4.11.1863 Om Norges skattesystem
Finsk text
Norjan verotuksesta
Norjan erottua Tanskasta sen verotus muuttui niin, että suurkäräjät päätti 1816, että aikaisemmin Tanskan aikana käytössä ollut maatilavero Landskatten maaseudulla ja kiinteistövero Stads- tai grundskatten kauppakaupungeissa eivät tulevaisuudessa enää olisi kiinteitä, jatkuvasti perittäviä valtion veroja, vaan riippuisivat siitä, minkä verran suurkäräjät milloinkin määräisivät kyseisen nimisinä veroja kannettavaksi valtion tarpeisiin maaseutu- ja kaupunkikiinteistöistä, ja tästä summasta määrättiin maakirjojen [...]oläslig/saknad text perusteella neljä viidesosaa perittäväksi valtakunnan maatiloilta ja viidesosa kaikista kauppakaupungeista, jotka puolestaan luokiteltiin asukasluvun ja elinkeinojen perusteella.
Kun 1816 laadittiin budjettia, johon sisällytettiin ensin kaikki välilliset verot, kuten tulli- ja kulutustulot, noin 650 000 specietaalaria, suurkäräjät määräsi [...]oläslig/saknad text lisäksi valtion menojen kattamiseen tulevaksi kolmivuotiskaudeksi maaseutu- ja kauppakaupunkiveron, suuruudeltaan noin 600 000 specietaalaria, siis 200 000 specietaalaria vuodessa, maksettavaksi edellä kuvatun normin mukaisen jaon perusteella. – Tämä välitön vero jatkui miltei sellaisenaan vuoteen 1821, minkä jälkeen sitä supistettiin vähitellen, koska välilliset verot lisääntyivät ja välittömien verojen tarve pieneni, joten lopulta vuonna 1833 budjettiin sisällytettiin kolmeksi vuodeksi vain 185 000 specietaalaria, mistä tavallinen maavero oli 150 000 ja kauppakaupunkivero 35 000 specietaalaria. Laadittaessa valtion budjettia 1836 olosuhteet olivat vielä suotuisammat sikäli, että silloin laadittu laskelma valtion odotettavissa olleista tuloista, nimittäin tullituloista (1 400 000 specietaalaria), valtion saatavien poistoista ja koroista (134 000 sp.), maaveroista ja kymmenyksistä (45 600 sp.), ministeriöiden ja oikeuslaitoksen tuloista (18 000 sp.), postitulojen ylijäämästä (16 500), sekalaisista tuloista (14 000), valtion pankkiosaketuloista (28 000), maksettavaksi määrätystä valtion käteissäästöstä (236 000), tavallisten maksujen rästeistä (66 000), kuntien palauttamista valtionkassasta maksetuista rikoskorvausmaksuista (50 000), Kongsbergin hopeakaivosten tuloista (54 700) ym., kaikista yhteensä kertyi 1 962 293 specietaalaria setelirahaa, mistä jäi 140 000 specietaalarin verran vajausta valtion arvioituihin menoihin verrattuna; nämä 140 000 specietaalaria taas – ja enemmänkin – voitiin odottaa saatavan tuloina maan paloviinamaksuista maaseudulta (22 000), samoista maksuista kauppakaupungeista (16 500), paloviinamaksun korottamisesta (41 500), rauta- ja kuparitehtaista (14 000), vesisahaverosta (4 800), perintöveroista (20 000) ja leimapaperimaksuista (105 000). Siksi suurkäräjät päätti 1836 olla enää määräämättä seuraavalle budjettikaudelle mitään yleistä maaseutu- ja kauppakaupunkiveroa, joka näin ollen poistui, valtion menojen kustantamisen kannalta tarpeettomana, eivätkä suurkäräjät ole sittemmin myöskään enää määränneet sitä uudestaan, luultavimmin koska suurkäräjien (maatilojen ja kiinteistöjen omistajista koostuva) enemmistö ei halua mitään tällaista välitöntä veroa. – Norjan ainoa maatiloihin kohdistuva välitön vero on ns. tievero, siis luullakseni tonteittain maatiloille niiden maaveron mukaan määrätty teiden ylläpitoon ja rakentamiseen tarkoitettu maksu. Kalliimmille tienrakennustyömaille, siltoihin jne. varataan budjetissa määrärahoja valtion varoista, mihin tavallisesti liittyy kyseisen kunnan tai kuntien velvollisuus maksaa itse suurempi tai pienempi osa työn kokonaiskustannuksista.
