10.8.1864 LM–Adolf Mechelin

Svensk text

|1|

Bäste Farbror Adolf!

Det är bäst att jag börjar med orsaken hvarföre jag just idag skrifver: nemligen att för Farbror presentera öfverbringaren af detta, pianisten Filip Jakobsson, hvilken nu skall resa till Christiania. Det är en man som drabbats ganska hårdt af ödets slag: hans älskliga unga maka, ämne till en utmärkt sångerska, dog i fjol under sina studier i Paris. – – Jakobsson är god pianist, men numera hufvudsakligast sånglärare, hvartill han utbildat sig i Paris under Masset’s ledning. Mili har tagit lektioner för honom, med stor framgång,|2| och det är derigenom han blifvit bekant med familjen. – – –

Det var vid min återkomst hit, jag fick läsa Farbrors innehållsrika bref till Mamma, som hon redan lärer besvarat. Jag ber nu att, äfven jag, få tacka derför. Det kännes så godt att veta sig hafva varma vänner: ju mera lederna glesna, desto mera har man behof af att sluta sig tillsammans. – Bland de saker Farbror i sin skrifvelse berör är der en som gifvit mig mycket att tänka, nemligen de bekymmer Farbror uttalat rörande barnens, närmast Oskars, framtid. Såvidt jag nu förmår bedöma saken, skulle jag nästan vilja uttala den åsigt, att det för såväl Oskar|3| som hans syskon icke vore någon olycka att blifva ”acklimatiserade” norrmän. Ty jemför man de båda ländernas – vårt och Norges – ställning, så torde någon tvekan om, hvilketdera som kan skattas lyckligare, knappast uppkomma. Mannen längtar väl främst att få bygga och bo och verka i det land der han har sina rötter, der hans vagga stått och hans utveckling försiggått, – han behöfver derföre icke tveka i valet af hem och fosterland. Men Farbrors barn äro ju födda och uppvuxna i Norge, de tala dess språk, de ha vant sig vid dess seder och bruk, de känna knappt till några andra lefnadsförhållanden än dem som omgifva dem der,|4| – månne det derföre icke skulle förfalla dem som en emigration, om de skulle måsta, efter några år komma hit och söka bli finnar? Jag senterar nogsamt hurusom Farbror sjelf längtar tillbaka till fädernejorden och måste finna det påkostande att se barnen bli medlemmar af ett annat folk än det finska. Men månne icke de blifva lyckligare i Norge än här? – I sanning, man dansar icke på rosor i detta land. Vår ställning tyckes icke så snart kunna upphöra att var prekär och skef ... och icke blott nationen såsom sådan, men äfven dess enskilda medborgare, saknar den mäktiga sporre till verksamhet och framåtskridande, som gifves af nationalstoltheten och|5| sjelfständighetskänslan. Luften kännes ofta så tung, att hoppet svigtar och energin förlamas – och man nästan beklagar att icke vara född bland ett annat folk .......... Men skall man vara finsk medborgare, så må man då blott såsom aldrasista utväg tillgripa militäryrket här. Farbror torde väl veta hurudan militärens ställning här är: i politiskt hänseende skef – i militäriskt någonting ohelt, halft, vanvårdadt. Kanske blir det bättre, men när? – – Jag hoppas ännu att Oskars lust för krigareyrket skall gifva med sig: huru mången gosse med lifligt sinne har icke någon tid fantiserat om det herrliga i att vara militär – och efteråt skattat sig lycklig att denna fantasi icke realiserats.

