10.12.1855 Woldemar von Daehn–LM
Finsk text
Ikävöity ystävä!
Sain 26. päivänä uutta tyyliä päivätyn kirjeesi samana päivänä vanhaa tyyliä (nimittäin marraskuussa). Ensimmäinen asia, jonka sinulle kerron on eräs, joka on kerännyt jokaisen huomion täällä Suvalkissa juuri nyt. Eilen sunnuntaina kaikki upseerit kerääntyivät rykmentin komentajan luokse. Minä olin ainoa, jolla ei ollut kunnia olla mukana, mutta olin uskonut veljelleni etujeni valvomisen. Luutnanttien, Aliluutnanttien ja Vänrikkien kesken oli nimittäin suuret arpajaiset. Yhden jokaisesta arvoluokasta oli määrä lähteä Krimille ja palvella rykmenttissä 1. maaliskuuta vanhaa tyyliä asti. Minä en, kuten sanottu, ollut siellä, sillä olin vartiossa. Voit uskoa kuinka minuun koski, ettei kohtalo suonut minun lähteä. Mutta sille ei mahda mitään ”ihminen päättää, jumala säätää”. En erityisesti harmittele asiaa, sillä tulen kyllä osallistumaan sotaretkeen, jos en tavalla, niin toisella. Siitä voit olla hyvin varma. En halua olla niitä, joita sodan päätyttyä voidaan osoittaa sormella ja sanoa: ”Tuo ei ole ruutia haistanutkaan.” Eräs onnekkaista oli Pataljoonanadjutanttimme, ja hänen ollessaan poissa otan hänen paikkansa. Tulen siten saamaan 50 hopearuplaa muonarahoja kuukaudessa, eli 150 hopearuplaa kolmessa kuukaudessa, tarvitsematta pitää hevosta. Täällä on niin kallista, ettei sitä tahdo uskoa todeksi. Esimerkiksi markka sokeria maksaa 37 hopeakopeekkaa. Mutta teillä taitaa olla yhtä kallista, ellei jopa kalliimpaa.
Sinusta minun pitäisi kirjoittaa aikani kuluksi. Kiitos ystävällisestä neuvostasi, mutta minulla ei ole minkäänlaista kutsumusta siihen, ja tuskin tuleekaan. Korttejakaan en ole pitänyt käsissäni. Ei, rakas Veliseni, meidän rykmentissämme meillä on hyödyllisemmät harrastukset: opetamme sotilaille lukemista, kirjoittamista ja Laskemista ja muutenkin pyrimme tekemään heistä kunnollista väkeä.
Muuta kertomista ei ole. Elämme hyvin rauhallisesti, ja vaikka välillä on pitkäveteistä aika kuitenkin kuluu pikkuhiljaa. Ensi vuonna 30. elokuuta toivon olevani Aliluutnantti, sillä nyt olen 6. Vänrikki.
Jää hyvästi ja sano kaikille terveisiä ystävältäsi
Woldemar Daehn
Suvalki 28. marraskuuta/ 10. joulukuuta 1855
Original (transkription)
|1|
1855 10/12tillagt senare
Saknade vän!
Ditt bref af den 26te nya stylen erhöll
jag samma datum gamla stylen (nemlig.nämligen
Nov.November) Det första som jag berättar Dig
är en sak, som för det närvarande syssel-
sätter alla här i Suvalki. Igår, Söndag,
samlades alla Officerare hos Regement-
chefen. Den enda som icke hade den
|2|
äran var jag, men jag hade anför-
trott åt min bror att bevara mina in-
téresser. Det var nemligen stor låttdrag-
ning emellan alla Löjtnanter, Under-
Löjtnanter och Fänrikar, ty af hvarje
rang skulle en fara till Krim för
att återvända till Regementet den 1sta
Mars g. stgamla stilen. Som sagdt tstruketvar jag ej der, ty
jag var på vakt. Du kan tro hvad det
gjorde mig ondt att ödet ej hade
utsett mig att resa, men dervid står
intet att hjelpa ”menniskan spår
och Gud rår”. Jag grämer mig ej
|3|
särdeles deröfver, ty att jag ändå kom-
mer att vara med i campagne, om ej på
ett så på ett annat sätt derom kan Du
vara mycket säker. Jag vill ej vara
en af dem på hvilka man efter krigets
slut kommer att peka med fingret och
säga: ”Den der har alldrig luktat Krut.”
