1859 Sången
Finsk text
Laulu
Ilo tulee, menee, viekoittelee,
huumaa, iskee silmää, virnistelee –
silloin elämme kuin leijuen.
Mutta ruusun hohde pian jo vaihtuu,
kohta puhjettuaan tyhjiin haihtuu
niin kuin usvaan tanssi keijujen.
Silloin pian taas pitkä yö jo koittaa,
varjoillaan se kaiken ilon voittaa,
kylmä koura tarttuu sydämiin.
Katse hakee jostain kiinnekohtaa,
pelkät aavistukset sitä johtaa,
valitus kun nousee taivaisiin.
Valitus on usein synkkää kyllä
ja vain pitää ahdistusta yllä.
Silti joskus siitä sukeutuu
jotain lempeää ja ihanaakin,
joka ihmisestä vallan saakin,
kun se laulun hahmoon pukeutuu.
Siis kun suru lauluksi nyt taipuu
ja sen terä tylsyneenä vaipuu,
kaihoisan se tuottaa kyyneleen.
Laulu liittyy tuskaan monin tavoin;
sydän jos on sille aina avoin,
silloin tuskan voima vähenee.
Tämä tiedettiin jo entisaikaan:
mitä isät silloin kestää saikaan,
puutetta ja hätää ankaraa,
ja kun rintaa painoi murhe musta,
karuun elämäänsä lohdutusta
voivat laulusta he ammentaa.
”Kyynelin on soitin koristettu,
kielet kanteleen on kiristetty,
koppa koverrettu kärsien.
Sellaiselta soittimelta ei voi
käydä kutsu ilonpitoon, ei soi
laulu vilkkaimpien rientojen.”
Yhä meillä männyt humisevat,
yhä vielä kosket kohisevat
samaa valitusta ylpeää,
eikä näissä meidän lauluissamme
juuri tunnistaa voi ilojamme,
ainoastaan rauhaa miettivää.
Original (transkription)
|1|
Sången.
Flygtig glädjen är. En stund den tjusar,
Vinkar, hägrar, småler och berusar –
Gjuter kring vårt lif en rosenglans.
Knappast känd, den börjar ren försvinna,
Knappast njuten ser man den förrinna,
Hastigt som påstruket itillagt dimman elfvors dans.
Kommer sen den långa natten åter,
Och sin skuggverld för vår blick upplåter,
Pressas hjertat ångestfullt tillstruketitillagthop.
Och oroligt blicken kring sig spanar,
Mera än den ser, den ännu anar, –
Uti rymden skalla klagorop.
Ejastruket, – dessa klagorop, de ljuda
Stundom doft och dystert och de bjuda
Då blott mera ängslan ännu fram.
Stundom dock de älskligt sig förena
Uti sånger – milda, veka, lena
För hvart bröst som deras makt förnam.
Så, när sorgen gjöt sig uti sånger,
Mildrades / Söktes vältillagt dess skärpa många gånger,
Lättades / Löstestillagt dess qval uti en Byttes qvalet i en vemodstillagtstruket tår
Derför är ock / jutillagt sången vän med sorgen / smärtantillagt,
Uti den dess / entillagt tjusning är förborgenstruket finns för hjertan
Utur den dess bästa lifskraft går.
Redan uti fordomtimma visste
Våra fäder det. När allt de miste
Hvad i lifvet var dem dyrt och kärt,
Då de sökte uti sången trösten,
Och det vardt för de betryckta brösten
uti sången kraft och lugn beskärdt.
”Se med tårar Kantelen är sirad,
Strängen är utaf bekymmer virad,
Holkningen är gjord af hårda dar.
Icke kan du då till glädje mana,
Stackars strängspel, och min endast spana
Huru ystra glädjens flykt är snar.”
Alltännu i våra furor susar,
Alltännu i våra forsar brusar
Samma dystert stolta klagoton.
Och uti vår sång man ej förnimmer
Mycket återsken af glädjens skimmer, –
Men väl vemod, lugn, resignation.
Sången.
Flygtig glädjen är. En stund den tjusar,
Vinkar, hägrar, småler och berusar –
Gjuter kring vårt lif en rosenglans.
Knappast känd, den börjar ren försvinna,
Knappast njuten ser man den förrinna,
Hastigt som i dimman elfvors dans.
Kommer sen den långa natten åter,
Och sin skuggverld för vår blick upplåter,
Pressas hjertat ångestfullt ihop.
Och oroligt blicken kring sig spanar,
Mera än den ser, den ännu anar, –
Uti rymden skalla klagorop.
, – dessa klagorop, de ljuda
|2|Stundom doft och dystert och de bjuda
Då blott mera ängslan ännu fram.
Stundom dock de älskligt sig förena
Uti sånger – milda, veka, lena
För hvart bröst som deras makt förnam.
Så, när sorgen gjöt sig uti sånger,
Mildrades / Söktes väl dess skärpa många gånger,
Lättades / Löstes dess qval uti en tår
Derför är ock / ju sången vän med sorgen / smärtan,
Uti den dess / en tjusning finns för hjertan
Utur den dess bästa lifskraft går.
Redan uti fordomtimma visste
Våra fäder det. När allt de miste
Hvad i lifvet var dem dyrt och kärt,
Då de sökte uti sången trösten,
Och det vardt för de betryckta brösten
uti sången kraft och lugn beskärdt.
”Se med tårar Kantelen är sirad,
|3|Strängen är utaf bekymmer virad,
Holkningen är gjord af hårda dar.
Icke kan du då till glädje mana,
Stackars strängspel, och min endast spana
Huru ystra glädjens flykt är snar.”
Alltännu i våra furor susar,
Alltännu i våra forsar brusar
Samma dystert stolta klagoton.
Och uti vår sång man ej förnimmer
Mycket återsken af glädjens skimmer, –
Men väl vemod, lugn, resignation.