1859 Sången

Svensk text

|1|

Sången.

Flygtig glädjen är. En stund den tjusar,
Vinkar, hägrar, småler och berusar –
Gjuter kring vårt lif en rosenglans.
Knappast känd, den börjar ren försvinna,
Knappast njuten ser man den förrinna,
Hastigt som i dimman elfvors dans.

Kommer sen den långa natten åter,
Och sin skuggverld för vår blick upplåter,
Pressas hjertat ångestfullt ihop.
Och oroligt blicken kring sig spanar,
Mera än den ser, den ännu anar, –
Uti rymden skalla klagorop.

, – dessa klagorop, de ljuda
Stundom doft och dystert och de bjuda
Då blott mera ängslan ännu fram.
Stundom dock de älskligt sig förena
Uti sånger – milda, veka, lena
För hvart bröst som deras makt förnam.

|2|

Så, när sorgen gjöt sig uti sånger,
Mildrades / Söktes väl dess skärpa många gånger,
Lättades / Löstes dess qval uti en tår
Derför är ock / ju sången vän med sorgen / smärtan,
Uti den dess / en tjusning finns för hjertan
Utur den dess bästa lifskraft går.

Redan uti fordomtimma visste
Våra fäder det. När allt de miste
Hvad i lifvet var dem dyrt och kärt,
Då de sökte uti sången trösten,
Och det vardt för de betryckta brösten
uti sången kraft och lugn beskärdt.

”Se med tårar Kantelen är sirad,
Strängen är utaf bekymmer virad,
Holkningen är gjord af hårda dar.
Icke kan du då till glädje mana,
Stackars strängspel, och min endast spana
Huru ystra glädjens flykt är snar.”

|3|

Alltännu i våra furor susar,
Alltännu i våra forsar brusar
Samma dystert stolta klagoton.
Och uti vår sång man ej förnimmer
Mycket återsken af glädjens skimmer, –
Men väl vemod, lugn, resignation.

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

|1|

Sången.

Flygtig glädjen är. En stund den tjusar,
Vinkar, hägrar, småler och berusar –
Gjuter kring vårt lif en rosenglans.
Knappast känd, den börjar ren försvinna,
Knappast njuten ser man den förrinna,
Hastigt som struket itillagt dimman elfvors dans.

Kommer sen den långa natten åter,
Och sin skuggverld för vår blick upplåter,
Pressas hjertat ångestfullt tillstruketitillagthop.
Och oroligt blicken kring sig spanar,
Mera än den ser, den ännu anar, –
Uti rymden skalla klagorop.

Ejastruket, – dessa klagorop, de ljuda
Stundom doft och dystert och de bjuda
Då blott mera ängslan ännu fram.
Stundom dock de älskligt sig förena
Uti sånger – milda, veka, lena
För hvart bröst som deras makt förnam.

|2|

Så, när sorgen gjöt sig uti sånger,
Mildrades / Söktes vältillagt dess skärpa många gånger,
Lättades / Löstestillagt dess qval uti en Byttes qvalet i en vemodstillagtstruket tår
Derför är ock / jutillagt sången vän med sorgen / smärtantillagt,
Uti den dess / entillagt tjusning är förborgenstruket finns för hjertan
Utur den dess bästa lifskraft går.

Redan uti fordomtimma visste
Våra fäder det. När allt de miste
Hvad i lifvet var dem dyrt och kärt,
Då de sökte uti sången trösten,
Och det vardt för de betryckta brösten
uti sången kraft och lugn beskärdt.

”Se med tårar Kantelen är sirad,
Strängen är utaf bekymmer virad,
Holkningen är gjord af hårda dar.
Icke kan du då till glädje mana,
Stackars strängspel, och min endast spana
Huru ystra glädjens flykt är snar.”

|3|

Alltännu i våra furor susar,
Alltännu i våra forsar brusar
Samma dystert stolta klagoton.
Och uti vår sång man ej förnimmer
Mycket återsken af glädjens skimmer, –
Men väl vemod, lugn, resignation.

Dokumentet i faksimil