En af de lyckliga var vår Bataljons-
adjutant och jag kommer under tiden
att intaga hans ställe och således hvar
månad erhålla 50 R. sr.rubel silver fouragepengar
utan att behöfva hålla häst, således
150 Rbl. sr.rubel silver på tre månader.
Här är annars så dyrt att man
inte vill tro det t. ex. en mark socker
kostar 37 kop. sr.kopek silver, men hos er lär det
väl vara lika dyrt om ej dyrare.
Du menar att jag för att fördrifva
tiden skulle börja att skrifva; tack
skall Du hafva för ditt välmenta råd,
men jag har alldeles ingen kallelse
och kommer troligen alldrig att få
en sådan. Inga kort har jag heller
hafvit i hand hittills. Nej, min
Kära bror vi sysselsätta oss i vårt
regemente med någonting mycket
nyttigare; Vi lär soldaterna läsa, skri-
fva, Arithmetik och i allmänhet söka
|5|
vi att så mycket som möjligt folka
dem.
Vidare är ingenting att berätta
vi lefva mycket lugnt och fastän
det ibland är något tråkigt så för-
går tiden ändå småningom.
Nästa 30de Augusti hoppas jag
vara Under-Löjtnant ty jag
är nu den 6te Fänrik.
Farväl och helsa alla från
Din vän
Woldemar Daehn.
Suvalki d. 28 Nov.November/10 Dec.December 1855.
Saknade vän!
Ditt bref af den 26te nya stylen erhöll jag samma datum gamla stylen (nemlig.nämligen Nov.November) Det första som jag berättar Dig är en sak, som för det närvarande sysselsätter alla här i Suvalki. Igår, Söndag, samlades alla Officerare hos Regementchefen. Den enda som icke hade den|2| äran var jag, men jag hade anförtrott åt min bror att bevara mina intéresser. Det var nemligen stor låttdragning emellan alla Löjtnanter, UnderLöjtnanter och Fänrikar, ty af hvarje rang skulle en fara till Krim för att återvända till Regementet den 1sta Mars g. stgamla stilen. Som sagdt var jag ej der, ty jag var på vakt. Du kan tro hvad det gjorde mig ondt att ödet ej hade utsett mig att resa, men dervid står intet att hjelpa ”menniskan spår och Gud rår”. Jag grämer mig ej|3| särdeles deröfver, ty att jag ändå kommer att vara med i campagne, om ej på ett så på ett annat sätt derom kan Du vara mycket säker. Jag vill ej vara en af dem på hvilka man efter krigets slut kommer att peka med fingret och säga: ”Den der har alldrig luktat Krut.” En af de lyckliga var vår Bataljonsadjutant och jag kommer under tiden att intaga hans ställe och således hvar månad erhålla 50 R. sr.rubel silver fouragepengar utan att behöfva hålla häst, således 150 Rbl. sr.rubel silver på tre månader.
|4|Här är annars så dyrt att man inte vill tro det t. ex. en mark socker kostar 37 kop. sr.kopek silver, men hos er lär det väl vara lika dyrt om ej dyrare.
Du menar att jag för att fördrifva tiden skulle börja att skrifva; tack skall Du hafva för ditt välmenta råd, men jag har alldeles ingen kallelse och kommer troligen alldrig att få en sådan. Inga kort har jag heller hafvit i hand hittills. Nej, min Kära bror vi sysselsätta oss i vårt regemente med någonting mycket nyttigare; Vi lär soldaterna läsa, skrifva, Arithmetik och i allmänhet söka|5| vi att så mycket som möjligt folka dem.
Vidare är ingenting att berätta vi lefva mycket lugnt och fastän det ibland är något tråkigt så förgår tiden ändå småningom.
Nästa 30de Augusti hoppas jag vara Under-Löjtnant ty jag är nu den 6te Fänrik.
Farväl och helsa alla från Din vän
Woldemar Daehn.
Suvalki d. 28 Nov.November/10 Dec.December 1855.