23.10.1862 Gustaf Mechelin–LM

2.11.1862 Frans af Björksten–LM

6.11.1862 Amanda & Gustaf Mechelin–LM

2.11.1862 Frans af Björksten–LM

Svensk text

|1|

Paris, den 2. november 1862

Heders Bror Leo!

Garçonen räckte mig ditt bref, just nu, då jag kom hem från en pompös messa, firad i kyrkan StSaint Eustache till alla helgons ära. Jag var litet sorgsen, ty det hade [...]oläslig/saknad text i tonerna, men då jag fick ditt bref med helsningar från gamla vänner, blef jag glad som en speleman igen. Derföre mycken tack för dina tvänne bref. Emedan undertecknad redan längesedan skrifvit om hungersnöden, hvilka rader sedan varit aftryckta i de engelska bladen så anser jag det vara öfverflödigt att vidare orda om saken. Uti en af La Presse sjelf tillsvarfvad och litet sann inledning till Tassanidens artikel om den rysska språkfrågan, har det ytterligare varit nämndt om hungersnöden, så att derom känner verlden tillräckligt. På tal om fosterlandets nöd och intressen, kan jag berätta dig att L–d för närvarande befinner sig i Paris för att härstädes rangera om de finska finanserna. Jag aflägger naturligtvis ofta mitt besök och har L–d berättat mig en hel hop saker, som lofva guld och gröna skogar åt vårt kära Suomi. Så t. ex. sades mig|2| att peningefrågan är afgjord och vi få således notera egen kurs och de rysska sedlarna komma att gälla derefter. Vidare trodde L–d att landtdagen kommer att sammanträda i april, emedan de 52. frågorna nu äro lyckligen återkomna från visiten i Petersburg. Kejsar Alexander lär vara sinnad att på samma gång han utfärdar kallelse till landtdag, äfven afgifva officiellt löfte om att trenne år derefter förnya en dylik kallelse. Trenne månader skall vara den af Alexander bestämda tiden för Ständernas rådslag. Blir nu allt hvad L–d berättat mig, en verklighet, så hafva vi fått mera än vi vågat hoppas. Vi måste vara tacksamma och glada af hjertans grund, men det stora målet står ändå så högt att det af ingen tacksamhet och af inga reformer kan eller får undanskymmas, ty utan ett sådant mål för ögonen fryser anden bort och nationen sjunker i den förståndiga hvardaglighetens spöklika dåsighet. Ett förfördt folk, som ej har ett sådant mål, då ett fremmande behärskare bestämmer dess öden. I politiken hade jag väl mycket|3| att säga, men jag tiger, emedan grannlagenheten fordrar detta, då man skrifver till en ung lofvande man, som snart ämnar inträda i statens tjenst och på ärans ban. Då jag nu ej får tala i politik, är det högst naturligt att jag skrifver om mitt eget kära jag, ty det är gudnås en mycket gängse svaghet att gerna tala om sig själf. Nåväl!

Jag befinner mig förträffligt till kropp och till själ och hvem skulle ej känna sig väl af att hvila vid tidens och Europas hjerta, det glada, inteligenta och tjusande Paris. Man är här så fri från småsinnets pinsamma band, man fordrar ej här – såsom hos oss – att den ena individen skall vara den andra precist lik i allt görande och låtande. Näst dess sköna qvinnor och galanta lif karakteriseras Paris af den stora jemlikhet och fördomsfrihet, som råder i det yttre offentliga lifvet. Hvar ockrare är lika god som en ann, det är nog att vara meniska och man känner sig såsom en konung ibland kungar. Paris är en verld, det representerar det menskliga lifvet i dess alla nyanser. Alla yrken och sträfvanden, alla sinnen och karaktärer, den praktiske realisten och den drömmande idealisten, finna|4| här hvad deras tycken och intressen begära. Men den saken känner ju en magister på sina fem fingrar och derföre nu åter till min remarkabla person. Om söndagarna spisar jag med goda bekanta en bättre middag än vanligt, intager derpå en lätt aftongrogg och flanerar på bulevarderna. Om måndagar fördjupar sig undertecknad bland estamperna i bibliothek imperial och under den öfriga delen af veckan, tillbringas förmiddagarne dels med studier dels med vandringar bland Paris många och högst värderika konstsamlingar. Före middagen företages promenader, än på champs illysées än på bulevarderna eller i tuilleries trädgården. Om qvällarne studerar jag dagens politiska nyheter på kaffé de la régence, glammar med skandinaver och landsmän, besöker då och då italienska operan och opera comique, bevisstar balerna i Closeriet och Valentino och när p–npenisen står helsar på en anspråkslös louée. I vår reser jag med Becker till det underbara Spanien, ty jag vill studera den spanska skolan och bese Madrids gallerier, som säges vara de första i verlden.|5| Sommaren skall tillbringas bland de salta böljorna i Neapelsgolf och vintern passeras i det eviga Rom, der jag har bekantskaper bland nordiska konstnärer. Se der hvad jag känner om Frans Björksten och hans planer.

