5.9.1872 Den 5 September 1872 med anledning af Th. Saelans förlofning
Svensk text
|1|
Den 5 September 1872
med anledning af Th. Sælans förlofning.
Uti staden går ett rykte, Sqvallras ibland män och qvinnor, Att en ädel äldre ungkar, En af dessa säkra stolpar Som ej än af qvinnor kufvats, Ej af Evas döttrar kuggats, Som af kärlek aldrig brunnit, Aldrig än af längtan frusit, Nu förändrat säkra kursen, Plötsligt kastat om sitt roder, Styrt bland blinda skär och klippor, Kryssat upp bland ref och hvirflar, Som det säges utåt Hangö Icke långt från Hästö-Busö, För att Freyas fjät uppsöka, lille Amors maning följa.
Och man frågar sig och spörjer, Öfverallt hörs questionnera – Hvem det är, som så har ändrat, Så med ens har öfvergifvit Gamla säkra enslingsstråten, Nutidsbanan, ungkarlsvägen?
|2|
Månnʼ det väl kan Jænisch vara, Blide, brede bankokarlen? Eller har måhända Schauman, Konstbeskyddarn, stjernekikarn, Från det skönas bilder börjat Till dess verklighet att längta?
Icke Jænisch, icke Schauman, Schauman ej, ej heller Jænisch, Nej en annan lär det vara Som den nya fanan hissat Kärleksflaggan låtit svaja.
Kanske är det Viktor Höckert, Raske, rake pillerätarn, Eller Lindebäck från Banken, Han som hjelpt att Hangöbanan Till så mångas glädje bygga; Eller skulle anske Friman, Prestförföljarn, folkets doktor, Eller kammarrådet Engroos, Landskamrerarn uti länet, – Någon utaf dessa vara Den som ryktet så har eldat, Pratet så har inspirerat?
Nej det kan ej Friman vara Och det är ej heller Engroos. Lidebäck han bäfvan hyser För en mö som för koleran, Och att Höckert skulle brinna, Han som är i brandstodsbolag, Det är ännu mindre tänkbart Än att Claesen skulle fria,
|3|
Se då börjar man att gissa Tror sig redan säkert veta, Att han kallar sig von Becker, Heter Karl och Hugo äfven, Denne man, hvar namn man frågar, Som nu påstås fästman vara.
Nej hans lugn är än ej rubbadt. Skäggets vård är än densamma.
Sen man så förgäfves gissat Hundratusen gånger frågat, Redan blef af oro gripen, Helt nyfiken och otålig, Flög från Lappviks stolta tinnar, Från den blosterrika udden Glad en dufva in till staden, Skata rakt i esplanaden, Sätter på sig pratperuken, Tungan emot näbben hvässar, Börjar vackra qväden sjunga, Sanna sagor att berätta:
”Dumma ären J, stupida, Utan vett, på enfald rika, Som ej anat, ej begripit, Icke fattat och utgrundat, Att den ädle äldre ungkarl, Denne säkre faste stolpe Hvars bedrifter nu beprisas, Som så nya lagrar skurit, Icke är och ej kan vara, Platt omöjligt, någon annan Än förmyndarn för de dårar, Sjuke själars dyre doktor.
|4|
”Såg ni ej när han beträdde, Ena foten sirligt satte Ifrån Hangös smala plankor, Ångarns folkuppfyllda tiljor, På den svigtberörda landgång, Och på sanden, Eknäs stranden?
”Först till ”Knipan” styr han stigen Och jemväl till ”Tuppen” sedan, Möter vänner, träffar kunder, Råkar knöla, råkar nyktra, Alla vilja genast veta Kännedom och nys bekomma hvart han far, hvarthän han reser, hvilket håll han tänker skjutsa.
”Fint och listigt ses han småle, Något brydd och smått förlägen: ””Jag skall litet ut till Pojo, Kanske ock till Karislojo Och till Sammatti kanhända För att helsa uppå Lönnrot, Kasviopin gamle pappa.””
”Sanning var dock ej hans sägen, Diplomat var ädle doktorn. Ej till torra bleka blommor Lekte hågen; ej herbarier Ville mer hans åtrå mätta, Tända längtan hos den lärde.
Bort det bar till Nyby nejder, Hän till Knorrings kära bostad Der det väna blomster växte Som hans sinne häftigt hänryckt.
|5|
”Detta skedde på en onsdag, Uti midten af en vecka. Torsdan randas, solen stiger Öfver horizontens höljen. Tiden inne är att fria, Att förklara sina känslor. Doktorn tvekar, hjertat klappar, Suckar höjas, pulsen brinner, Kinden bleknar, pannan ångar, Och i halsen orden fastna.
”Så går torsdan sent till ända, natten kommer – icke sömnen, Fredag blifvit, tidigt störtar Doktorn ut i skogens dunkel, Rusar fram bland träd och buskar, Börjar kämpa emot lågan, Skeptiskt ställa horoskopet, Rynkar ögats bryn tillhopa, Drar i djupa veck sin panna.
””Skall den ädla frihet offras, Skall jag under oket böjas, Skall en qvinna mig besegra – Denna engel hjelten vinna?
