2.7.1860 LM–Karl Collan
Finsk text
Hamina 2. heinäkuuta 1860
Kunnioitettu veli!
Koska jouduit odottamatta matkustamaan Porvooseen samana päivänä kun minun oli määrä tehdä jäähyväisvisiitti luoksesi, minulla ei ollut tilaisuus kääntyä suullisesti puoleesi parin minulle tärkeän kysymyksen merkeissä. Kun nyt olen taas yli kaksi viikkoa kestäneen Viipurin huvimatkan jälkeen päässyt kodin rauhaan, otan vapauden lähestyä sinua ”kynän hanhensiipien kantamana” ja pyydän ja toivon, että Sinä jonain vapaana hetkenäsi otat vastataksesi näihin.
Ensinnäkin: oletko varma, että minä ilman lisätoimenpiteitä omalta puoleltani saan ne ruotsin kielen tunnit rouvasväen koulussa, joita minulle hyväntahtoisesti tarjosit? Toiseksi, jos vastaus on myönteinen, kuten oletan, niin haluaisin tietää yksityiskohtaisemmin tulevista tehtävistäni – kuinka, eli toisin sanoen, millä metodilla ja mitä oppikirjaa käyttäen opetus pitäisi hoitaa, kuinka monta tuntia on määrätty alemmille luokille ja kuinka monta ylemmille jne. Heti kun tämä on mnulle selvillä, voin alkaa vähän sovitella itseäni uuteen ”arvooni”, jotta voin sitten rauhallisesti ja varmasti aloittaa opetuksen.
Ei johdu loistavista ja houkuttelevista ehdoista, että olen mielelläni ryhtymässä tähän opetustyöhön. Mutta se on kuitenkin pieni kiinnityskoukku – pieni lauta jolla purjehdin raha-asioiden myrskyävällä valtamerellä. – ehkä siitä tulee väylä parempiin tuloihin, ehkä lauta liittyy toiseen lautaan niin että lopulta tunnen jalkojeni alla kokonaisen aluksen, jossa on kajuutta ja oma lasti.
Näet tässä sangen vankat ja proosalliset tulevaisuudensuunnitelmat, etten sanoisi laskelmat. Tuloja! Rahaa! Näiden vuoksi ottaisi jopa Jupiterin vihat niskaansa.
On totta että minun iässäni pitäisi huutaa ”eläköön ilo”, ”eläköön rakkaus” ja ”eläköön vapaus”, kirmata elämän vilinään ja juoda ilon maljasta. Mutta meidän järkevä aikamme huutaa narisevalla äänellä”eläköön järki”... laskelmointi…. ja osoittaa sormella nuoruuden hullutuksia, iloista hourailua.
Anteeksi! Huomaan että olen viivyttänyt sinua tarpeettomilla sanoilla, sellainen ei kuulu ”liikekirjeeseen”.
Bolin rauhoitteli minua pian Helsingistä tuloni jälkeen ilmoittamalla, että hän on hoitanut asiani sinun kanssasi.
Hyvästi! Olkoot ”kesähuviesi” säät vallan erinomaiset niin että sinun ei tarvitsisi meidän muiden tapaan nauttia kesän kauneudesta ja lämmöstä kalisevin hampain, palttoon ja sateenvarjon kanssa.
Sinun vilpittömästi uskollinen
L Mechelin
Original (transkription)
|1|
Fredrikshamn d. 2 Juli 1860.
Till Karl Collan.tillagt senare Aktade Broder!
Genom din oförmodade resa
till Borgå, samma dag jag skulle
göra Dig min afskedsvisit, blef
jag icke mera i tillfälle att mundt-
ligen vända mig till Dig med några
frågor, som för mig äro af vigt.
Sedan jag nu, efter en förlustelse-
färd till Wiborg, som räckte öfver
två veckor, åter kommit i ro i
hemmet, tar jag mig friheten nal-
kas Dig ”på pennans gåsvingar buren”
– och hoppas och ber att Du på en
ledig stund ville med några rader
besvara dessa.
Pro 1o: Är det säkert att jag utan
vidare tillgörande å min sida er-
håller de lektioner i Svenska språket
vid fruntimmersskolan, hvilka Du
hade godheten erbjuda mig?
Pro 2o: Följer på denna fråga, såsom
jag måste förmoda, ett ja, så önska-
de jag få veta någotnär i détail
mina blifvande åligganden, – huru,
d. ä.det är enligt hvilken method och hvil-
ka läroböcker, undervisningen skall
bedrifvas, – huru många timmar
som äro anslagna för de lägre, huru
många för de högre klasserna o. s. v.
Såsnart detta är mig bekant,
kan jag ju smått förbereda mig
till min nya ”värdighet”, för att
sedan med mera lugn och säkerhet
begynna tjenstgöringen.
