27.9.1859 LM–Fredrik Idestam
Finsk text
Viipuri 27. syyskuuta 1859
Kauan, kauan on kirjeesi ollut sisimmässäni ”vastaamatta oleva tyhjyys”, niin voisin sanoa. Vastaamattomuus on kuitenkin vain ulkonaista – se lämmin sydän, jota kirjeesi henki, ei koskaan voi jäädä vaille vastakaikua minun puoleltani.
Mutta olen ollut viime aikoina jonkin verran liikkuvainen. 26. elokuuta ryntäsin Helsinkiin – kuten olet sisareltani Hämeenlinnassa jo kuullutkin. Tarvitsin sitä matkaa virkistääkseni riutuvaa sieluani – saadakseni olla omieni parissa – ja saadakseni tunnustella maaperää tutkintoani varten. Riittää – se kannatti. Mutta alkuun tulin Helsingissä hieman surumieliseksi – niin tyhjää, ei ystäviä. Kolme minulle kaikista läheisintä oli poissa: Bolin, sinä ja R. Lagerborg. Viikon varrella saapui kuitenkin Montgomery ja muutama muukin.
Paluumatka oli todella miellyttävä – paras höyrylaivamatka jonka olen tehnyt. Tiedät, että Tollin perhe muutti juuri silloin Viipuriin. Kreivittäreni puolestaan palasi Haapsalusta. Siinä syntyi heti molemminpuolinen ystävyys ja tuttavuus.
Aluksi kaupungin ja sataman yllä oli raskas sumu. Meidän piti lähteä klo 4 mutta viivyimme kahdeksaan saakka. Tollin tyttäret eivät silti halunneet menettää lähdön hetkeä eivätkä menneet kajuuttaan. Istuimme tai kävelimme kannella koko odotusajan.Kirkkaalle taivaalle nouseva aurinko yritti turhaan murtaa tiheää sumuhuntua. Eteensä ei nähnyt viiden sylin vertaa. Vähitellen kaupunki alkoi elää. Ihmiset heräilivät puuhiinsa. Yhtäkkiä sumu sitten hälveni ja Helsinki oli edessämme kaikissa väreissään. Höyrylaiva lähti. Laivalla oli soittokunta. Se soitti Porilaisten marssia. Agnes ja Line seisoivat hiljaa ja poispäin kääntymättä katselivat kaunista kaupunkia, jonka he kaikkine iloineen olivat jättämässä. Heidän silmissään kiilsi kyyneliä.
He eivät vielä ole saaneet oloaan järjestykseen täällä. Rouva Toll, Line ja Hanna ovat sukulaisten luona maalla kun Agnes järjestelee täällä. Heillä on sievä ja mukava asunto.
Mutta mitä se auttaa?
Minun pitäisi kai kirjoittaa jotain omasta persoonastani. Mutta sitä en voi.
Noin kahden kuukauden kuluttua tapaamme Helsingissä. Jätän silloin toimeni. Jätän hyvästit Viipurille. Hautaudun Helsinkiin kirjojen ja töiden pariin.Ystäväni tuovat siellä elämääni valoa.Täytyy lopettaa tämä kirje. Näet että se on kirjoitettu nopeasti ja hätäisesti, muutamassa minuutissa. Ja silti sinun täytyy suostua pyyntööni: lähetä minulle paluupostissa se pitkä kirje jonka sait minulta Pirkkalaan! Pyydän, vannotan sinua! Syyn saat kuulla suullisesti, käsi kädessä ja rinta rintaa vasten. Hyvästi! Kirjoita ystävällesi uskolliselle
L. Mechelinille.
Original (transkription)
|1|
Wiborg d. 27 Sept.September 59.
Saknade vän!
Länge, länge redan har ditt bref
varit i min ego, – ”en obesvarad ömhet”
att jag så må säga. Obesvarad dock
blott till det yttre, – det varma
hjerta från hvilket ditt bref ema-
nerade skall aldrig sakna gensvar
uti mitt.
Men jag har varit litet extravagueur
under tiden. D. 26. Aug.Augusti rutschade
jag af till HforsHelsingfors, – som du ju
redan hört af min syster, i ThusTavastehus.
Jag behöfde denna resa: för att
vederqvicka min dufna själ, – för
att få vara med de mina, – för att
recognoscera terrängen för min
examen: Alltnog, det bar af.
Men först blef jag litet melanko-
lisk i HforsHelsingfors: så fremmande, så
tomt på vänner! Tre af mina
aldranärmaste voro borta: Bolin,
du och R. Lagerborg. – Under veckan
anlände dock Montgomery och några
andra.
Återresan var verkligen angenäm, –
den bästa ångbåtstur jag gjort. Du
vet att familjen Toll då just flyt-
tade till Wiborg. Min grefvinna
åter kom från Hapsal. Det for-
merades strax ömsesidig vänskap
och bekantskap.
