11.7.1870 LM–Alexandra Mechelin
Finsk text
Helsinki 11. heinäkuuta 1870.
Rakas Alexandra!
Harvinaisen apein mielin lähdin paluumatkalle Naantalista, ja sitäkin murheellisemmalta tuntui saapua tyhjään kotiin. Minkäpä sille mahtaa! Täytyy mukautua väistämättömään eroon ja lohduttautua mahdollisuuksien mukaan sillä, että voimme ajatuksissa kohdata päivittäin ja joka hetki ja että kirjeitse voi varsin usein viestiä toisilleen.
Tapasin rannalla vanhan ystäväni Fogelholmin, ja sitten saapui muitakin ystäviäni, jotka ilmoittivat odottaneensa saapumistani järjestääksen samana iltana pienen illanvieton Fogelholmille. Niin kuin Kaivohuoneella sitten tapahtuikin. Seuraavana aamupäivänä, eli eilen, ajoin Mamman hevosella ja kieseillä, Eva matkustajana, Puotilaan. Harvoin jos koskaan Puotila on näyttänyt minusta yhtä kauniilta kuin nyt. Siellä on niin vehreää ja vihreää, niin siistiä ja niin rehevää, että oli tosiaan ilo silmälle vaellella siellä mitä kirkkaimmassa auringonpaisteessa.
Kasvit voivat kaiken kaikkiaan varsin hyvin, heinää pitäisi saada vielä viimevuotistakin enemmän, enkä ole missään matkallani nähnyt yhtä komeita timoteipeltoja kuin meillä.
Yrttitarha on erinomaisessa kunnossa ja puistot ja puutarhat kohtalaisessa järjestyksessä.
Rakennustyöt tuottavat paljon riesaa, eivätkä ne ole edenneet kovin pitkälle.
Vieraiden kanssa ei ole syntynyt ikävyyksiä. He ovat olleet kilttejä ja ystävällisiä ja näyttävät viihtyvän erityisen hyvin. Kaikkien terveys on silminnähden kohentunut huomattavasti.
Adolf-sedän perhe viihtyy erinomaisesti. Mili ja Alma ovat niin ihastuneita kamariinsa ja huvimajaansa, että haluaisivat jäädä sinne pysyvästi.
Sanalla sanoen – kaikki ovat tyytyväisiä. Mutta me raukat, jotka kuitenkin omistamme tämän kaiken, – me saamme tänä vuonna iloita rakkaasta Puotilastamme vain etäältä. Raastaahan se sielua, kun minun myöhään illalla pitää taas körötellä takaisin kaupunkiin.
Mamma saapui vasta lauantai-iltana tavarajunalla kaupunkiin hankalan ja vaivalloisen matkan jälkeen, eikä siksi päässyt lähtemään eilisellä laivalla. Todennäköisesti hän lähtee torstaina, joten hänen pitäisi saapua Naantaliin perjantaiaamuna. Emme ehtineet vielä nähdä kuin puolen tunnin verran, mutta tänään iltapäivällä meillä on toivon mukaan enemmän aikaa siihen.
Kaikki toimeksiantosi on muistettu. – Fikenin äiti voi hyvin, Eva kirjoitti juuri, ja neiti samoin.
Nyt en millään ehdi enempää, vaikka kuinka haluaisin. Hyvästi nyt, rakas ystävä. Terveisiä ja halauksia pikku Celylle. Sydämelliset kiitokset Teille molemmille kahdesta mukavasta päivästä Naantalista. Terveisiä myös rakastettavalle piirille, johon sain siellä tutustua. –
Sinun oma
Leo M
Torstenin perhe oli lähtenyt ennen kuin saavuin.
Original (transkription)
|1|
Helsingfors d. 11 Juli 1870.
Min älskade Alexandra!
Ovanligt nedstämd till lyn-
net anträdde jag afresan från
Nådendal, och ännu mera ledsamt
kändes det då jag anlände till det
toma hemmet. Hvad är att göra!
Man måste foga sig i den ound-
vikliga skiljsmessan och så godt
man kan trösta sig dermed att tan-
karne dagligen och stundligen kun-
na mötas, och att man dock
genom bref rätt ofta kan meddela
sig med hvarandra.
Jag möttes på stranden af den
gamle vännen Fogelholm, och sedan
kommo äfven andra vänner, som
meddelade att man hade afvaktat
min ankomst för att samma qväll
|2|
hålla en liten sexa för Fogelholm.
Hvilket ock skedde i brunnshuset.
Förmiddagen derpå, d. v. s. igår, for
jag med Mammas häst och schäs,
med Eva bakpå, till Botby. Sällan,
kanske aldrig, har Botby förefallit
mig så vackert som nu. Det är så
lummigt och grönt, så prydligt
och så yppig växt, att det riktigt
var med ögonfägnad jag vandrade
der omkring i det klaraste solsken.
