8.8.1865 LM–Alexandra Mechelin
Finsk text
Hämeenlinna 8. elokuuta 1865, illalla.
Rakas Alexandra!
Ennen kuin käyn lepäämään tämän uuvuttavan päivän jälkeen, haluan kuitenkin tervehtiä sinua muutamalla rivillä ja kertoa matkastani. – Hirveällä vaivalla ja uurastuksella sekä kirjoitettuani ison kasan kirjeitä saavuin aamulla asemalle, pari minuuttia ennen junan lähtöä. Vaunuosastossa seuranani olivat Lagerborg, Collan, A. Schauman ja lehtori Borg sekä Järvenpäästä tullut Björkenheim. Hyvinkään asemalle oli tuotu 200 hevosta, mutta Helsingistä tulleita vieraita ei ollut kuin kuutisenkymmentä. Hautajaisseremoniassa sattui odottamaton murheellinen tapaus: piispa Schauman oli hädin tuskin ehtinyt aloittaa puhettaan (joka pidettiin kirkossa saarnastuolista), kun hän muuttui aina vain kalpeammaksi ja lopetti äkisti sanoihin: ”hyvät ystävät, minun täytyy lopettaa, – Herra on saapunut hakemaan minut.” Luulin hänen pyörtyvän ja ryntäsin heti, August Schaumanin kanssa, saarnastuoliin auttamaan hänet pois. Silloin hänen kasvonsa olivat jo tuhkanharmaat, katse tuijotti ja ymmärrys oli silminnähden lamaantunut. Professori Willebrand kiiruhti myös paikalle, piispa vietiin sakastiin, ja lyhyen tauon jälkeen kappalainen Hällfors astui esiin ja lausui muutaman sanan suomeksi, minkä jälkeen siirryttiin haudalle, jonka äärellä samainen pappi toimitti hautaan siunaamisen hyvin lyhyesti. Myös professori Lagus piti haudalla puheen (aika epäonnistuneen), ylioppilaat lauloivat varsin hyvin ja Robertin soittokunta soitti surumarssin. Sen jälkeen kaikki matkustivat Erkkylään; meille kerrottiin, että Schauman oli hieman toipunut. Me kuitenkin jäimme vaunuinemme hetkeksi odottamaan, ja hetken kuluttua tapasin Willebrandin, joka oli hyvin huolissaan ja sanoi, että piispa oli niin vakavasti sairas, ettei häntä todennäköisesti voitaisi siirtää paikalta moneen päivään. Willebrand kirjoitti reseptin, ja minä lähetin kuriirin viemään sen Hämeenlinnaan. – Sitten ajoimme Erkkylään, jossa tarjoiltiin suurenmoinen päivällinen. Keskustelin pitkään vapaaherratar Munckin kanssa, joka oli hyvin kiitollinen siitä, että tulimme. Naisparka on hyvin allapäin ja nyt vielä kovin huolissaan Schaumanista. Jumala suokoon piispan selvitä tästä vaikeasta sairaudesta – (hermokohtaus yhdistyneenä pitkään vaivanneeseen vatsahaavaan). – – Hänessä poloinen maamme menettäisi yhden erinomaisimmista kansalaisistaan!
Kello 8 saavuin tänne, missä veljet olivat minua vastassa. Olemme viettäneet iltaa keskustelujen merkeissä, nyt on myöhä ja olen harvinaisen väsynyt niin ruumiiltani kuin sielultani. Huomenna pitää herätä kello 6, ja sitten matka jatkuu Tampereelle, todennäköisesti rumassa säässä. Siksi lopetan nyt, painan sinut sydäntäni vasten ja sanon hyvää yötä, rakas tyttöseni! Olen kuin ihmisen puolikas, kun en ole sinun kanssasi. – – Terveiset veljeksiltä sinulle ja teille kaikille!
Hyvästi! Reipasta ja iloista mieltä toivottaen sinun
Leo.
Post Scriptum. Milille terveisiä vapaaherratar Munckilta – samoin minulta.
Original (transkription)
|1|
Tavastehus den 8. Aug.Augusti 65, om qvällen.
Älskade Alexandra!
Innan jag lägger mig till hvila efter denna
tröttsamma dag vill jag dock helsa på dig med några
rader och berätta om min resa. – Efter mycket bråk och
bestyr samt en mängd brefskrifningar kom jag till bangården
i morgse, par minuter före tågets afgång. Mitt coupé-säll-
skap bestod af Lagerborg, Collan, A.tillagt Schauman och lektor Borg samt
från Träskända Björkenheim. 200 hästar voro uppbådade till
Hyvinge station, men gästernas antal från HforsHelsingfors var dock ej mer
är omkring 60. Vid begrafningsceremonin inträffade en oväntad
sorglig händelse: biskopen Schauman hade knappt hunnit
med mer än inledningen till sitt tal (som hölls i kyrkan, från predik-
stolen), då han alltmera bleknade och plötsligen afbröt sig med
orden: ”mina vänner, jag måste sluta, – Herren hafve sökt mig.”
