10.2.1863 LM–Adolf Mechelin
Finsk text
Helsinki 10. helmikuuta 1863
Hyvä Adolf-setä!
On myöhäinen iltahetki ja melkeinpä töiden uuvuttamana tartun kynään, jotta viimeinkin aivan ”omakätisesti” tervehtisin rakkaita sukulaisia kaukana Norjassa. Minun nykyisessä tämän hetken tilanteessani, jossa olen psyykkisesti lähes kyvytön kirjoittamaan mukavia kirjeitä, minun pitäisi ehkä pidättäytyä koko asiasta, mutta toivon että Sedällä on hyvää tahtoa pitää tahtomistani tekemisen veroisena. Edellisellä en tarkoita sitä, että tilanteeni olisi surullinen tai että olisin vallittamisen arvoinen nuorimies. Minulla ei ole syytä valittaa - enkä tekisi sitä vaikka olisikin. Ehkä tätä nykyistä elämänvaihettani sopisi kuvata sanalla ikävyys. Kukaan ei varmaan pidä tenttejä mukavina, mutta ne ovat kuitenkin vähemmän epämukavia sellaiselle, jonka mieli on siivo pänttäyskone, joka pystyy imemään itseensä, varastoimaan sekä tilaisuuden tullen antamaan itsestään ulos niin ja niin paljon tietoa kuin tentissä vaaditaan, eikä anna mielikuvituksen, tutkimisen halun tai muiden vähemmän sääntöihin sidottujen elämänilmausten hämmentää varmaa, leveää ja kulunutta polkua kohti tutkintotodistusta. Minulla ei ole kunnia kuulua sellaisten erinomaisuuksien joukkoon – ja siksi tuntuu liian raskaalta, kun pitää valmistautua vastaamaan tietystä läksyjen määrästä. Oikeustieteiden kandidaatin arvo ei sitäpaitsi ole mikään pikku asia saavutettavaksi - keskimäärin se vienee 6 vuotta; lienee siis anteeksiannettavaa jos minä 2½ vuoden juridisten opintojen jälkeen en tunne itseäni täysin luottavaiseksi kamppailussa herroja professoreja vastaan – ja mielellänni lykkäisinkin sitä jolleivät olosuhteet – joista Sedälle lienee kerrottu riittävästi – vaatisi minua kiirehtimään askeleitani ja mieluumin sitten jälkeenpäin paikkaamaan tietojeni aukkoja kuin nyt kilvoittelemaan loistavien arvosanojen saamiseksi. – Olen nyt kuitenki ollut jo liian monisanainen oman vähäpätöisyyteni suhteen.
Nykyään on kyllä kiinnostavampaa kuin ennen omistautua juridisten ja taloudellisten asioiden opiskeluun, kun niin monet uudistukset ovat meneillään ja kun joka taholla kysytään tietoa ja ymmärrystä, ja kun kansalaistoiminnalle avautuu niin laaja ja kutakuinkin vapaa kenttä, siihen verrattuna mitä ennen oli. Toivottavasti ainakin kaikki ne, jotka pian tulevat valtiopäivillä esittämään tärkeää osaa historiassamme, valmistautuvat siihen tehtäväänsä kunnolla. Mutta meidän edustuslaitoksemme on kokoonpantu sillä tavoin, että monet lurjukset voivat itsestäänselvästi puhua kansakunnan äänellä ja todella sivistyneiden enemmistö on suljettu pois. Milloin me tulemme ottamaan sen suuren askelen, johon Ruotsi nyt valmistautuu?! ...