Ännu smyckas tuillerierträdgården af blommor och yppiga gräsmattor, men de höga kastanjerna strö sina gulnade blad för vandrarnas fötter och morgon dimmorna och de kyliga qvällarne gifva till känna att vintern redan står vid Paris portar. Man firar redan den trefliga aftonbrasan, man ser sig om efter lochenéer och varma paltoer, ur och äkta nipper komma allt mindre en vogue och mont-piétéfr. pantlånare göra brilljanta affärer. Med vinterns antåg har äfven Paris åter antagit sin egendomliga fysionomi. Universitetet har öppnat sina lärosalar, den glada sången ljuder åter i quartier latin, studenten är nu lejonet i den ystra dansen på balerna i Closeriet och grisetten som svultit har nu åter gyllene dagar. Går man ut en solig middagsstund på champs illysées, så möter man ej mera enbart hyrkuskarnas anspråkslösa vagnar|6| fullstoppade med gapande turister utan ser man ett otroligt hvimmel af lysande equipager, guldsmidda livréer och ståtliga ryttare som vittna att nu är Paris åter den eleganta verldens högqvarter.

Det kejserliga hofvet jagar i Compiegne och njuter väl ännu af landtlifvets idyll, men Prins Napoleon med gemål är inflyttad i Palais Royal och jag har i dessa dagar ofta sett trikoloren svaja på tuilleriernas taktinnar hvilket vill säga att Frankrikes behärskare då befinner sig inom palatsets murar. Härom dagen såg jag Kejsar Napoleon i Musé Campana, ty du skall veta att Napoleon III äfven går och gäller för de sköna konsternas nitiske beskyddare. Den märkvärdige mannen har blifvit gammal och nöjet att hålla Europas vågskål i sina händer har ristat djupa fåror i den kejserliga pannan, men han rörde sig raskt, klädd i den traditionella gråa palton och helsade vänligt på mängden. En prest räckte Kejsaren ett papper, han stoppade pappret i fickan stannade en stund att med satiriskt leende samtala med presten och folkhopen stod gapande omkring hade roligt och lyssnade uppmärksamt|7| till orakelspråken ifrån ⊠original: ifrån Sphinxens mun. Nu då säsongen börjar skulle du se Parisarnes outtömliga fantasirikedom och spekulationsanda. I synnerhet visa skräddarne en ⊠original: en energisk täflan att öfverträffa hvarandra i fantastiska skyltar och annonser, hvilka just hos oss skulle vara rätta medlet att få behålla sina varor, göra konkurs och anses för skojare. Största uppmärksamheten ådrager sig en skräddar butik vid Rivoli. Rörelsen bedrifves, enligt annonsen, under le patronage de l’histoire de Francefr. beskydd av Frankrikes historia. I öfra våningen ser man alla fenster betäckta med ganska skickligt komponerade och målade taflor ur franska historien, der Napoleon III naturligtvis står främst bland alla hjeltar. Öfver ingången till Magasinet stråla solen och stjernor af gaslågor och den yttre muren upptages af en kolosal annons, som börjar: Buffon a écrit: Le style c’est l’hommefr. Stilen det är mannen. – Derpå följer en harang om varans förträffliga beskaffenhet, om priser fastställda till mensklighetens bästa och vidare löften om premier och guld och gröna skogar till den som kund vill blifva.|8| En annan skräddare, som kallar sin firma au fou diable, har målat fan på väggen, flera våningar hög och jag förmodar att komersen går väl, oaktadt vårt gamla ordspråk varnar för ett så fult ämne. Om qvällen då gasen är tänd skänker det ett verkligt nöje att vandra omkring och blicka in i de af alla möjliga ”hautes nouveautésfr. förnäma nyheter” uppfyllda butikerna, ty i fin smak, konstfärdighet och sinnrik uppfinning öfverträffas Fransmännen af ingen annan nation. Handtverkaren och arbetaren äro här konstnärer och för att vara i Paris en konstnär måste man vara ett geni.

