8.12.1858 Schillers betydelse såsom lyrisk skald
Finsk text
Schillerin merkitys lyyrisenä runoilijana
Schiller on saavuttanut kuolemattoman maineensa pääasiassa näytelmäkirjailijana – sellaisenahan hänet mainitaan kaikkien näytelmätaiteen suurmiesten rinnalla – mutta hänen merkitystään lyyrisenä runoilijana ei pidä sen vuoksi väheksyä. Myös hänen runoillaan on ollut voimakas vaikutus hänen koko kansakuntaansa, nekin ilmentävät sitä samaa ylevää henkeä, joka loi Posan, Fieskon, Wallensteinin ja Wilhelm Tellin. Schillerin näytelmissä esitettyjen suurten kohtausten taustalla voidaan erottaa runoilijan oman luonteen kehitys, mutta hänen runoissaan se ilmenee vielä paljon suoremmin ja välittömämmin.
Schillerin elämän varhaisemmassa vaiheessa, silloin kun syntyivät näytelmät Die Räuber (Rosvot), Fiesko ja Kabale und Liebe (Kavaluus ja rakkaus), hänen runoissaan on kauttaaltaan valittava sävy. Tämä valitus ei kuitenkaan ilmennä heikkoutta tai epämiehuullisuutta. Se lähtee tuskasta, jota nuori hengenjättiläinen väistämättä tuntee, kun hänen – pohjaton vapaudenkaipuu rinnassaan – on pakko alistua ankaraan sotilaalliseen kuriin, kun hän ylevän ihanteellisine käsityksineen ihmisen ja ihmiskunnan tarkoituksesta ja oikeuksista näkeekin ympärillään pelkkää viheliäisyyttä, mitättömyyttä ja kurjuutta, niin poliittista kuin moraalistakin. Tämän mielialan vaikutuksesta Schiller ryhtyi runoilijanuralleen. Sekä näytelmät että runot tältä ajalta ilmentävät jonkinlaista rajattomuutta, aivan liian löyhästi määriteltyä tavoitetta kohti kurottavaa tunnetta ja mielikuvitusta, aivan liian pessimististä maailmankatsomusta. Ensin mainittujen kohdalla tällainen on vika, jälkimmäisten kohdalla kyse on yksinomaan luonteenomaisesta piirteestä: niissä ei lueta viaksi, että ne kuvastavat onnettoman ja tyytymättömän runoilijan persoonallisuutta. Näillä runoilla myös on suuria runollisia ansioita. Ne voivat jo ylpeillä siitä soinnukkaasta kielestä, siitä ylevästä runollisesta ilmaisusta, jotka ovat luonteenomaisia kaikille Schillerin runoille. Hektorin jäähyväiset, An Minna (Minnalle), Sonetteja Lauralle, Auf den Tod eines Jünglings (Erään nuorukaisen kuolema) ja Die Kindermörderin (Lapsenmurhaajatar) ym. kuuluivat pitkään Schillerin luetuimpiin ja rakastetuimpiin runoihin. Ehkä juuri niiden eksentrisyys ja kiihkeys vaikuttivat niin voimakkaasti ennen Ranskan suurta vallankumousta ja sen aikana eläneisiin ihmisiin.
Kun Schiller oli vapautunut kurinalaisista olosuhteistaan ja ryhtyi raivaamaan tietään kaikella sillä vimmalla, johon hänen ylevä henkensä kykeni, paneutui hän ensi alkuun innolla filosofian opintoihin saadakseen järjestystä siihen kaaokseen, joka hänen ajatuksissaan vielä tuolloin vallitsi. Tästä ovat osoituksena hänen runonsa tuolta ajalta: ne ovat pohdiskelevampia, varsin usein vain kauniiseen runomuotoon puettuja filosofisia ajatuksia ja aforismeja. Hänen maailmankuvansa ei vaikuta vielä tulleen juurikaan valoisammaksi. Runoilijanuran tämän ajankohdan alkuajoilta tosin on sellainenkin runo kuin Oodi ilolle.
