3.2.1864 Frans af Björksten–LM

Svensk text

Broder Leo!

Tack för ditt besvär med växeln som kommit mig tillhanda, tack för ditt vänliga bref. Jag trodde mig vara bortglömd, emedan fem månader förflutit, utan underrättelser från din sida. Jag var mycket ledsen men är nu åter glad igen, ty att tro sig vara bortglömd af gamla vänner det svider allt i hjertat, huru mycket man än blifvit förhärdad i lifvets skola. Med innerligt deltagande, beklagar jag den sorg, som nyligen drabbat dig genom din faders frånfälle. Lycklig du i alla fall, mer än de flesta andra, derföre att du alltid mötte din fader med förtroende, såväl i godt som ondt, samt alltid skänkte honom endast glädje. Nu har du väl redan vid detta laget slutat dina tentamina? I sådant fall gratulerar jag, tillönskar dig all framgång på embetsmanna banan. Genom finska bref i Dagligt Allehanda, har jag erhållit kännedom om artikeln i Journal de St Petersbourg berörande Finlands ställning till Ryssland. Jag måste bekänna att jag vid genomläsningen deraf, ej erfor någon häftigare harm, än den som alltid jäser i mitt inre, då vår tartariska union kommer på tal. Jag finner det så naturligt, att ju klarare Finland skönjer målet, att det måste komma, ju mera viljan och behofvet af utveckling göre sig gällande, allt djupare skall Rysslands högmod känna sig såradt, allt högre rysska pressen stämma tonen.

|2|

Artikeln i Journal de St Petersbourg förvånar mig icke, men underrättelsen att finska Gardet skall tåga ut till Polen, förefaller mig vidunderlig. Jag kan nemligen ej tro på en så kolosal skymf mot, såväl den rent menskliga som den nationela känslan. Om berättelsen är sann så må väl vårt Garde icke lemna Finlands gränser, utom att harmen ljuda högt kring land och rike vida. Det gläder mig obeskrifligt att presslagförslaget är liberalt och snart skall föreläggas Ständerna. Jag har i går läst i Aftonbladet om finska språkets införande vid landets embets och läroverk. Detta äro en rättvisa, som man är skyldig finskan; det kan och får ej vara annorlunda, men icke må fennomanerna fritt få drifva sitt spel. Blifva svenskan och de svenskan sympatierna en gång bannlysta, så blir Finland i samma stund ett kadaver, endast värdt att sluta sig till Hottentotter, Mongoler och andra ljusa gossar som står på inteligensens lägsta trappsteg. Här i Paris hafva under dessa tider, sinnena varit uteslutande sysselsatta att reflektera och diskutera öfver de beundransvärda talen, som klingat från tribunen inom Lagstiftande Kåren. De dagar man hade sig bekant att någon af oppositionens koryféér skule uppträda, voro alla gångar i Palais du Corps Legislatif uppfyllda med meniskor, som

sprungo om hvarandra med inträdesbilljetten i händerna. Långt in på natten voro tidningskioskerna belägrade af köpare till La Nation, som utkommer klockan 10 på aftonen för att kunna göra allmänheten bekant med dagens diskussioner inom lagstiftande församlingen. Jag har följt dem med det största intresse; det har verkligen varit upplyftande att erfara, med hvilken glödande vältalighet Frankrikes folkrepresentanter försvarat frihetens, humanitetens och nationalitetens stora principer. Majoriteten har för tillfället öfvergifvit Polen, men detta betyder intet, ty på samma gång har den uttalat de mest varma sympatier för de kämpande Polackerne Hertig de Morny har ledt förhandlingarne på ett sätt, som ännu mera ökat den popularitet och aktning han åtnjuter. Han har visserligen försvarat Alexander, hvars honetta karaktär Morny säger sig känna från den tid han var Napoleons sändebud i Petersburg, men deråt får man ej gifva någon politisk betydelse. Talet var dels en yttring af Mornys ridderliga karaktär dels gällde det att försvara Majestätets helgd och en Monark, som ännu icke befinner sig i uppenbar fiendskap till Frankrike, men det oaktadt blef groft skymfad i allmän session, af en bland Lagstiftande kårens mest inflytelserika oppositionsmän, den vid de|3| allmänna valen ryktbara Peletousvårtytt. Alexander kallades t:ex: Murojeffs Alter ego, för en af blod berusad tiger. Thièrs har lofordat parlamentet, men naturligtvis utan bifall, emedan en dylik institution varit försökt och framkallat revolutioner. Många förträffliga saker ha blifvit yttrade om den fria pressen; Jules Simon har talat till de arbetande klassernas förmon och med djup sympati har församlingen afhört den intressanta skildring talaren framställde öfver arbetarens elände och behofver. Man har frimodigt men med mycken takt, berört de mest ömtåliga frågor för regeringen; man har yrkat på ökad inre frihet, har skarpt klandrat finansförvaltningen, kriget i Mexico, okkupationen af Rom; yttrat det vara ovärdigt af Frankrike, att underhålla sangviniska förhoppningar hos Polen, om man ej ämnar med svärdet åtaga sig den polska insurektionens sak, hvarföre äfven flera deputerade fordrat att Napoleon måtte nu kategoriskt förklara sig för krig eller fred, så att man icke längre måtte lefva uti en, för civilisationen störande ovisshet. Sistlidne måndag framlemnades adressen till Kejsaren men han svarade mycket snäft och [...]oläslig/saknad text berörde ej med ett enda ord den utrikes politiken.

