10.4.1859 I ödemarken
Finsk text
Erämaassa
Rauhaisa on laaja erämaa, –
Syysyö on pimeä,
heittää kaiken ylle tumman peittonsa,
verhoaa satavuotiaat hongat,
varjostaa hennot pajuntaimet,
hiljentää metsän äänet.
Aika ajoin yksinäinen tähti
pilkahtaa pilvien lomasta
ja sitten katoaa taas – kuin onni,
joka vilahtaa onnettomuuksien lomassa; –
Aika ajoin kajahtaa valitus,
tuulenpuuska puhaltaa,
vaimea ja lohduton; –
itse erämaa valittaa,
luonto huokailee,
kun on niin hiljaista,
yksinäisyys niin sydäntä särkevää
kaikkialla metsän pimennossa,
eksyttävän korven uumenissa.
Mitä muuta?
Uinu rauhassa!
Pian kaikkoaa yksinäisyys –
pian tulevat levottomat ihmiset,
luonnon kaksijalkaiset herrat,
vasaroivat, kyntävät, hakkaavat –
ryskyen kaatuvat satavuotiaat hongat
kuin pakanalliset jättiläiset,
mahtavat vielä sorruttuaankin;
liukkaina, lipevinä, myrkyllisin kielin
nuolevat tulen liekit
ja muuttavat vehreän, kukoistavan maan
pölyäväksi, ravitsevaksi tuhkaksi. –
Suuressa viisaudessaan ihmisten joukko
ahertaa, rakentaa, puuhaa ja pakertaa,
nyrhii ja nakertaa,
tuo elämän erämaahan. –
Sittenkin vielä tuuli valittaa,
mutta ei niin kuin nyt, vaan
syvään, täyteläiseen, pyhään ääneen, –
tai ei sittenkään, vaan
vinkuen, ulvoen, metelöiden,
mustista savupiipuistaan,
narisevista, kitisevistä ovista ja porteista.
Ihmisten työtä!
Mutta luonnon rauha ja vakavuus,
arvokkuus,
pyhyys,
majesteettisuus –
se kaikki on iäksi poissa –
laaja erämaa on kuollut.
Original (transkription)
|1|
I ödemarken.
Lugn är den vida ödemark, –
Mörker, höstnattens mörker råder,
Sveper allt i sin dunkla slöja,
Höljer de hundraåriga furor,
Skymmer de veka framtidsvidjor,
Döljer och tystar skogens lif.
Då och då
Blickar en ensam stjerna från molnen
Och försvinner åter, som ettstruket liktillagtstruket ej oliktillagtstruket liksomtillagt
Etttillagtstruket Lyckans löjentillagt på olyckans stig; –
Då och då
Går det en klagoton genom skogen,
Susar en vindpust, ängslig och dof; –
Det är ödemarken som klagar,
Det är naturen som suckar,
Att det är så tyst,
Så hjertslitande tyst och ensligt
Vidt omkring i den mörka skog,
Långt, långt på den villande mark
Hvad mer?
Slumra i ro!
Se, snart viker ensligheten –
Snart komma de hit, de oroliga menskor,
Naturens tvåbenta herrar,
Då skall dettillagt hamras, plöjas, huggas, –
Hundraåriga furor störta,
Hedna jättar lika, till marken,
Stora ännu efter sitt fall;
Eldens kväsande tungor skola
Hala, giftiga, spetsiga, dolska,
Förvandla jordens blomstrande grönska
Till multnande, gödande aska och stoft. –
Bestyrsamt, beställsamt,
Åkande, rasslande,
Byggande, tasslande,
Skall de menskors kloka skara
Bringa lif i den öde mark. –
Också då skall vinden klaga,
Dock ej såsom nu, i toner
Djupa, fulla, heliga, –
|3|
Nej, i skärande, hvinande oljud,
Genom svarta skorstenspipor,
Knarrande, gnisslande dörrar och portar,
Menniskors verk!
Men naturens lugn och allvar,
Värdighet,
Helighet,
Majestät –
De har flyktat då för alltid –
Död är den vida ödemark.
I ödemarken.
Lugn är den vida ödemark, –
|2|Mörker, höstnattens mörker råder,
Sveper allt i sin dunkla slöja,
Höljer de hundraåriga furor,
Skymmer de veka framtidsvidjor,
Döljer och tystar skogens lif.
Då och då
Blickar en ensam stjerna från molnen
Och försvinner åter, liksom
Lyckans löjen på olyckans stig; –
Då och då
Går det en klagoton genom skogen,
Susar en vindpust, ängslig och dof; –
Det är ödemarken som klagar,
Det är naturen som suckar,
Att det är så tyst,
Så hjertslitande tyst och ensligt
Vidt omkring i den mörka skog,
Långt, långt på den villande mark
Hvad mer?
Slumra i ro!
Se, snart viker ensligheten –
Snart komma de hit, de oroliga menskor,
Naturens tvåbenta herrar,
Då skall det hamras, plöjas, huggas, –
Hundraåriga furor störta,
Hedna jättar lika, till marken,
Stora ännu efter sitt fall;
Eldens kväsande tungor skola
Hala, giftiga, spetsiga, dolska,
Förvandla jordens blomstrande grönska
Till multnande, gödande aska och stoft. –
Bestyrsamt, beställsamt,
Åkande, rasslande,
Byggande, tasslande,
Skall de menskors kloka skara
Bringa lif i den öde mark. –
Också då skall vinden klaga,
Dock ej såsom nu, i toner
Djupa, fulla, heliga, –
|3| Nej, i skärande, hvinande oljud,
Genom svarta skorstenspipor,
Knarrande, gnisslande dörrar och portar,
Menniskors verk!
Men naturens lugn och allvar,
Värdighet,
Helighet,
Majestät –
De har flyktat då för alltid –
Död är den vida ödemark.