Tärkeimpien asioiden joukossa, josta nyt keskustellaan niin lehdistössä kuin yksityisestikin, nousee erityisesti esiin kysymys maaverosta, sen mahdollisesta poistamisesta ja korvaamisesta jollain järkevämmällä verotusjärjestelyllä, mikä helpottaisi maatalouden edistymistä ja mahdollistaisi maan vapaan jakamisen, jota ilman kurjuutta ei niin taloudellista kuin moraaliseltakaan kannalta saada meidän tienoiltamme karkoitettua.Ja koska tällaisissa kysymyksissä on erittäin tärkeää luoda vertaileva silmäys olosuhteisiin muissa maissa, uskallan pyytää että Setä olisi hyvä ja lähettäisi minulle joko Norjan kameraalilain, jos sitä on saatavilla, tai sitten jonkin teoksen Norjan verotus- ja finanssilaitoksista, tai näihin liittyviä asetuksia. Luulisin, että tällaisten tärkeiden asioiden täytyy olla olemassa painettuina ja niiden täytyy olla tutkimusten kohteena Korkeakoulussa.
Olisin Sedälle erityisen kiitollinen, jos tämä lähetys voisi tapahtua pian, koska minulle nn maaliskuussa tentti Rosenborgille ja siinä tilanteessa olisi erityisen hyvä tuntea mainitsemiani seikkoja. On tietysti jonkin verran kallista lähettää kirjaa postitse, mutta minä otan mielelläni maksun huolehdittavakseni ja se käy niin että esimerkiksi annan sen summan Torstenille lisättäväksi niihin varoihin, joita hän täällä Sedän laskuun hoitaa. Torsten on nyt matkustanut Haminaan, mikä ilahduttaa minua perheenjäsenten puolesta siellä. Isän silmä lienee taas jotakuinkin kunnossa; kunpa siitä ei tulisi mitään jälkitauteja! Sisaret ovat mukana seuranäytelmässä hätääkärsivien hyväksi, tarkoitus jonka vuoksi ei voi riittävästi uhrata, kun katsoo suunnatonta tarvetta. – Robertin perhe voi hyvin, elävät hiljakseen ja rauhallisesti. Minä vietin joulua heidän kanssaan, koska työni eivät sallineet minun matkustaa kotiin. Mitä minuun tulee, niin voin vielä lisätä, että työn ohella minulla on ollut myös kirjoitushommia konsistorin ensimmäisenä amanuenssina; toimi josta ei paljoa palkkaa saa, mutta vähäkin on parempi kuin – ei mitään... Tarinani romanttisempi puoli täytyy nyt jättää sivuun siihen asti kun nykyinen – valitettavasti kovin pitkä – välivaihe on ohi ja murtuu se muuri, joka nyt estää tien onneen. Sen muurin täytyy murtua – siihen uskon varmasti, olen liian ylpeä epäilläkseni sitä. – – A propos: Täytyy olla hankalaa nyt lähettää joukkoja Puolaan! Kapinahan näyttää tällä kerralla olevan oikea hydra... tuskin tietää, millaista poispääsyä näistä verisistä konflikteista voidaan odottaa ... Eilisessä postissa tuli tieto, että myös toinen kaartindivisioona tulee lähtemään ulos, Vilnaan; muinainen Puola tuntuu olevan levoton, sekin. – Täältä Suomesta vedetään pari linjapataljoonaa vartiopalvelukseen Pietariin!
On keskiyön hetki, siis aika lopettaa. Sydämelliset terveiset Fanny-tädille ja lapsille Sedän
uskolliselta
Leo Mecheliniltä
Original (transkription)
HforsHelsingfors d. 10 Febr.Februari 1863.
Bäste Farbror Adolf!
Det är på en sen qvällstund, och
nästan uttröttad af dagens arbete, jag fattar
pennan, för att ändtligen engång ”egenhändigt”
helsa på de kära fränderne i det fjerran
Norge. Man borde väl egentligen i mina
närvarande förhållanden, såsom nästan psykiskt
urståndsatt att skrifva trefliga bref, helst
alldeles låta bli den saken; men jag hoppas
Farbror har godheten att taga viljan för verket.