Lopuksi on pantava merkille, että Norjassa ei ole julkaistu erityistä lakia tai erillistä asetusta maaseutuveron kumoamisesta. Tätä valtiontaloudellisesti tärkeää suurkäräjien päätöstä perustellaan vuosien 1836–1837 suurkäräjien pöytäkirjoissa seuraavasti:
”Mitä näin ollen tulee maaseutu- ja kauppakaupunkiveroon, toimikunta on jo yllä, käsiteltäessä kysymystä tavallisten tulojen rästeistä, lausunut että jotta mainitut rästit, jotka ovat peräisin lähinnä näistä veroista, tulisivat lopulta maksetuiksi, olisi hyödyllistä kumota maaseutu- ja kauppakaupunkivero nykyisellä budjettikaudella kokonaan. Lisäksi se olisi muutenkin hyödyllistä. Toimikunta nimittäin uskoo, että kun maaseutualueiden kunnallishallinto järjestetään siitä säädetyn lain mukaisesti, täytyy kumota ne määräykset, joiden mukaan valtionkassa vastaa nyt ennakkomaksuina useiden maaseutualueiden kunnallismaksuista, ja sekä läänien että kirkkoherrakuntien on hankittava näiden menojen kattamiseen tarvitsemansa määrärahat itse ennakkopäätöksin ja ennakkoverotuksella, kuten toimitaan kauppakaupungeissa, mikä on määrätty myös maaseutupaikkakunnalle yhdessä yksittäisessä tapauksessa, nimittäin tielaitokselle tulevista maksuista, 28. heinäkuuta 1824 säädetyssä laissa, §:14. –.
Tätä (veron poistamista) vastaan tosin sotii se seikka, että jos maaseutu- ja kauppakaupunkivero on nykyisin valtakunnan ainoa yleinen välitön vero, jotta verokuormitus jakautuisi mahdollisimman tasaisesti kaikkein valtion kansalaisten kesken, olisi edullisinta [...]oläslig/saknad text säilyttää ainakin jokin välitön vero niiden välillisten verojen lisäksi, joilla meidän verotuksessamme on selvästi merkittävämpi osa, joten tästä syystä maaseutu- ja kauppakaupunkivero tulisi säilyttää. Mutta toimikunnan enemmistö kuitenkin katsoo, että edellä mainitut perusteet puhuvat vahvasti sen puolesta, ettei sitä (veroa) kuluvalla budjettikaudella peritä.
Huom. (Edellä mainitut perusteet, jotka lukija ensin luuli voivansa ohittaa toiselle sivulle merkityssä kohdassa, kuuluivat seuraavasti): ”Mutta kun tämä muutos (maan kunnallisia menoja koskevassa päätöksenteossa) on ohi, maaseutualueet saisivat kaksinkertaisen rahasumman kuntien menojen kattamiseen, nimittäin ensin sen, joka jaetaan (verotetaan) korvaukseksi siitä, mitä valtionkassasta on jaettu edellisvuonna, ja lisäksi sen, joka on ennakkoina tasattava (jaettava) näiden kulujen kattamiseen tulevana vuotena. Niinpä tätä toteutettaessa, minkä katsotaan voivan tapahtua vuoden 1838 aikana, olisi hyvä, jos alueet vapautettaisiin maaseutuveron taakasta, jota ilman valtionkassa voi ajoittain hyvinkin selviytyä, kun se samanaikaisesti kokoaa mainitut ennakkomaksut kunnilta, jakamatta sen sijaan uusia ennakkomaksuja, ja siis saa todellista tuloa.