Det vore kanske på sin plats att nu i en fortsättning orda om konsten i Frankrike, men brefvet skulle då växa till en volym. Jag vill derföre endast nämna att, när man betraktar måleriet i Frankrike under närvarande tid, så finner man att detsamma frigjort sig från alla akademiska band. Man förvånas öfver den oredighet och villervalla, som råder i principerna, man upptäcker ej någon markerad smak och skola, såsom under de tider då Le Brun, Boucher och|9| David dikterade konstens lagar i Frankrike. Hvar och en stänger sig in i sin atelier, målar för egen del och bekymrar sig ej om grannens manér och estetiska åsigter. Det är således naturligt att man oftast finner originalitet, men då den ene söker idealet uppställer den andre realismen såsom konstens mål. Några älska det högre måleriet, eftersträfvar en ren smak, studera antiken menisko hjertat, lifvet och naturen; andra åter afsky stränga studier, söka att fästa uppmärksamhet genom öfverdriften och theatereffekten samt välja ämnen som för ögonblicket, likt jonglörens hokus pokus, behaga och roa en blaserad publik. Likvist står det moderna franska måleriet högt, fransmännen känna grundligt konstens myssterier och äro onekligen nutidens största kolorister. De nu lefvande förnämsta mästarne inom den franska skolan, Dela Croix, Ingres, Flandrin, Horace Vernet och Couture, ega visserligen sina fel och hafva äfven fått uppbära en ofta partisk kritik men de måste likväl ställas bland det nittonde seklets största målare. Flandrin har ej målat några taflor|10| finnes således ej representerade i palais Louxembourg, och är derföre mindre känd, men har man varit i kyrkan StSaint Germain-des-Près så glömmer man alldrig Flandrin. Utan att afvika en hårsmon från sanningen, har han der med den högsta inspiration och djupaste religiösa känsla målat härrliga fresker. Det är en stilla man med stränga seder, en rätttroende katolik, som ej börjar sitt arbete utan att först knäböja och bedja varmt till Madonnan. Liksom öfverallt klagas här öfver vår tids materiella riktning och man kallar artisten för samhällets misshandlade styfbarn, men derpå tror jag icke. Jag tycker tvärtom att konsten och dess idkare ganska mycket aktas och gynnas af regering och allmänhet. Men härom må de visa tvista; Säkert är, att det existerar en orimlig mängd konsthandlare i Paris, att dugliga taflor äro mycket eftersökta och stå högt i pris.

Inom politiken sysselsätter man sig för närvarande med det gamla Grekland, man har uppställt en hel mängd thronkandidater|11| och bland dem figurera äfven Prins Napoleon. På tal om politik så var det igår (vi hafva den 4de idag) den dag, då Paris utströmmar till kyrkogårdarne för att blombeströ de dödas grafvar. Jag begaf mig till kyrkogården Mont-Martre och jag fann den store republikanen Cavagnacs graf öfversållad af friska eternell kransar. Jag slutar nu med många varma helsningar till syskon och vänner och jag beder dig att snart ihågkomma med några rader

Vännen

Fransiscus

P. S.Post Scriptum Hafva Beckers taflor framkommit och har Axel tagit vård om min lilla spilleman. Förlåt mitt grenslösa slarf, ty jag har ofta varit afbruten, har haft brådska och besitter en miserabel stil. Nästa gång skall jag försöka att vara mera ordentlig.

Finsk text

Pariisi, 2. marraskuuta 1862

Kunnon veli Leo!

Juoksupoika antoi kirjeesi aivan äsken, kun olin tullut kotiin mahtipontisesta messusta, jota vietettiin St. Eustachen kirkossa pyhäinpäivän kunniaksi. Olin hieman surullinen sillä [...]oläslig/saknad text sävelissä, mutta kun sain kirjeesi terveisineen vanhoilta ystäviltä, tulin jälleen iloiseksi kuin soittoniekka. Siksi suurkiitokset kahdesta kirjeestäsi. Koskapa allekirjoittanut on kirjoittanut jo kauan sitten nälänhädästä, ja koska nuo sanat sittemmin julkaistiin englantilaisissa lehdissä, lienee siitä puhuminen sen enempää tarpeetonta. Sitä on lisäksi käsitelty La Pressen omassa ja jokseenkin totuudenmukaisessa johdannossa Tassanidenin artikkeliin Venäjän kieliksymyksesestä, joten maailma tietää siitä jo tarpeeksi. Isänmaan hädästä ja edusta puheen ollen, voin kertoa että L–d on tällä hetkellä Pariisissa järjestelemässä Suomen talousasioita. Käyn luonnollisesti usein hänen luonaan käymässä, ja silloin L–d on kertonut minulle asioita, jotka lupaavat yhdeksän hyvää ja kahdeksan kaunista rakkaalle Suomellemme. Niinpä minulle kerrottiin, että rahakysymys on ratkaistu, ja että me saamme merkitä oman kurssimme, jota venäläiset setelit sitten vastaisivat. Sen lisäksi L–d uskoi, että valtiopäivät kutsutaan koolle huhtikuussa, sillä 52 kysymystä ovat nyt onnellisesti palanneet käynniltään Pietarissa.

Samaan aikaan kun keisari Aleksanteri antaa valtiopäiväkutsun on hän kuuleman mukaan myös aikeissa antaa virallisen lupauksen toistaa tuo kutsu kolmen vuoden kuluttua. Aleksanterin määräämä aika Säätyjen neuvotteluille lienee kolme kuukautta. Mikäli kaikki mitä L–d minulle nyt on kertonut käy toteen, saamme paljon enemmän kuin mitä uskalsimme toivoa. Meidän tulee olla kiitollisia sydämiemme pohjasta. Mutta suuri tavoite on kuitenkin niin ylevä, ettei sitä saa eikä voi kiitollisuus eivätkä mitkään uudistukset häivyttää näkyvistä. Sillä ilman sellaista tavoitetta sielu kuihtuu ja kansakunta vajoaa jokapäiväisen maltillisuuden aavemaiseen horrokseen. Vieraan hallitsijan määrätessä kohtalosta on kansa vailla suuntaa ilman sellaista tavoitetta. Politiikasta minulla olisi paljonkin sanottavaa, mutta vaikenen, sillä hienotunteisuus vaatii sitä, kun kirjoittaa nuorelle, lupaavalle miehelle, joka pian aikoo astua valtion palvelukseen ja kunniakkaalle uralle. Kun en nyt saa puhua politiikkaa, on luonnollista, että kirjoitan omasta rakkaasta itsestäni. On, Luoja paratkoon, todella tavallinen heikkous puhua mielihyvin itsestään. Noniin!

