vårterminen 1857 Anteckningar gjorda under Professor Snellmans föreläsningar i Rättsläran

Svensk text

|1|

Anteckningar gjorda under Professor Snellmans föreläsningar i Rättsläran vårtermin år 1857.

|2|

Den förnuftiga viljan är det Rätta, men då viljan alltid är handling, kunna vi säga: den förnuftiga handlingen är det Rätta.

Härifrån en analytisk betraktelse af viljans mometer.

Viljan måste, såvida den är förnuftig i sig innebära ett förnuftigt vetande. Viljan, såsom vetande, kalla vi , till skillnad från sjelfva handlingen. Denna skillnad existerar dock icke i tiden. Ty noga taget finnes intet beslut utan handling, ty uppsåtet är i sådant fall blott en inbillningens föreställning om handlingen, ej egentligt beslut. Beslutet isoleradt från handlingen är ett blott moment i viljan, neml.nämligen , förmågan att i bestämning utgå, (liberum arbitrium) eller viljans andra moment

Det första momentet i viljan, är viljan|2| såsom . Viljan är här den vexlande känslan af lust och olust, och som sådan drift. – Viljans begrepp på , – det 2^dra momentets i viljan, – ståndpunkt är dess fordran på frihet och som bestämning , upphöjdt till en allmän föreställning. – Den tredje ståndpunkten i viljans utveckling är . Viljan är här förnuftigt sjelfmedvetande, viljans idé, – som är det Rättas begrepp.

Rättslärans föremål är att framställa det förnuftiga sammanhanget i handlingar.

Den är läran om det Rätta såsom personlighetens rätt, den fria viljans begrepp. – är menniskan genom att handla förnuftigt, och bör som sådan skiljas ifrån subject och individ. På sjelftillagt av utgivarenkänslans ståndpunkt är menniskan , på god tyckets och på den förnuftiga viljans .

|3|

Abstrakta rättsläran indelas i:

A. , som sönderfaller i 3 momenter:

I. , – hvarje menniskas rätt att förverkliga det rätta, att vara person. Men menniskan är enheten af kropp och själ, hon står genom sin kropp i förhållande till det yttre rättslösa; härigenom sker öfvergången till.

II. , som består deri att personen äfven till sin kropp är berättigad framför det rättslösa yttre, – och

III. , – personens rätt att genom arbete förverkliga sin makt öfver det rättslösa yttre.

Personens berättigande till det yttre objectiveras i:

B. , som innefattar 3 momenter, nemlnämligen:

II. .

III.

|4|

Den omedelbara äganderättens momenter äro.

1) , besittningstagande

2) , begagnandet

3) , föryttring

Occupationen innefattar:

a) , – ett mindre väsendtligt, egentligen blott formelt, moment.

b). – är att personen ger det rättslösa tinget en form. Genom formationen erkännes viljans närvaro i tinget, och tinget är egendom derigenom att viljan utgått i saken.

c) . Genom formationen ger personen åt saken pregeln af att vara dess egendom, och då är saken betecknad. –

Usus fructus, brukandet, är att sakens bestämmelse göres verklig (– deri innehålles äfven öfvergången från föregående –). Man skiljer här mellan

a) (oväsendtligt)

3) (mindre väsendtligt)

Värdet är sakens relativa motsvarighet|5| emot sin bestämmelse. Genom att skilja värdet från tinget möjliggöres föryttring. –

Abalienatio, föryttring, är ej blott relictio, d. v. s. att personens vilja lemnar tinget, utan hufvudsakligen egendoms öfverlåtande mot egendom, hvarigenom personens äganderätt göres erkänd af andra. – Detta bildar öfvergången till

Aftalet, (modus derivativus adqvirendi), hvilket är den akt, hvarigenom tvenne personers vilja, såsom gemensam, gör saken till egendom. – Till aftalet hör således att tvenne personers vilja uttalas och är öfverensstämmande, och aftalet angår ett rättslöst ting.

Det indelas i:

3) .

Till gåfvo aftalet hör:

a) , – då egaren föryttrar både besittningen och brukandet af en sak.

|6|

b) , då föryttringen gäller blott brukandet.

c) , hvari äfven emottagaren ikläder sig en förbindelse, bildar öfvergången till

Anmärkning Gåfvo aftalet räknades i Rom.Romerska rätten ej till contrakt. (I gåfva och depositum är stipulation ensidig, i lånet ömsesidig.)

Bytes Aftalet, som innefattar

a) – hvardera kontrahenten bestämmer sakens värde.

b) , då kontrahenterne gemensamt bestämma brukandets värde.

c) är öfverenskommelse om värdet af produkten af den enes arbete för en viss tid.

