21.4.1865 LM–Adolf Mechelin
Finsk text
Helsinki 21.4.1865
Hyvä Adolf-setä!
Tuntuu olevan tähtiin kirjoitettuna, että meidän perheessämme ei saada kauaa nauttia suotuisasta onnesta; pilvet,synkät ja paksut pilvet, jotka niin usein peittävät taivaanrannan ilmestyvät nopeasti, liian nopeasti.
Kerroin jo edellisessä kirjeessä, että äidin vointi ei ollut suinkaan parempi. Mutta me toivoimme kuitenkin, kuten lääkärikin, että kauniin kevään myötä voimat jälleen palaisivat. Yllättäen ilmestyi kuitenkin keuhkotulehdus. Sen oireet olivat aluksi varsin lievät. Mutta - voimat olivat liian heikot vastustamaan sen vaikutusta. Tiistaina 18.päivä klo ¾ yli 6 Mamma henkäisi viimeisen hengenvetonsa. Keuhkotulehdusta oli kestänyt vain neljä vuorokautta. Maanantaina iltapäivällä olivat äidit viimeiset kunnolliset hetket. Näkyi, että hän olisi vielä halunnut olla rakkaiden lastensa keskellä. ”Minä olen niin kovin surullinen, koska minun täytyy nyt kuolla!de”-- ”ettekä voi minua auttaa!de” ... Hän syleili meitä kerran toisensa jälkeen. Koko pitkän illan ja yön istuimme vuoteen äärellä. Tietoisuus oli jo hämärtynyt. Kivut eivät vaikuttaneet kovilta. Sellainen yö lienee surullisimpia, mitä maan päällä voi elää. Siskoraukkani olivat istuneet jo isänkin kuolinvuoteen äärellä – – minä en sellaista ollut ennen kokenut. Torsten oli hyvä lohduttaja. Adu oli myös paikalla: hän, poikaparka, oli tullut Hämeenlinnasta viettämään pääisäislomaansa! – Robert oli jo viikkoa aiemmin matkustanut Pietariin. Vasta eilen pystyimme ilmoittamaan hänelle surullisen uutisen.
– – Minä vaikenen surusta, jota äidin poismenon johdosta tunnen – siitä, että nyt en voi, kuten erityisesti viimeisinä viikkoina olin ajatellut, kaikin tavoin tehdä äidin vanhuutta valoisammaksi.
– Mutta siskoraukkkani! He ovat menettäneet elämänsä keskipisteen. He ovat nyt vailla kotia! Heidän elämänsä korkein onni oli, että he saattoivat äidille kantaa kaikki mahdolliset ajateltavissa olevat surunsa. – Kuka nyt voi täyttää tuon tyhjyyden, kuka voi nyt estää, etteivät nämä jalot sydämet lakastu ennen aikojaan? – Veljet kyllä haluavat sitä, mutta eivät voi. Kaikki, mitä me voimme, tietenkin tehdään. Morsiameni sanoikin minulle ”vastedes sinun pitää ajatella minua vain toissijaisesti ja elää ensi sijassa sisariasi varten”. Tuota jaloa kehotusta ei voi jättää huomiotta.
Hautaus tapahtuu tänään klo 5. iltapäivällä. Olemme kutsuneet vain läheisimmät. Prof. Schauman toimittaa hautaanlaskemisen. Eräs laulukuoro on tarjoutunut laulamaan. – Kevätaurinko valaa iloisimpia säteitään tämän murheen yli.
Hyvästi. Seuraavassa lisää, raha-asioista ja muusta. Rakkaat sukulaiset, ottakaa vastaan meidän kaikkien terveiset
teidän uskollinen
L. Mechelin
Original (transkription)
|1|
AnkAnkommet d. 5 Mai 1865.tillagt senare
Besv.Besvarat dmadensammatillagt senare
HforsHelsingfors d. 21 April 65.
Bästa Farbror Adolf!
Det tyckes vara skrifvet
i stjernorna, att man inom vår
familj aldrig skall få länge njuta
af en blidare lycka; molnen, de
dystra och tunga, som så ofta förut
förmörkat horizonten, infinna sig
snart, alltför snart.
Jag nämnde redan i mitt senaste
bref, att Mammas tillstånd ingalunda
var bra. Men vi hoppades dock,
liksom ock läkaren, att krafterna
med den vackrare våren skulle återkomma.
Emellertid tillställe plötsligen en lung-
|2|
inflammation. Dess symptomer voro
i början ganska lindriga. Men –
krafterna voro för svaga för att
motstå dess inflytande. Tisdagen den
18. kl. ¾ på 6. om morgonen utandades
Mamma sin sista suck. Endast fyra
dygn hade lunginflammationen varat.
Måndag e. m.eftermiddag hade vår moder sina
sista rediga ögonblick. Man såg att
hon ännu gerna skulle velat stanna
qvar bland sina älskade barn. ”Ich
bin so sehr traurig, denn ich muß ja
nun sterben!” – ”Und Ihr könnt
mir nicht helfen”! – Hon omfamnade
oss gång på gång. – Hela den långa
qvällen och natten suto vi kring sjuk-
|3|
sängen. Medvetandet var redan fördunk-
ladt. Plågorna tycktes ej vara stora.