Voin sekä ruumiillisesti että sielullisesti erinomaisesti, ja kukapa ei voisi hyvin levättyään ajan ja Euroopan keskipisteessä: iloisessa, älykkäässä ja hurmaavassa Pariisissa. Täällä on todella vapaa kiusallisesta pikkusieluisuudesta. Täällä ei vaadita – niin kuin kotona vaaditaan – että yksilön tulee kaikissa tekemisissään ja tekemättä jättämissään olla tasan toisten kaltainen. Kauniiden naistensa ja tyylikkään elämänmenonsa lisäksi Pariisille on luonteenomaista suuri tasa-arvoisuus ja ennakkoluulottomuus julkisessa elämässä. Jokainen kiskuri on yhtä hyvä kuin toinenkin. Riittää, että on ihminen ja sitä tuntee itsensä kuninkaaksi kuninkaitten joukossa. Pariisi on maailma. Se edustaa kaikkea inhimillisen elämän jokaisesta vivahdetta. Kaikki toimet ja pyrinnöt, kaikki mielenlaadut ja luonteet, käytännölliset realistit ja uneksivat idealistit, löytävät täältä mitä mieltymykset ja kiinnostukset halajavat. Mutta ne seikat maisteri tuntee kuin omat taskunsa, ja siksi palaan merkittävään henkilööni. Sunnuntaisin syön hyvien tuttujen kanssa tavallista paremman päivällisen, juon keveän iltagrogin ja kuljeskelen bulevardeilla. Maanantaisin allekirjoittanut syventyy kaiverroksiin keisarillisessa kirjastossa. Muina päivinä aamupäivät vietetään joko opiskellen tai vieraillen Pariisin monissa ja mitä arvokkaimmissa taidekokoelmissa. Ennen päivällistä on kävelyretkiä, välillä Champs Elyséellä, välillä bulevardeilla tai Tuileries’n puutarhassa. Iltaisin tutkin päivän poliittiset uutiset Café de la Régencessa, rupattelen skandinaavien ja maanmiesten kanssa, käyn silloin tällöin italiaisessa oopperassa tai Opéra Comiquessa, osallistun Closerien ja Valentinon tanssiaisiin, ja kun k–ä seisoo, käyn tervehtimässä jotakuta vaatimatonta maksettua. Keväällä lähden Beckerin kanssa ihanaan Espanjaan, sillä haluan opiskella espanjalaista koulukuntaa sekä nähdä Madridin galleriat, joiden väitetään olevan maailman parhaat. Kesän vietän Napolinlahden suolaisissa pärskeissä ja talven ikuisessa Roomassa, jossa minulla on tuttuja pohjoismaisten taiteilijoiden joukossa. Kas tuossa se, minkä tunnen Frans Björkstenistä ja hänen suunnitelmistaan.

Vielä koristavat kukkaset ja vihannat nurmikot Tuileries’n puutarhaa, mutta korkeat kastanjat karistavat lehtensä kulkijain jalkoihin ja aamujen usvat sekä viileät illat ilmoittavat talven olevan Pariisin porteilla. Jo vietetään kotoista iltaa takkatulen ääressä, etsitään [...]oläslig/saknad text ja lämpimiä päällystakkeja, kellot ja helyt ovat yhä vähemmän muodissa, ja panttilainaamot tekevät loistokauppoja. Talven tehdessä tuloaan on Pariisi saanut tavanomaisen hahmonsa. Yliopisto on avannut luentosalinsa, Quartier Latinissa raikaa iloinen laulu, ylioppilas on nyt Closerien hilpeiden tanssien leijona ja nälkää nähneellä grisetillä on taas paksut päivät. Mikäli aurinkoisena keskipäivänhetkenä käy Champs Elyséelle, siellä ei enää näe ainoastaan ajureiden vaatimattomia vaunuja täynnä pällisteleviä turisteja vaan myös käsittämättömän paljouden loisteliaita ajokkeja, kullalla koristeltuja livereitä ja komeita ratsastajia, jotka todistavat Pariisin taas olevan silmäätekevän maailman päämaja.

