28.11.1860 Prolog vid Nya teaterns invigning
Finsk text
Original (transkription)
Fredrik Cygnaeus.
acklamerad af L. M. vid Nya
teaterns inviginvigning OktOktober
1860.tillagt
Prolog.
Nu är fröjd i Suomis nejder!
Fältet för mångtusen fejder
ser en konstens gryning randas.
Ej vi högst nu mera ställe
Kroppens kraf på uppehälle:
Anden ock har rätt att andas.
Öppnad står den pelargången,
Genom hvilken dikten, sången
Till vår känsla stiga skola.
Finlands konst, bortstruketuttillagtställa barnet,
Ekorrn likt kringvräkt på flarnet,
Ändtligt fann sin sökta skola.
Förr när Wäinämöinens harpa
Ljöd mot bergens konter skarpa
Och mot furans dystra stammar,
Lyddes blott de vilda djuren,
andarne i den naturen
Som lydt Ilmarinens hammar.
Men ur ödemarkens stängsel,
Ifrån skogens mörka fängsel
|2|
Sången steg till menskolifvet
Tämja björnar nu ej vill han:
Högre lif väcks upp på tiljan,
Än som af naturn blef gifvet.
Snillegnistor, hittills gömda,
Skola lysa än blott drömda
Verk af skönhet fram i dagern.
Finlands framtid här skall skåda
Sin förgångna lefnads våda,
Trygg i skuggorna af lagern.
Här viljelöst ej stupar forsens svall
I remmarna af sönderrifna bergen;
Ej slumpen redan segrar här och fall,
Och irrsken ge åt tingen här ej färgen.
Hvar strid skall finna här sin äras lön,
Ej glömskan af förtjensten ordet taga.
Här väcks ej blott trumpetens söfda dön,
Men äfven mången hjertats glömda saga.
Om också denna scen ej verlden all
Betyda mägtar, såsom Shakspeare ville,
|3|
Sig sjelft dock Finlands folk här finnastruket skådatillagt skall.
Med kärlek återgett af Finlands snille.
Vårt trumpna allvar sig förklaradt ter
I konstens spegel, som det fula ratar,
Men som, då hon åt menskans dårskap ler,
Ej för dess dårskaps skull dock menskan hatar.
Här hvarje hjerta finna bör ett ljud,
som med dess egna toner sammanklingar;
Åt hvarje sinne borde sångens gud
En flägt förläna ifrån sina vingar,
Att menskohjertat, hän af konsten fördt,
Må ofvan hvardagssorlets hvirflar stiga:
Det ädla, för en stund, sig gör hördt,
Det låga, för en stund, sig lära tiga.
På samma linje solen middag gett
Åt Suomis sjöar och åt Hellas’ vatten.
Det högsta lif, som menskligheten sett,
Dock bodde der, då här blott rådde natten;
Men ljuset fann dock vägen till oss opp
Och tänder nya drifter i vårt sinne.
Är bättre ej ett lif af framtidshopp.
Än lefva, sörjande, på forntidsminnen?
Du Finlands Genius som i sorg och nöd
Det Finska folket upprätthålla mägtat,
Som när det varit nära ren sin död
Ny lefnadskraft uti dess hjerta flägtat, –
Se till att folkets högre lefnadsmålstruketmodtillagt
Af hvardagens bekymmer ej förqväfves,
Och att ej denna konstens ärestod
Sin maning slösa må på oss förgäfves!
Den samfundsande som förlänat kraft
Åt styrande och styrda till att bygga
En konstasyl, hvars like vi ej haft, –
Må ej den anden mer tillbaka rygga;
Men tåga under bildningens baner
Mot det af ljuset åt oss vista målet:
Till segrar, lika sköna – om ej mer –
Som plog med jernet, svärd här vann med stålet.
Hvad öden månde templet förestå,
Som nu åt Konstens goda genius viges.
