1855 Blandade Ämnen

|1|

Ganska tydliga bevis att min
poetiska begåfning var ringa
14 Juli 1901
L M.tillagt senare

Blandade Ämnen.

L Mechelin.
1855.

|2|

Fridsröster.

Om bland omvexlande öden
Lyckan ständigt flyr din stig,
Ja, om qvalena och nöden
Hota att förkrossa dig: –
Förtvifla ej, ty genom sorgen
Kommer du i himlaborgen.

Om bland nöjena och flärden
Allt är dig så tomt, så kallt;
Och om du nu här i verlden
Törnen finner öfverallt, –
Upphör likväl ej att hoppas,
Ty vid törnen rosor knoppas.

Och om menniskor bemöta
Dig med stolthet och förakt,
Om de dig ifrån sig stöta,
Gif på Frälsarns läror akt.
|3| Som dig säga, att med mildhet
Du skall möta andras hårdhet.

Om du finner hos din nästa
Nöd, elände och betryck
Sörj då gerna för hans bästa,
Honom utur nöden ryck;
Och då skall visst Betle’ms stjerna
Äfven dig beskydda, värna.

Men om dödens lia skördar
Alla som du älskat här,
Vet, att då förtvifla, mördar
Äfven hoppet, som du när,
Att engång genom sorgedalen
Gå till dem i himlasalen.

|4|

Aftonpsalm.

Åter har en dag flytt bort
Från mitt arma lif så kort.
Månne jag väl denna dag
Användt rätt efter Guds lag?struket behag?tillagt

Har jag tackat för allt godt,
Som af Herren Gud jag fått,
Har jag Jesu fotspår sökt,
Ej min syndaskuld förökt?

Har jag varit god och nöjd,
Hemma skapat frid och fröjd?
Har jag kärleksfullt och ömt
Om min svaga like dömt?

Ack! jag mycket syndat har
Emot syskon, mor och far:
O, förlåt mig, Jesu mild,
Om jag glömt Din förebild!

|5|

Men när sol’n igen går opp,
Lifva då mitt fromma hopp,
Att, som den så skön uppstår,
Jag engång till Herren går!

Afsked till Woldemar.

O Woldemar, se skiljsmessan är inne
Med sorgset hjerta, djupt bedröfvadt sinne
Måst’ jag nu bjuda dig: farväl!
Men så är menskans lott, man bör ej dåra
Sig med den tron att aldrig ju det svåra
Behöfs; det renar först vår själ.

Så äfven nu, nu komma svåra strider
Att följa på de lugna, glada tider,
Som nu för evigt ha flytt bort. –
|6| Ja, kärleken och vänskapen, de knutit
Den rosenkrans, som här dig har omslutit
Så ömt, – men för en tid, så kort.

Men sörjom ej, nej låt oss heldre prisa
Den Gud, som oss beskärt till tröst och lisa
Båd’tillagt Minne och dess broder hopp.
Ja, om ock saknads bittra sorg och smärta
Så hvassa törnen trycka i ditt hjerta,
kan du af minnen lifvas opp.

O, om jag kunde dock med ord uttrycka
Hur’ innerligt jag önskar dig all lycka
Som lifvet kan beskära. – Men
Om ibland ödets alla skiften bjerta,
Du saknar något trofast hjerta,
Har du i mig en trofast vän.

|7|

Krigarnes farväl.

Hören tärnor huru sången klingar
Wemodsfull och sorgsen till er ära.
Kärleken på tonerna sig svingar
Evig trohet vill hon eder sväratillagt
(Att eder evig trohet svära,)struket
I denna afskedsstund, då våra hjertan
Af alla känslor hysa endast smärtan.

Krigstrompeten kallar oss att strida
I farans stund för fosterlandet,
och om också hjertats sår nu svida,
Måst’ vi dock bryta kärleksbandet;
Ty krigarn vandrar ej i rosengårdar,
Endast äran är det som han vårdar.

Men när från krigets blodbestänkta bana
Han återgår i fredens sköte;
Och när han tappert stridt vid furstens fana,
Och skyndar till sin tärnas möte –
Månn’ han väl återfinner henne sedan,
Månnestruket’tillagt ejtillagt hon ej tröttnat vid attstruket aftillagt vänta tröttnattillagt redan?

|8|

Nej, bröder, låt oss tro i afskedstunden
Att evigt tärnans trohet varar,
Och då skall afstruket rosenkransen, åt oss bunden,
Beskydda oss i alla faror.
Men om ock någon af oss blir i striden, –
Vi återse hvarann dock bortom tiden!

Hoppet.

(Efter Schiller.)

Menniskan drömmer och talar ju blott
Om bättre, kommande tider;
Och för en lycklig, en lysande lott
Hon ständigt arbetar och strider. –
Och verlden föråldras, föryngras igen –
Förbättring väntas mennsikan än.

Vid födelsen har hon ju hoppet ren,
Det gossen, den glade, åtföljer,
|9| Och ynglingen rörs af dess gudasken,
Ej gubben vid grafven det döljer –
Ty slutas vid grafven hans trötta lopp,
Så upplifvasstruketflammartillagt der ju ännu hans hopp.

Det är ej en dårarnes fantasi,
Som endast oss gäckar, bedrager, –
Uti vårt hjerta vi tydligt se.
Det stundar en ljusare dager;
och hvad som sägs af vår inre röst
Det dårar ej mera vårt längtande bröst.

Aftonen.

(Efter Schiller)

Sänd, du strålande Gud – se fållen törsta
Efter upplifvande dag, och menskan försmäktar,
Mattare drager ren hästen, –
Sänk nu neder din vagn!

|10|

Se, hvem som der ur hafvets skimrande vågor
Ljufligt leende vinkar dig! Känner du henne?
Raskare flyga de fålor; –
Thetis, gudinnan, dig vinkar.

