ca 1860-talet Den döende Polacken

Den döende Polackeninte av Mechelin

Emot sitt mål min korta lefnad skrider
Och segrens sköna stunder äro slut,
Ty döden unnar mig ej flere strider
Då lifvets midnats lampa brunnit ut.

Nu skall jag gå till grafvens tysta länder
Att se om icke der en glöd är gömd,
Som flammar upp och nya solar tänder
Då väldet tror att hämndens dag är glömd.

Till dess farväl du trogna brud i striden
Du dödens älskarinna, du mitt svärd!
Farväl! vår bröllopstimma är förliden
Och den var ljuf, brudskaran var den värd.

En verld som dansar genom blad och lågor
Till frihetens och segrens sal,
Och leker stormens lek med vredens vågor.
Och svarar blott med svärd på bödlars tal.

Derföre jag med hoppets glädje somnar
Så glad, som barnet i sin modersfamn,
|2| Farväl du hjeltars land! mitt hjerta domnar
Med fröjd, ty döden hviskar mig mitt namn.

Farväl du trognas tal i sköna stunder
Vid Krakau, Ostrolenka faren väl!
Du segrens mö i stridens sköna stunder
För Polen och för dig jag dör, farväl.

Du mensklighet som sett min död och tiger
Begråt ej mig, ty jag beklagar dig.
Min sista suck med hoppet än jag vågar
Och ber och dör för dig förglöm ej mig.

När skämtet tar ordet vid vänskapens band
Med fingret åt glasen som dofta,
Så drick och var glad på vår sorgliga jord
Man glädjer sig aldrig för ofta
En blomma är glädjen i dag slår hon ut
I morgon så vissnar hon redan
Just nu då du kan ha en lycklig minut
så tänk på det kommande sedan.

Ty ägne vi först vår värdinna en skål
Hvad vore vår fröjd utan henne
Sen prise vi värden och särskildt hans bål
Hvad vore vårt mod utan denne
Dem båda förente ett glas och en sång
Hur ljuft de sig sjelfva förente
Men drufvan och myrten blef skapt på en gång
Hvem ser ej hvad himmelen mente.

Hvem drog ej en suck öfver tidernas lopp,
Dock sitt ej och dröm på kalaset.
Här lef i sekunden och hela ditt hopp
Se fyllas och tömmas – i glaset.
Så sörg blott för glaset: om fullt så töm ut
Om tomt, så försen det att fyllas,
Och mins att det goda och sköna förut
Sen glädjen och nöjet må hyllas.

För öfrigt må verlden ej alltid nytt skål,
Till ständig omsättning af glasen,
Och visar att rangen är nyttig likväl
Till skålarnes mängd på kalasen.
|4| Men förän han är färdig med klang och harangtillagt av utgivaren
Vi skynda att sjelfmanta dricka,
Och helge ett glas, som är öfver all rang,
I tysthet – en hvar åt sin flicka

Vänskap är en planta, alltför svår att finna
Ve den icke fått förstånd att odla den
Heldre jag förlorad ger en älskarinna
Än jag skämtar bort en gammal pröfvad vän.
Men att lemna bålen innan den är slut?
Å nej, kära vänta tills vi druckit ut.

Ack! visst är det skönt att stolt och modigt strida
För den goda saken, för sitt fosterland,
Till belöning se’n på knä vid kungens sida
Att få stryk och stjerna af hans hjeltehand.
Men att lemna bålen etcet cetera.
Nej, låt äran vänta tills vi druckit ut.

Om vi mycket bång och buller kunnat göra
Hyllas vi af seklers lof i grafvens famn.
|5| Fast det föga hörs af balsameradt öra:
Efterverlden kallar det odödligt namn.
Efterverlden, född sen bålen tagit slut,
Har god tid att vänta tills vi druckit ut.

Mången icke tror hur ljuft det är att leta
Visdom ur de gamlas djupa magasin,
Att i alla lärdomsgrenar redligt veta
skillnaden emellan drägg och ärligt vin.
Men att lemna bålen etcet cetera.
Åh, tids nog att grubbla sen vi druckit ut.

Huru mycket än Hans Vördighet må ropa:
Rikdom är blott grus, förgänglighet och mull!
Är det likaväl rätt roligt att tillhopa
Ha en samlad fyrk af några tunnor gull.
Men att lemna bålen etcet cetera.
Nej! men jag vill samla, sen vi druckit ut.