Om det, mot Napoleon tillämnade mordattentatet talas här föga; endast då och då lemna tidningarne några sparsamma upplysningar i saken. Mazzini har nekat till beskyllningen att vara delaktig i komplotten och man tror att de fyra italienska kanaljerna tillhöra det ultramentonska partiet; åtminstone är en af dem uppfostrad af jesuiter. Detta påtänkta brott har naturligtvis väckt förtrytelse hos alla humanitetens vänner, ty hvar och en som vill hålla sina ögon öppna för att se, måste erkänna att Napoleon är epokens nödvändigaste man, nationaliteternas och de demokratiska idéérnas förnämsta stod. Det är en gammal slentrian att skrika och hugga på Sphinxen i Tuilerierna, men man betänker ej huru mångfarliga partier han har att bekämpa, vidare, att Englands afund alltid söker att förlama Frankrikes kraft och goda vilja att handla till de förtryckta nationernas och humanitetens fromma. England sparar ej på goda råd, som kosta intet, men hela verlden tyckes numera torka sig bak dermed; det stolta Albion har lidit det ena diplomatiska nederlaget efter det andra, är i denna stund ett driftkucku för nästan hela den Europeiska pressen. De lättsinniga Fransmännen är ett ädelt folk, det kan ej hjelpas, de äro de enda som strida för ideer. I Frankrike hafva alla stora idéer emottagit dopet|4| England handlar endast der det hoppas kunna inrätta ett nytt handels kontor, det gör sig sjelf friheten till godo, men aktar den ej vara värd en skilling, då det gäller att understöda förtryckta folk eller att göra de liberala principerna gällande äfven utom dess dimhöljda ö. Af den danska frågan, deri Tysklands stora lust att blifva en sjömagt kommer i fråga, gör nu England ett förfärligt allarm; Frankrike deremot affekterar mycken ljumhet, men måhända drillar Napoleon sakerna derhän, att ett krig blir af mot Ryssland. Då skulle det vara godt för Finland att ega egen handelsflagg, som möjligen skulle respekteras på hafvet men de finska kusterna, som kunna tjena Ryssland till våren, de skola allt blifva hemsökta af blokad, bombardemang och annat ondt. Några finska patrioter som inbillar sig att de, liksom Atlas bära jorden på sina skullror, hafva visserligen förklarat Finlands neutralitet, men tyvärr lyssnar ej den Europeiska politiken till deras prat. Sveriges sympatier har Finland sårat genom sin uttryckta önskan att få lefva i fred inom den rysska buren, men någonting bättre har man icke vunnit. Nu till de i Paris vistande landsmännen. Sångaren Nordlund har ej fyrken i fickan, han lefver på hoppet och de goda löften man skickat från HforsHelsingfors. Med Löfgrens ekonomiska

är det lika illa. Nyligen fick han visserligen pengar, men de voro en droppe i hafvet. Han har nemligen skulder i Paris, öfver ögon och öron, hans toilett vittnar uppenbart att krediten är slut hos skräddaren, långa tider måste penseln hvila af brist på kontanter och lugn i sinnet. Det kan omöjligen fortgå på detta vis utan att stjelpa. Jag har sagt Löfgren sanningen midt i syne och bedt honom bekänna spader för sina gynnare der hemma; han har lofvat göra det, men troligen håller han ej sitt löfte, utan låter det gå vind för våg, tills han kommit in bland skyhöga bränningar, der han nog skall få lära sig hvad det vill säga att komma till Paris, utan att tänka för sig längre än näsan är lång. Snart skall han skicka sin stora tafla till Industripalatset vid Champs Illysées och utan tvifvel blir den emottagen för expositionen, ty taflan har flera förtjenster. Den bär ett visst slägttycke med Arry Schaeffers kolorit och veka poetiska karaktär, är enkelt hållen, men måhända för mycket plastisk. Katarinas hufvud är ädelt skönt ljust som nordens sommar, fridfullt, mildt och kärleksfullt. Becker målar äfven för den stora expositionen och har af Konstföreningen i Pau blifvit anmodad att dit sända någon tafla.

|5|

Endera dagen skall han hemsända sina kopior efter spanska mästare i Madrids tafvelgalleri. De äro milda med artistisk säkerhet, men kunde kanske vara litet mera utförda. Här vistas äfven en Mamsell Granberg från Åbo och hon har för den finska konstutställningens räkning hemskickat en kopia efter Rafael, men så illa tillkluddad, att den står under alla kritik; är inkorekt i teckningen, ful och utan ton i koloriten, samt saknar originalets naiva grace. Estlander visar sig sällan på den nordiska horizonten, har dragit sig undan som snäckan i sitt skal och då han någongång uppträder, omger han sig med en viss kylande mystisismen och vördighet. Det ser ut som han ej ville låta någon få reda på hans intelektuella skotter. Han arbetar så han blifvit grön i syne, man måste gifva honom erkännande och mycken aktning, men han håller för strängt på sin akademiska värdighet och torra lärdom som här betyder så litet. Karnavalen i Paris, har, som vanligt, varit munter, sprittande af lif och rik på nattliga orgier. Glada masker, den ena bizarrare än den andra, hafva drifvit sina hokus pokus med