Först låg en tung dimma öfver
staden och hamnen. Vi skulle
resa af kl. 4, – men blefvo till
kl. 8. Emellertid ville flickorna
Toll icke försumma afresans ögon-
blick, gingo derföre icke till kojs.
Vi sutto eller promenerade på däcket
|3|
hela väntetiden. Det var högst eget.
Solen som uppgick på den klara
himlen sträfvade förgäfves att genom-
bryta den tjocka dimslöjan. Man
såg icke fem famnar framför sig.
Småningom blef det lif i staden
igen. Menskorna vaknade till sina
bestyr. Plötsligen försvann sedan
dimman och HforsHelsingfors låg framför
oss i all sin fägring. Ångbåten lade
af. En musikkår var ombord. Den
spelade upp Björneborgsmarschen.
Agnes och Line stodo stumma och
sågo oafvändt på den vackra
staden de skulle lemna, med alla
dess fröjder. Der glänste tårar i
deras ögon.
Ännu hafva de ej kommit sig i
ordning här. Fru Toll jemte Line och
Hanna äro hos slägtingar på landet,
medan Agnes här arrangerar. De
hafva ett nätt och beqvämt qvarter.
|4|
Men hvad båtar det?
Jag borde väl ock skrifva något
om min person. Men det kan
jag ej.
Efter två månader ungefär, träffas
vi i HforsHelsingfors. Jag lemnar då min
kondition. Jag säger farväl åt
Viborg. Jag begrafver mig i HforsHelsingfors
bland böcker och arbete. Mina vänner
skola förljufva der mitt lif.
Mitt bref måste jag nu sluta. Du
ser att det är skrifvet fjeskigt, fuskigt
på fem minuter. Och dock måste
du bevilja min bön: Skicka mig
med omgående post det långa
bref du erhöll af mig i Birkala,
jag ber, jag besvär dig! Orsaken
får du höra mundtligen, hand i hand
bröst mot bröst. Farväl! Skrif
till din trogna vän
L Mechelin
Wiborg d. 27 Sept.September 59.
Saknade vän!
Länge, länge redan har ditt bref varit i min ego, – ”en obesvarad ömhet” att jag så må säga. Obesvarad dock blott till det yttre, – det varma hjerta från hvilket ditt bref emanerade skall aldrig sakna gensvar uti mitt.
Men jag har varit litet extravagueur under tiden. D. 26. Aug.Augusti rutschade jag af till HforsHelsingfors, – som du ju redan hört af min syster, i ThusTavastehus. Jag behöfde denna resa: för att vederqvicka min dufna själ, – för att få vara med de mina, – för att recognoscera terrängen för min examen: Alltnog, det bar af.
|2|Men först blef jag litet melankolisk i HforsHelsingfors: så fremmande, så tomt på vänner! Tre af mina aldranärmaste voro borta: Bolin, du och R. Lagerborg. – Under veckan anlände dock Montgomery och några andra.
Återresan var verkligen angenäm, – den bästa ångbåtstur jag gjort. Du vet att familjen Toll då just flyttade till Wiborg. Min grefvinna åter kom från Hapsal. Det formerades strax ömsesidig vänskap och bekantskap.
Först låg en tung dimma öfver staden och hamnen. Vi skulle resa af kl. 4, – men blefvo till kl. 8. Emellertid ville flickorna Toll icke försumma afresans ögonblick, gingo derföre icke till kojs. Vi sutto eller promenerade på däcket|3| hela väntetiden. Det var högst eget. Solen som uppgick på den klara himlen sträfvade förgäfves att genombryta den tjocka dimslöjan. Man såg icke fem famnar framför sig. Småningom blef det lif i staden igen. Menskorna vaknade till sina bestyr. Plötsligen försvann sedan dimman och HforsHelsingfors låg framför oss i all sin fägring. Ångbåten lade af. En musikkår var ombord. Den spelade upp Björneborgsmarschen. Agnes och Line stodo stumma och sågo oafvändt på den vackra staden de skulle lemna, med alla dess fröjder. Der glänste tårar i deras ögon.
Ännu hafva de ej kommit sig i ordning här. Fru Toll jemte Line och Hanna äro hos slägtingar på landet, medan Agnes här arrangerar. De hafva ett nätt och beqvämt qvarter.|4| Men hvad båtar det?
Jag borde väl ock skrifva något om min person. Men det kan jag ej.
Efter två månader ungefär, träffas vi i HforsHelsingfors. Jag lemnar då min kondition. Jag säger farväl åt Viborg. Jag begrafver mig i HforsHelsingfors bland böcker och arbete. Mina vänner skola förljufva der mitt lif.
Mitt bref måste jag nu sluta. Du ser att det är skrifvet fjeskigt, fuskigt på fem minuter. Och dock måste du bevilja min bön: Skicka mig med omgående post det långa bref du erhöll af mig i Birkala, jag ber, jag besvär dig! Orsaken får du höra mundtligen, hand i hand bröst mot bröst. Farväl! Skrif
till din trogna vän
L Mechelin