Oodi ilolle on kuitenkin sellainen runo, jollaisen Schiller on halunnut kirjoittaa. Se ei tarkoita iloista sydäntä, joka riemuitsee siitä, että maan päällä on iloa ja riemua tästä maallisesta elämästä nauttimiseksi ja sen sulostuttamiseksi. Schillerin runo Oodi ilolle ei ole missään suhteessa naiivi. Se on kehotus iloon – jopa huumaavaan iloon – jospa huolet vain väistyisivät ja tuskan ote viimein hellittäisi. Tältä ajalta ovat myös sellaiset runot kuin Alistuminen ja Kreikan jumalat, joiden on täytynyt kummuta murheen täyttämästä sydämestä. Ensin mainitussa runossa, jonka nimikin viittaa loputtomaan kärsimykseen, sanotaan mm. näin: ”Da steh’ ich schon auf deiner finstern Brücke, Furchtbare Ewigkeit! Ich weiss nichts von Glückseligkeit!” (”Siellä jo seison synkällä sillallas’, oi hirvittävä ikuisuus! Autuaasta onnesta mitään tiedä mä en!”) etc.
Jälkimmäisessä runossa Schiller – monen muun uudemman runoilijan tavoin – vuodattaa kaipuutaan takaisin kadotettuun, autuaaseen luonnontilaan. Runo myös osoittaa, että Schiller oli tässä vaiheessa tehnyt pesäeron kristinuskoon. Hänen voidaan tähän aikaan huomata myös suuntautuvan didaktisiin aiheisiin. (Die Künstler ja Die Xenien -runoissa hän tiivisti ja hahmotteli lyhyesti, voimallisesti ja kauniisti sieluaan lakkaamatta läpivalaisevat ajatuksenleimahdukset.)
Nyt tulemme Schillerin runouden kukoistusaikaan. Hän oli Weimarissa. Hänen ulkoinen asemansa oli viimeinkin turvattu; hänen nerouttaan ihailtiin, hän loisti Goethen rinnalla Parnasson huipulla. Kuinka hyväätekevä vaikutus Schillerin runotuotantoon olikaan objektiivisella, harmonisen tyynellä Goethella! Kuinka voimallisesti Schiller virkistikään Goethen jossain määrin jo hiipunutta tuotantoa! Schiller myönsi mielellään, että hänen oli äärettömän paljosta kiittäminen Goethea. Hänestä tuli, jos niin voi sanoa, tästä ajasta lähtien aiempaa klassisempi. Wallenstein, Maria Stuart, Orleansin neitsyt, Messinan morsian, Wilhelm Tell – kaikki nämä runot Schiller kirjoitti vuoden 1794 jälkeen, jolloin hän liittyi Weimarin piiriin. Tältä ajalta myös ovat peräisin hänen parhaat runonsa. Tyydyn mainitsemaan balladit Polykrateen sormus, Ibykoksen kurki, Kankivasara, Sukeltaja, Hero und Leander, Die Bürgschaft jne.
Kaikki nämä runot ovat taiteellisesti viimeisteltyjä: niiden tyyli on eeppisen puhdasta, ja mielenkiinto pysyy yllä alusta loppuun. Runoissa on niin runsaasti runollista kauneutta, että niistä on vaikea nostaa esiin hienoimmat. Tässä haluan vain kiinnittää huomion Die Bürgschaft- ja Sukeltaja-runojen mestarilliseen luonnonkuvaukseen. Kun lukee runoista kohtia, joissa runoilija kuvailee kuohuvaa merta ja Skyllan ja Kharybdiin hirveää kurimusta, tuntuu kuin voisi oikeasti kuulla meren mahtavan pauhun ja kosken hellittämättömän jylinän. Ja näiden säkeiden kirjoittajahan ei ollut koskaan nähnyt merta – niin, eipä edes vesiputousta. Runouden divinaatio ja rikas mielikuvitus välittivät hänelle nämä suurenmoiset luonnonäänet. Tällaisia luonnonkuvauksia ei Schillerin runoista tosin usein tapaa, hän kun ei ole mikään luontorunoilija, vaan aaterunoilija.