|6|

– Huru jag längtade att få komma till Eder derborta och lära känna de unga kusinerna! – Men det låter sig icke göra så snart ännu, – oaktadt jag redan nästa vecka kommer betydligt närmare Christiania. Jag har nemligen för afsigt att, derest icke oförutsedda hinder inträffa, d. 18de dennes, resa till Stockholm, för att der under en månads tid i arkiverna forska efter material för min docent-disputation samt taga notis om svenska statistiska byråns verksamhet och arbetsordning. Derjemte vore min afsigt att söka skingra den något mörka sinnesstämning, hvaraf jag f. n.för närvarande beherrskas. Orsaken dertill är en olycka – den svåraste näst den som drabbade mig den 28.|7| November ... ... Det vardt nemligen plötsligen, alldeles oväntadt, bekantgjordt att fröken Augusta Ramsay blifvit förlofvad med Kaptenlöjtnanten Jägersköld ....... Att mannen bemödat sig om henne, visste jag. Men änne för par månader sedan vardt mig meddeladt att jag kunde vara fullkomligt lugn, att hon vore orubblig. – Det behöfves inga kommentarier. Det är alltför sjelffallet huru bittert det måste kännas att sedan man i två långa års tid närt ett ljuft hopp och arbetat på dess realiserande, plötsligen beröfvas detsamma när man omsider tror sig stå målet ganska nära. – Öfver motiverna dömmer Gud – – jag skänker derföre henne|8| min förlåtelse. Hvem vet huru svåra strider hon kämpat förr än hon vardt besegrad af den listige och andryge fadren – – Men icke är lifvet ljust och gladt förnärvarande! – Arbetet är den bästa kur – – och den projekterade resan skall, hoppas jag, göra mycket godt åt mitt sjuka sinne. –

Här hemma går allt sin stilla gång. Damerna sköta sin helsa, bada och promenera flitigt i Ulrikasborg. Adu repeterar i full fart till sin snart skeende gymansistexamen. – För Robert och Torsten har det gått bra å lägret: deras bataljoner ha, jemte den 1a, klassificerats såsom de utmärktaste. Efter några dagar är lägret slut.

– – Med anledning af Rskys per|9|mission utrikes skrockas det om hans stundande fall. Men det är möjligtvis blott tomt prat. ....

Sommarn har varit utmärkt vacker och man har allt skäl att hoppas att vårt arma land ändtligen får ett godt år. Gud gifve att icke några froster komma härjande sålänge de ännu kunna vara farliga! Med de hjertligaste helsningar från oss alla till Farbror och Tante Fanny och barnen framhärda Farbrors

tillgifne och tacksamme

Leo Mechelin

Förlåt att brefvet är så slarfvigt! Det kommer sig af det knappa tidsmåttet.

Finsk text

Hyvä Adolf-setä!

On parasta, että aloitan esittämällä syyn siihen, miksi kirjoitan juuri tänään: esittelen sedälle tämän kirjeen tuojan, pianisti Filip Jakobssonin, jonka on nyt määrä matkustaa Osloon. Se mies on kokenut kohtalon kovia iskuja: hänen rakastettava nuori vaimonsa, josta oli tulossa erinomainen laulajatar, kuoli viime vuonna opiskellessaan Pariisissa. – Jakobsson on hyvä pianisti, mutta nykyään lähinnä laulunopettaja, mihin hän on kouluttautunut Pariisissa Massetin johdolla. Mili on ottanut häneltä menestyksellisesti tunteja ja sitä kautta hän on tullut tutuksi perheemme kanssa.

