26.5.1860 Lilly Steven-Steinheil–LM

26.5.1860 Lilly Steven-Steinheil–LM

Svensk text

Dyre vän!

Ja, av fullt hjärta säger också jag Gud vare tack att Ni äntligen har lösts från Era bojor och att Ni någon tid framöver är herre över Er tid igen. Att Era studier skulle utfalla så här – det har jag aldrig tvivlat på – och jag önskade bara att Era farhågor som Ni kanske ännu hyser för framtiden – alltid skulle visa sig vara lika obefogade, såsom denna gång var fallet. Jag kan tänka mig hur glada Era goda föräldrar är att denna sorgtyngda tid äntligen tagit slut för deras käre Leo. Jag kan också tänka mig vilken glädje Ni kommer att möta i den kära hembygden. Förhoppningsvis blir denna sommar behagligare och lugnare för Er än fjolårets. Hur kommer sommaren att se ut för mig? Ibland tänker jag med oro på sommaren då jag är vid dålig hälsa. Nu fick jag återigen en paroxysm (av min gamla sjukdom) och den är lika häftig som på våren i fjol. Ni minns säkert och Ni vet ju hur mycket jag lider då – men jag led ännu mer denna gång eftersom jag var så ensam. Jag hade inte, som i fjol, min käre vän här hos mig. Vännen som tåligt läste högt för mig och som hade tålamod att förströ mig. Min goda mamma besökte mig nog också men hon lider själv av gikten och därför bad jag henne att skona sin hälsa och att inte upprepa sitt besök när vädret är så dåligt. Maiko är ute hela dagen och Nikolai likaså – och så begränsades jag till mig och mina tankar. Jag kunde inte läsa eftersom jag var för sjuk och det enda som förströdde mig var utsikten från fönstret. Arbetarna arbetade flitigt med trädgården och den gjorde framsteg för varje dag. Sedan i måndags är jag uppe igen men jag får inte ännu vara ute i friska luften så mycket. Pingsthelgdagarna kommer jag väl sitta ensam hemma då Nikolai åker till Ristseppälä och min svärmor gör med Alexandra och Pockus en lustfärd till Villmanstrand. Eneberg kommer kanske också med men hon har inte ännu sagt någonting till honom. Därför föreslog Nikolai honom att åka med till Grotenfelts ifall han inte får komma med. Nu är jag inte ledsen längre fastän jag blir ensam kvar. Ert kära brev från igår har jagat bort alla dystra tankar. En stor glädje väntar ju mig. Jag kan hoppas på ett snart återseende med Er. Gud give – att jag har tillfrisknat till dess. Bara i så fall kan jag rätt njuta av Er kära närvaro av hela mitt hjärta. Jag befarar bara att Ni ofta kommer att vara mig otrogen då bröllopet hos A. förmodligen äger rum vid samma tid. Jag kan knappast vara med på bröllopet – men Ni kan – men sedan tar jag revansch och jag låter Er inte resa bort så snabbt som Ni har planerat. Era goda föräldrar blir väl inte arga på mig på grund av det – hela sommaren har de ju glädjen av att ha sin lille son nära sig. Ni måste i alla fall förbereda dem på denna förlängning.

Vill Ni veta vilket naivt yttrande Maiken fällde när jag berättade för henne att onkel Leo snart skulle komma – hon sade ”ja, onkel Leo är Maikos fästman, han skall komma och fria till Maiko”fi. Hon måste väl ha hört det av tjänstefolket och nu upprepar hon det helt oskyldigt. Ja, jag skulle väl vara mycket glad över om jag någon gång har en sådan svärson. Samtidigt tycker jag också att han inte behöver tyckas synd om som någon gång får Maiko. Gud give att det kära barnet i alla avseende bara fortsätter att utvecklas på det sättet. Då kan man hoppas att hon blir en förtjusande och rar flicka. Det är säkert löjligt när man hör en mor som prisar sitt barn. Men min ursäkt är att man kan förlåta en mor när hon märker att alla avgudar hennes barn. Det är konstigt men jag känner inte samma sak för Pockus längre. För mig verkar det alltid som om han inte är mitt barn längre sedan han kommit till farmodern. Jag tror att det är en sorts avundsjuka som mot min vilja har smugit sig in hos mig och genom Pockus kyla får den väl dess näring. Ofta och mycket har jag funderat på det och jag har skämts över och varit störd på mig själv – och det har ändå inte blivit bättre. Nu är Ni, som alltid, min tillflykt igen. Jag hoppas att Ni som bådas vän genom tillsägelser och erinringar kan åter bringa de kallnade känslorna i ordning. Vad skall Ni tänka om mig nu – men sätt Er i min situation – och Ni kommer att förstå mig. Varför har jag skrivit allt det här. Jag skulle ju ha kunnat vänta tills vi talas vid. Jag har verkligen författat ett fint promotionsbrev. Men så blir det alltid. Jag följer alltid den första impulsen och därmed begår jag en dumhet som inte går att reparera. Därför måste ovanstående del vara kvar fastän den grämer mig så mycket. I Er glädje ser Ni förhoppningsvis inte så allvarligt på den saken och som vän är Ni mer överseende.