Keisarillinen hovi metsästää nyt Compiegnessä ja nauttii kai maalaiselämän idyllistä, mutta Prinssi Napoleon puolisoineen on muuttanut Palais Royaliin ja olen näinä päivinä usein nähnyt trikolorin salossa Tuileries’n katolla. Se tarkoittaa, että Ranskan hallitsija on palatsin muurien sisäpuolella. Pari päivää sitten näin Keisari Napoleonin Musée Campanassa, sillä tiedä, että Napoleon III on myös kaunotaiteen innokas suojelija. Tuo merkillinen mies on tullut vanhaksi ja Euroopan vaakakuppien piteleminen on uurtanut keisarillisen otsan syvään. Mutta hän liikkui ripeästi pukeutuneena perinteiseen harmaaseen päällystakkiinsa ja tervehti ystävällisesti väkeä. Eräs pappi antoi Keisarille lappusen, jonka tämä laittoi taskuunsa. Hän pysähtyi hetkeksi juttelemaan papin kanssa ivallinen hymy huulillaan ja väkijoukko seisoi heidän ympärillään huvittuneena töllistellen ja kuunnellen viisauksia Sfinxin suusta. Nyt kun sesonki alkaa sinun pitäisi kokea pariisilaisten pohjaton mielikuvitus ja liikevaisto. Erityisesti räätälit kunnostautuvat kilpailemalla tarmokkaasti. He lyövät toiset laudalta mitä ihmeellisimmillä kylteillä ja mainoksilla. Sellaisilla, jotka meillä olisivat oiva keino olla myymättä mitään, mennä vararikkoon ja tulla nähdyksi huijarina. Suurinta huomiota on herättänyt eräs räätälinliike Rivolilla. Liikettä hoidetaan mainoksen mukaan Ranskan historian suojeluksessa. Ylemmässä kerroksessa ikkunat on peitetty sangen taitavasti sommitelluilla ja maalatuilla teoksilla Ranskan historiasta – Napoleon III on luonnollisesti ensimmäinen sankarien joukossa. Liikkeen sisäänkäynnin yläpuolella loistavat aurinko ja tähdet kaasuliekkien voimalla ja ulkoseinää peittää valtava mainos, joka alkaa: Buffon kirjoitti: tyyli on yhtä kuin mies. – Sen jälkeen seuraa pitkä sepustus tavaran erinomaisuudesta, hinnoista ihmisyyden parhaaksi ja lisäksi luvataan palkita mailla ja mannuilla heidät, jotka ryhtyvät asiakkaiksi. Toinen räätäli, joka kutsuu liikettään Au fou diableksi,Hullun pirun [räätälinliike] on maalannut monta kerrosta korkean pirun seinälle. Kaikesta otaksun kaupan käyvän siitä huolimatta, että vanha sananpartemme varoittaa niin rumasta aiheesta. On suuri hupi käveleskellä iltaisin kaasuvalojen sytyttyä ja pistäytyä kaikissa liikkeissä, jotka pursuilevat uusinta uutta. On nimittäin niin, että ranskalaisia ei maussa, taidossa ja kekseliäisyydessä peittoa mikään kansa. Käsityöläiset ovat taiteilijoita, ja ollakseen taiteilija Pariisissa on oltava nero.

Olisi nyt ehkä paikallaan jatkaa taiteesta Ranskassa, mutta kirje kasvaisi kirjaksi. Haluan siksi vain mainita, että kun tarkastelee Ranskan nykyajan maalaustaidetta, huomaa, että se on vapauttanut itsensä kaikista akateemisista pidäkkeistä. Periaatteiden sekavuus ja sekasorto hämmästyttää. Mitään tiettyä makua tai koulukuntaa ei voi havaita, niin kuin silloin, kun Le Brun, Boucher ja David säätivät Ranskan taiteen lait. Itse kukin sulkeutuu ateljeehensa, maalaa itsekseen eikä huolehdi naapurinsa maneereista tai esteettisistä näkemyksistä. On siis aivan luonnollista, että löytää omaperäisyyttä, mutta siinä missä yksi tutkii ideaalia, toinen asettaa realismin taiteen tavoitteeksi. Jotkut rakastavat korkeampaa maalaustaidetta, pyrkivät puhtaaseen makuun ja tutkivat antiikkia, ihmissydäntä, elämää ja luontoa; toiset taas inhoavat tarkkoja tutkielmia, ja yrittävät kiinnittää yleisön huomion liioittelulla ja teatraalisuudella sekä valitsemalla aiheita, jotka jonglöörin temppujen lailla, puhuttelevat ja viihdyttävät kyllääntyneitä katselijoita. Ranskalainen maalaustaide on kuitenkin korkeatasoista, ranskalaiset tuntevat taiteen mysteerit perinpohjaisesti ja ovat eittämättä aikamme suurimpia väritaitureita. Ranskalaisen koulukunnan suurimmat nyt elävillä mestareilla, Delacroix, Ingres, Flandrin, Horace, Vernet ja Couture, on toki vikansa ja ovat saaneet osakseen, usein puolueellista, arvostelua, mutta heidät on kuitenkin luettava 19. vuosisadan suurimpien taidemaalareiden joukkoon. Flandrin ei ole maalannut maalauksia, ja hän ei siten ole edustettuna Palais du Luxembourgissa, ja on siksi vähemmän tunnettu. Mutta jos on käynyt St Germain-des-Près’n kirkossa, ei koskaan unhoita Flandrinia. Poikkeamatta ollenkaan totuudesta karvankaan vertaa, voi sanoa, että hän on siellä maalannut suurimman inspiraation vallassa ja syvimpien uskonnollisten tunteiden liikuttamana ihania freskoja. Hän on rauhallinen mies, jolla on tiukat tavat. Oikeauskoinen katolilainen, joka ei käy työhön ennen kuin on polvistunut ja rukoillut Madonnan edessä. Niin kuin kaikkialla, täälläkin valitetaan aikamme materialistisuutta ja taitelijaa kutsutaan yhteiskunnan pahoinpidellyksi ottolapseksi, mutta siihen en usko. Päinvastoin, minusta hallitus ja yleisö kunnioittaa ja suosii melko paljon taidetta ja sitä harjoittavia. Tästä voivat viisaat kiistellä. Varmaa on kuitenkin, että Pariisissa on valtava määrä taidekauppiaita, hyvät maalaukset ovat tavoiteltuja ja kalliita.