Ylevimmät kysymykset, jotka ajan virrassa seilaavat, mahtavimmat tunteet jotka ihmisrinnasta saavat sijaa, ovatkin saaneet runoilijansa juuri Schilleristä – ja totisesti niiden arvoisen. Kaikista Schillerin runoista huomattavin, se joka ehkä parhaiten luonnehtii hänen lyriikkaansa, on Laulu kellosta – sarja otoksia elämästä ja viisaista opetuksista, joissa on allegorioita ja didaktiikkaa, nämä molemmat tekijät jotka niin helposti voivat vaikuttaa haitallisesti runotuotantoon – mutta ne ovat niin ylevän poeettisen käsityksen palveluksessa ja niitä on käsitelty niin hienosti ja mallikelpoisesti, että yksistään tämän runon ansiosta Schillerin päähän voidaan painaa kuolemattomuuden kruunu. Olisi turha yrittää lisätä mitään Goethen tähän runoon laatimiin loppusanoihin. Päätän luetteloni Schillerin huomattavimmista runoista mainitsemalla runot Der Spaziergang, Das Glück, Der Genius, Die Ideale, Die Worte des Glaubers, Die Worte des Wahns ja Die Hoffnung.
Kohta viisikymmentä vuotta on käyty hedelmätöntä kiistaa siitä, kuuluuko ensimmäinen sija Schillerille vai Goethelle. Goethe itse toteaa, ”että olisi parempi jos ihmiset sen sijaan että riitelevät kumpi on suurempi, olisivat vain yksinkertaisesti iloisia, että kaksi tällaista miestä on elänyt”. Ja tähän näkemykseen yhdyn koko sydämestäni. Mielipiteet tulevat jakautumaan vastedeskin; nuoriso ja kaikki kiihkeämmät yksilöt, jotka kokevat tunteidenpaloa ja kaipuuta, tulevat aina lumoutumaan voimakkaasti ja inspiroitumaan Schillerin ylevistä aatteista, alati säilyvästä vireestä, ”yli-inhimillisestä lennosta” – parhaassa miehuusiässä olevat taas aina rakastamaan virkistäytymistä Goethen mittavien klassisten luomusten parissa.
Jos halutaan laatia lyhyt arvio Schilleristä runoilijana, kuulukoon se näin: Schillerin lyriikka on vakavamielistä ja juhlallista, siinä on runsaasti tunnetta ja sisältöä; sen läpitunkee rikas mielikuvitus ja se on aina puettuna ihanaan runokieleen, sointuvaan, majesteettiseen, pehmeään ja voimakkaaseen. Harvat runoilijat ovat puhuneet kansan syvimmästä sielusta käsin, puhutelleet kansan sisintä sydäntä niin kuin Schiller. Kuinka monia yleviä päätöksiä ja ajatuksia Schillerin runojen lukeminen onkaan herättänyt nuorukaisissa, kuinka virvoittuneena ja voimakkaasti onkaan mies pyrkimyksissään tuntenut sen viisauden, joka täyttää hänen runonsa!
Lukemattomat runoilijat ovat Schillerin poismenon jälkeen virittäneet lyyransa ja laulaneet hänen laulujaan. Onpa heidän joukossaan ollut monia varsin lahjakkaitakin – mutta myös monia, joiden tunteilu ja sanakoreilu, uuvuttavia kuulla, ovat vaimenneet iäksi. Ja kun näistä ei ole jäänyt jäljelle edes nimeä, silloin Saksan kansa – ja kaikki joilla on runoudentajua – tulee yhä saamaan innoitusta kuolemattoman Schillerin runoista.
Kirjoitettu kandidaatinarvoa varten 8. joulukuuta 1858.