Hyödyllisenä tietona pannaan merkille, että välillisten verojen epäselvän ja vaihtelevan luonteen vuoksi on suunniteltu, että Norjassa otettaisiin uudelleen käyttöön valtiolle maksettava perusvero tai maavero, minkä ansiosta voitaisiin vähentää tiettyjä – suurta kuluttavaa yleisöä rasittavia tuontitavaroiden tullimaksuja, joita peritään muun muassa välttämättömyystavaroista kuten viljasta, jauhoista, voista, juustosta, lihasta, sokerista, kahvista jne., joita Norjaan tuodaan ja joita, mitä vastakauppaan tulee, kotimaisen tuotannon riittämättömyyden vuoksi on vuosittain tuotava erittäin huomattavia määriä, kolme miljoonan specietaalarin arvosta. – Mutta niin kauan kuin suurkäräjien enemmistö koostuu, kuten nykyisin voimassa olevan [...]oläslig/saknad text edustusjärjestelmän mukaan, maatilojen omistajista (talollisista, viljelijöistä), näyttää epätodennäköiseltä, että kyseinen yhteiskuntaluokka myöntyisi sitä kaksin verroin rasittavaan muutokseen, sillä maaveron käyttöönotto toisi tullessaan: 1) välittömän veron maanviljelylle, 2) maanviljelys- ja navettatuotteiden tuontitullin laskun; tämä tulli pitää nykyisin yllä näiden kotimaisten tuotteiden korkeita hintoja, mikä hyödyttää yksinomaan norjalaisia tuottajia.
Niin kauan kuin Norja nauttii rauhasta ja sen ulkomaankauppa jatkuu häiriytymättömänä, voi nykyinen verotus vielä kannattaa – maan suurtilallisten suureksi hyödyksi, mutta järjestelmän kestämättömyys kävisi pian ja selvästi ilmi, jos pantaisiin toimeen saarto tai tapahtuisi muuta maan ulkomaankauppaan haitallisesti vaikuttavaa.
Näin ollen tässä asiassa on arveluttavaa ottaa Norjaa esikuvaksi, mikäli olisi kyse jostakin muusta tai enemmästä kuin pelkästä kohtuullistamisesta, verotaakan osittaisesta pienentämisestä Suomessa.
Paloviinanpoltto- ja mallasvero (molemmat maasta riippumattomia) tuottavat Norjassa merkittäviä summia.
Original (transkription)
|1|
Om Norges skattesystem.
Efter Norges frånskiljande från Danmark,
undergick dess skatteväsende en förändring, i det
Storthinget 1816 bestämde att den förut, under
danska tiden, existerande Landskatten af jordegen-
domar på landet och Stads- eller grundskatten
af fastigheter afstruket i Köpstäderna för framtiden
icke skulle utgöra en oföränderlig, constant på-
laga till Statentillagt, men komme att bero på storleken af, den
summa, hvarje Storthing under sagde rubrik
utanordnade till uppbördstruket Statens behof, att uppbärastillagt af fastigheter på landet
och i städerna, hvilken summa efter jordeboks-
(struketmatrikeln[...]oläslig/saknad text )struket fördelades med fyra femtedelar
på rikets jordlägenheter efter jordeboksmatrikelntillagtstruket och med en femtedel på
samtliga köpstäder, klassifierade efter folkmängd
och näring.
Vid budjettens uppgörande 1816, hvari först alla indirekta skatter ingingo, ochtillagt [...]oläslig/saknad text
deribland tull- och
consumtions intraderne beräknades, till omkr.omkring 650 000 specie,
|2|
fastställde Storthinget, [...]oläslig/saknad text såsom fyllnad tilltillagt statsutgifter-
nas betäckande under det kommande triennium, Land-
och köpstadskatten till omkr.omkring 600 000 Species, således 200 000
om året, att utredas efter fördelning enligt förenämnda
norm. – Denna direkta skatt fortfor, nästan
utan förändring, till 1821; men blef från denna tid,
i anseende till de indirekta skatternas successiva
tillvext och deraf härrörande mindre behof af direkta
skatter, småningom nedsatt, så att den till slut, år
1833, ingick i budgetten med blott 185 000 Species
för triennium, deraf vanlig Landskatt 150 000 och
Köpstadskatt 35 000 Species. Vid statsförslagets upp-
görande år 1836 ställde sig förhållandet ännu gun-
stligare, [...]oläslig/saknad text i det den då uppgjordatillagt
beräkning af statens praesumtiva inkomster, nemligentillagt: af tull-inteckter
(1 400 000 Species), afdrag och ränta af Statsfordringar (134 000 SpSpecies)