Vår barm af ädel stolthet klappa må
I denna stund. Den stunden ej förtiges,
Ej glöms så länge bildning häfder har
På den för oss så kära fosterjorden
Och någon mins, att Finlands folk det var,
Hvars andes kraft bar bildning högst mot Norden
Fredrik Cygnaeus. acklamerad af L. M. vid Nya teaterns inviginvigning OktOktober 1860.
Prolog.
Nu är fröjd i Suomis nejder!
Fältet för mångtusen fejder
ser en konstens gryning randas.
Ej vi högst nu mera ställe
Kroppens kraf på uppehälle:
Anden ock har rätt att andas.
Öppnad står den pelargången,
Genom hvilken dikten, sången
Till vår känsla stiga skola.
Finlands konst, utställa barnet,
Ekorrn likt kringvräkt på flarnet,
Ändtligt fann sin sökta skola.
Förr när Wäinämöinens harpa
Ljöd mot bergens konter skarpa
Och mot furans dystra stammar,
Lyddes blott de vilda djuren,
andarne i den naturen
Som lydt Ilmarinens hammar.
Men ur ödemarkens stängsel,
Ifrån skogens mörka fängsel
|2| Sången steg till menskolifvet
Tämja björnar nu ej vill han:
Högre lif väcks upp på tiljan,
Än som af naturn blef gifvet.
Snillegnistor, hittills gömda,
Skola lysa än blott drömda
Verk af skönhet fram i dagern.
Finlands framtid här skall skåda
Sin förgångna lefnads våda,
Trygg i skuggorna af lagern.
Här viljelöst ej stupar forsens svall
I remmarna af sönderrifna bergen;
Ej slumpen redan segrar här och fall,
Och irrsken ge åt tingen här ej färgen.
Hvar strid skall finna här sin äras lön,
Ej glömskan af förtjensten ordet taga.
Här väcks ej blott trumpetens söfda dön,
Men äfven mången hjertats glömda saga.
Om också denna scen ej verlden all
Betyda mägtar, såsom Shakspeare ville,
|3| Sig sjelft dock Finlands folk här skåda skall.
Med kärlek återgett af Finlands snille.
Vårt trumpna allvar sig förklaradt ter
I konstens spegel, som det fula ratar,
Men som, då hon åt menskans dårskap ler,
Ej för dess dårskaps skull dock menskan hatar.
Här hvarje hjerta finna bör ett ljud,
som med dess egna toner sammanklingar;
Åt hvarje sinne borde sångens gud
En flägt förläna ifrån sina vingar,
Att menskohjertat, hän af konsten fördt,
Må ofvan hvardagssorlets hvirflar stiga:
Det ädla, för en stund, sig gör hördt,
Det låga, för en stund, sig lära tiga.
På samma linje solen middag gett
|4|Åt Suomis sjöar och åt Hellas’ vatten.
Det högsta lif, som menskligheten sett,
Dock bodde der, då här blott rådde natten;
Men ljuset fann dock vägen till oss opp
Och tänder nya drifter i vårt sinne.
Är bättre ej ett lif af framtidshopp.
Än lefva, sörjande, på forntidsminnen?
Du Finlands Genius som i sorg och nöd
Det Finska folket upprätthålla mägtat,
Som när det varit nära ren sin död
Ny lefnadskraft uti dess hjerta flägtat, –
Se till att folkets högre lefnadsmod
Af hvardagens bekymmer ej förqväfves,
Och att ej denna konstens ärestod
Sin maning slösa må på oss förgäfves!
Den samfundsande som förlänat kraft
Åt styrande och styrda till att bygga
En konstasyl, hvars like vi ej haft, –
Må ej den anden mer tillbaka rygga;
Men tåga under bildningens baner
Mot det af ljuset åt oss vista målet:
Till segrar, lika sköna – om ej mer –
Som plog med jernet, svärd här vann med stålet.
Hvad öden månde templet förestå,
Som nu åt Konstens goda genius viges.
Vår barm af ädel stolthet klappa må
I denna stund. Den stunden ej förtiges,
Ej glöms så länge bildning häfder har
På den för oss så kära fosterjorden
Och någon mins, att Finlands folk det var,
Hvars andes kraft bar bildning högst mot Norden