En sådan natt är väl bland det sorg-
ligaste man kan upplefva på jorden.
Mina stackars systrar hade redan
sutit vid Pappas dödsbädd – – jag
hade aldrig förr erfarit detta. Torsten
var en god tröstare. Adu var ock när-
varande: han hade, stackars gossen,
kommit från Tavastehus för att fira
sina påskferier! – Robert hade redan
en vecka förut afrest till PburgSankt Petersburg. Först
igår kunde vi meddela honom den
sorgliga nyheten. – –
Jag vill tiga om den smärta jag
känner öfver Mammas borgång, – öfver
|4|
att jag nu icke, såsom jag isynnerhet
de sista veckorna hoppades, får på
allt sätt förljufva Mammas ålderdom –
– Men mina arma systrar! För
dem har lifvet förlorat sitt centrum.
De äro nu utan hem! Att egna sin
mor alla upptänkliga omsorger, det
var deras varma hjertans högsta
lycka. – Hvem skall nu fylla denna
tomhet, – hvem skall kunna hindra
att icke dessa högsinta hjertan vissna
i förtid? – Bröderna vilja det väl,
men kunna det icke. Allt hvad i vår
fömåga står skall väl göras. Min
fästmö sade mig ock: ”hädanefter
skall du tänka på mig först i andra
|5|
rummet och främst lefva för dina
systrar”. Denna ädla maning skall
icke förbises. –
Idag kl. 5 e. m.eftermiddag sker begrafningen.
Vi hafva bjudit endast de närmaste.
Prof.Professor Schauman förrättar jordfästningen.
En kör af sångare har erbjudit sig
att sjunga. – Vårsolen strålar med
sitt gladaste sken öfver denna jemmer.
Farväl. Härnäst mera, om affärer
och annat.
Emottagen, käre fränder, allas vår
hjertliga helsning genom
Eder tillgifne
L Mechelin
HforsHelsingfors d. 21 April 65.
Bästa Farbror Adolf!
Det tyckes vara skrifvet i stjernorna, att man inom vår familj aldrig skall få länge njuta af en blidare lycka; molnen, de dystra och tunga, som så ofta förut förmörkat horizonten, infinna sig snart, alltför snart.
Jag nämnde redan i mitt senaste bref, att Mammas tillstånd ingalunda var bra. Men vi hoppades dock, liksom ock läkaren, att krafterna med den vackrare våren skulle återkomma. Emellertid tillställe plötsligen en lung|2|inflammation. Dess symptomer voro i början ganska lindriga. Men – krafterna voro för svaga för att motstå dess inflytande. Tisdagen den 18. kl. ¾ på 6. om morgonen utandades Mamma sin sista suck. Endast fyra dygn hade lunginflammationen varat. Måndag e. m.eftermiddag hade vår moder sina sista rediga ögonblick. Man såg att hon ännu gerna skulle velat stanna qvar bland sina älskade barn. ”Ich bin so sehr traurig, denn ich muß ja nun sterben!”
ty. Jag är så väldigt ledsen över att nu dö! – ”Und Ihr könnt mir nicht helfen”!
ty. Och ni kan inte hjälpa mig! – Hon omfamnade oss gång på gång. – Hela den långa qvällen och natten suto vi kring sjuk|3|sängen. Medvetandet var redan fördunkladt. Plågorna tycktes ej vara stora.
En sådan natt är väl bland det sorgligaste man kan upplefva på jorden. Mina stackars systrar hade redan sutit vid Pappas dödsbädd – – jag hade aldrig förr erfarit detta. Torsten var en god tröstare. Adu var ock närvarande: han hade, stackars gossen, kommit från Tavastehus för att fira sina påskferier! – Robert hade redan en vecka förut afrest till PburgSankt Petersburg. Först igår kunde vi meddela honom den sorgliga nyheten. – –
Jag vill tiga om den smärta jag känner öfver Mammas borgång, – öfver|4| att jag nu icke, såsom jag isynnerhet de sista veckorna hoppades, får på allt sätt förljufva Mammas ålderdom –
– Men mina arma systrar! För dem har lifvet förlorat sitt centrum. De äro nu utan hem! Att egna sin mor alla upptänkliga omsorger, det var deras varma hjertans högsta lycka. – Hvem skall nu fylla denna tomhet, – hvem skall kunna hindra att icke dessa högsinta hjertan vissna i förtid? – Bröderna vilja det väl, men kunna det icke. Allt hvad i vår fömåga står skall väl göras. Min fästmö sade mig ock: ”hädanefter skall du tänka på mig först i andra|5| rummet och främst lefva för dina systrar”. Denna ädla maning skall icke förbises. –
Idag kl. 5 e. m.eftermiddag sker begrafningen. Vi hafva bjudit endast de närmaste. Prof.Professor Schauman förrättar jordfästningen. En kör af sångare har erbjudit sig att sjunga. – Vårsolen strålar med sitt gladaste sken öfver denna jemmer.
Farväl. Härnäst mera, om affärer och annat.
Emottagen, käre fränder, allas vår hjertliga helsning genom
Eder tillgifne
L Mechelin