Politiikassa toimeliaisuuden kohteena on nyt muinainen Kreikka. Kruununtavoittelijoita on asetettu monta ja heidän joukossaan on myös Prinssi Napoleon. Politiikasta puheen ollen, eilen (tänään on 4.) oli se päivä, jolloin Pariisi lähtee hautausmaille kukittamaan kuolleiden haudat. Lähdin Montmartren hautausmaalle ja tapasin siellä suuren tasavaltalaisen Cavagnacin haudan peitettynä tuoreilla kuivakukkaseppeleillä. Päätän nyt kirjeen monin lämpimin terveisin sisaruksille ja ystäville, ja pyydän sinia pian muistamaan parilla rivillä

Ystävääsi Fransiscusta

P.S. Ovatko Beckerin maalaukset saapuneet ja onko Axel huolehtinut pienestä pelimannistani. Olen pahoillani suuresta huolimattomuudestani, sillä minut on usein keskeytetty, minulla on ollut kiire ja käsialani on kamala. Seuraavalla kerralla yritän olla huolellisempi.

Original (transkription)

|1|

Paris, den 2. november
1862

Heders Bror Leo!

Garçonen räckte mig ditt bref, just
nu, då jag kom hem från en pompös
messa, firad i kyrkan StSaint Eustache
till alla helgons ära. Jag var litet
sorgsen, ty det hade [...]oläslig/saknad text
i tonerna, men då jag fick ditt bref
med helsningar från gamla vän-
ner, blef jag glad som en speleman
igen. Derföre mycken tack för dina
tvänne bref. Emedan undertecknad
redan längesedan skrifvit om hun-
gersnöden, hvilka rader sedan
varit aftryckta i de engelska bladen
så anser jag det vara öfverflödigt att
vidare orda om saken. Uti en af
La Presse sjelf tillsvarfvad och litet
sann inledning till Tassanidens
artikel om den rysska språkfrågan,
har det ytterligare varit nämndt
om hungersnöden, så att derom
känner verlden tillräckligt. På tal
om fosterlandets nöd och intressen,
kan jag berätta dig att L–d för när-
varande befinner sig i Paris för att
härstädes rangera om de finska
finanserna. Jag aflägger naturligt-
vis ofta mitt besök och har L–d
berättat mig en hel hop saker, som
lofva guld och gröna skogar åt
vårt kära Suomi. Så t. ex. sades mig |2| att peningefrågan är afgjord och vi få
således notera egen kurs och de
rysska sedlarna komma att gälla
derefter. Vidare trodde L–d att
landtdagen kommer att samman-
träda i april, emedan de 52. frå-
gorna nu äro lyckligen återkom-
na från visiten i Petersburg.
Kejsar Alexander lär vara sinnad
att på samma gång han utfärdar
kallelse till landtdag, äfven afgif-
va officiellt löfte om att
trenne år derefter förnya en
dylik kallelse. Trenne månader
skall vara den af Alexander
bestämda tiden för Ständernas
rådslag. Blir nu allt hvad L–d
berättat mig, en verklighet, så
hafva vi fått mera än vi vågat
hoppas. Vi måste vara tacksam-
ma och glada af hjertans grund,
men det stora målet står ändå
så högt att det af ingen tacksam-
het och af inga reformer kan
eller får undanskymmas, ty
utan ett sådant mål för ögonen
fryser anden bort och nationen
sjunker i den förståndiga hvar-
daglighetens spöklika dåsighet.
Ett förfördt folk, som ej har ett
sådant mål, då ett fremmande
behärskare bestämmer dess öden.
I politiken hade jag väl mycket
|3| att säga, men jag tiger, emedan grann-
lagenheten fordrar detta, då man skrif-
ver till en ung lofvande man, som
snart ämnar inträda i statens tjenst
och på ärans ban. Då jag nu ej
får tala i politik, är det högst na-
turligt att jag skrifver om mitt
eget kära jag, ty det är gudnås
en mycket gängse svaghet att
gerna tala om sig själf. Nåväl!