Anmärkning Egentligen skiljes först i bytesaftalet värdet från saken. –

(Hegels uppfattning af arbetslegan är oriktig, emedan arbetslegan ej gäller det absolut fria hos personen, förmögenheterna, utan produkten af hans arbete). –

Bolags kontraktet, som främst förverkligar definitionen på aftal, är en yttring af tvenne personers gemensamma vilja, hvarigenom saken göres till gemensam egendom. Utgör grunden till familje- och communalegendom äfvensom till associationer, och|7| hör så mycket mer till den abstrakta rättsläran. – (Flera personer, gemensamt framstående såsom ägande, utgöra hvad man kallar ).

Enligt Romersk rätt skiljer man i Bolaget emellan , enskildt godtyckligt ingånget aftal och bolag, och , historiskt ingånget –. Univ.Universitas förutsätter dock icke ett på en gång ingånget, utan ett småningom utbildadt, aftal.

Bolags-kontraktet gäller ej blott sak och egendoms förvärfvande, utan kan äfven hafva andra mål.

De så kallade Pacta accessorialat. biavtal innebära redan upplösningen af aftalet.

Aftalets upplösning betingas af dess öppenhet för tydning. Den i aftalet uttryckta gemensamma viljan måste nemligen tydas, för att förverkligas; men då det är personen, som tyder, så kan hon lika väl sätta sin egen vilja i stället för den gemensamma. Denna tydning är emellertid icke|8| blott möjlig, utan den är begreppsenlig, emedan aftalet måste få en bestämd betydelse. Emedan det är tillfälligt om tydningen träffar det rätta eller orätta, så förorsakar den aftalets upplösning, och detta bildar öfvergången till den abstrakta rättsläras 3 afdelning, nemligen:

C. Läran om Rätt och Orätt.

Det orätta är således detta, att på den abstrakta rättslärans ståndpunkt allting är blott menadt, det rätta blott är ett ”böra vara”. Ur det sagda framgår således att personens rätt är det orätta. Detta sönderfaller i 3 momenter:

I. Omedelbart orätt eller civilt orätt, d. v. s. personens vilja i strid med en annan persons, under erkännande af det rätta såsom norm. (Hgl: das Wollen ist das Unrechtty. viljan är det orätta).

II. är det att personen vill det blott skenbart rätta. När det rätta är det som personen som sådant kan göra gällande|9| uppstår bedrägeri. Här kan ännu afses från afsigten. (Se Elem.Elementär kurs Ssidan 36. Förkl. och anm.Förklaringar och anmärkningar)

III. är den högsta spetsen af personlighetens rätt. Personens vilja upphäfver i brottet sin objektiva frihet. Brottet är som sådant tvång i stället för frihet, våld i st.stället för rätt. Derföre måste den brottsliges vilja genom tvånget negeras. Personens rätt i denna ytterlighet är att tvånget upphäfves genom våld. Härpå grundar sig straffrätten, på denna ståndpunkt hämden.

Hos hedningarne fanns ej begreppet om personens rätt. I Romerska lagen fattades den liktydig med medborgarerätt. Uti den funnos tre status: libertas, civitas och familialat. frihet, medborgarskap, egendom; de nödvändiga vilkoren för borgarerätt. Först genom Christendomen infördes begreppet om personens rätt, men gjordes först med lifegenskapens upphörande fullkomligt gällande i de Christna staterna.|10| handlingen en karakter, och då uppkommer

III – .

Blott hvad som legat i subjektets föreställning utgör föresatsen. Men följden uttalar hvad som finnes i föresatsen, – är således tillräknelig, och hade dertillagt av utgivarenföre bordt kunna förutses. Nu kan dock subjektet icke öfverse allt det närvarande, än mindre förutse det tillkommande, och följden är ju öppen för en oändlig serie af bestämningar, – borde ju således icke tillräknas.

Grunden till denna dualism ligger i föresatsen. Hvad subjektet vet och vill är i föresatsen en tillfällig föreställning, är en ur den produktiva inbillningskraften förmedlad tillfällig bild. Föresatsen blir alltså något tillfälligt upptaget, vållandet något tillfälligt uteslutet, och är således möjlighet lemnad för en oändlig serie af bestämningar. Men dessa erkänner ej subjektet, utan sammanfattar endast de väsendtliga bestämningarne under en allmän karakter och uttalar denna i afsigten som sålunda underkastas imputation. (Detta upphäfver dock icke imputationens föregående bestämningar.) Vi se således att föresatsen är en inbillningens bestämning, afsigten reflexionens.|11| Till denna öfvergång föres viljan genom att erkänna föresatsen tillfällig. .