Jag trodde han skulle svimma och rusade genast, jemte August
Schauman, upp till predikstolen för att hjelpa honom derifrån. Då
var han redan askgrå i synet och blicken stirrande samt förståndet
synbarligen förlamadt. Prof.Professor Willebrand skyndade också till, biskopen
fördes till sakristian, och efter en paus framträdde Kaplanen Hällfors
samt talade några ord på finska, hvarefter man begof sig till
grafven, der samma prest sedan i största korthet förrättade jord-
fästningen. Prof.Professor Lagus talade ock vid grafven (temligen misslyckadt)
|2|
studenterna sjöngo ganska bra och Roberts musikkår spelade
sorgmarsch. Derpå reste alla till Erkkylä; det hette att Schau-
man litet repat sig. Vi stannade emellertid qvar med vår vagn,
och om en stund träffade jag Willebrand som röjde stor oro
och sade att biskopen var så allvarsamt sjuk att han troligen
på flere dagar icke skulle kunna transporteras från stället. Wil-
lebrand skref ett recept, och jag expedierade det med stafette
till Tavastehus. – Sedan foro vi till Erkkylä, der en briljant
middag serverades. Jag konverserade länge med friherrinnan
Munck som var mycket tacksam för att man kommit. Den
arma qvinnan är mycket betryckt och var nu också ytterst
orolig för Schauman. Gud gifve att han öfverstode denna
svåra sjukdom – (en nervattack förenad med hans gamla åkom-
ma sår i magen). – – i honom skulle vårt arma land
förlora en af sina utmärktaste medborgare!
Kl. 8 anlände jag hit, der bröderna voro mig till mötes.
Qvällen ha vi tillbragt i samtal, nu är det sent och jag ovan-
ligt trött både till kropp och själ. Imorgon skall man upp kl.
6. och så bär det af till TforsTammerfors, troligen i fult väder. Jag slutar
derföre nu, trycker dig till mitt hjerta och säga godnatt du
min egen älskade pia! Jag är som en half menniska när jag icke
är med dig. – – Helsningar från bröderna till dig och eder alla!
Farväl! Låt lynnet vara friskt och gladt önskar din
Leo.
P. S.Post Scriptum Helsa Mili från friherrinnan Munck – liksom ock från mig.
Tavastehus den 8. Aug.Augusti 65, om qvällen.
Älskade Alexandra!
Innan jag lägger mig till hvila efter denna tröttsamma dag vill jag dock helsa på dig med några rader och berätta om min resa. – Efter mycket bråk och bestyr samt en mängd brefskrifningar kom jag till bangården i morgse, par minuter före tågets afgång. Mitt coupé-sällskap bestod af Lagerborg, Collan, A. Schauman och lektor Borg samt från Träskända Björkenheim. 200 hästar voro uppbådade till Hyvinge station, men gästernas antal från HforsHelsingfors var dock ej mer är omkring 60. Vid begrafningsceremonin inträffade en oväntad sorglig händelse: biskopen Schauman hade knappt hunnit med mer än inledningen till sitt tal (som hölls i kyrkan, från predikstolen), då han alltmera bleknade och plötsligen afbröt sig med orden: ”mina vänner, jag måste sluta, – Herren hafve sökt mig.” Jag trodde han skulle svimma och rusade genast, jemte August Schauman, upp till predikstolen för att hjelpa honom derifrån. Då var han redan askgrå i synet och blicken stirrande samt förståndet synbarligen förlamadt. Prof.Professor Willebrand skyndade också till, biskopen fördes till sakristian, och efter en paus framträdde Kaplanen Hällfors samt talade några ord på finska, hvarefter man begof sig till grafven, der samma prest sedan i största korthet förrättade jordfästningen. Prof.Professor Lagus talade ock vid grafven (temligen misslyckadt)|2| studenterna sjöngo ganska bra och Roberts musikkår spelade sorgmarsch. Derpå reste alla till Erkkylä; det hette att Schauman litet repat sig. Vi stannade emellertid qvar med vår vagn, och om en stund träffade jag Willebrand som röjde stor oro och sade att biskopen var så allvarsamt sjuk att han troligen på flere dagar icke skulle kunna transporteras från stället. Willebrand skref ett recept, och jag expedierade det med stafette till Tavastehus. – Sedan foro vi till Erkkylä, der en briljant middag serverades. Jag konverserade länge med friherrinnan Munck som var mycket tacksam för att man kommit. Den arma qvinnan är mycket betryckt och var nu också ytterst orolig för Schauman. Gud gifve att han öfverstode denna svåra sjukdom – (en nervattack förenad med hans gamla åkomma sår i magen). – – i honom skulle vårt arma land förlora en af sina utmärktaste medborgare!
Kl. 8 anlände jag hit, der bröderna voro mig till mötes. Qvällen ha vi tillbragt i samtal, nu är det sent och jag ovanligt trött både till kropp och själ. Imorgon skall man upp kl. 6. och så bär det af till TforsTammerfors, troligen i fult väder. Jag slutar derföre nu, trycker dig till mitt hjerta och säga godnatt du min egen älskade pia! Jag är som en half menniska när jag icke är med dig. – – Helsningar från bröderna till dig och eder alla!
Farväl! Låt lynnet vara friskt och gladt önskar din
Leo.
P. S.Post Scriptum Helsa Mili från friherrinnan Munck – liksom ock från mig.