Jag ville ej med det ofvanstående ha sagt
att mina förhållanden äro sorgliga, eller att
jag är en beklagansvärd ung man. Nej, jag
har icke skäl att klaga – och gjorde det icke
ens om jag hade sådana. Det är egentligen
epitetet tråkighet som förtjenar tilläggas den
förhandenvarande perioden i mitt lif. Ten-
tamina anses väl knappt af någon för ange-
näma, men äro dock mycket mindre obehag-
liga för dem, hvilkas ande är en beskedlig
|2|
pluggningsmaskin, kapabel att suga i sig,
herbergera och vid tillfälle ge ifrån sig
så och så stora portioner kunskaper, resp.respektive
examensfordringar, utan att af fantasi eller
forskningslust eller andra mindre regelbundna
lifsyttringar förvillas från den säkra breda,
nötta stråten till examensdiplomet. Jag har
icke den äran att höra till sådana utmärkt-
heter – och derföre känns det alltid tungt,
när jag skall göra mig redo att ansvara för
de bestämda qvantiteterna lexor. Den juri-
diska kandidatgraden är dessutom ingen
bagatell att vinna – i medeltal torde der-
på användts 6 år: det måtte således anses
förlåtligt om jag efter 2 ½ års juridiska studier
icke med full tillförsigt emotser kampen med
herrar professorer, – och rätt gerna skulle upp-
skjuta densamma, om icke förhållanden, – som
för Farbror äfven torde blifvit förtäljda, –
bjödo mig att påskynda mina steg och heldre
efteråt reparera luckorna i mitt vetande, än
|3|
nu äflas att eröfra brillanta vitsord. – Dock,
jag har varit alltför vidlöftig ren, i fråga
om meine Klenigkeit.
Det är väl med högre intresse nu än förr,
man egnar sig åt studier på det juridiska och
ekonomiska gebitet, då så många reformer
äro i fråga, då det på alla håll göres behof
af insigt och vetande, och då ett så vidsträckt
och jemförelsevis fritt fält nu öppnar sig för
medborgerlig verksamhet, emot hvad förut varit
fallet. Måtte dock åtminstone alla de som
snart skola spela en rol i vår historie på
landtdagen, alvarligen bereda sig åt detta kall!
Men så som vår representation är sammansatt,
äro en mängd odågor sjelfskrifna att föra
landets talan, och pluraliteten af de verkligen
bildade utesluten. När skola vi kunna
taga det stora steget, som Sverge nu rustar
sig till?! ...
Bland de vigtigaste frågor som f. n.för närvarande äro under
|4|
diskussion, inom pressen och enskildt, framstår
den om grundskatten och möjligheten af dess
aflyftande samt ersättande genom en ratio-
nelare beskattning, för att underlätta jord-
brukets framåtskridande och möjliggöratillagt den fria jord-
styckningen, utan hvilken, både ur moralisk
och ekonomisk synpunkt, eländet icke torde
kunna bannlysas från våra bygder. Emedan
det i sådana frågor är af stort intresse att
kasta en jemförande blick på andra länders
förhållanden, vågar jag be Farbror ha
godheten tillsända mig: antingen Norges
kamerallag, om en sådan finnes att tillgå,
eller ock ett arbete om beskattnings- och finans-
väsendet i Norge, eller dithörande författningar.
Jag tänker mig att dessa vigtiga förhållanden
väl måste finnas i tryck behandlade och
utgöra föremål för studium vid Högskolan.
Jag vore Farbror särdeles förbunden om
denna remiss kunde ske snart, emedan
jag i Mars skall tentera hos Rosenborg,
|5|
och det vid detta tillfälle skulle komma
mig särdeles till godo att känna ofvanbe-
rörda omständigheter. Det blir väl något
dyrt att skicka en bok per posto, men
jag ikläder mig gerna den utgiften, och
det går ju an att jag t. ex. gifver beloppet
åt Torsten, att fogas till de fonder han
här för Farbrors räkning förvaltar.