Växterna stå i allmänhet ganska
bra, hö borde vi få ännu mer än
i fjol, jag har ingenstädes under
min resa sett så granna timotej-
fält som våra.
Kryddgården är i utmärkt skick
och park och trädgård ganska ordent-
liga.
Byggnadsarbetet ger mycket bråk
och har ännu icke framskridit långt.
Med fremlingarna hafva inga
ledsamheter uppkommit. De ha varit
snälla och fredliga, och tyckas trifvas
synnerligen väl. Alla ha de påtag-
ligen vunnit betydlig förbättring
i sin helsa.
Farbror Adolfs trifvas utmärkt
väl. Mili och Alma äro så förtjusta
i sin kammare och sitt lusthus,
att de skulle vilja stanna der för
alltid.
Med ett ord – alla äro nöjda.
Men vi stackare, som dock ega
allt detta, – vi få detta år fägna
oss endast på afstånd öfver vårt
kära Botby. Nog skar det i själen
när jag på sena qvällen åter måste
rulla in till staden.
Mamma anlände efter en krång-
lig och besvärlig resa först lördag
qväll med godståget till staden, och
|4|
kunde derför icke afresa med
gårdagens båt. Sannolikt far
hon om torsdag och bör således
fredag morgon inträffa i Nådendal.
Vi ha icke råkats ännu mer
än en half timme, men idag e. m.eftermiddag hoppas jag få mera tid dertill.
Alla dina kommissioner äro
ihågkomna. – Fikens mamma
mår bra, Eva har nyligen skrifvit,
och jungfrun likaså.
Nu hinner jag omöjligt med
mer, huru gerna jag än det ville.
Farväl nu min älskade vän.
Helsa och krama lilla Cely. Hjert-
ligt tackar jag Er båda för de
två angenäma dagarna i Nådendal.
Helsa äfven den aimabla krets hvars
bekantskap jag der gjorde. –
Din egen
Leo M
Torstens hade afrest före
min ankomst.
Helsingfors d. 11 Juli 1870.
Min älskade Alexandra!
Ovanligt nedstämd till lynnet anträdde jag afresan från Nådendal, och ännu mera ledsamt kändes det då jag anlände till det toma hemmet. Hvad är att göra! Man måste foga sig i den oundvikliga skiljsmessan och så godt man kan trösta sig dermed att tankarne dagligen och stundligen kunna mötas, och att man dock genom bref rätt ofta kan meddela sig med hvarandra.
Jag möttes på stranden af den gamle vännen Fogelholm, och sedan kommo äfven andra vänner, som meddelade att man hade afvaktat min ankomst för att samma qväll|2| hålla en liten sexa för Fogelholm. Hvilket ock skedde i brunnshuset. Förmiddagen derpå, d. v. s. igår, for jag med Mammas häst och schäs, med Eva bakpå, till Botby. Sällan, kanske aldrig, har Botby förefallit mig så vackert som nu. Det är så lummigt och grönt, så prydligt och så yppig växt, att det riktigt var med ögonfägnad jag vandrade der omkring i det klaraste solsken.
Växterna stå i allmänhet ganska bra, hö borde vi få ännu mer än i fjol, jag har ingenstädes under min resa sett så granna timotejfält som våra.
Kryddgården är i utmärkt skick och park och trädgård ganska ordentliga.
Byggnadsarbetet ger mycket bråk och har ännu icke framskridit långt.
|3|Med fremlingarna hafva inga ledsamheter uppkommit. De ha varit snälla och fredliga, och tyckas trifvas synnerligen väl. Alla ha de påtagligen vunnit betydlig förbättring i sin helsa.
Farbror Adolfs trifvas utmärkt väl. Mili och Alma äro så förtjusta i sin kammare och sitt lusthus, att de skulle vilja stanna der för alltid.
Med ett ord – alla äro nöjda. Men vi stackare, som dock ega allt detta, – vi få detta år fägna oss endast på afstånd öfver vårt kära Botby. Nog skar det i själen när jag på sena qvällen åter måste rulla in till staden.
Mamma anlände efter en krånglig och besvärlig resa först lördag qväll med godståget till staden, och|4| kunde derför icke afresa med gårdagens båt. Sannolikt far hon om torsdag och bör således fredag morgon inträffa i Nådendal. Vi ha icke råkats ännu mer än en half timme, men idag e. m.eftermiddag hoppas jag få mera tid dertill.
Alla dina kommissioner äro ihågkomna. – Fikens mamma mår bra, Eva har nyligen skrifvit, och jungfrun likaså.
Nu hinner jag omöjligt med mer, huru gerna jag än det ville. Farväl nu min älskade vän. Helsa och krama lilla Cely. Hjertligt tackar jag Er båda för de två angenäma dagarna i Nådendal. Helsa äfven den aimabla krets hvars bekantskap jag der gjorde. –
Din egen
Leo M
Torstens hade afrest före min ankomst.