Fransmännens vanliga nonchalanse och munvighet; loretterna ha ursinnigt dansat sina equivoqua danser, vid en exalterande musik af pukor, kastanjetter, basuner, piccoloflöjter och fioler, om hvartannat. Ja! Paris är nöjenas stad! Tänk dig några och trettio theatrar, oräkneliga conserter och cafés chantantes, älskarinnor i hvar knut, inbjudande sköna quinnor vid hvarje steg samt icke mindre än tvåhundra ställen der baler gifvas under karnavalen. Min adress är hädanefter Rue Bonaparte No 49. Hotel St Georges der jag får det vida mera konfortabelt och lika billigt som i Hotel Belgique. Var god och gif adressen åt bröderna Carl och Axel. Säg äfven till Axel att när han skickar mina räntor i Mars (om möjligt i början) han då fördelar dem på flera vexlar. Skulle det vara svårt för någon af min geldenärer att i Mars inbetala räntan, så gör det intet, ty på hälften af mina räntor väntar jag gerna några månader utöfver förfallotiden. Jag höll på att glömma en sak! Du vet troligen, att under sistlidna vinter, ett nordiskt bibliothek|6| bildades i Paris. Nåväl! detta bibliothek har nu vuxit till mycket öfver tusen volymer, deribland många arbeten af stort värde. Sveriges Konung och Prinsar, flera enskilda personer samt de flesta förläggare inom de Skandinaviska länderna hafva skickat rika bidrag, men från Finland har ej kommit en enda bok. Sådant är skamligt, skulle jag tro eller hur? Det är till en nyligen anländ Svensk man måste vända sig för att få läsa ”Konungarne på Salamis”, men hvilka jag ännu ej lyckats få läsa. I Rom finnes äfven en skandinavisk förening, som underhålles af Sveriges-Norges ock Danmarks regeringar. På ett möte, då jag var i Rom, voterades enhälligt, att Finnarne skulle framdeles anses vara ordinarie medlemmar i föreningen samt ega rättighet att rösta och deltaga i öfverläggningarne. Mera humant kan ej handlas mot Finnarne som ej bidragit med en enda fyrk och icke ens gifvit ett enda arbete af sitt hemlands litteratur. Våra stora Runebergs, som vistas i Rom ock är, till följe af sin allmänt omtyckta personlighet, orsaken att Finnarne blifvit så broderligt upptagna, men i Bibliotheket finnes ej hans egen faders arbeten! Du skulle handla vänligt mot dina skamflata landsmän i utlandet, i fall du ville stöta på HforsHelsingfors bokförläggare, antingen direkte genom din egen personliga vältalighet eller indirekt genom en liten puff i Dagbladet. Helsa August Schauman, till hvilken jag emellanåt skrifvit. Farväl och glöm ej vännen

Fransiscus

Sedan den 4de December intet bref från mina syskon, hvarföre jag ej skickar dem någon helsning. De vilja med våld rycka ifrån mig den angenäma känslan att hålla af dem och att intressera mig för deras personer. Måtte de en gång känna sig så ensamma att de skatta sig lyckliga att ega helst en hund, som älskar dem.

|7|

I de franska tidningarne läser jag just nu om heta strider vid Eiderns stränder. Danskarna hafva försvarat sig tappert: Preussarna gjort flera misslyckade anfall, förlorat tills dato 300 man, deribland många officerare samt Prins Fredrik Carl af Preussen sårad. Sverige tvekar och troligt är att underhandlingar pågå mellan Frankrike, som vill befria Polen, England, som vill skydda Danmarks integritet samt Sverige, som vill hafva Finland, hvarförutom ingen stark Skandinavisk union kan bestå.

Finsk text

Veli Leo!

Kiitos vaivannäöstäsi minulle saapuneen vekselin suhteen, kiitos ystävällisestä kirjeestäsi. Luulin olevani unohdettu, sillä kului viisi kuukautta ilman minkäänlaista tiedonantoa sinun puoleltasi. Olin kovin surullinen, mutta nyt olen iloinen jälleen, sillä jos luulee olevansa ystävien unohtama, niin se kyllä kalvaa sydäntä, vaikka olisi kuinka elämän kovettama tahansa. Lämpimästi osaa ottaen valitan sitä surua, joka sinua on kohdannut isäsi poismenon johdosta. Olit joka tapauksessa onnellinen, enemmän kuin moni muu, siinä että sinä aina kohtasit isäsi luottamuksellisesti, niin hyvässä kuin huonossakin, ja aina soit hänelle pelkästään iloa. Mutta sinä sait kai tähän iskuun mennessä tenttisi suoritettua loppuun? Siinä tapauksessa onnittelen sinua ja toivotan menestystä virkamiehen uralla. Dagligt Allehandan Suomen kirjeestä sain tietää Journal de St. Petersbourgin Suomen asemaa koskevasta artikkelista. Minun täytyy tunnustaa, että kun luin sen läpi, en tuntenut sen enempää harmistusta kuin mikä aina jäytää, kun ajattelen tätä meidän helvetillistä unioniamme.

Minusta on selvää, että mitä paremmin Suomi näkee päämääränsä, jonka täytyy toteutua ja mitä selvemmin tahto ja tarve siihen tulee näkyville, sitä syvemmin venäläinen ylpeys tuntee itsensä loukatuksi ja venäläinen lehdistö korottaa äänenpainojaan yhä enemmän.

Journal de St Petersburgin artikkeli ei minua hämmästytä, mutta ilmoitus, että Suomen Kaarti tullaan lähettämään Puolaan, tuntuu kummalliselta. En nimittäin osaa uskoa niin suunnattomaan häväistykseen sekä puhtaasti inhimillistä kuin myös kansallistakin tunnetta kohtaan. Jos tarina on tosi, niin älköön meidän Kaartimme lähde maan rajojen ulkopuolelle ilman että suuttumusta kuulutetaan äänekkäästi yli koko laajan maan ja valtakunnan. Minua ilahduttaa sanomattomasti se, että lehdistölaki on vapaamielinen ja se tullaan pian antamaan säädyille. Eilen luin Aftonbladetista suomen kielen käyttöönotosta maan virastoissa ja oppilaitoksissa. Se on oikeudenmukaisuutta, joka on velvollisuus suomalaisia kohtaan, se asia ei voi eikä saa olla toisin, mutta fennomaanit eivät saa vapaasti pelata omia pelejään. Jos ruotsin kieli ja ruotsalaiset sympatiat joskus julistetaan pannaan, Suomesta tulee samalla hetkellä haaska, joka arvonsa puolesta voi liittyä vain hottentotteihin, mongoleihin ja muihin älyllisyyden alimmalla askelmalla oleviin valkeuden poikiin.