jordeboksafgifter och tionden (45 600 Sp.Species), Departements och rätts-
sportlar (18 000 Sp.), postintradernas öfverskott (16 500), diverse in-
komster (14 000), inkomst af statens Bankaktier (28 000), af Statens
kontanta behållning utanordnade (236 000), restantier af ordinära
|3|
intrader (66 000), refusion från kommunerne för de af Stats-
Kassan förskjutne Delinqvent utgifter (50 000)tillagt, inkomst af Kongs-
bergs silfvergrufvor (54 700) m. m. utgörande tillsamman
1 962 293 Species sedelmynt, så när som på 140 000 Species
motsvarade statens beräknade utgifter; dessa
140 000 Species åter – och mera ändå – kunde påräknas
som inkomst af bränvinsafgiften på landet (22 000), dito
i köpstäderna (16 500), förökning i bränvinsafgiften
(41 500), afgift af jern och kopparverk (14 000), vattensåg-
skatt (4 800), afgift af arf (20 000), chartasigillata
afgift (105 000). 1836 års Storthing beslöt derföre
att för följande budgettermintillagt icke mera påbjuda någon allmän Land-
och Köpstadsskatt, hvilken sålunda bortföll,
såsom obehöflig till statsutgifternas bestridande,
och har sedermera icke heller blifvit ånyo af
Storthinget påbjuden, förmodlförmodligen af den plausibla
orsak, att Storthingets (af jordlägenhets och fattig-
hets innehafvare bestående) majoritet icke önskar
någon sådan direkte skatt. – Den enda på
|4|
jordlägenheterna i Norge hvilande direkta
skatt är den s. k. vägskatten, d. v. s. en tomts-
vis tror jag – på jordlägenheterna efter deras
”matrikel-skyld” repartiserad afgift till vägars
underhåll och byggnad. Till dyrare väga-anläggning,
broar m. m. beviljas i budgetten anslag af Stats-
medlen, vanligtvis i förbindelsetillagt med vederbörande kommuns eller kom-
muners förpligtelse att förskjuta en större eller
mindre del af den hela till arbetet erforderliga
summan.
Slutligen bemärkes, att något specielt lagbud
eller skild[...]oläslig/saknad text Förordning om Landskattens
upphäfvande icke utkommit i Norge. Detta
heterstruket statsekonomiskt vigtiga Storthings beslut moti-
veras i 1836struket 1836–1837tillagt års Storthingsförhandlingar sålunda:
”Hvad sålunda angår Land- och Köpstads-
skatten, har Komiten redan ofvanföre, vid behand-
ling af frågan om restantierne af ordinära intra-
der, yttrat, att detstruket, för att bemälde restantier,
hvilka väsentligast härröra från dessa skatter,
ändtligen måttetillagt
skullestruket kunna blifva inbetalte, det vore nyttigt
om” Land- och Kjöbstaedskatten alldeles upp-
häfdes i innevarande Budget-termin. Dessutom
|5|
vore det äfven i andra afseenden nyttigt.
Komitén förmenar nemligen, att när landt-
distrikternas kommunalväsende blir ordnadt
öfverensstämmande med derom fattade Lag-
beslut, böra de bestämmelser, enligt hvilka
Statskassan nu står i förskott för flere af
landsdistrikternas kommunala utgifter, upp-
häfvas, och såväl Amts-(Läne) som Prästegells-
kommunerna sjelfva genom förutgående
bestämning och förskottsvis uttaxering sjelfstruket förskaffa sigtillagt de
summor, som till bestridande af dessa utgifter
erfordras, på samma sätt som fallet är i köp-
städerna, och som äfven för landsorten i ett
enda falla, neml.nämligen beträffande utgifterna till
vägväsendet, är föreskrifvet i Lagen af 28 Juli
1824 §:14. – – – – – – –
– – – –.
Visserligen frambjuder sig häremot
(Skattens afskaffande) den betänkligheten, att [...]oläslig/saknad text
|6|
såvida Land- och Köpstadskatten är den enda
allmänna direkta skatt, man nuförtiden har
i riket har, och förstruket det äfventillagt till skattebördornas möjli-
gast jemna fördelning på samtlige statsborgare
detstruket torde vara mest gagneligt att [...]oläslig/saknad text
bibehålla åtminstonetillagt någon direkte skatt jemte de indi-
rekta, hvilka i vårt beskattningsväsende utgöra
den vida betydligare delen, så borde af denna
orsak Land- och Köpstads-skatten bibehållas.