Palatessani tänne sain lukea Sedän sisällyksekkään kirjeen äidille, joka siihen lienee vastannutkin. Minä, myös minä, pyydän nyt myöskin saada kiittää siitä. Tuntuu hyvältä tietää, että on olemassa lämpimiä ystäviä; mitä enemmän rivit harvenevat, sitä enemmän on tarvetta liittyä yhteen. – Sedän kirjeessään käsittelemien asioiden joukossa oli yksi, joka on erityisesti pannut minut ajattelemaan, nimittäin ne huolet, joita Setä esitti lasten ja erityisesti Oskarin tulevaisuudesta. Sikäli kuin minä osaan asiaa arvioida, niin tahtoisin melkeinpä sanoa mielipiteenäni, ettei Oskarille sen paremmin kuin hänen sisaruksilleenkaan olisi mikään onnettomuus tulla ”norjalaistetuiksi”. Sillä kun vertaa näiden kahden maan tilannetta – meidän ja Norjan – niin ei liene epäilystä siitä, kumpaa on pidettävä onnellisempana. Mies haluaa tietenkin elää ja toimia ensi sijassa siinä maassa, jossa hänen juurensa ovat, jossa hänen kehtonsa keinui ja jossa hänen kehityksensä on tapahtunut – siksi hänen ei tarvitse epäröidä kodin ja isänmaan valitsemisessa. Mutta Sedän lapsethan ovat syntyneet ja kasvaneet Norjassa, he puhuvat sitä kieltä ja ovat tottuneet sen tapoihin ja he tuskin tuntevat muita elämän olosuhteita kuin ne, jotka heitä siellä ympäröivät – eikö heistä täytyisi tuntua melkeinpä kuin maastamuutolta, jos heidän täytyisi muutaman vuoden päästä tulla tänne ja koettaa tulla suomalaisiksi? Ymmärrän hyvin, kuinka Setä itse kaipaa kotimaahan takaisin ja täytyy olla raskasta, kun näkee omien lastensa kuuluvan johonkin muuhun kuin Suomen kansaan. Mutta eivätköhän he olisi onnellisempia Norjassa kuin täällä? – Me emme todellakaan tässä maassa tanssi ruusuilla. Meidän asemamme ei helposti lakkaa olemasta epävarma ja nurinkurinen – eikä pelkästään kansakunnalta sinänsä vaan myös yksityisiltä kansalaisilta puuttuu kansallisylpeyden ja itsenäisyyden tunteen tarjoama voimakas kiihoke toimintaan ja etenemiseen kohti tulevaisuutta. Ilma tuntuu usein niin raskaalta, että toivo lamautuu ja voimat herpaantuvat. … ja melkeinpä valittaa sitä, ettei ole syntynyt jonkin toisen kansan keskuuteen… mutta jos aikoo olla Suomen kansalainen, niin silloin kyllä pitäisi vasta viimeisimpänä keinona valita sotilasura täällä. Setä tietänee, millainen sotaväen asema on – poliittisessa mielessä nurinkurinen, sotilaallisessa mielessä jokseenkin hajanainen, puolinainen, huonosti hoidettu. Ehkä se muuttuu paremmaksi, mutta koska? – – Minä toivon yhä, että Oskarin toiveet sotilasurasta haihtuisivat; kuinka moni poika onkin jonkin aikaa haaveillut elävissä mielikuvissaan siitä, kuinka ihanaa olisikaan olla sotilas – ja jälkeenpäin pitänyt onnekkaana, että se haave ei toteutunut.

Kuinka minä kaipaisinkaan päästä sinne Teidän luoksenne ja nähdä pienet serkkuni! – Mutta se ei käy vielä kovin pian päinsä – huolimatta siitä, että joensi viikolla tulen merkittävästi lähemmäksi Osloa. Tarkoitukseni on nimittäin, ellei mitään odottamattomia esteitä tule väliin, matkustaa ensi viikolla, 18. päivä Tukholmaan, jossa kuukauden ajan tutkin arkistoissa ja kerään materiaalia dosentinväitöskirjaani varten ja hankin myös tietoja Ruotsin tilastotoimiston työskentelystä ja järjestelystä. Samalla on tarkoitukseni hieman hälventää sitä synkkää mielialaa, jonka vallassa nyt olen. Syy siihen on onnettomuus, vakavin minua kohdannut sitten 28. marraskuuta viime vuonna… Sain nimittäin yllättäen, täysin odottamatta kuulla, että neiti Augusta Ramsay on kihlautunut kapteeniluutanantti Jägerskiöldin kanssa... Tiesin kyllä, että miehellä oli pyrkimyksiä hänen suhteensa. Mutta vielä pari kuukautta aiemmin minulle oli kerrottu, että voisin olla rauhallinen ja että Augusta on täysin järkkymätön. – Ei tarvitse selityksiä. On itsestään selvää, miten katkeralta tuntuu, kun on kaksi pitkää vuotta elänyt suloisessa toivossa ja työskennellyt sen toteutumisen eteen, niin yhtäkkiä tuo toivo riistetään juuri kun luulee olevansa vihdoinkin jo lähellä päämäärää. – Motiivit tuomitsee Jumala. – Minä suon hänelle siksi anteeksiantoni. Sillä kuka tietää, mitkä vaikeat taistelut hän kävi ennen kuin jäi viekkaan ja kopean isänsä nujertamaksi? – Mutta ei ole elämässä nyt iloa eikä valoa! –

Työ on parasta lääkettä – ja suunnittelemani matka tekee oikein hyvää, niin luulisin, kipeälle mielelleni.

