6.4.1860 LM–Fredrik Idestam

Det är under ganska ogynnsamma omständigheter jag nu skrifver dig till. Jag känner mig styfvare kring halsen, än trots någon rekryt från salig Michaels och högkragornas tider. Fallet är det, att, då jag idag steg upp, märkte jag det min förmåga att svälja reducerat sig till något ganska chimäriskt. För att nu rädda en så vigtig del af njutningsvilkoren i lifvet från ”stoppning”, beslöt jag att blokera min hals med vått och torrt i stor stil; hvilket ock skedde. Men så grundligt, att jag icke ens kan böja hufvudet för att se nogare åt, hvad det är som min penna krafsar fram|2| på papperets yta, – utan måste jag således öfverlemna detta bestyr åt dig.

Sannerligen säger jag dig: Finska grammatiken är icke någon tjusande lektyr, isynnerhet för en lätting, som åtminstone i läsningsväg, ”in geistlicher Hinsicht,”ty. i själsligt avseende ville vara Epikuré. Men, que faire?fr. vad göra? Sakerna måste ha sin gång. Du må tro, att jag ej uträttat några storverk efter din afresa. Onsdagen åtgick till det mesta för Bolins disputation, – Thorsdagen, d. ä.det är igår, stökades här ansenligt; möblerna ställdes om, dammet fick respass, etc.et cetera Din säng synes ej mer. Det yttre rummet, förmaket, smyckas af dina gröna mobilier. Men – à quoi bon?fr. till vilken nytta? Jag har blott haft ett besök: Saltzman och äfven han kom för att träffa dig, – ehuru han sedan fann för|3| godt att röka en fin cigarr och entretenera mig i 2 timmars tid om – ingenting.

Det var icke lätt (och lyckades derföre ej heller) att i går morgon bibehålla tankarne i finskt-grammatikaliskt skick. Kl. ½ 8 vidlag uppenbarade sig vår unga fröken på gården, converserade med folket, lekte med Kartuch, sprang på skaren, och tycktes i allmänhet fröjda sig åt sin existens. Du må tro att undertecknad tittade!

Men till dig. Huru gick det med din resa? Förkyldes ej ditt knä? – Jag sof mycket dåligt den natten, så att jag ofta kom att tänka på den stackars resenären, som lunkade åstad utan fäll i det blåsiga fuktvädret. Slutligen tröstade jag mig dock: det föll mig in att du troligen disponerade|4| öfver tillräckligt jugement för att lägga dig på första drägliga gästgifvaregård. Allt detta får jag väl höra. Men hvar tusan håller din pedellgröna släda hus? Jag stannar i vacker knipa om han fordrar den af mig.

Det var ett egendomligt lif der på Kajsaniemi. Ett värdshuslif nästan à la Bellman. Men för mycket uttöjdt. Jag hade sedan ”assessorer” för det jag icke uppträdde som en Cato och bad dig resa åtminstone kl. 6. Men som du vet duger jag aldraminst till sådana värf. Jag minns knappast när jag icke skulle varit bland de sista på en blusning.

À propos: Röö (purpur) var visserligen hos Burre i Onsdags, men, oaktadt theorierna hade gått bra, förklarade han sig dock oförmögen att räkna, hvarföre denna procedur försiggår i morgon.|5| Lundsten sökte jag igår för att skicka honom till Borgström, men han var ej hemma. Imorgon måste det väl ske. Ty pankhet – isynnerhet när man är sjuk och ensam – är ett miserabelt tillstånd.

Hela staden lyssnar nu till klockornas manande klang. Menniskorna ödmjuka sina hjertan, och gå att påminna sig det största, det sublimaste lidande på jordens blodbestänkta rund, det vildaste brott, historiens brottuppfyllda blad förtälja.

När Humanismen engång förädlat all religion och befriat menskornas sinne från vantro och öfvertro, – ännu då skall denna dag firas i sorg.

Den gamle kämpen gret på Dunckers dödsdag, – han gret, men hans själ upplyftades tillika af ädla känslor, hans|6| barm svällde vid tanken på det stora som ändå uppenbarar sig i lifvet.

Med fri och stolt förtjusning skola menskorna en dag tänka tillbaka på den hvars dödsdag nu firas, och skola säga: ”med denna vishet, med denna kärlek blef han stor”!