Men komiténs pluralitet menar dock, att
de företstruketnämnde grunderna öfvervägande tala
för att den (Skatten) icke påbjudes i innevarande
Budgett-termin.
NBNota Bene (. De förenämnde grunderna, som ref.referenten först trodde
kunna förbigås på dettillagt å andra sidan betecknade ställe,
lydde som följer): ”Men när denna förändring
(beträffande utgörandet af Landets kommunala utgifter)
förgår, skulle landtdistrikterna få ett dubbelt
belopp att utreda i kommune-utgifter, nemligen
först det som repartiseras (uttaxeras) till ersättande
af hvad statskassan förskjutit under det föregå-
ende
|7|
året, och dernäst det som förskottsvis måste
fördelas (repartiseras) till dessa utgifters bestridande
under det kommande. Medan detta verställes,
hvilket anses kunna ske i loppet af år 1838,
vore det derföre väl, om Distrikterna varastruket
fritoges för bördan af Landskatten, hvilken
Statskassan då också så mycket mera
kan undvara, som den på samma tid indrifver
dess nämnde förskott till kommunerna, utan att
i stället göra nya förskott, och således deri-
genom erhåller en verkelig inkomst.
Upplysningsvis bemärkes, att man,
i anseende till de indirekta skatternas obestäm-
da och fluktuerande beskaffenhet, varit
betänkt på att i Norge återinföra grundskatt
eller jordeboks-ränta till Staten, hvarigenom
det blefve möjligt att nedsätta vissa – för den
stora konsumerande allmänheten betungande
tullsatser på import-artiklar, deribland förnö-
denhets varor, såsom: spanmål, mjöl, smör, ost,
kött, socker, kaffe m. m. hvaraf till Norge
införes och, hvad motvaror angår, i anseende till
|8|
otillräcklig inhemsk produktion måste årligen in-
föras högst betydliga qvantiteter, uppgående i värde
till tre millioner Specier. – Men sålänge Stor-
thingets majoritet, såsom fallet ärtillagt enligt nu gällande
[...]oläslig/saknad text representations-tillagtsystem, består af jordlägenhets
innehafvare (Gårdbrukare, Bönder), tyckes föga utsigt
vara förhanden, att nämnde samhällsklass skulle
bifalla till en för densamma i dubbelt afseende be-
tungande förändring; ty införandet af en jordeboks-
ränta skulle medföra: 1o, en direkt pålaga på jord-
bruket, 2o, en nedsättning af import-tullen på
jordbruks och ladugårds produkter, hvilken tull
för närvarande bidrar till samma slags inhemska
produkters hållande i högre pris, till fördel endasttillagt för de
norskatillagt producenterne. –
Så länge Norge njuter fred och dess handel med
utlandet går sin ostörda gång, kan närvarande Skatte-
metod ännu bära sig – till mycken fromma för lan-
dets jorddrottar; men systemets, ohållbarhet skulle snart
och tydligt [...]oläslig/saknad text framträda i händelse af en
blokad eller andra på landetstillagt utrikes handelsrörelse men-
ligt inverkande omständigheter.
Det har således sina betänkligheter att i före-
varande afseende taga Norge till föredöme, såvida
fråga vore om något annat eller mera, än en blott
moderation, en partiel minskning af jordens skatte-
börda i Finland.
Bränvinsbrännings- och malt-skatten (begge oberoende af jorden)
inbringa i Norge betydliga summor.
Om Norges skattesystem.
Efter Norges frånskiljande från Danmark, undergick dess skatteväsende en förändring, i det Storthinget 1816 bestämde att den förut, under danska tiden, existerande Landskatten af jordegendomar på landet och Stads- eller grundskatten af fastigheter i Köpstäderna för framtiden icke skulle utgöra en oföränderlig, constant pålaga till Staten, men komme att bero på storleken af, den summa, hvarje Storthing under sagde rubrik utanordnade till Statens behof, att uppbäras af fastigheter på landet och i städerna, hvilken summa efter jordeboksmatrikeln[...]oläslig/saknad text fördelades med fyra femtedelar på rikets jordlägenheter och med en femtedel på samtliga köpstäder, klassifierade efter folkmängd och näring.
