ca [19–25.7.]1864 Fredrik Idestam–LM
Finsk text
Kirje alkaa keskeltä, ei päivämäärää.ilmoittaa minulle promootiota koskevasta päätöksestä. Jos joudun yksin ottamaan todistuksen, jonka erinäisistä syistä haluan saada, se tulee tietenkin paljon kalliimmaksi kuin jos se tapahtuisi 90 muun samaa tarkoittavan samaan pyrkivän spekulantin seurassa. Tehtyä ei kuitenkaan voi järkeilemällä saada tekemättömäksi. Antaa asian siis olla rauhassa!
Olet varmastikin kuullun tanskalaisten langenneen rukouksiin saksalaisten suurvaltojen edessä. Synti ja häpeä todellakin, miten heidän diplomaattinsa ovat koko tämän sodan ajan toimineet. Niin kauan kuin heillä vielä näytti olevan jotain saavutettavissa, he kerran toisensa jälkeen torjuivat saksalaisten ehdotukset, jotka tosin alussa Lontoon konferenssin pöytäkirjan mukaan toistivat aina samaa, siinä järjettömässä toiveessa, että 25–30 000 miehen armeijalla, jonka tukena on enimmäkseen vanhentunut tykistö sekä laivasto, joka ei kokonaisuutena ottaen ole mitenkään erityisen suuri, voisi kukistaa 80 000 miehen armeijan, jolla on parhaimmat ampuma-aseet sekä kunnollisesti järjestetty laivasto, joka on vähintään yhtä suuri kuin heidän omansa. Ja kun he nyt sitten ovat menettäneet ⅔ maastaan ja valtakunnastaan, niin vasta nyt he arvioivat ja alkavat aavistella vaaraa ja menevät niin pitkälle vastakkaiseen suuntaan, että pyytävät tulla otetuiksi Saksan liittoon, ainoana keinona, jolla he voisivat vastaisuudessa selviytyä. – Onpa todellakin sangen ylentävää! –
Väität ehkä edelläolevaa vastaan, ettei se ole Tanskan vaan Englannin vika, että kaikki on mennyt niin huonosti. Voi ollakin! Mutta miksi sitten luottaa niin sokeasti sellaisen valtioneuvoston lupauksiin, joka jo Puolan asiassa ja heti Tanskan vastaisten vihollisuuksien alettua on osoittanut osaavansa vain puhua ja luvata ilman että sillä on pienintäkään aikomusta antaa teoilla jotain lisätukea vaatimuksilleen. Sitäpaitsi Hanemannin olisi kyllä pitänyt osata ajatella, että Saksan Michel ei luovu otteestaan niin helosti, kun kysymys kerran oli vanhan vihollisen kurittamisesta. On kuitenkin mielenkiintoista nähdä, mitä muutaman viikon päästä Wienissä alkavassa yhteisessä rauhankongressissa päätetään Tanskan kohtalosta.
Koska kirjoittavalla veljelläsi ei ole enää mitään eritystä kerrottavaa, hän laittaa tähän ”höyhenen” sillä muistutuksella, että jokaisella sinun kirjeelläsi, vaikkapa ne sitten sattuisivat tulemaan useamminkin kuin kerran kolmessa kuukaudessa, on aina sanoinkuvaamattoman suuri arvo sinun
uskolliselle ystävällesi
Feddalle
Terveisiä kaikille ystäväille ja tutuille.
Original (transkription)
att meddela mig om den beslutna
promotionen. – Att allena uttaga
detta vittnesbörd, hvilket jag
af särskilda orsaker önskar
besitta, blir nu dessutom natur-
ligen vida dyrare ändå det
skett i sällskap med nittio an-
dra lika sinnade spekulanter.
Dock – det gjorda kan ju icke
mer genom resonnement göras
ogjordt. – Må saken derföre hvi-
la i ro!
Säkert har Du redan hört
om Danskarnas fallande i bön-
boken hos de tyska stormakterna.