L Mechelin
Original (transkription)
Schillers betydelse såsom lyrisk skald
Det är väl hufvudsakligen såsom dra-
matisk skald, Schiller förvärfvat sig o-
förgänglig ära, – såsom sådan nämnes
han ju i bredd med alla den dramatiska
skaldekonstens heroer; – men man får
icke derföre förbise hans betydelse såsom
lyrisk skald. Äfven hans lyriska diktertillagt hafva
mäktigt inverkat på hela hans nation,
också i dessa manifesterar sig den höge
ande, som skapat en Posa, en Fiesko,
en Wallenstein, en Wilhelm Tell.
I bakgrunden af de stora taflor, Schillers
dramer framta, kan man skönja utvecklin-
gen af skaldens egen karakter, men ännu
mycket direktare, omedelbarare uppenbarar
sig denna i hans lyriska dikter.
I den tidigare perioden af hans lif, då när
die Räuber, Fiesko, Kabale und Liebe skå-
dade dagen, går det en klagoton genom
hans lyrik. Men den är icke vek eller
omanlig, denna hans klagan. Den dikteras
af den smärta som den titaniska ynglingen
måste känna, då han, med omätlig frihets-
törst i sin barm, måste dväljas bunden
af militäriskt tvång, – med sin höga ideala
uppfattning af menniskans, menniskoslägtets
bestämmelse och rättigheter, ser endast
ynklighet, litenhet, uselhet, så politisk,
som moralisk, omkring sig. – Det var
under inflytande af denna sinnesstämning
han begynte sin diktarebana. Såväl hans
dramatiska, som hans lyriska dikter från
denna tid röja en viss måttlöshet, en
efter ett alltför löststruket obestämdttillagt mål utsväfvande
|3|
känsla och fantasi, en för mycket pessi-
mistisk verldsåskådning. Hos de förre är
det ett fel, – för de sednare är det blott
karakteristiskt. Dem tillräkna vi icke
som fel att de afspegla den olycklige,
missnöjde skaldens individualitet. Och
de hafva stora poetiska förtjenster, dessa
dikter. Det klangfulla språk, den höga
poetiska diktion, som utmärker alla
Schillers dikter, kunna ock redan dessa
berömma sig af. Hektors Abschied, An
Minna, Sångerna till Laura, Auf den Tod
eines Jünglings, Die Kindermörderinn m. fl.
voro länge de mest lästa och omtyckta
af Schillers poesier; – det var kanske just
det excentriska, passionerade hos dem, som
så lifligt anslog de menniskor, som lefde
på tiderna före och under den stora
franska revolutionen.
När Schiller lösgjort sig från sina
tvungna förhållanden och begynte bryta
sig sin bana med all den kraft, hvaraf
hans höge ande var mäktig, slog han
sig först med ifver på studium af filo-
sofin, för att ordna det chaos, i hvilket
hans idéer då ännu gäste. Hans lyriska
dikter bära ock alltifrån denna tid
vittne derom. De äro mera reflekterande,
de äro ofta nog blott i vacker poetisk
form klädda filosofiska tankar och
aforismer. – Ännu tyckes hans verldsåskåd-
ning ej hafva ljusnat mycket. Visserligen
finna vi vid ingången till denna period af
hans skaldskap en dikt ”an die Freude”.
Men det är ”an die Freude” så, som Schiller
skulle dikta den. Det är icke ett gladt
hjerta som jublar öfver att glädje och
fröjd finnas på jorden till att njutas
|5|
och förljufva detta jordelif. Schillers dikt
”an die Freude” är i intet afseende naiv.
Den är ett upprop till glädje, – om ock till
den berusande glädjen, – blott sorgen ville
flykta, smärtans makt ändligen förblekna.