Hur gärna skulle jag inte meddela Er någonting upplivande och angenämt. Men tyvärr kan jag aldrig eller sällan bestå Er det. Jag har inte sett någon förutom madam Lado som har besökt mig några gånger. Hon hade inte heller någonting nytt att berätta då hon är fjättrad vid huset på grund av barnen.

Ett glädjeämne har dock funnits. Jag har fått brev av såväl D. Rinne som fröken Masing. Båda har skrivit mycket deltagande och hjärtligt. Förstnämnda ger mycket diplomatiskt råd angående en kur på sommaren som jag lika diplomatiskt nämnde för Steven och till min glädje accepterade och ordinerade han den. Kuren består av en konstgjord brunns- och badkur. Min väninna kommer att åka till Hapsal igen och hon ser framemot att återse mig där. Hon vet nämligen inte ännu att jag inte kommer att åka dit. Men jag vill begagna helgdagarna till att besvara brev. Det är alltid den käraste förströelsen för mig, särskilt när det gäller brev till Helsingfors. Och nu sätter jag punkt. Jag tror att det är samma för mig som för Er: eftersom återseendet är så nära glömmer man hur man skriver. Och nu farväl. I tankarna firar jag Er glada fest tillsammans med Er och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag inte grumlar denna muntra men ändå så seriösa fest. Vänligaste hälsningar till Er herr far och Emilie. Er trogna väninna

Lilly.

Om Ni väl minns den här dagen, Ni var hos Lilles och jag höll mig i sängen? Underligt, jag har knappt lämnat sängen och hon vars namnsdag man firade – ligger i graven. –

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

Theurer Freund!

Ja wohl, auch ich sage aus vollem
Herzen Gott sei Danck daß Sie
endlich Ihrer Feßeln entledigt, und
für einige Zeit wieder Herr Ihrer
Zeit sind; daß Ihre Studien so aus-
fallen würden – hab ich ja nie
bezweifelt – und ich wünschte
nur daß Ihre Befürchtungen die
Sie vielleicht für die Zukunft
noch hegen – sich immer als so
grundloos erweisen möchten, als
es diesmal der Fall gewesen.
Ich kann mir dencken, wie glück-
lich Ihr guten Eltern sind, daß
diese sorgenvolle Zeit für ihren
lieben Leo, endlich ein Ende
genommen, und mit welcher
Freude Sie in der lieben Heimath
wieder empfangen werden, hoffent-
|2| lich wird auch dieser Sommer,
ein angenehmerer und ruhigerer,
für Sie werden als der Vergan-
genjährige es gewesen. Wie wird
er wohl für mich ausfallen?
Mit Bangen denck ich daran so
manches mal denn mit mei-
ner Gesundheit steth es schlim,
ich habe nun wieder einen eben
so heftigen Paroxismus (meines
alten Übels) als im vergangenen
Frühjahr, es ist Ihnen wohl errinnerlich
durchgemacht; wie ich dabei leide
ist Ihnen ja bekannt – doch umso
weit mehr litt ich dieses mal,
denn ich war so allein – ich hatte
nicht – wie im vergangenen Jahr
meinen lieben Freund hier – der so
geduldig war mir vorzulesen und
mich zu zerstreuen. Wohl besuch-
te mich auch meine gute Mama
doch sie leidet selbst an der Gicht
und bat ich Sie daher ihre Gesundheit
zu schonen und bei einer so un-
günstigen Witterung ihren Besuch nicht
|3| zu wiederholen. Maiko ist den
ganzen Tag draußen eben so auch
Nicolay – und so war ich denn
nur auf mich und meine Gedan-
cken beschränckt; lesen konnt
ich nicht, denn ich war zu kranck,
und das Einzige was mich zer-
streute war die freundliche Aus-
sicht aus dem Fenster wo der
Garten unter den fleißigen
Händen der Arbeiter täglich
Fortschritte machte. Seid Mon-
tag geh ich wieder, doch darf ich
noch nicht viel an anstruket der
Luft sein, und werde ich wohl
die Pfingst Feier Tage alleine
zu Hause sitzen, denn Nicolay
fährt nach Ristseppälä und meine
Schwiegermutter macht eine Lust-
tour nach Willmanstrand
mit Alexandra und Pockus vielleicht
auch Eneberg dem sie aber noch
nichts davon gesagt daher ihm
Nicolay vorschlug mit ihm zu
Grotenfelts zu fahren, impfall
|4| er nicht mitgenommen wird.
Jetzt bin ich nicht mehr traurig
wenn ich auch alleintillagt bleibe, Ihr ges-
triger lieber Brief hatt alle die
trüben Gedancken verscheucht;
mich erwartet ja eine große
Freude, schon so bald kann ich
hoffen Sie wiederzusehen. Gott
gebe – daß ich dann doch gesund
würde denn nur dann kann
ich so recht von Herzen Ihre
liebe Gegenwart genießen.
Ich fürchte nur daß Sie mir
oft untreu werden denn wahr-
scheinlich ist zur selben Zeit die
Hochzeit bei A: die ich schwerlich
mit machen werde – wohl aber
Sie – doch dann nehme ich re-
vange und laßenstruket Sie nicht so bald
weg wie Sie sich vorgenommen;
Ihren guten Eltern werden mir
wohl deshalb nicht böse sein –
sie haben ja die Freude den gan-
zen Sommer ihr Söhnchen um sich zu
sehen; jedenfalls müßen Sie sie auf
diese Verlängerung vorbereiten.