Snabbt nu ner ifrån vagnen i hennes armar
Springer förarn, och betslen fattar Cupido.
Och nu stadna de fålor,
Drick den kylande flod.

Uppför himmelens blå, i sakta vandring
Stiger den doftande natt; den följes af ljufva
kärleken. Hvilen och älsken!
Phoebus, den älskande, hvilar.

|11|

Klagan.

I hjertats djup der bor en bild
Från fordna, flydda dar, –
Ifrån en tid då, god och mild,
Min själ blott glädje bar. –
Men ock, den tiden flyktat bort, –
Om den var säll den var ock kort.

När nu från mitt beklämda bröst
En klagan höjer sig,
Som ängsligt söker efter tröst
På lifvets törnestig, –
Hvar finner den väl vänligt svar –
Om ej från flydda oskuldsdar?..

Den bild, som ännu finnes qvar
Från denna sälla tid
Den måste åter blifva klar
Och skänka mig min frid,
Som flutit bort på lifvets ström
Och nu för mig är blott en dröm.

18 23/VIII 55.

|12|

Längtan till hafvet.

Jag vill ut, jag vill ut i den vida verld
Ty här blir det så qvaft och så trångt,
Och midt uti all den villande flärd
Blir sinnet så ödsligt och vrångt.

Jag vill ut, jag vill ut, dit der stormarne gå,
der af frihet sväller hvart bröst,
Och der vill jag gunga på böljorna blå
Och låta dem hviska mig tröst.

Och sedan jag der på det stormande haf
Framlefvat i frihet min tid,
Så skall jag der finna min stilla graf –
Långt bort ifrån verldslifvets strid.

18 6/X 55.

|13|

Dryckes visa.

När ynglingar samlas vid doftande bål,
Att sjunga och skämta och dricka;
Så tömma de alla först skål uppå skål,
En hvar för sin älskade flicka.
Ja, lifvet må brusa, dess böljor må slå
Mot strängarne uti hans hjerta,
Han tänker på tärnan och hoppas uppåtillagt
Att hon snart skall läka hans smärta.

Längtan. (Efter Schiller)

(Allegorie).

1. Ack, om jag ur mörka dalen
Någon utgång kunde nå;
Lemna skulle mig då qvalen,
Sällhet blott mitt hjerta få.

2. Kullar evigt unga, gröna
Ser jag herrligt resa sig:
Flyga vill jag till de sköna.
Dit min längtan drager mig

|14|

3. Harmonier hör jag klinga –
Toner utaf himmelsk ro,
Och små Zaphirfägtar svinga
till mig dofter, som der bo.

4. Gyll’ne frukter ser jag glöda,
Lysande i dunkel prakt,
Och på blommor, sköna, röda,
Aldrig vinterns snö sig lagt.

5. O hur’ skönt måst det ju vara
Der vid solens milda sken,
Och Zephirer, som der fara
Huru lifva de ej sen.

6. Men omkring mig strömmen brusar,
Den betager mig allt hopp,
Och jag i förderfvet rusar,
Om jag vågar mig dit opp.

7. O, en farkost der väl finnes,
Men – den utan styrman är. –
Dock, dit in och målet hinner.
Kanske att den dig dock bär. –

8. Du bör tro, blott ej förfära
Ty de gudar ge ej pant; –
Blott ett under kan dig bära
Till det sköna underland.

|15|

Till ett ungt fruntimmer
på dess födelsedag.

(Mel: Neckens polska)

Våren ren så herrligt jorden målar
Och i dag är dess skönsta dag,
Goda Nanna, dig till möte strålar
Hvarje blick, deras hyllning tag.
Ja, så varma böner höjas nu för dig,
för att vända sorgen städse från din stig
Och på den endast rosor strö,
Hvars fägring aldrig, aldrig måtte dö.

Lifvet är ju intet utan vänner,
Måtte de aldrig svika dig,
Ty en verklig fröjd blott hjertat känner
Då till dem det kan sluta sig.
Tag då, goda Nanna, mot den lilla sång,
Som dig egnas ömt af vänner denna gång,
Och förstå att de önska dig
Allt godt som möjligt är på lifvets stig.

18 15/VI 55.

|16|

På min Farmors begrafningsdag.

Tröttad utaf ödets skiften,
Pröfvad till sitt hopp, sin tro,
Sänkes hon i stilla griften,
För att finna hvila, ro.
Gud som ensam mäktar gifva
Verklig sällhet, verklig frid,
O! låt anden frälsad blifva
Ifrån sorger, qval och strid.

Gjut, o Gud, i våra hjertan
Nu hugsvalelse och tröst,
Uti denna stund, då smärtan
Ren förkrossar våra bröst.
Låt oss, Herre, städs besinna
Att vi se hvarandra der.
Hvar vårt rätta hem vi finna,
Och der ingen sorg mer är.

18 22/III 55.

Benesvårtytt
18 23/6 57.tillagt senare

|10|

Höst visa.

När stormen i trädena susar
Och himmelen klädt sig i grått,
Och hafvet så oroligt brusar
Och jorden sin höstdrägt har fått, –
Då träda igen för mitt minne
De bilder från sommarens dar
Och upplifva åter mitt sinne, –
Ty sommarn så fridfull ju var.

När ungdomens drömmar förrunnit
I sorgernas svallande haf,
Och glädjen från själen försvunnit
Och funnit sin tidiga graf, –
Då tänk på de ljufliga stunder
Du njutit i lefnadens vår;
De bilder från sällhetens lunder,
De skola dock torka din tår.

18 11/X 55