Täällä Pariisissa on näinä aikoina keskitytty vain pohtimaan ja keskusteluissa arvioimaan lakiasäätävän kokouksen tribuunien ihailtavia puheita. Sellaisina päivinä, jolloin oli tiedossa, että opposition edustajia tulee puhumaan, kaikki Lakiasäätävän kokouksen Palatsin käytävät olivat täynnä ihmisiä, jotka ohittelivat toisiaan sisäänpääsyliput käsissään. Lehtikioskit olivat pitkälle yöhön kansoitetut ihmisillä, jotka ostavat La Nationin, lehti ilmestyy klo 10 illalla, jotta se voisi kertoa yleisölle päivän keskusteluista lakiasäätävässä kokouksessa. Minä olen seurannut niitä erittäin kiinnostuneena, on ollut todella kohottavaa kokea miten pulppuavan kaunopuheisesti Ranskan kansanedustajat puolustavat vapauden, humaanisuuden ja kansallisuuden suuria periaatteita. Enemmistö on tällä hetkellä hylännyt Puolan mutta tämä ei merkitse mitään, sillä samaan aikaan he ovat ilmaisseet lämmintä myötätuntoa taisteleville puolalaisille. De Mornyn herttua on johtanut puhetta tavalla, joka entisestäänkin lisää hänen nauttimaansa kansansuosiota ja arvostusta. Hän on kylläkin puolustanut Aleksanteria, jonka oikeamielisen luonteen Morny sanoo tuntevansa siltä ajalta, kun hän oli Napoleonin lähettiläänä Pietarissa, mutta tälle ei pidä antaa poliittista merkitystä. Puhe oli osin ilmausta de Mornyn ritarillisesta luonteesta, osin kyse oli siitä, että hän puolusti majesteetin pyhyyttä sekä hallitsijaa, joka ei vielä ole avoimen vihamielisessä suhteessa Ranskaan, mutta jota kuitenkin on karkeasti häväisty julkisessa istunnossa, puhujana eräs lakiasäätävän kokouksen vaikutusvaltaisimmista oppositioedustajista, yleisissä vaaleissa maineitta saanut Peletou. Hän kutsui Aleksanteria muun muassa Murojeffin alter egoksi ja verenhimoiseksi tiikeriksi.

Thièrs on ylistänyt parlamenttia, mutta tietenkin vailla kannatusta, koska sellaista instituutiota on kokeiltu ja se on aiheuttanut vallankumouksia. Vapaa lehdistö on kertonut monia erinomaisia asioita: Jules Simon on puhunut työtätekevien luokkien puolesta ja kokousväki on kuunnellut myötätuntoisesti taitavan puhujan kiinnostavaa kuvausta työläisten kurjuudesta ja heidän tarpeistaan. On käsitelty rohkeasti, mutta hyvin tahdikkaasti hallitukselle hyvin arkoja kysymyksiä, on vaadittu lisää sisäistä vapautta, on moitittu ankarasti finanssihallintoa, Meksikon sotaa ja Rooman miehitystä; on sanottu ettei ole ranskalaisten arvon mukaista ylläpitää puolalaisissa sangviinisia toiveita, jollei sitten haluta tarttua miekkaan Puolan kapinallisten asiassa. Tästä syystä monet edustajat ovatkin vaatineet, että Napoleonin tulee ottaa selvästi kantaa sodan tai rauhan suhteen niin ettei enää tarvitsisi elää sivilisaatiota häiritsevässä epävarmuudessa. Viime maanantaina jätettiin keisarille adressi, johon hän kuitenkin vastasi hyvin niukasti eikä käsitellyt ulkopolitiikkaa sanallakaan.

Napoleonia kohtaan suunnitellusta murhayrityksestä puhutaan täällä vähän, vain silloin tällöin lehdissä on jotan niukkoja tietoja asiasta. Mazzini on kieltänyt syytökset, että hän olisi osallinen salaliitossa ja arvellaan, etä neljä italialaista roistoa kuuluvat äärimontanistiseen puolueeseen, ainakin yksi heistä on saanut jesuiittojen kasvatuksen. Suunniteltu rikos on tietenkin herättänyt kaikkien ihmisystävien suuttumuksen, sillä jokaisen, joka tahtoo pitää silmänsä auki, täytyy myöntää, että Napoleon on tämän aikakauden tarpeellisin mies, kansallisuuksien ja demokraattisten aatteiden tärkein tuki. On vanhan kaavan mukaista huutaa ja hyökätä Tuilerieen sfinksiä vastaan, mutta siinä ei ajatella, kuinka montaa vaarallista puoluetta vastaan hän joutuu taistelemaan ja miten Englannin kateus on aina pyrinyt lannistamaan Ranskan voimia ja hyvää tahtoa toimintaan sorrettujen kansakuntien ja ihmisyyden hyväksi. Englanti ei säästele hyviä neuvoja, jotka eivät maksa mitään, mutta koko maailma tuntuu nyt antavan niille pitkät; ylpeä Albion on kärsinyt diplomaattisen tappion toisensa jälkeen ja hän on tällä hetkellä melkein koko Euroopan lehdistön naurunaihe. Kevytmieliset ranskalaiset ovat jaloa kansaa, sitä ei käy kiistäminen. He ovat ainoita, jotka taistelevat aatteiden puolesta, kaikki suuret aatteet ovat saaneet kasteensa Ranskassa.

Englanti toimii vain silloin kun he voivat toivoa perustavansa uuden kauppakonttorin, se käyttää itse kyllä vapautta omaksi hyödykseen, mutta ei pidä sitä penninkään arvoisena silloin kun on kyse sorrettujen kansojen tukemisesta tai siitä, että liberaaliset periaatteet pitäisi saada voimaan myös tuon sumuisen saaren ulkopuolella. Tanskan asiasta, jossa on kyse Saksan kovasta halusta päästä merivallaksi, Englanti pitää nyt kovaa meteliä, kun taas Ranska reagoi varsin laimeasti, mutta ehkäpä Napoleon virittelee asioita niin että tulee sota Venäjän kanssa tarkista. Sillon olisi hyvä jos Suomella olisi oma kauppalippu, jota mahdollisesti kunnioitettaisiin merellä, mutta Suomen rannikot, joista voi olla Venäjälle hyötyä keväisin, joutuvat kuitenkin aina piiritysten, pommitusten ja ties minkä pahan kohteiksi. Jotkut suomalaiset isänmaanystävät, jotka kuvittelevat Atlaksen tavoin kannattelevansa maailmaa olkapäillään, ovat kyllä julistaneet Suomen puolueettomuutta, mutta valitettavasti eurooppalainen politiikka ei kuuntele heidän jutusteluaan. Suomi on loukannut ruotsalaisten sympatioita ilmaisemalla selkeän toiveensa saada elää rauhassa venäläisessä häkissään, mutta mitään parempaa ei ole saavutettu.

