1856 Afskedsord vid Skandinaviska Studentmötets slut. Afsjungna i Upsala 1856
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
Afskedsord
Afskedsord
vid
Skandinaviska Studentmötets slut,
Afsjungna i Upsala 1856.
Hur’ nära till hvarandra välkommen och farvältillagt
Till afsked re’n vi trycka edra händer.
Och fröjd och smärta blandas i hvarje ynglings själ,tillagt
Som dag och sommarnatt vid våra stränder.
Den sköna festen slutas, minuten flyr sin kos:
Är denna stundens tjusning som doftet af en ros,tillagt
Hvars bild ej mer i tiden återvänder?
O nej! när bladen vissna, då mognar dock det frötillagt
Som gömmas må i jordens hulda sköte.
Vårt mod skall icke svigta, vårt hopp skall icke dö; –tillagt
Förgäfves då vi bittra tårar gjöte.
Det första är förgånget, det andra återstår:
Att visa hvad en skara af ynglingar förmår,
Som invid fädrens grafvar stämde möte.
I kära fränder, gömmen de oförställda ord,
Att dem i hemmets tysta frid begrunda:
Om stormens ande nalkas att pröfva nyfödd Nord,tillagt
Om mörka dagar, hårda strider stunda,
Då skall i nödens timma treenigt fosterland
Med tacksamhet välsigna det starka brödraband,tillagt
Som höll – när våldet trodde annorlunda.
Så långt som vågen rullar, så vidt som solen far,tillagt
Vårt namn skall äradt gå kring hela verlden,tillagt
Och Norden upprätt stånda, som i de fordna dar,tillagt
så länge trogna söner föra svärden.
Farväl, vi måste skiljas, – men återses en gång,
I lifvet eller döden. – Förklinga sista sång!
Må Herren Gud beskydda återfärden!
Sander
Afskedsord vid Skandinaviska Studentmötets slut, Afsjungna i Upsala 1856.
Hur’ nära till hvarandra välkommen och farväl
Till afsked re’n vi trycka edra händer.
Och fröjd och smärta blandas i hvarje ynglings själ,
Som dag och sommarnatt vid våra stränder.
Den sköna festen slutas, minuten flyr sin kos:
Är denna stundens tjusning som doftet af en ros,
Hvars bild ej mer i tiden återvänder?
O nej! när bladen vissna, då mognar dock det frö
|2|Som gömmas må i jordens hulda sköte.
Vårt mod skall icke svigta, vårt hopp skall icke dö; –
Förgäfves då vi bittra tårar gjöte.
Det första är förgånget, det andra återstår:
Att visa hvad en skara af ynglingar förmår,
Som invid fädrens grafvar stämde möte.
I kära fränder, gömmen de oförställda ord,
Att dem i hemmets tysta frid begrunda:
Om stormens ande nalkas att pröfva nyfödd Nord,
Om mörka dagar, hårda strider stunda,
Då skall i nödens timma treenigt fosterland
Med tacksamhet välsigna det starka brödraband,
Som höll – när våldet trodde annorlunda.
Så långt som vågen rullar, så vidt som solen far,
Vårt namn skall äradt gå kring hela verlden,
Och Norden upprätt stånda, som i de fordna dar,
så länge trogna söner föra svärden.
Farväl, vi måste skiljas, – men återses en gång,
I lifvet eller döden. – Förklinga sista sång!
Må Herren Gud beskydda återfärden!
Sander