Täällä kotona kaikki käy omaa hiljaista kulkuaan. Daamit hoitavat terveyttään, kylpevät ja kävelevät ahkerasti Ullanlinnanmäellä. Adu kertaa täyttä päätä pian olevia lukion kokeitaan tutkintoaan varten. Robertilla ja Torstenilla on leirillä sujunut hyvin: heidän pataljoonsa ovat, 1a:n lisäksi, luokiteltu kaikkein parhaimmiksi. Leiri päättyy muutaman päivän päästä. Rokassowskyn lomaillessa ulkomailla liverrellään hänen mahdollisesta kaatumisestaan. Mutta se saattaa olla vain tyhjää puhetta…

Kesä on ollut oikein kaunis ja on toiveita, että köyhä maamme lopultakin saa hyvän vuoden. Suokoon Jumala, että mitään halloja ei tulisi hävittämään niin kauan kuin ne vielä voivat olla vaaraksi.

Sydämellisimmät terveiset meiltä kaikilta Sedälle ja Fanny-täidille sekä lapsille esittää Sedän

uskolllinen ja kiitollinen

Leo Mechelin.

Anteeksi että kirje on näin huolimaton! Se johtuu ajan niukkuudesta.

Original (transkription)

|1|

Bäste Farbror Adolf!

Det är bäst att jag
börjar med orsaken hvarföre jag
just idag skrifver: nemligen att för
Farbror presentera öfverbringaren af
detta, pianisten Filip Jakobsson, hvil-
ken nu skall resa till Christiania.
Det är en man som drabbats ganska
hårdt af ödets slag: hans älskliga
unga maka, ämne till en utmärkt
sångerska, dog i fjol under sina studier
i Paris. – – Jakobsson är god pianist,
men numera hufvudsakligast sånglärare,
hvartill han utbildat sig i Paris under
Masset’s ledning. Mili har tagit
lektioner för honom, med stor framgång,
|2| och det är derigenom han blifvit bekant
med familjen. – – –

Det var vid min återkomst hit,
jag fick läsa Farbrors innehållsrika
bref till Mamma, som hon redan
lärer besvarat. Jag ber nu att, äfven
jag, få tacka derför. Det kännes så
godt att veta sig hafva varma vänner:
ju mera lederna glesna, desto mera
har man behof af att sluta sig till-
sammans. – Bland de saker
Farbror i sin skrifvelse berör är der
en som gifvit mig mycket att tänka,
nemligen de bekymmer Farbror uttalat
rörande barnens, närmast Oskars, fram-
tid. Såvidt jag nu förmår bedöma
saken, skulle jag nästan vilja uttala
den åsigt, att det för såväl Oskar
|3| som hans syskon icke vore någon
olycka att blifva ”acklimatiserade” norr-
män. Ty jemför man de båda län-
dernas – vårt och Norges – ställning,
så torde någon tvekan om, hvilketdera
som kan skattas lyckligare, knappast
uppkomma. Mannen längtar väl
främst att få bygga och bo och
verka i det land der han har sina
rötter, der hans vagga stått och hans
utveckling försiggått, – han behöfver
derföre icke tveka i valet af hem
och fosterland. Men Farbrors barn
äro ju födda och uppvuxna i Norge,
de tala dess språk, de ha vant sig
vid dess seder och bruk, de känna
knappt till några andra lefnadsför-
hållanden än dem som omgifva dem der,
|4| – månne det derföre icke skulle
förfalla dem som en emigration,
om de skulle måsta, efter några år
komma hit och söka bli finnar?
Jag senterar nogsamt hurusom
Farbror sjelf längtar tillbaka till
fädernejorden och måste finna det
påkostande att se barnen bli med-
lemmar af ett annat folk än det
finska. Men månne icke de blifva
lyckligare i Norge än här? – I san-
ning, man dansar icke på rosor i
detta land. Vår ställning tyckes icke
så snart kunna upphöra att var prekär
och skef ... och icke blott nationen
såsom sådan, men äfven dess enskilda
medborgare, saknar den mäktiga sporre
till verksamhet och framåtskridande,
som gifves af nationalstoltheten och
|5| sjelfständighetskänslan. Luften kännes
ofta så tung, att hoppet svigtar och
energin förlamas – och man nästan
beklagar att icke vara född bland
ett annat folk .......... Men skall
man vara finsk medborgare, så må
man då blott såsom aldrasista utväg
tillgripa militäryrket här. Farbror
torde väl veta hurudan militärens
ställning här är: i politiskt hänseende
skef – i militäriskt någonting ohelt,
halft, vanvårdadt. Kanske blir det
bättre, men när? – – Jag hoppas
ännu att Oskars lust för krigare-
yrket skall gifva med sig: huru mången
gosse med lifligt sinne har icke någon
tid fantiserat om det herrliga i att
vara militär – och efteråt skattat sig
lycklig att denna fantasi icke realiserats.