Nyt Pariisissa oleskeleviin maanmiehiimme. Laulaja Nordlundilla ei ole rahaa taskussa, hän elää toivossa ja niiden hyvien lupausten varassa, joita hän saa Helsingistä. Löfgrenin talous on yhtä heikoilla. Hän sai kyllä äskettäin rahaa, mutta ne olivat vain pisara meressä. Hän on nimittäin velkaantunut Pariisissa korviaan myöten, hänen pukeutumisensa osoittaa selvästi, että räätälin luotto on lopussa, ja pensselin täytyy usein levätä käteisen rahan ja mielenrauhan puutteessa. Hän ei voi jatkaa tuolla tavalla ilman että menee nurin. Olen sanonut Löfgrenille totuuden päin naamaa ja kehottanut häntä tunnustamaan tilanteensa suosijoilleen Suomessa. Hän lupasi tehdä niin, mutta tuskin pitää lupaustaan, vaan antaa kaiken mennä tuulen teitä kunnes joutuu niin pilvenkorkuisiin myrskyaaltoihin, että hän kyllä oppii, mitä on tulla Pariisiin ilman, että ajattelee nenäänsä pitemmälle. Hän aikoo pian lähettää suuren taulunsa Industrie -palatsiin Champs Elyseellä, ja aivan epäilemättä se tullaan ottamaan näyttelyyn, koska sillä on paljon ansioita. Siinä on tiettyä sukulaisuutta Ary Schefferin värimaailmaan ja hennon poeettiseen otteeseen, se on yksinkertainen mutta ehkä hieman liian plastinen. Katarinan pää on jalo, kaunis, valoisa kuin Pohjolan kesä, rauhallinen, lempeä, rakastava. Becker maalaa myös suurta näyttelyä varten ja Paun taideyhdistys on pyytänyt häntä lähettämään sinne joitain tauluja.

Tässä jonain päivänä hän lähettää kotiin madridilaisessa taulugalleriassa tekemiään kopioita espanjalaisten mestarien töistä. Ne on maalattu taiteellisen varmasti, mutta voisivat olla hieman viimeistellympiä. Täällä oleskelee myös muuan neiti Granberg Turusta, joka on lähettänyt kotipuoleen suomalaisen taidenäyttelyn laskuun erään Rafaelin kopion, mutta se on niin kehnosti tehty, että se on alapuolella kaiken arvostelun. Se on piirtämisessä epätarkka, ruma ja vailla värien vivahteita, ja siitä puutuu alkuperäisen naiivi viehätys. Estlander näyttäytyy harvoin pohjoismaisessa näköpiirissä, hän on vetäytynyt kuin kotilo kuoreensa, ja kun hän sitten joskus näyttäytyy, hän ympäröi itsensä jonkinlaisella viileällä salaperäisyydellä ja arvokkuudella. Näyttää siltä kuin hän ei haluaisi kenenkään saavan selkoa hänen intellektuaalisista aarteistaan. Hän tekee töitä niin että on tullut näöltään vihreäksi, hänelle täytyy antaa tunnustusta ja suuri arvostus, mutta hän itse pitäytyy tarkoin akateemisessa arvokkuudessaan ja kuivassa oppineisuudessaan, jotka täällä merkitsevät niin vähän. Pariisin karnevaalit ovat tavalliseen tapan olleet rohkeat, elämää pulppuavat ja runsaat yöllisistä orgioistaan. Iloiset, toinen toistaan oudommat naamiot ovat tehneet ihmeitä ranskalaisten tavalliselle ylimielisyydelle ja liukaskielisyydelle. Kevytkenkäiset naiset tanssivat hurjia ekvivookkisia tanssejaan rumpujen, pasuunien, kastanjettien, pikkolohuilujen ja viulujen tahdissa, ja mitä vielä muuta! Kyllä! Pariisi on huvittelun kaupunki. Ajattele yli kolmeakymmentä teatteria, lukemattomia konsertteja ja kahviloiden musiikkia, rakastajattaria joka puolella, ihania, kutsuvia naisia joka askeleella ja jopa kahdessasadassa paikassa karnevaalien aikana pidettäviä tansseja.

Osoitteeni on tästä lähtien Rue Bonaparte 49, Hotel St. George, josta saan paljon mukavamman ja yhtä edullisen asunnon kuin Hotel Belgiquessa. Ole hyvä ja anna osoite veljille Carlille ja Axelille. Sano myös Axelille, että kun hän lähettää rahani maaliskuussa (mieluiten sen alussa), niin hän jakaa sen useammaksi vekseliksi. Jos jonkun velalliseni olisi vaikea maksaa suorituksiaan maaliskuussa, niin se ei haittaa, koska odotan saavani kuitenkin puolet koroistani muutamia kuukausia eräpäivän jälkeen.

