17.3.1872 Torsten Costiander–LM
Finsk text
Nuutajärvi, 17. maaliskuuta 1872.
Rakas Leo-veli!
Lähetän täältä pyydetyn vekselin ja valtakirjan sekä kiitän sinua vaivannäöstä, kun nostit eläkkeeni, talletit kassakreditiiviin jne. Kun et määrännyt vekselille erääntymisaikaa, otin sen mahdollisimman pitkäksi ajaksi eli 3 kuukaudeksi.
Saavuin onnellisesti eilen illalla Nuutajärvelle molempien Jennyjeni kanssa ajaen melkein koko matkan Hämeenlinnasta jäitä myöten, ja samalla tänne asettui viihtyisyys, jota kauan on kaivattu komeassa talossamme (joka sivumennen sanoen on sittenkin kolme kyynärää lyhyempi kuin Puotilan päärakennus). Täydellistä olisi tämä viihtymys, joka ilmenee varsinkin lukuisien palvelijoittemme kasvoilta, jos lasitehdasasia nyt lopulta olisi selvä, mutta valitettavasti se on nyt epäselvempi kuin koskaan. Heti tänne paluuni jälkeen kutsuin herrat Heitmann ja Andersson koolle näissä merkeissä. Kokoonnuimme kahtena peräkkäisenä iltana. – ”Paljoa ei tingitty, mutta puolet tingittiin heti” niistä kahdeksasta vuodesta, jotka yhtiön oli sovittu kestävän. Sain sitä paitsi tehdä monia myönnytyksiä ja tein ne mielelläni, jotta olisi päästy jonkinlaiseen sopimukseen. – Asianomaiset olivat joissakin kohdin vapaamielisempiä kuin olin odottanut ja mitä mukavin tunnelma vallitsi ensimmäisenä iltana, jolloin kaikki pääkohdat ratkaistiin. – Seuraavana iltana keskusteltiin yksityiskohdista. Heitmann ei ollut hyvällä tuulella – vatsa kuuluu vaivanneen – ja hän osoitti enemmän kiinnostusta Hartmanin lääkärikirjaan kuin asioihimme. – Kaikista mahdollisista yksityiskohdista kuitenkin keskusteltiin, useista tingittiin, etenkin minä, jostain pienestä riideltiin, mutta minä annoin periksi ja joka kohdassa päästiin ratkaisuun, joka heti pantiin paperille ja niin saimme yhtiösopimuksen, lasitehtaan maanvuokrasopimuksen ja Anderssonin uuden hallintasopimuksen valmiiksi. – Seuraavaksi aamuksi lupasin toimittaa ne puhtaaksi kirjoitettuina tehtaalle. Kun sitten taas tapasimme, Heitmann selvitti että hän ei tosiaankaan halua olla osallisena missään yhtiössä, ja päällimmäisinä syyt, jotka olivat verukkeita ja tarkoitetut kätkemään jotakin, mitä vielä en ole onnistunut saamaan selville. – Sen koommin emme ole tavanneet ja niin ollen asian hoito on pysähdyksissä. Niin selittämätöntä oli Heitmannin käytös tällä kertaa että jopa Andersson, joka jo vuosikausia on pitänyt yhtä hänen kanssaan minua vastaan, asettui estelemättä minun puolelleni, mutta ilman menestystä. – Minun sietokykyni ei kuitenkaan vielä murru, vaikka Krakau joka itse on kärsivällisin ihminen jonka elämäni aikana olen oppinut tuntemaan, piti jo muutama viikko sitten luonnottomana että minä vielä saatoin sietää sellaista riitapukaria kuin Heitmann on. Vielä kerran olen valmis nöyrtymään, kuten olen tehnyt jo useita kertoja, jotta päästäisiin parhaaseen mahdolliseen sopimukseen lasitehtaasta, sillä jos se epäonnistuu, joudun pian – perikatoon! Mutta mitä sitten seuraavaksi käsitelläänkin Heitmannin ja minun välillä, se tapahtuu tuomarin tai muun virallisen oikeusoppineen läsnä ollessa, sillä muuten ei synny koskaan tyydyttävää tulosta. Heti kun tämä asia selviää, ilmoitan siitä Sinulle.
Sydämelliset terveiset teille kaikille, lähettävät Jenny ja veljesi
Torsten
Original (transkription)
Notsjö d. 17 Mars 1872.
Älskade broder Leo!
Härhos öfversändande den begärda
vexeln jemte fullmakt får jag tacka
för Ditt besvär med lyftandet af min
pension, insättningen å KKr.kassakreditiv m. m.
Då Du icke bestämdt vexelns förfallo-
tid har jag tagit densamma som
senast, neml.nämligen 3 månader. –
Farande nästan hela vägen från Ta-
vastehus öfver isar anlände jag lyck-
ligen i går afton med mina båda Jennyr
till Notsjö och med detsamma inträdde
här en trefnad som länge saknats i
vårt ståtliga hus (som i förbigående
sagdt likväl är 3 aln kortare än re-
sidenset å Botby). – Denna trefnad, som
isynnerhet yttrar sig i glada anleten
hos vår talrika tjenstepersonal,
|2|
vore fullkomlig om glasbruksaffären
nu ändtligen vore på det klara, men
tyvärr är den nu mera oklar än någonsin.