Vi möta vidare från denna tid sådana
stycken som ”Resignation”, ”die Götter Grie-
chenlands”, hvilka måste hafva utgått
ur ett djupt sorgset hjerta. I det förra,
hvars rubrik redan antyder en oändlighet
af lidande heter det bland annat:
Da steh’ ich schon auf deiner finstern Brücke,
Furchtbare Ewigkeit! etcet cetera –
Ich weiß nichts von Glückseligkeit! –
I det sednare utgjuter Schiller, såsomstruket i likhet medtillagt mången
annan nyare skald, – sin längtan tillbaka
till ett försvunnet, lycksaligt naturtillstånd.
Detta sednare stycke ådagalägger dessutom
att Schiller numera [...]oläslig/saknad text brutit med
Christendomen. På denna tid förefinnes hos
|6|
honom ock en viss rigtning åt det didak-
tiska. (Die Künstler; – Xenierna, i hvilka han
kort, kraftigt och skönt sammanfattadestruket gestaltadetillagt de tanke-
blixtrar som oupphörligt genomljungade hans
själ.) –
Vi komma nu till den Schillerska dikt-
ningens blomstringsperiod. Han var i Wei-
mar. Hans yttre ställning var ändtligen
tryggad; – hans snille var beundradt, han
strålade bredvid Goethe på Parnassens
topp. Huru helsosamt var icke den objek-
tiva, harmontillagtiskt lugne Goethes inflytande
på Schillers sånggudinna! Huru kraftigt
uppeggade icke Schiller Goethes något afmat-
tade produktivitet! – Schiller erkände gerna
att han hade Goethe att tacka för oändligt
mycket. Han blef, om vi så få säga, från
denna tid mera klassisk än förut. Wallenstein,
Maria Stuart, Die Jungfrau von Orleans,
|7|
die Braut von Messina, Wilhelm Tell, –
alla dessa diktades efter 1794, det är då
Schiller inträdde i den Weimariska kretsen.
Hans bästa lyriska stycken härstamma
ock från denna tid. Vi behöfva blott
nämna hans Ballader: Der Ring des Poly-
krates, Die Kraniche des Ibyhus, Der Gang
nach dem Eisenhammer, Der Taucher, Hero
und Leander, Die Bürgschaft o. s. v. Alla
dessa äro konstnärligt afrundade: stilen är
episkt ren och intresset håller spändt från
början till slutet. De äro så rika på poe-
tiska skönheter, dessa stycken, att man har
svårt, att framhålla de utmärktaste ibland
dem. Vi vilja här blott fästa uppmärk-
samheten på den mästerliga naturmålningenstruket
som förekommer i Die Bürgschaft och
Der Taucher. När man läser de ställen i
dessa stycken der skalden skildrar det sväl-
lande hafvet och den rysliga hvirfveln vid
Scylla och Charybdis, tycker man sig i verk-
ligheten höra hafvets mäktiga brus, forsens
eviga dån. Och den som diktade dessa ställen
hade aldrig sett hafvet, – ja, ej ens något
vattenfall. Det är den poetiska divi-
nationen, i förening med en rik fantasi
som ingifvit honom dessa storartade
naturljud. De förekomma dock icke
ofta i hans dikter, dessa naturmålningar, –
Schiller är icke naturskald; han är idéernas.tillagt De högsta
frågor som simma på tidens flod, de
mäktigaste känslor som rymmas i mennisko-
bröst, de hafva rätt egentligen i Schiller
sin skald och i sanning en dem värdig.
Den anmärkningsvärdaste af alla Schillers
lyriska dikter, den som kanske bäst ka-
rakteriserar hans lyrik är ”das Lied von
der Glocke”; – en cykel af bilder ur lifvet
och visa lärdomar, – der äro allegori och
|9|
didaktik, – dessa båda elementer som så lätt
kunna inverka menligt på en poetisk
produktion, – men de äro i tjenst hos en så
högt poetisk åskådning och behandlade
med en sådanstruket underbar formfulländning,
att detta stycke ensamt vore nog att sätta
odödlighetens krona på Schillers hufvud.