|5|

Wißen Sie welch eine naive
Bemerckung Maiken machte, als
ich ihr erzählte daß der Oncel Leo
bald käme – sie sagte ”ja, oncel Leo on
Maikon Sulhane, hä tulloki friama
Maiko” sie muß wohl dieses
von den Leuten gehört haben
und spricht es nun in aller Unschuld
nach. Ja, ich wäre wohl sehr glücklich
einst solch einen Schwiegersohn zu
besitzen, so wie ich ebenfalls glaube
daß Derjenige nicht zu bedauern
ist dem einst Maiko gehören soll.
Gott gebe daß das liebe Kind nur
fortfährt sich so in jeder Hinsicht
zu entwickeln dann kann
man hoffen daß sie ein reizendes
und liebes Mädchen wird. Es ist
wohl närrisch eine Mutter ihr
Kind so loben zu hören doch ich
entschuldige mich damit daß es
einer Mutter zu verzeitillagthen ist
wenn sie sieth wie Alle ihr Kind
vergöttern. Es ist sonderbar für
Pocku fühl ich nicht mehr daßelbe als
|6| früher, es scheint mir immer
als wenn er nicht mehr mein Kind
wäre seitdem er zu der Groß-
mutter gekommen, ich glaub es ist
eine Art Eifersucht die sich trotz
meinem Willen bei mir eingeschli-
chen und die durch Pocku seine Kälte
wohl Nahrung bekommen. Oft und
viel hab ich darüber nachgedacht
mich über mich selbst geschämt
und geärgert – und dennoch ist
es nicht beßer geworden; nun sind
Sie wieder, wie immer, meine
Zuflucht, denn ich hoffe daß Sie
als unser beider Freund, mit Er-
mahnungen und Vorstellungen
die erkalteten Gefühle wieder
ins alte Gleis bringen können.
Was werden Sie wohl jetzt von
mir dencken – doch versetzen
Sie sich in meine Lage – und
Sie werden mich verstehen.
Warum hab ich dieses alles hin-
geschrieben ich hätte es ja bis zum
mündlichen aufbewahren können
|7| ich habe da wahrlich einen hüb-
schen PromotionsBrief verfaßt
doch so geth es mir immer, ich
folge immer dem ersten Impuls
und begehe dann oft eine Thor-
heit die nicht mehr zu repariren ist
daher muß denn auch obiges stehen
bleiben so sehr es mich auch ver-
drießt, Sie werden hoffentlich in
Ihrer Freude es nicht so ernst
nehmen, und mich als Freund
nachsichtiger beurtheilen.
Wie gerne möchte ich Ihnen nun
etwas erheiterndes angenehmes
mittheilen doch damit kann ich
leider nie oder selten aufwarten.
Niemand hab ich gesehen außer
Madame Lado die mich ein paar
mal besucht hat, und die mir
ebenfalls nichts neues mittzuthei-
len hat da sie durch ihre Kinder
an ihr Haus gefeßelt ist.
Eine Freude hab ich doch gehabt
ich hab Briefe erhalten sowohl
D: Rinne als Fräulein Masing haben
|8| mir geschrieben, beide sehr theil-
nehmend und, herzlich. Ersterer
ertheilt sehr diplomatisch seine
Rathschläge betreffend eine Khur
für den Sommer die ich eben
so diplomatisch Steven mittheilte
der sie zu meiner Freude billigte
und receptirte, und die in einer
künstlichen Brunnen als BadeKhur besteth.
Meine Freundin wird wieder nach Hab-
sal und freut sich mich dort wiederzu-
sehen denn sie weiß es noch nicht
daß ich nicht hin werde, ich will
aber jetzt die FeierTage zum Beant-
worten der Briefe benutzen daß
ist für mich immer die liebste Zer-
streuung besonders, wenn der Brief,
Helsingfors gilt. Und nun punc-
tum ich glaub es geth mit ebenso
wie Ihnen: wo das Wiedersehen
so nahe da vergißt man das schreiben.
Und nun leben Sie wohl in Gedan-
cken feire ich mit Ihnen Ihr glückli-
ches Fest und wünsche von Herzen das
nichts dieses heitere und doch so ernste Fest
trüben möchte; emphelen Sie freundlichst
Ihrem Herrn Vater als Emilie Ihre treue Freundinn

Lilli

Ob Sie wohl des heutigen Tages sich errinnern
Sie waren auf bei Lilles und ich hütete das Bett? Sonderbar
jetzt hab ich kaum das Bett verlaßen und Sie deren Nahmstag man gefeiert – liegt im Grabe.–.

Dokumentet i faksimil