Olin unohtamaisillani yhden asian! Luultavasti tiedät, että viime talvena Pariisiin perustettiin pohjoismainen kirjasto. No niin, siitä on nyt kasvanut yli tuhannen niteen kirjasto, joukossa useita hyvinkin arvokkaita teoksia. Ruotsin kuningas ja prinssit, monet yksityishenkilöt sekä useimmat skandinaavisten maiden kustantajat ovat lähettäneet avustuksiaan, mutta Suomesta ei ole tullut ainuttakaan kirjaa. Minun mieletsäni sellainen on häpeällistä, vai kuinka? Minun täytyi kääntyä erään äskettäin Ruotsista saapuneen puoleen saadakseni ”Salamiin kuninkaat”, mutta en ole vielä onnistunut saamaan sitä luettavakseni. Myös Roomassa on skandinaavinen yhdsitys, jota ylläpitävät Ruotsi-Norjan sekä Tanskan hallitukset. Olin Roomassa kokouksessa, jossa yksimielisesti oltiin sitä mieltä, että Suomella on tästälähtien tasaveroinen oikeus osallistua yhdistykseen, suomalaislla on oikeus olla yhdistyksen varsinaisia jäseniä ja heillä on äänioikeus ja oikeus osallistua keskusteluihin. Humaanimmin ei voisi suhtautua suomalaisiin, jotka eivät ole tuoneet yhdistykseen lanttiakaan eivätkä edes antaneet yhtään oman maansa kirjallista teosta. Meidän suuri Runebergimme oleskelee Roomassa ja hänen yleisesti pidetty persoonansa on syynä siihen, että suomalaiset otetaan niin veljellisesti mukaan, mutta kirjastossa ei ole hänen oman isänsä teoksia! Voisit toimia ystävällisesti ulkomailla häpeäviä maanmiehiäsi kohtaan, jos ottaisit yhteyttä helsinkiläisiin kustantajiin ja joko suoraan oman henkilökohtaisen kaunopuheisuutesi avulla tai sitten epäsuorasti Dagbladetissa olevan kehotuksen kautta tuuppaisit heitä hieman tässä asiassa. Terveiset August Schaumanille, jolle toisinaan olen kirjoittanut. Hyvästi äläkä unohda ystävääsi

Fransiscusta.

Joulukuun 4. päivän jälkeen en ole saanut mitään kirjeitä sisaruksiltani, joten en lähetä heille terveisiä. He haluavat väkisin repiä minusta pois sen miellyttävän tunteen, että pidän heistä ja olen kiinnostunut heistä. Kunpa he kerran tuntisivat itsensä niin yksinäisiksi, että arvostaisivat, jos heillä olisi edes koira, joka rakastaa heitä.

Luen juuri ranskalaisista lehdistä ankarista taisteluista Eidernin rannoilla. Tanskalaiset ovat puolustautuneet urhoollisesti, preussilaiset ovat tehneet useita epäonnistuneita hyökkäyksiä ja menettäneet tähän mennessä 300 miestä, joukossa monta upseeria, sekä Preussin prinssi Carl Fredrikin haavoittuneena. Ruotsi epäröi ja luultavaa on, että neuvotteluita käyvät Ranska, joka haluaa vapauttaa Puolan, Englanti, joka haluaa suojella Tanskan koskemattomuutta sekä Ruotsi, joka haluaa Suomen, mitä ilman mitään vahvaa skandinaavista unionia ei voi olla.

Original (transkription)

Broder Leo!

Tack för ditt besvär med växeln
som kommit mig tillhanda,
tack för ditt vänliga bref. Jag trodde
mig vara bortglömd, emedan fem
månader förflutit, utan underrättelser
från din sida. Jag var mycket ledsen
men är nu åter glad igen, ty att tro
sig vara bortglömd af gamla vänner
det svider allt i hjertat, huru mycket
man än blifvit förhärdad i lifvets skola.
Med innerligt deltagande, beklagar jag
den sorg, som nyligen drabbat dig
genom din faders frånfälle. Lycklig
du i alla fall, mer än de flesta andra,
derföre att du alltid mötte din fader
med förtroende, såväl i godt som
ondt, samt alltid skänkte honom
endast glädje. Nu har du väl redan
vid detta laget slutat dina tenta-
mina? I sådant fall gratulerar
jag, tillönskar dig all framgång på
embetsmanna banan. Genom
finska bref i Dagligt Allehanda, har
jag erhållit kännedom om artikeln
i Journal de St Petersbourg berörande
Finlands ställning till Ryssland.
Jag måste bekänna att [...]oläslig/saknad text jag
vid genomläsningen deraf, ej erfor
någon häftigare harm, än den som
alltid jäser i mitt inre, då vår
tartariska union kommer på tal.
Jag finner det så naturligt, att ju klarare
Finland skönjer målet, att det måste kom-
ma, ju mera viljan och behofvet af utveck-
ling göre sig gällande, allt djupare skall
Rysslands högmod känna sig såradt, allt
högre rysska pressen stämma tonen.

|2|

Artikeln i Journal de St Petersbourg
förvånar mig icke, men underrättel-
sen att finska Gardet skall tåga
ut till Polen, förefaller mig vidunder-
lig. Jag kan nemligen ej tro på en så
kolosal skymf mot, såväl den rent
menskliga som den nationela
känslan. Om berättelsen är sann
så må väl vårt Garde icke lemna
Finlands gränser, utom att harmen
ljuda högt kring land och rike
vida. Det gläder mig obeskrifligt
att presslagförslaget är liberalt och
snart skall föreläggas Ständerna.
Jag har i går läst i Aftonbladet om
finska språkets införande vid
landets embets och läroverk. Detta
äro en rättvisa, som man är
skyldig finskan; det kan och får
ej vara annorlunda, men icke må
fennomanerna fritt få drifva
sitt spel. Blifva svenskan och de
svenskan sympatierna en gång
bannlysta, så blir Finland i samma
stund ett kadaver, endast värdt
att sluta sig till Hottentotter,
Mongoler och andra ljusa
gossar som står på inteligensens
lägsta trappsteg.
Här i Paris hafva under dessa
tider, sinnena varit uteslutande
sysselsatta att reflektera och
diskutera öfver de beundrans-
värda talen, som klingat från
tribunen inom Lagstiftande
Kåren. De dagar man hade sig
bekant att någon af oppositionens
koryféér skule uppträda, voro
alla gångar i Palais du Corps Legislatif
uppfyllda med meniskor, som