Torsten är f. n.för närvarande rest till FhamnFredrikshamn, hvaröfver
jag på de hemmavarandes vägnar gläder
mig. Pappas öga lärer nu vara alldeles
återställdt: måtte blott intet recidiv inträffa!
Systrarne ha bråkat med sällskapsspek-
takel för de nödlidande: ett ändamål på
hvilket ej nog kan offras, i betraktande af
det enorma behofvet. – Roberts må
bra, lefva tyst och stilla. Jag julade hos
dem, emedan mina arbeten ej tilläto mig
resa hem. Hvad mig beträffar må jag
ännu tillägga, att jag utom studier äfven
|6|
har skrifveri-arbete, såsom första amanuens
vid Consistorium; en syssla som icke just
ger stor lön, men äfven litet är bättre än
– intet .... Den mera romantiska delen
af min historia må lemnas åsido tills
den nuvarande – tyvärr rätt långa – mellan-
akten är slut, och muren ramlat som
stänger vägen till lyckan. Att denna mur
måste ramla, – detta tror jag förvisst: jag
är för stolt att betvifla det. – – Àpropos: det
måtte vara rätt kinkigt att nu föra kom-
mandot i Polen! Denna gång tyckes ju
upproret åter vara en hydra .... Man
vet knappt hvad utgång man skall vänta
af dessa blodiga konflikter ... Med går-
dagens post anlände underrättelse att äfven
andra gardesdivisionen skall ut, till Vilna:
det fordna Polen lärer vara oroligt, äfven
det. – Ett par linjebataljoner skola härifrån
Finland drags till vaktgöring i PburgSankt Petersburg! –
Midnattstimmen är inne – tid alltså
att sluta. De hjertligaste helsningar till
Tante Fanny och barnen från Farbros
tillgifne
Leo M.
HforsHelsingfors d. 10 Febr.Februari 1863.
Bäste Farbror Adolf!
Det är på en sen qvällstund, och nästan uttröttad af dagens arbete, jag fattar pennan, för att ändtligen engång ”egenhändigt” helsa på de kära fränderne i det fjerran Norge. Man borde väl egentligen i mina närvarande förhållanden, såsom nästan psykiskt urståndsatt att skrifva trefliga bref, helst alldeles låta bli den saken; men jag hoppas Farbror har godheten att taga viljan för verket. Jag ville ej med det ofvanstående ha sagt att mina förhållanden äro sorgliga, eller att jag är en beklagansvärd ung man. Nej, jag har icke skäl att klaga – och gjorde det icke ens om jag hade sådana. Det är egentligen epitetet tråkighet som förtjenar tilläggas den förhandenvarande perioden i mitt lif. Tentamina anses väl knappt af någon för angenäma, men äro dock mycket mindre obehagliga för dem, hvilkas ande är en beskedlig|2| pluggningsmaskin, kapabel att suga i sig, herbergera och vid tillfälle ge ifrån sig så och så stora portioner kunskaper, resp.respektive examensfordringar, utan att af fantasi eller forskningslust eller andra mindre regelbundna lifsyttringar förvillas från den säkra breda, nötta stråten till examensdiplomet. Jag har icke den äran att höra till sådana utmärktheter – och derföre känns det alltid tungt, när jag skall göra mig redo att ansvara för de bestämda qvantiteterna lexor. Den juridiska kandidatgraden är dessutom ingen bagatell att vinna – i medeltal torde derpå användts 6 år: det måtte således anses förlåtligt om jag efter 2 ½ års juridiska studier icke med full tillförsigt emotser kampen med herrar professorer, – och rätt gerna skulle uppskjuta densamma, om icke förhållanden, – som för Farbror äfven torde blifvit förtäljda, – bjödo mig att påskynda mina steg och heldre efteråt reparera luckorna i mitt vetande, än|3| nu äflas att eröfra brillanta vitsord. – Dock, jag har varit alltför vidlöftig ren, i fråga om meine Klenigkeitty. min anspråkslösa person.