Historisk öfverblick.

delar handlingarne i frivilliga och ofrivilliga. Dess sednare i: a.) handlingar af tvång (το βιαιον), b) – genom misstag, c) – af passion eller af galenskap. – Naturtvång och våld upphäfva friheten; – handlingar af okunnighet icke. Handlingar af passion och i rus tillhöra samma kategori. Handl.Handlingar i galenskap äro af så många slag, att imputationen der ej kan bestämmas. –

Djur och barn kunna väl handla frivilligt, men utan föresats. – Djuren kan blott reproduktiv inbillningskraft tillerkännas.

Föresatsen anser han vara förenad med rådslående och utförande. Emedan rådslåendet innebär, att subjektet kunde göra något annat, rådslå vi blott öfver det som ej alltid förhåller sig lika, således icke öfver det som beror af naturnödvändighet och tillfällighet, utan blott af menskligt afgörande. Vi rådslå vidare ej öfver ändamålet, utan öfver medlen för att sluteligen finna en causa primalat. ändamål. Häraf synes att Arist: skiljer mellan föresats och ändamål jemte afsigten. Detta innebär således föresatsen|12| såsom förnuftig grund för afsigten. Rådslående och val är hvad subjektet vet och vill. – Skillnaden emellan våda och vållande grundar sig på att början till orsaken är antingen inom eller utom subjektet. Afsigten är det första motivet eller ändamålet, slutändamålet kallar han τοτελος’. Afsigten är då handlingens subsumtion under något allmänt. –

Frågan om imputationens bestämningar uppstår först med afseende på det i samhället förbjudna. Dess allmänna bestämningar äro

a) . b) c) . Härrör skada af misstag, är det antingen casus ell.eller culpa; det förra om följden är oförmodad, det sednare om den var förmodad, men utan ondt uppsåt. Härrör handlingen af passion, således af insigt utan öfverläggning, är den . Handling med ondt uppsåt har af sednare Rättslärare kallats .

I Romersk civil-lag skiljes emellan dessa tre första, men brottet är antingen dolus eller de andra.

Culpa	⎰	lata, non intelligere quod omnes intelliguntlat. grov vårdslöshet, att inte förstå vad som är förståeligt för alla
	⎱	levès, defectus notitionis, quae specifica notitione nititurlat. enkel vårdslöshet, felaktig uppmärksamhet, som betyder bristande uppmärksamhet

Sednare tiders rättslärde antaga följande gradationer i imputationen:

, allmänt det tillfälliga, som ej tillhör före|13|satsen. Är dock tillräkneligt, ehuru i mindre grad. , gerning af bristande insigt. Detta är ett erkännande att vådan bör upptagas i vållandet. Definitionen gällde redan före Kant.

Hos Kant och Fichte fanns ej någon speciel undersökning af imputationen. – Hos Fichte finnas de första spåren af en öfvergång från Rätts- till Sedeläran. ”Ty Rättsbudens uppfyllande förutsätter moraliteten”. Äfven de följande filosoferne blefvo vid Wolfianernes uppfattning, som åter stödde sig på, Engelsmännen. Men vållandet till förlust af egendom är ej blott följden af bristande insigt, utan äfven af vårdslöshet, är således ej af uppsåt. Derföre är en definition, som fäster sig endast vid insigten, otillräcklig, än mera i fråga om brott af vållande. –

: Culpa är Subjektets lagstridiga bestämning till underlåtande eller öfverträdande af ett rättsbud, hvaraf rättskränkning blir en naturlig följd; d. v. s. vissa handlingar äro i några länder genom polislagar förbudna, för att förekomma skada. Öfverträdes en sådan och olycka händer, uppstår vållande.

(Denna definition är dock för trång. Handlingen – neml.nämligen den omedelbara – bör dervid af lagen alltid vara förutsedd, men detta kan icke alltid vara fallet.)

|14|

Vållandet kan härröra antingen af , af öfverilning, af öfver causal-sammanhanget med andra händelser. Dolus indirectus är öfvergången från culpa till dolus. är en sådan afsigt i handlingen, som karakteriserar densamma såsom orätt. Handlingen kan dock sönderfalla i det orätta som ligger i föresatsen och i det som är en följd deraf (dolus indirectus). Feuerbach kallar detta . Så långt Feuerbach.

Här måste således afseende fästas vid afsigten, ej blott i dolus utan äfven i casus och culpa. Är afsigten i den omedelbara handlingen ond, uppstår dolus indirectus, är den det ej, uppstår vållande.

