10.4.1859 I ödemarken

Svensk text

|1|

I ödemarken.

Lugn är den vida ödemark, –
Mörker, höstnattens mörker råder,
Sveper allt i sin dunkla slöja,
Höljer de hundraåriga furor,
Skymmer de veka framtidsvidjor,
Döljer och tystar skogens lif.
Då och då
Blickar en ensam stjerna från molnen
Och försvinner åter, liksom
Lyckans löjen på olyckans stig; –
Då och då
Går det en klagoton genom skogen,
Susar en vindpust, ängslig och dof; –
Det är ödemarken som klagar,
Det är naturen som suckar,
Att det är så tyst,
Så hjertslitande tyst och ensligt
Vidt omkring i den mörka skog,
Långt, långt på den villande mark

|2|

Hvad mer?
Slumra i ro!
Se, snart viker ensligheten –
Snart komma de hit, de oroliga menskor,
Naturens tvåbenta herrar,
Då skall det hamras, plöjas, huggas, –
Hundraåriga furor störta,
Hedna jättar lika, till marken,
Stora ännu efter sitt fall;
Eldens kväsande tungor skola
Hala, giftiga, spetsiga, dolska,
Förvandla jordens blomstrande grönska
Till multnande, gödande aska och stoft. –
Bestyrsamt, beställsamt,
Åkande, rasslande,
Byggande, tasslande,
Skall de menskors kloka skara
Bringa lif i den öde mark. –
Också då skall vinden klaga,
Dock ej såsom nu, i toner
Djupa, fulla, heliga, –
|3| Nej, i skärande, hvinande oljud,
Genom svarta skorstenspipor,
Knarrande, gnisslande dörrar och portar,
Menniskors verk!

Men naturens lugn och allvar,
Värdighet,
Helighet,
Majestät –
De har flyktat då för alltid –
Död är den vida ödemark.

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

|1|

I ödemarken.

Lugn är den vida ödemark, –
Mörker, höstnattens mörker råder,
Sveper allt i sin dunkla slöja,
Höljer de hundraåriga furor,
Skymmer de veka framtidsvidjor,
Döljer och tystar skogens lif.
Då och då
Blickar en ensam stjerna från molnen
Och försvinner åter, som ettstruket liktillagtstruket ej oliktillagtstruket liksomtillagt
Etttillagtstruket Lyckans löjentillagt på olyckans stig; –
Då och då
Går det en klagoton genom skogen,
Susar en vindpust, ängslig och dof; –
Det är ödemarken som klagar,
Det är naturen som suckar,
Att det är så tyst,
Så hjertslitande tyst och ensligt
Vidt omkring i den mörka skog,
Långt, långt på den villande mark

|2|

Hvad mer?
Slumra i ro!
Se, snart viker ensligheten –
Snart komma de hit, de oroliga menskor,
Naturens tvåbenta herrar,
Då skall dettillagt hamras, plöjas, huggas, –
Hundraåriga furor störta,
Hedna jättar lika, till marken,
Stora ännu efter sitt fall;
Eldens kväsande tungor skola
Hala, giftiga, spetsiga, dolska,
Förvandla jordens blomstrande grönska
Till multnande, gödande aska och stoft. –
Bestyrsamt, beställsamt,
Åkande, rasslande,
Byggande, tasslande,
Skall de menskors kloka skara
Bringa lif i den öde mark. –
Också då skall vinden klaga,
Dock ej såsom nu, i toner
Djupa, fulla, heliga, –
|3| Nej, i skärande, hvinande oljud,
Genom svarta skorstenspipor,
Knarrande, gnisslande dörrar och portar,
Menniskors verk!

Men naturens lugn och allvar,
Värdighet,
Helighet,
Majestät –
De har flyktat då för alltid –
Död är den vida ödemark.

Dokumentet i faksimil