Jag befinner mig förträffligt till
kropp och till själ och hvem skulle
ej känna sig väl af att hvila
vid tidens och Europas hjerta,
det glada, inteligenta och tjusande
Paris. Man är här så fri från små-
sinnets pinsamma band, man
fordrar ej här – såsom hos oss –
att den ena individen skall
vara den andra precist lik i
allt görande och låtande. Näst
dess sköna qvinnor och galanta
lif karakteriseras Paris af den
stora jemlikhet och fördoms-
frihet, som råder i det yttre
offentliga lifvet. Hvar ockrare
är lika god som en ann, det är
nog att vara meniska och man
känner sig såsom en konung
ibland kungar. Paris är en verld,
det representerar det menskliga
lifvet i dess alla nyanser. Alla
yrken och sträfvanden, alla sinnen och
karaktärer, den praktiske realisten
och den drömmande idealisten, finna |4| här hvad deras tycken och intressen
begära. Men den saken känner
ju en magister på sina fem fing-
rar och derföre nu åter till min
remarkabla person. Om sön-
dagarna spisar jag med goda
bekanta en bättre middag
än vanligt, intager derpå en
lätt aftongrogg och flanerar
på bulevarderna. Om måndagar
fördjupar sig undertecknad bland
estamperna i bibliothek im-
perial och under den öfriga delen
af veckan, tillbringas förmidda-
garne dels med studier dels
med vandringar bland Paris
många och högst värderika
konstsamlingar. Före middagen
företages promenader, än på champs
illysées äntillagt på bulevarderna eller i
tuilleries trädgården. Om qvällarne
studerar jag dagens politiska nyhe-
ter på kaffé de la régence, glam-
mar med skandinaver och lands-
män, besöker då och då italienska
operan och opera comique, bevis-
star balerna i Closeriet och Valentino
och när p–npenisen står helsar på
en anspråkslös louée. I vår
reser jag med Becker till det
underbara Spanien, ty jag vill
studera den spanska skolan
och bese Madrids gallerier, som
säges vara de första i verlden. |5| Sommaren skall tillbringas bland
de salta böljorna i Neapelsgolf
och vintern passeras i det eviga
Rom, der jag har bekantskaper
bland nordiska konstnärer.
Se der hvad jag känner om
Frans Björksten och hans planer.

Ännu smyckas tuillerierträd-
gården af blommor och yppiga
gräsmattor, men de höga kastan-
jerna strö sina gulnade blad
för vandrarnas fötter och morgon
dimmorna och de kyliga qvällar-
ne gifva till känna att vintern
redan står vid Paris portar.
Man firar redan den trefliga afton-
brasan, man ser sig om efter loche-
néer och varma paltoer, ur och
äkta nipper komma allt mindre
en vogue och mont-[...]oläslig/saknad textpiététillagt göra
brilljanta affärer. Med vinterns
antåg har äfven Paris åter antagit
sin egendomliga fysionomi.
Universitetet har öppnat sina läro-
salar, den glada sången ljuder
åter i quartier latin, studenten är
nu lejonet i den ystra dansen
på balerna i Closeriet och grisetten
som svultit och försakatstruket har
nu åter gyllene dagar. Går man
ut en solig middagsstund på champs
illysées, så möter man ej mera enbart
hyrkuskarnas anspråkslösa vagnar
|6| fullstoppade med gapande turister
utan ser man ett otroligt hvim-
mel af lysande equipager, guld-
smidda livréer och ståtliga ryttare
som vittna att nu är Paris åter
den eleganta verldens högqvarter.

Det kejserliga hofvet jagar i Compiegne
och njuter väl ännu af landt-
lifvets idyll, men Prins Napoleon
med gemål är inflyttad i
Palais Royal och jag har i dessa
dagar ofta sett trikoloren
svaja på tuilleriernas taktinnar
hvilket vill säga att Frankrikes
behärskare då befinner sig
inom palatsets murar. Härom
dagen såg jag Kejsar Napoleon i Musé
Campana, ty du skall veta att
Napoleon III äfven går och gäller
för de sköna konsternas nitiske
beskyddare. Den märkvärdige man-
nen har blifvit gammal och nöjet
att hålla Europas vågskål i sina
händer har ristat djupa fåror
i den kejserliga pannan, men
han rörde sig raskt, klädd i den
traditionella gråa palton och
helsade vänligt på mängden. En
prest räckte Kejsaren ett papper,
han stoppade pappret i fickan
stannade [...]oläslig/saknad text en stund att med
satiriskt leende samtala med presten
och folkhopen stod gapande omkring
hade roligt och lyssnade uppmärksamt
|7| till orakelspråken ifrån ifrån Sphinxens
mun. Nu då säsongen börjar skulle
du se Parisarnes outtömliga fan-
tasirikedom och spekulationsanda.
I synnerhet visa skräddarne en
en energisk täflan att öfver-
träffa hvarandra i fantastiska
skyltar och annonser, hvilka
just hos oss skulle vara rätta
medlet att få behålla sina
varor, göra konkurs och anses
för skojare. Största uppmärksam-
heten ådrager sig en skräddar
butik vid Rivoli. Rörelsen bedrif-
ves, enligt annonsen, under le
patronage de l’histoire de France.
I öfra våningen ser man alla fenster
betäckta med ganska skickligt
komponerade och målade taflor
ur franska historien, der Napoleon
III naturligtvis står främst bland
alla hjeltar. Öfver ingången till
Magasinet stråla solen och stjernor
af gaslågor och den yttre muren
upptages af en kolosal annons,
som börjar: Buffon a écrit:
Le style c’est l’homme. – Derpå
följer en harang om varans för-
träffliga beskaffenhet, om priser
fastställda till mensklighetens
bästa och vidare löften om premier
och guld och gröna skogar till den
som kund vill blifva. |8| En annan skräddare, som kallar
sin firma au fou diable, har
målat fan på väggen, flera
våningar hög och jag förmodar
att komersen går väl, oaktadt
vårt gamla ordspråk varnar
för ett så fult ämne. Om qvällen
då gasen är tänd skänker det
ett verkligt nöje att vandra
omkring och blicka in i de af
alla möjliga ”hautes nouveautés”
uppfyllda butikerna, ty i fin
smak, konstfärdighet och sinnrik
uppfinning öfverträffas Fransmännen
af ingen annan nation. Handt-
verkaren och arbetaren äro här konst-
närer och för att vara i Paris en
konstnär måste man vara ett geni.