|6|

– Huru jag längtade att få komma
till Eder derborta och lära känna
de unga kusinerna! – Men det låter
sig icke göra så snart ännu, – oak-
tadt jag redan nästa vecka kommer
betydligt närmare Christiania. Jag har
nemligen för afsigt att, derest icke
oförutsedda hinder inträffa, i nästa
vecka,
struket d. 18de dennes, resa till Stockholm,
för att der under en månads tid
i arkiverna forska efter material
för min docent-disputation samt
taga notis om svenska statistiska
byråns verksamhet och arbetsordning.
Derjemte vore min afsigt att söka
skingra den något mörka sinnesstäm-
ning, hvaraf jag f. n.för närvarande beherrskas. Orsaken
dertill är en olycka – den svåraste
näst den som drabbade mig den 28.
|7| November ... ... Det vardt nemligen
plötsligen, alldeles oväntadt, bekant-
gjordt att fröken Augusta Ramsay blif-
vit förlofvad med Kaptenlöjtnanten
Jägersköld ....... Att mannen bemö-
dat sig om henne, visste jag. Men
änne för par månader sedan vardt
mig meddeladt att jag kunde vara full-
komligt lugn, att hon vore orubblig.
– Det behöfves inga kommentarier.
Det är alltför sjelffallet huru bittert
det måste kännas att sedan man
i två månadersstruket långa årstillagt tid närt ett ljuft
hopp och arbetat på dess realiserande,
plötsligen beröfvas detsamma när man
omsider tror sig stå målet ganska
nära. – Öfver motiverna dömmer
Gud – – jag skänker derföre henne
|8| min förlåtelse. Hvem vet huru svåra
strider hon kämpat förr än hon
vardt besegrad af den listige och
andryge fadren – – Men icke
är lifvet ljust och gladt förnärvarande!
– Arbetet är den bästa kur – – och den
projekterade resan skall, hoppas
jag, göra mycket godt åt mitt sjuka
sinne. –

Här hemma går allt sin stilla
gång. Damerna sköta sin helsa, bada
och promenera flitigt i Ulrikasborg.
Adu repeterar i full fart till sin snart
skeende gymansistexamen. – För
Robert och Torsten har det gått bra
å lägret: deras bataljoner ha, jemte
den 1a, klassificerats såsom de utmärk-
taste. Efter några dagar är lägret slut.

– – Med anledning af Rskys per-
|9| mission utrikes skrockas det om hans
stundande fall. Men det är möjligt-
vis blott tomt prat. ....

Sommarn har varit utmärkt vacker
och man har allt skäl att hoppas
att vårt arma land ändtligen får
ett godt år. Gud gifve att icke några
froster komma härjande sålänge de
ännu kunna vara farliga!
Med de hjertligaste helsningar
från oss alla till Farbror och
Tante Fanny och barnen framhärda
Farbrors

tillgifne och tacksamme

Leo Mechelin

Förlåt att brefvet är så slarfvigt! Det
kommer sig af det knappa tidsmåttet.

Dokumentet i faksimil