Vid budjettens uppgörande 1816, hvari först alla indirekta skatter ingingo, och deribland tull- och consumtions intraderne beräknades, till omkr.omkring 650 000 specie,|2| fastställde Storthinget, [...]oläslig/saknad text såsom fyllnad till statsutgifternas betäckande under det kommande triennium, Land-och köpstadskatten till omkr.omkring 600 000 Species, således 200 000 om året, att utredas efter fördelning enligt förenämnda norm. – Denna direkta skatt fortfor, nästan utan förändring, till 1821; men blef från denna tid, i anseende till de indirekta skatternas successiva tillvext och deraf härrörande mindre behof af direkta skatter, småningom nedsatt, så att den till slut, år 1833, ingick i budgetten med blott 185 000 Species för triennium, deraf vanlig Landskatt 150 000 och Köpstadskatt 35 000 Species. Vid statsförslagets uppgörande år 1836 ställde sig förhållandet ännu gunstligare, i det den då uppgjorda beräkning af statens praesumtiva inkomster, nemligen: af tull-inteckter (1 400 000 Species), afdrag och ränta af Statsfordringar (134 000 SpSpecies) jordeboksafgifter och tionden (45 600 Sp.Species), Departements och rättssportlar (18 000 Sp.), postintradernas öfverskott (16 500), diverse inkomster (14 000), inkomst af statens Bankaktier (28 000), af Statens kontanta behållning utanordnade (236 000), restantier af ordinära|3| intrader (66 000), refusion från kommunerne för de af StatsKassan förskjutne Delinqvent utgifter (50 000), inkomst af Kongsbergs silfvergrufvor (54 700) m. m. utgörande tillsamman 1 962 293 Species sedelmynt, så när som på 140 000 Species motsvarade statens beräknade utgifter; dessa 140 000 Species åter – och mera ändå – kunde påräknas som inkomst af bränvinsafgiften på landet (22 000), dito i köpstäderna (16 500), förökning i bränvinsafgiften (41 500), afgift af jern och kopparverk (14 000), vattensågskatt (4 800), afgift af arf (20 000), chartasigillata afgift (105 000). 1836 års Storthing beslöt derföre att för följande budgettermin icke mera påbjuda någon allmän Land-och Köpstadsskatt, hvilken sålunda bortföll, såsom obehöflig till statsutgifternas bestridande, och har sedermera icke heller blifvit ånyo af Storthinget påbjuden, förmodlförmodligen af den plausibla orsak, att Storthingets (af jordlägenhets och fattighets innehafvare bestående) majoritet icke önskar någon sådan direkte skatt. – Den enda på|4| jordlägenheterna i Norge hvilande direkta skatt är den s. k. vägskatten, d. v. s. en tomtsvis tror jag – på jordlägenheterna efter deras ”matrikel-skyld” repartiserad afgift till vägars underhåll och byggnad. Till dyrare väga-anläggning, broar m. m. beviljas i budgetten anslag af Statsmedlen, vanligtvis i förbindelse med vederbörande kommuns eller kommuners förpligtelse att förskjuta en större eller mindre del af den hela till arbetet erforderliga summan.
Slutligen bemärkes, att något specielt lagbud eller skild Förordning om Landskattens upphäfvande icke utkommit i Norge. Detta statsekonomiskt vigtiga Storthings beslut motiveras i 1836–1837 års Storthingsförhandlingar sålunda:
”Hvad sålunda angår Land- och Köpstadsskatten, har Komiten redan ofvanföre, vid behandling af frågan om restantierne af ordinära intrader, yttrat, att, för att bemälde restantier, hvilka väsentligast härröra från dessa skatter, ändtligen måtte kunna blifva inbetalte, det vore nyttigt om” Land- och Kjöbstaedskatten alldeles upphäfdes i innevarande Budget-termin. Dessutom|5| vore det äfven i andra afseenden nyttigt. Komitén förmenar nemligen, att när landtdistrikternas kommunalväsende blir ordnadt öfverensstämmande med derom fattade Lagbeslut, böra de bestämmelser, enligt hvilka Statskassan nu står i förskott för flere af landsdistrikternas kommunala utgifter, upphäfvas, och såväl Amts-(Läne) som Prästegellskommunerna sjelfva genom förutgående bestämning och förskottsvis uttaxering förskaffa sig de summor, som till bestridande af dessa utgifter erfordras, på samma sätt som fallet är i köpstäderna, och som äfven för landsorten i ett enda falla, neml.nämligen beträffande utgifterna till vägväsendet, är föreskrifvet i Lagen af 28 Juli 1824 §:14. – – – – – – – – – – –.