Det är väl med högre intresse nu än förr, man egnar sig åt studier på det juridiska och ekonomiska gebitet, då så många reformer äro i fråga, då det på alla håll göres behof af insigt och vetande, och då ett så vidsträckt och jemförelsevis fritt fält nu öppnar sig för medborgerlig verksamhet, emot hvad förut varit fallet. Måtte dock åtminstone alla de som snart skola spela en rol i vår historie på landtdagen, alvarligen bereda sig åt detta kall! Men så som vår representation är sammansatt, äro en mängd odågor sjelfskrifna att föra landets talan, och pluraliteten af de verkligen bildade utesluten. När skola vi kunna taga det stora steget, som Sverge nu rustar sig till?! ...
Bland de vigtigaste frågor som f. n.för närvarande äro under|4| diskussion, inom pressen och enskildt, framstår den om grundskatten och möjligheten af dess aflyftande samt ersättande genom en rationelare beskattning, för att underlätta jordbrukets framåtskridande och möjliggöra den fria jordstyckningen, utan hvilken, både ur moralisk och ekonomisk synpunkt, eländet icke torde kunna bannlysas från våra bygder. Emedan det i sådana frågor är af stort intresse att kasta en jemförande blick på andra länders förhållanden, vågar jag be Farbror ha godheten tillsända mig: antingen Norges kamerallag, om en sådan finnes att tillgå, eller ock ett arbete om beskattnings- och finansväsendet i Norge, eller dithörande författningar. Jag tänker mig att dessa vigtiga förhållanden väl måste finnas i tryck behandlade och utgöra föremål för studium vid Högskolan. Jag vore Farbror särdeles förbunden om denna remiss kunde ske snart, emedan jag i Mars skall tentera hos Rosenborg,|5| och det vid detta tillfälle skulle komma mig särdeles till godo att känna ofvanberörda omständigheter. Det blir väl något dyrt att skicka en bok per posto, men jag ikläder mig gerna den utgiften, och det går ju an att jag t. ex. gifver beloppet åt Torsten, att fogas till de fonder han här för Farbrors räkning förvaltar.
Torsten är f. n.för närvarande rest till FhamnFredrikshamn, hvaröfver jag på de hemmavarandes vägnar gläder mig. Pappas öga lärer nu vara alldeles återställdt: måtte blott intet recidiv inträffa! Systrarne ha bråkat med sällskapsspektakel för de nödlidande: ett ändamål på hvilket ej nog kan offras, i betraktande af det enorma behofvet. – Roberts må bra, lefva tyst och stilla. Jag julade hos dem, emedan mina arbeten ej tilläto mig resa hem. Hvad mig beträffar må jag ännu tillägga, att jag utom studier äfven|6| har skrifveri-arbete, såsom första amanuens vid Consistorium; en syssla som icke just ger stor lön, men äfven litet är bättre än – intet .... Den mera romantiska delen af min historia må lemnas åsido tills den nuvarande – tyvärr rätt långa – mellanakten är slut, och muren ramlat som stänger vägen till lyckan. Att denna mur måste ramla, – detta tror jag förvisst: jag är för stolt att betvifla det. – – Àpropos: det måtte vara rätt kinkigt att nu föra kom mandot i Polen! Denna gång tyckes ju upproret åter vara en hydra .... Man vet knappt hvad utgång man skall vänta af dessa blodiga konflikter ... Med gårdagens post anlände underrättelse att äfven andra gardesdivisionen skall ut, till Vilna: det fordna Polen lärer vara oroligt, äfven det. – Ett par linjebataljoner skola härifrån Finland drags till vaktgöring i PburgSankt Petersburg! –
|7|Midnattstimmen är inne – tid alltså att sluta. De hjertligaste helsningar till Tante Fanny och barnen från Farbros
tillgifne
Leo M.