sprungo om hvarandra med inträdes-
billjetten i händerna. Långt in på
natten voro tidningskioskerna be-
lägrade af köpare till La Nation, som
utkommer klockan 10 på aftonen
för att kunna göra allmänheten
bekant med dagens diskussioner
inom lagstiftande församlingen.
Jag har följt dem med det största
intresse; det har verkligen varit
upplyftande att erfara, med hvilken
glödande vältalighet Frankrikes folk-
representanter försvarat frihetens,
humanitetens och nationalitetens stora
principer. Majoriteten har för till-
fället öfvergifvit Polen, men detta
betyder intet, ty på samma gång har
den uttalat de mest varma sym-
patier för de kämpande Polackerne
Hertig de Morny har ledt förhandlin-
garne på ett sätt, som ännu mera
ökat den popularitet och aktning
han åtnjuter. Han har visserligen
försvarat Alexander, hvars honetta
karaktär Morny säger sig känna
från den tid han var Napoleons
sändebud i Petersburg, men deråt
får man ej gifva någon politisk
betydelse. Talet var dels en ytt-
ring af Mornys ridderliga karaktär
dels gällde det att försvara Majestätets
helgd och en Monark, som ännu
icke befinner sig i uppenbar
fiendskap till Frankrike, men
det oaktadt blef groft skymfad
i allmän session, af en bland
Lagstiftande kårens mest inflytelserika
oppositionsmän, den vid de
|3| allmänna valen ryktbara Peletousvårtytt.
Alexander kallades t:ex: Murojeffs
Alter ego, för en af blod berusad
tiger.
Thièrs har lofordat parlamentet, men
naturligtvis utan bifall, emedan
en dylik institution varit för-
sökt och framkallat revolutioner.
Många förträffliga saker ha blif-
vit yttrade om den fria pressen;
Jules Simon har talat till de
arbetande klassernas förmon och
med djup sympati har försam-
lingen afhört den intressanta
skildring talaren framställde
öfver arbetarens elände och
behofver. Man har frimodigt
men med mycken takt, berört
de mest ömtåliga frågor för re-
geringen; man har yrkat på ökad
inre frihet, har skarpt klandrat
finansförvaltningen, kriget i
Mexico, okkupationen af Rom;
yttrat det vara ovärdigt af Frank-
rike, att underhålla sangviniska
förhoppningar hos Polen, om man
ej ämnar med svärdet åtaga sig
den polska insurektionens sak,
hvarföre äfven flera deputerade
fordrat att Napoleon måtte nu
kategoriskt förklara sig för krig
eller fred, så att man icke längre
måtte lefva uti en, för civili-
sationen störande ovisshet. Sist-
lidne måndag framlemnades adressen
till Kejsaren men han svarade mycket
snäft och [...]oläslig/saknad text berörde ej med ett enda ord
den utrikes politiken.

Om det, mot Napoleon tillämnade
mordattentatet talas här föga; en-
dast då och då lemna tidningarne
några sparsamma upplysningar
i saken. Mazzini har nekat till be-
skyllningen att vara delaktig i kom-
plotten och man tror att de fyra
italienska kanaljerna tillhöra
det ultramentonska partiet; åtminstone
är en af dem uppfostrad af jesuiter.
Detta påtänkta brott har naturligtvis
väckt förtrytelse hos alla huma-
nitetens vänner, ty hvar och en som
vill hålla sina ögon öppna för
att se, måste erkänna att Napoleon
är epokens nödvändigaste man,
nationaliteternas och de demokratiska
idéérnas förnämsta stod. Det är en
gammal slentrian att skrika och
hugga på Sphinxen i Tuilerierna,
men man betänker ej huru mång-
farliga partier han har att bekämpa,
vidare, att Englands afund alltid
söker att förlama Frankrikes kraft
och goda vilja att handla till de
förtryckta nationernas och humani-
tetens fromma. England sparar ej på
goda råd, som kosta intet, men
hela verlden tyckes numera torka
sig bak dermed; det stolta Albion
har lidit det ena diplomatiska
nederlaget efter det andra, är i denna
stund ett driftkucku för nästan
hela den Europeiska pressen. De
lättsinniga Fransmännen är ett ädelt
folk, det kan ej hjelpas, de äro de enda
som strida för ideer. I Frankrike
hafva alla stora idéer emottagit dopet
|4| England handlar endast der det
hoppas kunna inrätta ett nytt
handels kontor, det gör sig sjelf friheten
till godo, men aktar den ej vara
värd en skilling, då det gäller att
understöda förtryckta folk eller
att göra de liberala principerna
gällande äfven utom dess dim-
höljda ö. Af den danska frågan,
deri Tysklands stora lust att blifva
en sjömagt kommer i fråga, gör nu
England ett förfärligt allarm;
Frankrike deremot affekterar mycken
ljumhet, men måhända drillar
Napoleon sakerna derhän, att ett
krig blir af mot Ryssland.
Då skulle det vara godt för Fin-
land att ega egen handelsflagg,
som möjligen skulle respekteras
på hafvet men de finska kusterna,
som kunna tjena Ryssland till våren,
de skola allt blifva hemsökta
af blokad, bombardemang och
annat ondt. Några finska patrioter
som inbillar sig att de, liksom Atlas
bära jorden på sina skullror, hafva
visserligen förklarat Finlands neu-
tralitet, men tyvärr lyssnar ej den
Europeiska politiken till deras prat.
Sveriges sympatier har Finland sårat
genom sin uttryckta önskan att få
lefva i fred inom den rysska
buren, men någonting bättre har
man icke vunnit.
Nu till de i Paris vistande lands-
männen. Sångaren Nordlund
har ej fyrken i fickan, han lefver
på hoppet och de goda löften man skickat
från HforsHelsingfors. Med Löfgrens ekonomiska