Visserligen frambjuder sig häremot (Skattens afskaffande) den betänkligheten, att |6| såvida Land- och Köpstadskatten är den enda allmänna direkta skatt, man nuförtiden har i riket har, och det äfven till skattebördornas möjligast jemna fördelning på samtlige statsborgare torde vara mest gagneligt att [...]oläslig/saknad text bibehålla åtminstone någon direkte skatt jemte de indirekta, hvilka i vårt beskattningsväsende utgöra den vida betydligare delen, så borde af denna orsak Land- och Köpstads-skatten bibehållas. Men komiténs pluralitet menar dock, att de förenämnde grunderna öfvervägande tala för att den (Skatten) icke påbjudes i innevarande Budgett-termin.
NBNota Bene (. De förenämnde grunderna, som ref.referenten först trodde kunna förbigås på det å andra sidan betecknade ställe, lydde som följer): ”Men när denna förändring (beträffande utgörandet af Landets kommunala utgifter) förgår, skulle landtdistrikterna få ett dubbelt belopp att utreda i kommune-utgifter, nemligen först det som repartiseras (uttaxeras) till ersättande af hvad statskassan förskjutit under det föregående|7| året, och dernäst det som förskottsvis måste fördelas (repartiseras) till dessa utgifters bestridande under det kommande. Medan detta verktillagt av utgivarenställes, hvilket anses kunna ske i loppet af år 1838, vore det derföre väl, om Distrikterna fritoges för bördan af Landskatten, hvilken Statskassan då också så mycket mera kan undvara, som den på samma tid indrifver dess nämnde förskott till kommunerna, utan att i stället göra nya förskott, och således derigenom erhåller en verkelig inkomst.
Upplysningsvis bemärkes, att man, i anseende till de indirekta skatternas obestämda och fluktuerande beskaffenhet, varit betänkt på att i Norge återinföra grundskatt eller jordeboks-ränta till Staten, hvarigenom det blefve möjligt att nedsätta vissa – för den stora konsumerande allmänheten betungande tullsatser på import-artiklar, deribland förnödenhets varor, såsom: spanmål, mjöl, smör, ost, kött, socker, kaffe m. m. hvaraf till Norge införes och, hvad motvaror angår, i anseende till|8| otillräcklig inhemsk produktion måste årligen införas högst betydliga qvantiteter, uppgående i värde till tre millioner Specier. – Men sålänge Storthingets majoritet, såsom fallet är enligt nu gällande [...]oläslig/saknad text representations-system, består af jordlägenhets innehafvare (Gårdbrukare, Bönder), tyckes föga utsigt vara förhanden, att nämnde samhällsklass skulle bifalla till en för densamma i dubbelt afseende betungande förändring; ty införandet af en jordeboksränta skulle medföra: 1o, en direkt pålaga på jordbruket, 2o, en nedsättning af import-tullen på jordbruks och ladugårds produkter, hvilken tull för närvarande bidrar till samma slags inhemska produkters hållande i högre pris, till fördel endast för de norska producenterne. –
Så länge Norge njuter fred och dess handel med utlandet går sin ostörda gång, kan närvarande Skattemetod ännu bära sig – till mycken fromma för landets jorddrottar; men systemets, ohållbarhet skulle snart och tydligt framträda i händelse af en blokad eller andra på landets utrikes handelsrörelse menligt inverkande omständigheter.
Det har således sina betänkligheter att i förevarande afseende taga Norge till föredöme, såvida fråga vore om något annat eller mera, än en blott moderation, en partiel minskning af jordens skattebörda i Finland.
Bränvinsbrännings- och malt-skatten (begge oberoende af jorden) inbringa i Norge betydliga summor.