””Skall jag liksom Hannes lida Utaf gikt och neuralgier, Skallig, krokig, mager vandra, Och af trötthet ständigt pusta?
Skall som Lagerborg jag linka Mellan ständigt flera vaggor, Eller liksom Willnäs herren, Grefven på det stolta slottet |6|Döfvas utaf barnaskaran, Inga dikter mera dikta, endast trä och kimrök mala?
Skall jag liksom August Schauman, Skäggbeprydda barbarossa, Hela sommarn bo på Stansvik Långt från alla glada krogar, Lära pojkar åror sköta, Skälfvande å vreda vågor?””
”Dessa frågor, ännu flera, Naggande, dämonframfödda, Låta honom föga lysa, Ringa tjusning från sig stråla På de långa fredagstimmar, Dagen närmast före lördan.
”Men vid veckans slut på lördan, På den forna sabbatsdagen, Skingras molnen, himlen ljusnar I den käras qvalda inre. Mer och mer naturens sanning Hjertats egen inre maning Börjar lätta tungans boja, Stilla svära ungkarlsoron. Men han sade dock ej ordet, Friade ej ens på lördan.
”Söndag kommit, klockor ringa, Allting bär en högtidspregel. Hvad han tänker, hvad han känner, hvilken ljufhet genombäfvar Nu hans sinne, kan ej skildras – Ej på runometer målas.
|7|
Men på denna sköna söndag Var det sist som frågan ställdes. Om i ord, om blott i blickar Vet man ej, men fama säger, Vestanvindens sus förtäljer, Att så säll, så stolt och hänryckt, Så uti sitt hela väsen glad och tjust och himlaburen Aldrig än vår doktor varit! Men det skall oss ej förvåna, Ty – Sælan var nu förlofvad!
Vännernes sång.
(Figaros bröllop.)
Säg farväl, långa fjäril, åt löjen, Åt kurtiser och lekar och nöjen! För den skönsta du lemnat de sköna, Knappast säger du dem ett farväl.:|:
Men om nu du blott älskar och drömmer Och allt annat som dimmor förglömmer, Glöm dock ej dina gamla kamrater, Säg ej än dina vänner farväl!:|:
Här vi samlats med fröjd och med gamman, Höja glasen och klinga tillsamman, Skål för doktor Sælan och hans flamma! Drickom djupt för Naëmi en skål!:|:
Den 5 September 1872
med anledning af Th. Sælans förlofning.
Uti staden går ett rykte,
Sqvallras ibland män och qvinnor,
Att en ädel äldre ungkar,
En af dessa säkra stolpar
Som ej än af qvinnor kufvats,
Ej af Evas döttrar kuggats,
Som af kärlek aldrig brunnit,
Aldrig än af längtan frusit,
Nu förändrat säkra kursen,
Plötsligt kastat om sitt roder,
Styrt bland blinda skär och klippor,
Kryssat upp bland ref och hvirflar,
Som det säges utåt Hangö
Icke långt från Hästö-Busö,
För att Freyas fjät uppsöka,
lille Amors maning följa.
Och man frågar sig och spörjer,
|2|Öfverallt hörs questionnera –
Hvem det är, som så har ändrat,
Så med ens har öfvergifvit
Gamla säkra enslingsstråten,
Nutidsbanan, ungkarlsvägen?
Månnʼ det väl kan Jænisch vara,
Blide, brede bankokarlen?
Eller har måhända Schauman,
Konstbeskyddarn, stjernekikarn,
Från det skönas bilder börjat
Till dess verklighet att längta?
Icke Jænisch, icke Schauman,
Schauman ej, ej heller Jænisch,
Nej en annan lär det vara
Som den nya fanan hissat
Kärleksflaggan låtit svaja.
Kanske är det Viktor Höckert,
Raske, rake pillerätarn,
Eller Lindebäck från Banken,
Han som hjelpt att Hangöbanan
Till så mångas glädje bygga;
Eller skulle anske Friman,
Prestförföljarn, folkets doktor,
Eller kammarrådet Engroos,
Landskamrerarn uti länet, –
Någon utaf dessa vara
Den som ryktet så har eldat,
Pratet så har inspirerat?
Nej det kan ej Friman vara
|3|Och det är ej heller Engroos.
Lidebäck han bäfvan hyser
För en mö som för koleran,
Och att Höckert skulle brinna,
Han som är i brandstodsbolag,
Det är ännu mindre tänkbart
Än att Claesen skulle fria,
Se då börjar man att gissa
Tror sig redan säkert veta,
Att han kallar sig von Becker,
Heter Karl och Hugo äfven,
Denne man, hvar namn man frågar,
Som nu påstås fästman vara.
Nej hans lugn är än ej rubbadt.
Skäggets vård är än densamma.