Det är verklig synd och skam
åt huru deras diplomater
under hela denna krigsperiod
förfarit. Så länge ännu nå-
got stod att vinna afslogo de
den ena gången efter andra
de tycka förslag – hvilkadocktillagtenligt
londoner conferens-protokollen i
början återbjödo alltsamman – i
den dåraktiga förhoppning att med
|2|
25 à 30 tusen man, förmedelst gam-
malt dåligt artilleri och en i det
hela ingalunda så stor flotta kun-
na besegra en armé af 80 tusen
man med de utmärktaste skjutvapen
och det flotta, ordentligt samman-
bragda, åtminstone lika stor som
deras egen. Och nu sedan de för-
lorat ⅔ af land och rike – först
nu räkna de och börja ana
fara, samt gå så långt i mot-
satt riktning, att de anhålla om
att bli upptagen i tyska
förbundet såsom enda utvägen
för dem att vidare kunna fort-
bestå. – Ja, det i sanning
högst uppbyggligt! –
Du invänder måhända till ofvan-
stående: det är icke Danmarks det
är Englands fel att allt aflupit
så illa. Må vara! Men hvar-
före skall man då lita så blindt
på löften af en ministèr, som
redan i afseende å Polen och
straxt vid fientligheternas
|2|
början emot Danmark visat sig
kunna bådetillagt prata och lofva utan att
derför ha hyst den aflägsnaste
afsigt, att med handling gifva
eftertryck åt sina reclamationer.
Dessutom borde Hanemann nog
kunnat tänka sig att den tyske
Michel icke skulle låtastruket lemnatillagt sitt tag
så lätt, om det engång gällde att
tukta denna gamla fiende.
Intressant skall emellertid bli
att se hvad den i Wien
sig om några veckor sammanbin-
dande fredstillagtcongressen nu beslutar
om Danmarks öde. –
Emedan ingenting besynnerligt
om din skrifvande broder
är att omnämna nedlägger
han här ”fjädern” med en
uppmaning, att Du ingalunda
må förglömma, det hvarje
bref ifrån Dig, om de också
inträffar oftare än hvar tredje
månad, städse har ett obeskrifligt
värde för din tillgifne
Fedda.
Helsa alla vänner och
bekanta. –
Säkert har Du redan hört om Danskarnas fallande i bönboken hos de tyska stormakterna. Det är verklig synd och skam åt huru deras diplomater under hela denna krigsperiod förfarit. Så länge ännu något stod att vinna afslogo de den ena gången efter andra de tycka förslag – hvilkadockenligt londoner conferens-protokollen i början återbjödo alltsamman – i den dåraktiga förhoppning att med|2| 25 à 30 tusen man, förmedelst gammalt dåligt artilleri och en i det hela ingalunda så stor flotta kunna besegra en armé af 80 tusen man med de utmärktaste skjutvapen och det flotta, ordentligt sammanbragda, åtminstone lika stor som deras egen. Och nu sedan de förlorat ⅔ af land och rike – först nu räkna de och börja ana fara, samt gå så långt i motsatt riktning, att de anhålla om att bli upptagen i tyska förbundet såsom enda utvägen för dem att vidare kunna fortbestå. – Ja, det i sanning högst uppbyggligt! –
Du invänder måhända till ofvanstående: det är icke Danmarks det är Englands fel att allt aflupit så illa. Må vara! Men hvarföre skall man då lita så blindt på löften af en ministèr, som redan i afseende å Polen och straxt vid fientligheternas|2| början emot Danmark visat sig kunna både prata och lofva utan att derför ha hyst den aflägsnaste afsigt, att med handling gifva eftertryck åt sina reclamationer. Dessutom borde Hanemann nog kunnat tänka sig att den tyske Michel icke skulle lemna sitt tag så lätt, om det engång gällde att tukta denna gamla fiende. Intressant skall emellertid bli att se hvad den i Wien sig om några veckor sammanbindande fredscongressen nu beslutar om Danmarks öde. –
Emedan ingenting besynnerligt om din skrifvande broder är att omnämna nedlägger han här ”fjädern” med en uppmaning, att Du ingalunda må förglömma, det hvarje bref ifrån Dig, om de också inträffar oftare än hvar tredje månad, städse har ett obeskrifligt värde för din tillgifne
Fedda.
Helsa alla vänner och bekanta. –