilo häipyy vain,
taas kuihtuu pois jo ajatukset raisut.
Original (transkription)
|1|
En gång, då jag var nedslagen.
Är det väl endast uti lifvets vår
Man gripa kan med lust i lyrans strängar?
Är sången sådan, att dess makt förgår,
När man ej vandrar mer på blomsterängar?
Skall väl den mörka höst med köld och storm
Förstöra grönskan och i diktens hender?
Finns ingen blomstring, der ej döljs en orm,
Beredd att gjutastruket grymttillagt förtillagtgiftatillagt istruket glädjens stunder?
Så ljuda stundom innerst i min själ
Med hot de frågor ängsliga och dystra.
Då stummasstruket tystnartillagt sången, glädjen tar farväl,
Och tankarne de dufna bort, de ystra.
En gång, då jag var nedslagen.
Är det väl endast uti lifvets vår
Man gripa kan med lust i lyrans strängar?
Är sången sådan, att dess makt förgår,
När man ej vandrar mer på blomsterängar?
Skall väl den mörka höst med köld och storm
Förstöra grönskan och i diktens hender?
Finns ingen blomstring, der ej döljs en orm,
Beredd att grymt förgifta glädjens stunder?
Så ljuda stundom innerst i min själ
Med hot de frågor ängsliga och dystra.
Då tystnar sången, glädjen tar farväl,
Och tankarne de dufna bort, de ystra.