Straxt efter min ankomst hit inbjöd
jag Herrar Heitman och Andersson
till en konferens i frågan. – Vi sam-
manträdde 2 aftnar å rad. – ”mycket
prutades ej, men hälften prutades ge-
nast” å de 8 år, som bolaget var
öfverenskommet att räcka. – Många
eftergifter fick jag dessutom göra, och
gjorde dem med nöje för att komma
till något resultat. – Vederbörande voro
i vissa punkter mera liberala än jag
hade väntat och den trefligaste stämning
rådde första aftonen då alla hufvudpunkter
afgjordes. – Följande afton diskuterades
detaljerna, Heitmann var icke vid humör,
magen lär ha varit i oskick, – de visade
mera intresse för Hartmans läkarebok
|3|
än för våra affärer. – Emellertid blefvo
alla möjliga detaljer diskuterade, åt-
skilligt prutadt i synnerhet från mig, något
litet grälades ocksåtillagt men jag gaf efter och hvarje
punkt ledde till ett resultat, som genast
sattes till papper och sålunda fingo vi bolags-
kontrakt, arrendekontrakt med glasbruket
och ett nytt förvaltningskontrakt med An-
dersson färdiga. – Följande morgon lofvade
jag hemta dessa renskrifna till bruket.
När vi då åter träffades, förklarade Heit-
mann att han alldeles ej vill ingå
något bolag och det uppå skäl, som
äro svepskäl för att dölja något som jag
ännu ej lyckats utgrunda. – Sedan
dess hafva vi icke träffats och dervid har
saken stannat. Så oförklarligt var
Heitmanns uppträdande denna gång
att till och med Andersson, som nu i åratal
hållit ett med honom emot mig,
|4|
fann sig föranlåten att ställa sig på min
sida, men utan framgång. – Emellertid
skall mitt tålamod ännu ej brista, ehuru
Krakau, som sjelf är den tålmodigaste
menniska jag i mitt lif lärt känna,
redan för några veckor sedan fann det
onaturligt att jag ännu kunde hålla
ut med en sådan krångelmakare, som
Heitmann. Ännu en gångtillagt är jag färdig att
förödmjuka mig, så som jag redan gjort
flere gånger, för att komma till det bästa
möjliga resultat för glasbruket, ty om
detta går under, så är jag snart –
ruinerad! Men hvad som härnäst
kan komma att afhandlas emellan Heitmann
och mig skall ske i närvaro af domaren
eller annan officiel jurist, ty annars
blir det aldrig något resultat. – Så
snart det ljusnar i denna fråga, skall
jag ej underlåta att underrätta Dig derom. –
Hjertliga helsningar till Eder alla ifrån
Jenny och Din broder
Torsten. –
Notsjö d. 17 Mars 1872.
Älskade broder Leo!
Härhos öfversändande den begärda vexeln jemte fullmakt får jag tacka för Ditt besvär med lyftandet af min pension, insättningen å KKr.kassakreditiv m. m. Då Du icke bestämdt vexelns förfallotid har jag tagit densamma som senast, neml.nämligen 3 månader. –
Farande nästan hela vägen från Tavastehus öfver isar anlände jag lyckligen i går afton med mina båda Jennyr till Notsjö och med detsamma inträdde här en trefnad som länge saknats i vårt ståtliga hus (som i förbigående sagdt likväl är 3 aln kortare än residenset å Botby). – Denna trefnad, som isynnerhet yttrar sig i glada anleten hos vår talrika tjenstepersonal,|2| vore fullkomlig om glasbruksaffären nu ändtligen vore på det klara, men tyvärr är den nu mera oklar än någonsin. Straxt efter min ankomst hit inbjöd jag Herrar Heitman och Andersson till en konferens i frågan. – Vi sammanträdde 2 aftnar å rad. – ”mycket prutades ej, men hälften prutades genast” å de 8 år, som bolaget var öfverenskommet att räcka. – Många eftergifter fick jag dessutom göra, och gjorde dem med nöje för att komma till något resultat. – Vederbörande voro i vissa punkter mera liberala än jag hade väntat och den trefligaste stämning rådde första aftonen då alla hufvudpunkter afgjordes. – Följande afton diskuterades detaljerna, Heitmann var icke vid humör, magen lär ha varit i oskick, – de visade mera intresse för Hartmans läkarebok|3| än för våra affärer. – Emellertid blefvo alla möjliga detaljer diskuterade, åtskilligt prutadt i synnerhet från mig, något litet grälades också men jag gaf efter och hvarje punkt ledde till ett resultat, som genast sattes till papper och sålunda fingo vi bolagskontrakt, arrendekontrakt med glasbruket och ett nytt förvaltningskontrakt med Andersson färdiga. – Följande morgon lofvade jag hemta dessa renskrifna till bruket. När vi då åter träffades, förklarade Heitmann att han alldeles ej vill ingå något bolag och det uppå skäl, som äro svepskäl för att dölja något som jag ännu ej lyckats utgrunda. – Sedan dess hafva vi icke träffats och dervid har saken stannat. Så oförklarligt var Heitmanns uppträdande denna gång att till och med Andersson, som nu i åratal hållit ett med honom emot mig,|4| fann sig föranlåten att ställa sig på min sida, men utan framgång. – Emellertid skall mitt tålamod ännu ej brista, ehuru Krakau, som sjelf är den tålmodigaste menniska jag i mitt lif lärt känna, redan för några veckor sedan fann det onaturligt att jag ännu kunde hålla ut med en sådan krångelmakare, som Heitmann. Ännu en gång är jag färdig att förödmjuka mig, så som jag redan gjort flere gånger, för att komma till det bästa möjliga resultat för glasbruket, ty om detta går under, så är jag snart – ruinerad! Men hvad som härnäst kan komma att afhandlas emellan Heitmann och mig skall ske i närvaro af domaren eller annan officiel jurist, ty annars blir det aldrig något resultat. – Så snart det ljusnar i denna fråga, skall jag ej underlåta att underrätta Dig derom. – Hjertliga helsningar till Eder alla ifrån Jenny och Din broder
Torsten. –