Det vore öfverflödigt att söka tillägga nå-
got till den epilog Goethe gifvit denna
dikt.
Vi sluta vårt uppräknande af de för-
nämsta bland Schillers lyriska dikter med
att nämna ”Der Spatziergang, das Glück,
der Genius, Die Ideale, die Worte des
Glaubens, die Worte des Wahns, die Hoff-
nung.” –
I snart femtio år har den ofruktbara
striden om Schillers eller Goethes företräde
|10|
varat. Goethe säger sjelf ”att det vore bättre
om man, i stället för att gräla om hvilken-
dera som är större, helt enkelt fägnade
sig åt att tvåstruket det funnits två sådana
karlar.” – Och i detta yttrande instämma
vi af allt hjerta. Meningarne skola väl
ännu allt framgent vara delade; ung-
domen och alla mera passionerade, som
brinna och längta skola alltid tjusas mäk-
tigt och inspireras af Schillers höga idéer,
aldrig förslappade spänstighet ”tita-
niska flygt”, – mannaåldern alltidtillagt älska att
vederqvicka sig bland Goethes lugna
klassiska skapelser.
Vilja vi i korthet affatta ett omdöme
om Schiller såsom lyrisk skald, så måste
det lyda sålunda: Schillers lyrik är alltid
|11|
allvarlig, högstämd, rik på känsla och halt;
den genomströmmas af en rik fantasi och
är alltid klädd i ett herrligt poetiskt
språk, – klangfullt, majestätiskt, mjukt och
kraftfullt. – Få skalder hafva så talat
ur nationens innersta själ, – till nationens
innersta hjerta, som Schiller. Huru många
hugstora föresatser och idéer hafva icke
läsningen af Schillers dikter väckt hos denstruket
ynglingen, – huru hugsvalad och stärkt
har icke den sträfvande mannen kännt sig
af den vishet som genomandas hans dikter!
Tallösa poeter hafva, sedan Schiller gått
hän, stämt sina lyror, sjungit sina sånger,
der har varit mången rikt begåfvad bland
dessa, – men också mången hvars känslopjunk
och ordgrannlåter, tröttsamma att höra, för-
|12|
klingat för alltid, – och när af dessa
icke ens namnet återstår, då skall allt
ännu den tyska nationen – och alla som
hafva sinne för poesi – inspireras utaf den
odödlige Schillers dikter.
L Mechelin
Skrifvet för kandidatgrad
d. 8 Dec.December 1858.
Schillers betydelse såsom lyrisk skald
Det är väl hufvudsakligen såsom dramatisk skald, Schiller förvärfvat sig oförgänglig ära, – såsom sådan nämnes han ju i bredd med alla den dramatiska skaldekonstens heroer; – men man får icke derföre förbise hans betydelse såsom lyrisk skald. Äfven hans lyriska dikter hafva mäktigt inverkat på hela hans nation, också i dessa manifesterar sig den höge ande, som skapat en Posa, en Fiesko, en Wallenstein, en Wilhelm Tell.
I bakgrunden af de stora taflor, Schillers dramer framta, kan man skönja utvecklingen af skaldens egen karakter, men ännu mycket direktare, omedelbarare uppenbarar sig denna i hans lyriska dikter.