Sen man så förgäfves gissat
Hundratusen gånger frågat,
Redan blef af oro gripen,
Helt nyfiken och otålig,
Flög från Lappviks stolta tinnar,
Från den blosterrika udden
Glad en dufva in till staden,
Skata rakt i esplanaden,
Sätter på sig pratperuken,
Tungan emot näbben hvässar,
Börjar vackra qväden sjunga,
Sanna sagor att berätta:
”Dumma ären J, stupida,
|4|Utan vett, på enfald rika,
Som ej anat, ej begripit,
Icke fattat och utgrundat,
Att den ädle äldre ungkarl,
Denne säkre faste stolpe
Hvars bedrifter nu beprisas,
Som så nya lagrar skurit,
Icke är och ej kan vara,
Platt omöjligt, någon annan
Än förmyndarn för de dårar,
Sjuke själars dyre doktor.
”Såg ni ej när han beträdde,
Ena foten sirligt satte
Ifrån Hangös smala plankor,
Ångarns folkuppfyllda tiljor,
På den svigtberörda landgång,
Och på sanden, Eknäs stranden?
”Först till ”Knipan” styr han stigen
Och jemväl till ”Tuppen” sedan,
Möter vänner, träffar kunder,
Råkar knöla, råkar nyktra,
Alla vilja genast veta
Kännedom och nys bekomma
hvart han far, hvarthän han reser,
hvilket håll han tänker skjutsa.
”Fint och listigt ses han småle,
Något brydd och smått förlägen:
””Jag skall litet ut till Pojo,
Kanske ock till Karislojo
Och till Sammatti kanhända
För att helsa uppå Lönnrot,
Kasviopin gamle pappa.””
”Sanning var dock ej hans sägen,
Diplomat var ädle doktorn.
Ej till torra bleka blommor
Lekte hågen; ej herbarier
Ville mer hans åtrå mätta,
Tända längtan hos den lärde.
Bort det bar till Nyby nejder,
|5|Hän till Knorrings kära bostad
Der det väna blomster växte
Som hans sinne häftigt hänryckt.
”Detta skedde på en onsdag,
Uti midten af en vecka.
Torsdan randas, solen stiger
Öfver horizontens höljen.
Tiden inne är att fria,
Att förklara sina känslor.
Doktorn tvekar, hjertat klappar,
Suckar höjas, pulsen brinner,
Kinden bleknar, pannan ångar,
Och i halsen orden fastna.
”Så går torsdan sent till ända,
natten kommer – icke sömnen,
Fredag blifvit, tidigt störtar
Doktorn ut i skogens dunkel,
Rusar fram bland träd och buskar,
Börjar kämpa emot lågan,
Skeptiskt ställa horoskopet,
Rynkar ögats bryn tillhopa,
Drar i djupa veck sin panna.
””Skall den ädla frihet offras,
Skall jag under oket böjas,
Skall en qvinna mig besegra –
Denna engel hjelten vinna?
””Skall jag liksom Hannes lida
Utaf gikt och neuralgier,
Skallig, krokig, mager vandra,
Och af trötthet ständigt pusta?
Skall som Lagerborg jag linka
Mellan ständigt flera vaggor,
Eller liksom Willnäs herren,
Grefven på det stolta slottet
|6| Döfvas utaf barnaskaran,
Inga dikter mera dikta,
endast trä och kimrök mala?
Skall jag liksom August Schauman,
Skäggbeprydda barbarossa,
Hela sommarn bo på Stansvik
Långt från alla glada krogar,
Lära pojkar åror sköta,
Skälfvande å vreda vågor?””
”Dessa frågor, ännu flera,
Naggande, dämonframfödda,
Låta honom föga lysa,
Ringa tjusning från sig stråla
På de långa fredagstimmar,
Dagen närmast före lördan.
”Men vid veckans slut på lördan,
På den forna sabbatsdagen,
Skingras molnen, himlen ljusnar
I den käras qvalda inre.
Mer och mer naturens sanning
Hjertats egen inre maning
Börjar lätta tungans boja,
Stilla svära ungkarlsoron.
Men han sade dock ej ordet,
Friade ej ens på lördan.
”Söndag kommit, klockor ringa,
|7|Allting bär en högtidspregel.
Hvad han tänker, hvad han känner,
hvilken ljufhet genombäfvar
Nu hans sinne, kan ej skildras –
Ej på runometer målas.
Men på denna sköna söndag
Var det sist som frågan ställdes.
Om i ord, om blott i blickar
Vet man ej, men fama säger,
Vestanvindens sus förtäljer,
Att så säll, så stolt och hänryckt,
Så uti sitt hela väsen
glad och tjust och himlaburen
Aldrig än vår doktor varit!
Men det skall oss ej förvåna,
Ty – Sælan var nu förlofvad!
Vännernes sång.
(Figaros bröllop.)
Säg farväl, långa fjäril, åt löjen,
Åt kurtiser och lekar och nöjen!
För den skönsta du lemnat de sköna,
Knappast säger du dem ett farväl.:|:
Men om nu du blott älskar och drömmer
Och allt annat som dimmor förglömmer,
Glöm dock ej dina gamla kamrater,
Säg ej än dina vänner farväl!:|:
Här vi samlats med fröjd och med gamman,
Höja glasen och klinga tillsamman,
Skål för doktor Sælan och hans flamma!
Drickom djupt för Naëmi en skål!:|: