1859 Huru vis jag blifvit!
Finsk text
Millainen minusta on tullut!
Ennen luulin, että taivaan avaran
sineen kun vain katson, katse kohtaa
asumuksen itse isä Jumalan,
joka ikuisena meille hohtaa.
Sieltä valtaistuimellaan istuen,
ympärillään piiri autuaiden,
katselee Hän kataluutta ihmisen
näkee sydämeen ja arvioi sen.
Vaan nyt olen viisastunut minäkin,
hylännyt jo luulot lapsukaisen.
Miksi ihmeeseen mä enää uskoisin;
pieni lapsi päähänsä vain sai sen.
Tyhjyydessä ympärillä pallon tään,
ohuessa ilmassa sen yllä,
valtaistuinta ei pysty pitämään
paikallansa kukaan, tiedän kyllä.
Ajattelin ennen, kun näin tähdet nuo,
valon, joka kutsui lempeästi:
”Jos vain voisin tulla teidän luo,
asettua sinne pysyvästi!
Lienettekin enkeleitten silmiä
jossain siellä Luojan ikkunoissa.
Seuraanne mä haluaisin liittyä,
sitten kun jo olen täältä poissa.”
Olisinpa tiennyt, mitä tiedän nyt!
Enhän silloin oisi syyttä suotta
pilven takaa vastausta etsinyt
huokaellen monen monta vuotta!
Nykyään jo tiedän paljon tähdistä,
niiden sijainnista sekä muusta.
Sepustukset enkeleitten silmistä
narreille on, huijareiden suusta.
Joskus ennen kun vain kuulin ukkosen,
joka sotavaunujansa kiskoi,
ja kun kaatosade alkoi kohisten
ja kun Luoja salamoita viskoi –
silloin kauhun aaveet veren jähmetti,
rikokset ja synnit yöstä sousi,
pelko valtasi mun nuoren mieleni,
rukouskin huulilleni nousi.
Enää säikytä ei mua ukkoset,
vavisuta salamoiden tuli.
Sähkö ilmiölle antoi sävelet,
luulot tieteen selityksiin suli.
Ja kun ukonilma sitten mennyt on,
hymyy maa ja raikas taivaan valta
viileydellään tarjoaakin nautinnon
– kunhan itse vältyin salamalta!
Original (transkription)
|1|
Huru vis jag blifvit!
Jag trodde fordom, när jag blicken höjde
Upp till det skära, vida azurfäll,
Att det var himmelen mitt öga röjde,
Guds Faders evigt sköna himlatält,
Der högt hans thron sig öfver verlden reser,
Omgifven af de evigt salige,
Och där hans milda fadersöga läser
I menskors hjertan brott och lust och ve.
Men nu jag blifvit klok. Jag lärt mig dömma
till döds de under jag som barn har trott.
Hvad skulle jag ock meratillagt emotstruketförtillagt dem ömma,
Om de ock fast vid barnets hjerta grott?
Jag vet ju att den tomma luft blott spänner
Sin lösa gördel ikring jordens rund –
Att luften blottstruket alltet fyller, nu jag känner, –
Den bjuder ej för någon thron en grund.
Jag tänkte fordom, när den klara stjerna
Så vänligt blickade emot mig ner:
”O, vore jag dock der, o huru gerna
Jag bodde hos dig som så vänligt ler!
Du är visst någon engels milda öga,
Som ur Guds fönster blickarstruket skådartillagt på vår jord.
O, tag mig till dig, engel i det höga,
När här förklingat här mitt sista ord.”
O stackars enfald! Hade då jag varit
Så vis, som nu jag ändtligt blifvit har,
Väl mina suckar då ej fåfängt farit
Att bortom molnen fåfängt söka svar!
Nu känner jag de vackra stjernors skara,
Jag känner deras läge, deras lopp,
Och att de englaögon kunna vara,
För narrar blott, för råa hopens hopp.
När åskans dundertillagtvagn jag hörde bistertstruket rassla
Hän öfver molnens tjocka, svarta rand,
Och tungt etttillagt störtregnetstruket öfver jorden prassla
Och blixtar slungas såg utur Guds hand; –
Då trädde nattgestalter för mitt minne,
Hvad ren jag sett af brott och synd och skam,
Och utaf ängslan greps mitt unga sinne
Och skygg en bön sig brötstruket smögtillagt ur hjertat fram.
Nu darrar jag ej mer vid åskans muller,
Nu skrämmer mig ej blixtens låga mer,
Jag vetenskapligt tolkar molnens buller
Och elektricitetens flammor ser.
Och sen, när dessa fenomener sluta,
Så smyckad jorden ler mot fästet blå,
Då skall jag glad dess sköna svalka njuta,
– Om blixten blott mig sjelf ej krossat då!
Huru vis jag blifvit!
Jag trodde fordom, när jag blicken höjde
Upp till det skära, vida azurfäll,
Att det var himmelen mitt öga röjde,
Guds Faders evigt sköna himlatält,
Der högt hans thron sig öfver verlden reser,
Omgifven af de evigt salige,
Och där hans milda fadersöga läser
I menskors hjertan brott och lust och ve.
Men nu jag blifvit klok. Jag lärt mig dömma
|2|till döds de under jag som barn har trott.
Hvad skulle jag ock mera för dem ömma,
Om de ock fast vid barnets hjerta grott?
Jag vet ju att den tomma luft blott spänner
Sin lösa gördel ikring jordens rund –
Att luften alltet fyller, nu jag känner, –
Den bjuder ej för någon thron en grund.
Jag tänkte fordom, när den klara stjerna
Så vänligt blickade emot mig ner:
”O, vore jag dock der, o huru gerna
Jag bodde hos dig som så vänligt ler!
Du är visst någon engels milda öga,
Som ur Guds fönster skådar på vår jord.
O, tag mig till dig, engel i det höga,
När här förklingat här mitt sista ord.”
O stackars enfald! Hade då jag varit
|3|Så vis, som nu jag ändtligt blifvit har,
Väl mina suckar då ej fåfängt farit
Att bortom molnen fåfängt söka svar!
Nu känner jag de vackra stjernors skara,
Jag känner deras läge, deras lopp,
Och att de englaögon kunna vara,
För narrar blott, för råa hopens hopp.
När åskans dundervagn jag hörde rassla
Hän öfver molnens tjocka, svarta rand,
Och tungt ett störtregn öfver jorden prassla
Och blixtar slungas såg utur Guds hand; –
Då trädde nattgestalter för mitt minne,
Hvad ren jag sett af brott och synd och skam,
Och utaf ängslan greps mitt unga sinne
Och skygg en bön sig smög ur hjertat fram.
Nu darrar jag ej mer vid åskans muller,
Nu skrämmer mig ej blixtens låga mer,
Jag vetenskapligt tolkar molnens buller
Och elektricitetens flammor ser.
Och sen, när dessa fenomener sluta,
Så smyckad jorden ler mot fästet blå,
Då skall jag glad dess sköna svalka njuta,
– Om blixten blott mig sjelf ej krossat då!