|2|I den tidigare perioden af hans lif, då när die Räuber, Fiesko, Kabale und Liebe skådade dagen, går det en klagoton genom hans lyrik. Men den är icke vek eller omanlig, denna hans klagan. Den dikteras af den smärta som den titaniska ynglingen måste känna, då han, med omätlig frihetstörst i sin barm, måste dväljas bunden af militäriskt tvång, – med sin höga ideala uppfattning af menniskans, menniskoslägtets bestämmelse och rättigheter, ser endast ynklighet, litenhet, uselhet, så politisk, som moralisk, omkring sig. – Det var under inflytande af denna sinnesstämning han begynte sin diktarebana. Såväl hans dramatiska, som hans lyriska dikter från denna tid röja en viss måttlöshet, en efter ett alltför obestämdt mål utsväfvande|3| känsla och fantasi, en för mycket pessimistisk verldsåskådning. Hos de förre är det ett fel, – för de sednare är det blott karakteristiskt. Dem tillräkna vi icke som fel att de afspegla den olycklige, missnöjde skaldens individualitet. Och de hafva stora poetiska förtjenster, dessa dikter. Det klangfulla språk, den höga poetiska diktion, som utmärker alla Schillers dikter, kunna ock redan dessa berömma sig af. Hektors Abschied, An Minna, Sångerna till Laura, Auf den Tod eines Jünglings, Die Kindermörderinn m. fl. voro länge de mest lästa och omtyckta af Schillers poesier; – det var kanske just det excentriska, passionerade hos dem, som så lifligt anslog de menniskor, som lefde på tiderna före och under den stora franska revolutionen.
|4|När Schiller lösgjort sig från sina tvungna förhållanden och begynte bryta sig sin bana med all den kraft, hvaraf hans höge ande var mäktig, slog han sig först med ifver på studium af filosofin, för att ordna det chaos, i hvilket hans idéer då ännu gäste. Hans lyriska dikter bära ock alltifrån denna tid vittne derom. De äro mera reflekterande, de äro ofta nog blott i vacker poetisk form klädda filosofiska tankar och aforismer. – Ännu tyckes hans verldsåskådning ej hafva ljusnat mycket. Visserligen finna vi vid ingången till denna period af hans skaldskap en dikt ”an die Freude”. Men det är ”an die Freude” så, som Schiller skulle dikta den. Det är icke ett gladt hjerta som jublar öfver att glädje och fröjd finnas på jorden till att njutas|5| och förljufva detta jordelif. Schillers dikt ”an die Freude” är i intet afseende naiv. Den är ett upprop till glädje, – om ock till den berusande glädjen, – blott sorgen ville flykta, smärtans makt ändligen förblekna. Vi möta vidare från denna tid sådana stycken som ”Resignation”, ”die Götter Griechenlands”, hvilka måste hafva utgått ur ett djupt sorgset hjerta. I det förra, hvars rubrik redan antyder en oändlighet af lidande heter det bland annat:
Da steh’ ich schon auf deiner finstern Brücke, Furchtbare Ewigkeit! etcet cetera – Ich weiß nichts von Glückseligkeit! –
I det sednare utgjuter Schiller, i likhet med mången annan nyare skald, – sin längtan tillbaka till ett försvunnet, lycksaligt naturtillstånd. Detta sednare stycke ådagalägger dessutom att Schiller numera brutit med Christendomen. På denna tid förefinnes hos|6| honom ock en viss rigtning åt det didaktiska. (Die Künstler; – Xenierna, i hvilka han kort, kraftigt och skönt gestaltade de tankeblixtrar som oupphörligt genomljungade hans själ.) –
Vi komma nu till den Schillerska diktningens blomstringsperiod. Han var i Weimar. Hans yttre ställning var ändtligen tryggad; – hans snille var beundradt, han strålade bredvid Goethe på Parnassens topp. Huru helsosamt var icke den objektiva, harmoniskt lugne Goethes inflytande på Schillers sånggudinna! Huru kraftigt uppeggade icke Schiller Goethes något afmattade produktivitet! – Schiller erkände gerna att han hade Goethe att tacka för oändligt mycket. Han blef, om vi så få säga, från denna tid mera klassisk än förut. Wallenstein, Maria Stuart, Die Jungfrau von Orleans,|7| die Braut von Messina, Wilhelm