Det vore kanske på sin plats att nutillagt i en
fortsättning orda om konsten i Frank-
rike, men brefvet skulle då växa till
en volym. Jag vill derföre endast
nämna att, när man betraktar
måleriet i Frankrike under
närvarande tid, så finner man
att detsamma frigjort sig från
alla akademiska band. Man
förvånas öfver den oredighet och
villervalla, som råder i principerna,
man upptäcker ej någon markerad
smak och skola, såsom under de
tider då Le Brun, Boucher och
|9| David dikterade konstens lagar i Frank-
rike. Hvar och en stänger sig in i sin
atelier, målar för egen del och bekym-
rar sig ej om grannens manér och
estetiska åsigter. Det är således natur-
ligt att man oftast finner originali-
tet, men då den ene söker idealet
uppställer den andre realismen
såsom konstens mål. Några älska
det högre måleriet, eftersträfvar en
ren smak, studera antiken [...]oläslig/saknad text
menisko hjertat, lifvet och naturen;
andra åter afsky stränga studier,
söka att fästa uppmärksamhet
genom öfverdriften och theatereffekten
samt välja ämnen som för ögon-
blicket, likt jonglörens hokus pokus,
behaga och roa en blaserad
publik. Likvist står det moderna
franska måleriet högt, fransmännen
känna grundligt konstens mys-
sterier och äro onekligen nu-
tidens största kolorister. De nu
lefvande förnämsta mästarne
inom den franska skolan, Dela
Croix, Ingres, Flandrin, Horace
Vernet och Couture, ega visserligen
sina fel och hafva äfven fått
uppbära en ofta partisk kritik
men de måste likväl ställas bland
det nittonde seklets största målare.
Flandrin har ej målat några
taflor
|10| finnes således ej representerade i palais
Louxembourg, och är derföre min-
dre känd, men har man varit
i kyrkan StSaint Germain-des-Près
så glömmer man alldrig Flan-
drin. Utan att afvika en hårs-
mon från sanningen, har han
dertillagt med den högsta inspiration
och djupaste religiösa känsla
målat härrliga fresker.
Det är en stilla man med stränga
seder, mycket riksvårtyttstruket en rätttroende
katolik, som ej börjar sitt arbete
utan att först knäböja och
bedja varmt till Madonnan.
Liksom öfverallt klagas här öfver
vår tids materiella riktning och mantillagt kallar
artisten för samhällets misshandlade
styfbarn, men derpå tror jag icke.
Jag tycker tvärtom att konsten och
dess idkare ganska mycket
aktas och gynnas af regering och
allmänhet. Men härom må de visa
tvista; Säkert är, att det existerar
en orimlig mängd konsthandlare
i Paris, att dugligatillagt taflor äro mycket efter-
sökta och stå högt i pris.

Inom politiken sysselsätter man
sig för närvarande med det gamla
Grekland, man har uppställt en
hel mängd thronkandidater
|11| och bland dem figurera äfven
Prins Napoleon. På tal om politik
så var det igår (vi hafva den 4de idag)
den dag, då Paris utströmmar till
kyrkogårdarne för att blombeströ
de dödas grafvar. Jag begaf mig
till kyrkogården Mont-Martre
och jag fann den store republikanen
Cavagnacs graf öfversållad af
friska eternell kransar. Jag slutar
nu med många varma helsningar
till syskon och vänner och jag beder
dig att snart ihågkomma med
några rader

Vännen

Fransiscus

P. S.Post Scriptum Hafva Beckers taflor framkom-
mit och har Axel tagit vård
om min lilla spilleman. Förlåt
mitt grenslösa slarf, ty jag har
ofta varit afbruten, har haft
brådska och besitter en miserabel
stil. Nästa gång skall jag försöka
att vara mera ordentlig.

Dokumentet i faksimil