Det är icke just lysande och
lockande vilkor, som förmått mig
|3|
att med en viss begärlighet åtaga
mig dessa lektioner. Men det är ändå
en liten hållhake, – en liten planka
att segla med på financernas stor-
mande ocean; kanske blir det
en väg till bättre inkomster; kanske
fogar sig planka till planka tills
äfven jag slutligen känner under föttren
en fast farkost med egen kajuta,
egen laddning!!!. – –
Du ser här rätt solida och pro-
saiska framtidsdrömmar, – att icke
säga beräkningar. Inkomster! – pen-
gar! – önskan att för dessa ådraga
sig t. o. m. ”Jupiters hat!”
Det är sannt, man skulle väl gerna
vid mina år med utropen Vive la
joie! Vive l’amour! Vive la liber-
té! störta sig ut i lifvets hvimmel
och dricka ur glädjens pokal. Men
vår nyktra tid ropar med knarrig
|4|
stämma: vive la raison, – le calcul,
och pekar med fingren åt ungdoms-
extravagance, åt den glädtiga yran.
Förlåt! jag märker, att jag uppe-
hållit Dig med onödigt prat; sådant
hör ju ej till ”affärsbref”!
Af Bolin lugnades jag kort efter
min ankomst hit från Helsingfors
med underrättelsen om att han uträttat
min affär hos Dig.
Farväl! Måtte väderleken å ditt
”sommarnöje” förhålla sig alldeles
exceptionelt; på det Du icke må
såsom vi andra behöfva njuta af
sommarns värma och skönhet med
skallrande tänder, med paletå och
paraply.
Din uppriktigt tillgifne
L. Mechelin
Fredrikshamn d. 2 Juli 1860.
Aktade Broder!
Genom din oförmodade resa till Borgå, samma dag jag skulle göra Dig min afskedsvisit, blef jag icke mera i tillfälle att mundtligen vända mig till Dig med några frågor, som för mig äro af vigt. Sedan jag nu, efter en förlustelsefärd till Wiborg, som räckte öfver två veckor, åter kommit i ro i hemmet, tar jag mig friheten nalkas Dig ”på pennans gåsvingar buren” – och hoppas och ber att Du på en ledig stund ville med några rader besvara dessa.
|2|Pro 1o
lat. Pro primo – För det första: Är det säkert att jag utan vidare tillgörande å min sida erhåller de lektioner i Svenska språket vid fruntimmersskolan, hvilka Du hade godheten erbjuda mig?
Pro 2o
lat. Pro secundo – För det andra: Följer på denna fråga, såsom jag måste förmoda, ett ja, så önskade jag få veta någotnär i détail mina blifvande åligganden, – huru, d. ä.det är enligt hvilken method och hvilka läroböcker, undervisningen skall bedrifvas, – huru många timmar som äro anslagna för de lägre, huru många för de högre klasserna o. s. v.
Såsnart detta är mig bekant, kan jag ju smått förbereda mig till min nya ”värdighet”, för att sedan med mera lugn och säkerhet begynna tjenstgöringen.
Det är icke just lysande och lockande vilkor, som förmått mig|3| att med en viss begärlighet åtaga mig dessa lektioner. Men det är ändå en liten hållhake, – en liten planka att segla med på financernas stormande ocean; kanske blir det en väg till bättre inkomster; kanske fogar sig planka till planka tills äfven jag slutligen känner under föttren en fast farkost med egen kajuta, egen laddning!!!. – –
Du ser här rätt solida och prosaiska framtidsdrömmar, – att icke säga beräkningar. Inkomster! – pengar! – önskan att för dessa ådraga sig t. o. m. ”Jupiters hat!”
Det är sannt, man skulle väl gerna vid mina år med utropen Vive la joie! Vive l’amour! Vive la liberté!
fr. Leve glädjen! Leve kärleken! Leve friheten! störta sig ut i lifvets hvimmel och dricka ur glädjens pokal. Men vår nyktra tid ropar med knarrig|4| stämma: vive la raison, – le calcul,
fr. leve förnuftet, – kalkylen och pekar med fingren åt ungdomsextravagance, åt den glädtiga yran.
Förlåt! jag märker, att jag uppehållit Dig med onödigt prat; sådant hör ju ej till ”affärsbref”!
Af Bolin lugnades jag kort efter min ankomst hit från Helsingfors med underrättelsen om att han uträttat min affär hos Dig.
Farväl! Måtte väderleken å ditt ”sommarnöje” förhålla sig alldeles exceptionelt; på det Du icke må såsom vi andra behöfva njuta af sommarns värma och skönhet med skallrande tänder, med paletå och paraply.
Din uppriktigt tillgifne
L. Mechelin