Tell, – alla dessa diktades efter 1794, det är då Schiller inträdde i den Weimariska kretsen. Hans bästa lyriska stycken härstamma ock från denna tid. Vi behöfva blott nämna hans Ballader: Der Ring des Polykrates, Die Kraniche des Ibyhus, Der Gang nach dem Eisenhammer, Der Taucher, Hero und Leander, Die Bürgschaft o. s. v. Alla dessa äro konstnärligt afrundade: stilen är episkt ren och intresset håller spändt från början till slutet. De äro så rika på poetiska skönheter, dessa stycken, att man har svårt, att framhålla de utmärktaste ibland dem. Vi vilja här blott fästa uppmärksamheten på den mästerliga naturmålning som förekommer i Die Bürgschaft och Der Taucher. När man läser de ställen i dessa stycken der skalden skildrar det svällande hafvet och den rysliga hvirfveln vid
|8|Scylla och Charybdis, tycker man sig i verkligheten höra hafvets mäktiga brus, forsens eviga dån. Och den som diktade dessa ställen hade aldrig sett hafvet, – ja, ej ens något vattenfall. Det är den poetiska divinationen, i förening med en rik fantasi som ingifvit honom dessa storartade naturljud. De förekomma dock icke ofta i hans dikter, dessa naturmålningar, – Schiller är icke naturskald; han är idéernas. De högsta frågor som simma på tidens flod, de mäktigaste känslor som rymmas i menniskobröst, de hafva rätt egentligen i Schiller sin skald och i sanning en dem värdig. Den anmärkningsvärdaste af alla Schillers lyriska dikter, den som kanske bäst karakteriserar hans lyrik är ”das Lied von der Glocke”; – en cykel af bilder ur lifvet och visa lärdomar, – der äro allegori och|9| didaktik, – dessa båda elementer som så lätt kunna inverka menligt på en poetisk produktion, – men de äro i tjenst hos en så högt poetisk åskådning och behandlade med en så underbar formfulländning, att detta stycke ensamt vore nog att sätta odödlighetens krona på Schillers hufvud. Det vore öfverflödigt att söka tillägga något till den epilog Goethe gifvit denna dikt.
Vi sluta vårt uppräknande af de förnämsta bland Schillers lyriska dikter med att nämna ”Der Spatziergang, das Glück, der Genius, Die Ideale, die Worte des Glaubens, die Worte des Wahns, die Hoffnung.” –
I snart femtio år har den ofruktbara striden om Schillers eller Goethes företräde|10| varat. Goethe säger sjelf ”att det vore bättre om man, i stället för att gräla om hvilkendera som är större, helt enkelt fägnade sig åt att det funnits två sådana karlar.” – Och i detta yttrande instämma vi af allt hjerta. Meningarne skola väl ännu allt framgent vara delade; ungdomen och alla mera passionerade, som brinna och längta skola alltid tjusas mäktigt och inspireras af Schillers höga idéer, aldrig förslappade spänstighet ”titaniska flygt”, – mannaåldern alltid älska att vederqvicka sig bland Goethes lugna klassiska skapelser.
Vilja vi i korthet affatta ett omdöme om Schiller såsom lyrisk skald, så måste det lyda sålunda: Schillers lyrik är alltid|11| allvarlig, högstämd, rik på känsla och halt; den genomströmmas af en rik fantasi och är alltid klädd i ett herrligt poetiskt språk, – klangfullt, majestätiskt, mjukt och kraftfullt. – Få skalder hafva så talat ur nationens innersta själ, – till nationens innersta hjerta, som Schiller. Huru många hugstora föresatser och idéer hafva icke läsningen af Schillers dikter väckt hos ynglingen, – huru hugsvalad och stärkt har icke den sträfvande mannen kännt sig af den vishet som genomandas hans dikter!
Tallösa poeter hafva, sedan Schiller gått hän, stämt sina lyror, sjungit sina sånger, der har varit mången rikt begåfvad bland dessa, – men också mången hvars känslopjunk och ordgrannlåter, tröttsamma att höra, för|12|klingat för alltid, – och när af dessa icke ens namnet återstår, då skall allt ännu den tyska nationen – och alla som hafva sinne för poesi – inspireras utaf den odödlige Schillers dikter.
L Mechelin
Skrifvet för kandidatgrad d. 8 Dec.December 1858.