är det lika illa. Nyligen fick han
visserligen pengar, men de voro
en droppe i hafvet. Han har nem-
ligen skulder i Paris, öfver ögon
och öron, hans toilett vittnar uppen-
bart att krediten är slut hos
skräddaren, långa tider måste
penseln hvila af brist på kontanter
och lugn i sinnet. Det kan omöjligen
fortgå på detta vis utan att stjelpa.
Jag har sagt Löfgren sanningen midt
i syne och bedt honom bekänna
spader för sina gynnare der
hemma; han har lofvat göra
det, men troligen håller han ej sitt
löfte, utan låter det gå vind för
våg, tills han kommit in bland
skyhöga bränningar, der han nog
skall få lära sig hvad det vill säga
att komma till Paris, utan att tänka
för sig längre än näsan är lång.
Snart skall han skicka sin stora tafla
till Industripalatset vid Champs
Illysées och utan tvifvel blir den
emottagen för expositionen, ty taflan
har flera förtjenster. Den bär ett visst
slägttycke med Arry Schaeffers kolo-
rit och veka poetiska karaktär, är
enkelt hållen, men måhända för
mycket plastisk. Katarinas hufvud
är ädelt skönt ljust som nordens
sommar, fridfullt, mildt och
kärleksfullt. Becker målar äfven
för den stora expositionen och har
af Konstföreningen i Pau blifvit
anmodad att dit sända någon tafla.

|5|

Endera dagen skall han hemsända
sina kopior efter spanska mästare
i Madrids tafvelgalleri. De äro milda
med artistisk säkerhet, men kunde
kanske vara litet mera utförda.
Här vistas äfven en Mamsell
Granberg från Åbo och hon har
för den finska konstutställ-
ningens räkning hemskickat
en kopia efter Rafael, men så
illa tillkluddad, att den står un-
der alla kritik; är inkorekt i teck-
ningen, ful och utan ton i koloriten,
samt saknar originalets naiva
grace. Estlander visar sig sällan
på den nordiska horizonten, har
dragit sig undan som snäckan
i sitt skal och då han någongång
uppträder, omger han sig med
en viss kylande mystisismen
och vördighet. Det ser ut som han
ej ville låta någon få reda på
hans intelektuella skotter. Han
arbetar så han blifvit grön i syne,
man måste gifva honom erkännande
och mycken aktning, men han
håller för strängt på sin akade-
miska värdighet och torra lärdom
som här betyder så litet. Karna-
valen i Paris, har, som vanligt, varit
munter, sprittande af lif och rik
på nattliga orgier. Glada masker,
den ena bizarrare än den andra,
hafva drifvit sina hokus pokus med

Fransmännens vanliga nonchalanse
och munvighet; loretterna ha ursinnigt
dansat sina equivoqua danser, vid
en exalterande musik af pukor,
kastanjetter, basuner, piccoloflöjter
och fioler, om hvartannat. Ja!
Paris är nöjenas stad! Tänk dig
några och trettio theatrar, oräkneliga
conserter och cafés chantantes, älska-
rinnor i hvar knut, inbjudande
sköna quinnor vid hvarje steg
samt icke mindre än tvåhundra
ställen der baler gifvas under
karnavalen.
Min adress är hädanefter Rue
Bonaparte N
o 49. Hotel St Georges
der jag får det vida mera
konfortabelt och lika billigt
som i Hotel Belgique. Var god
och gif adressen åt bröderna
Carl och Axel. Säg äfven till Axel
att när han skickar mina
räntor i Mars (om möjligt i början)
han då fördelar dem på flera
vexlar. Skulle det vara svårt för
någon af min geldenärer att
i Mars inbetala räntan, så gör det
intet, ty på hälften af mina räntor
väntar jag gerna några månader
utöfver förfallotiden.
Jag höll på att glömma en sak!
Du vet troligen, att under sistlidna
vinter, ett nordiskt bibliothek
|6| bildades i Paris. Nåväl! detta biblio-
thek har nu vuxit till mycket
öfver tusen volymer, deribland
många arbeten af stort värde.
Sveriges Konung och Prinsar,
flera enskilda personer samt
de flesta förläggare inom de
Skandinaviska länderna hafva
skickat rika bidrag, men från
Finland har ej kommit en
enda bok. Sådant är skam-
ligt, skulle jag tro eller hur?
Det är
till
en nyligen anländ Svensk
man måste vända sig för att
få läsa ”Konungarne på Salamis”,
men hvilka jag ännu ej lyckats
få läsa. I Rom finnes äfven
en skandinavisk förening, som
underhålles af Sveriges-Norges
ock Danmarks regeringar. På
ett möte, då jag var i Rom, vote-
rades enhälligt, att Finnarne
skulle framdeles anses vara
ordinarie medlemmar i för-
eningen samt ega rättighet
att rösta och deltaga i öfver-
läggningarne. Mera humant
kan ej handlas mot Finnarne
som ej bidragit med en enda
fyrk och icke ens gifvit ett
enda arbete af sitt hemlands
litteratur. Våra stora Runebergs,
som vistas i Rom ock är,
till följe af sin allmänt omtyckta
personlighet, orsaken att Finnarne
blifvit så broderligt upptagna,
men i Bibliotheket finnes ej
hans egen faders arbeten!
Du skulle handla vänligt mot
dina skamflata landsmän i ut-
landet, i fall du ville stöta på
HforsHelsingfors bokförläggare, antingen di-
rekte genom din egen personliga
vältalighet eller indirekt genom
en liten puff i Dagbladet. Helsa
August Schauman, till hvilken
jag emellanåt skrifvit. Farväl och
glöm ej vännen

Fransiscus

Sedan den 4de December intet
bref från mina syskon, hvarföre
jag ej skickar dem någon hels-
ning. De vilja med våld rycka
ifrån mig den angenäma känslan
att hålla af dem och att intressera
mig för deras personer. Måtte
de en gång känna sig så ensamma
att de skatta sig lyckliga att ega
helst en hund, som älskar dem.

|7|

I de franska tidningarne läser
jag just nu om heta strider vid
Eiderns stränder. Danskarna hafva
försvarat sig tappert: Preussarna gjort
flera misslyckade anfall, förlorat
tills dato 300 man, deribland
många officerare samt Prins
Fredrik Carl af Preussen sårad.
Sverige tvekar och troligt är att
underhandlingar pågå mellan
Frankrike, som vill befria Polen,
England, som vill skydda
Danmarks integritet samt Sve-
rige, som vill hafva Finland,
hvarförutom ingen stark Skandi-
navisk union kan bestå.

Dokumentet i faksimil