I alla dessa juridiska bestämningar talas redan om eller afsigt, i den filosofiska framställningen först längre fram. Uppfattningen af afsigten innebär en bestämning af och , såsom en nödvändig qualification. Men detta bestämmande är här subjektets. Handlingen skall tillräknas såsom afsigt, d. v. s. såsom subjektets vetande och viljande om rätt och orätt. Denna fordran utvecklas i det följande till läran om det goda och onda, Men för den juridiska bestämningen är|15| subjektets theori om ondt eller godt otillräcklig. Den juridiska bestämningen fäster sig ej vid subjektets idéal, utan blott vid hvad som i samhället är rätt eller orätt i följd af gällande lag och sed. Den juridiska bestämningen af imputationen är således i 3 punkter skiljaktig från den filosofiska. 1^o) Fästes i den förra afseende vid afsigt i våda och vållande. 2^o) är i dens.densamma fråga om god eller ond afsigt, och 3^o) är detta rätta hvarom der är fråga icke subjektets ideal, utan hvad i samhället gäller som sådant. – är nu, enligt juristernes imputationslära, en presumerad ond afsigt hos subjektet mot lag eller sed. , omedelbara följder af en ond afsigt. följden af den handling som framgått ur den presumerade onda afsigten. – Vållande och våda bero ingendera, – enligt juristerne, – af ond afsigt. Vållande uppstår då rättskränkning blir följden af en handling, som i sig icke är ond, – , då handlingen hvarken i sig eller sina följder innehåller något ondt, men deraf en ond följd likväl härflyter. – Grunden för den juridiska imputationen är subjektets bedömmande af andra då i den moraliska endast är fråga om hvad subjektet sjelft erkänner som sitt veta och vilja.

|16|

Utvecklingen af tillräknandet är en utveckling af möjligheten för subjektet att uppnå friheten. Erkänner icke subjektet i handlingen sitt vetande och viljande, så är ingen skillnad mellan handlingens frihet och dess nödvändighet. Är icke handlingen fri, så finnes deri ingen moralitet, – moraliskt tillräknande kan då icke komma i fråga. –

I afsigten är det rätta icke objektivt. Subjektets ståndpunkt är här theoretiskt reflexionens, praktiskt subjektivitetens ståndpunkt. .

B. Subjektets frihet och det rätta.

Subjektets ändamål är öfverhufvud öfverensstämmelsen mellan den subjektiva viljans innehåll och den förutsätta Objektititen. –

Subjektiviteten såsom handlingens ändamål är, i allmän betydelse:

|17|

I. . Den subjektiva viljans realiserande i handlingen är tillfridsställelse eller lycksalighet.

När subjektet i handlingen vill sig sjelf, är det som intelligens blott föreställning, såsom vilja, begär.

Då allt, hvad uppfostran och öfriga förhållanden gjort till en håg hos subjektet, är dess ändamål, så är detta begär, hvars tillfredsställande är lust, lycksalighet.

Anmärkning Hegel upptar lycksaligheten vid utvecklingen af liberum arbitriumlat. fri vilja i den psykologiska processen, hvilket är orätt, emedan dit ej höra viljans föremål. –

Viljan såsom försjunkenhet i begären är blott sjelfkänsla. Det är så likgiltigt för lycksaligheten hvad handlingen är, blott den är ur subjektets inre tagen.

1) . Emedan för lycksaligheten intet annat fordras, än att handlingen är ur subjektets inre tagen, blir handlingens innehåll tillfälligt, – ett begär, hvilket såsom af subjektets förefunnet är objektivt, ej af sub|18|jektet creeradt. – Detta är öfvergången till nödvändigheten för subjektet att för sig moderera lycksaligheten såsom ändamål. –

El. K.Elementär kurs S.sidan 57. ändrad.

Lycksaligheten såsom ändamål har en oändlig mångfald af medel. Dessa äro subjektets vexlande bestämningar, hvilka till sitt innehåll äro af ändamålet oberoende begär. Detta, neml.nämligen ändamålet, skall förverkligas blott derigenom att bestämningarne tillhöra subjektets inre och som sådana i handlingen manifestera sig. Men emedan sålunda medlet är något för ändamålet gifvet, omedelbart, icke för ändamålet bestämdt, så är det ett af subjektet oberoende objektivt innehåll, hvilket såsom passion gör sig gällande utan afseende på lycksalighet. För dennas förverkligande måste subjektet derföre beherrska begäret, gifva det sin tid och sitt mått. Denna makt öfver begäret är här subjektets pligt och som tillfredsställelse, lycksalighet, subjektets rätt.

Här är ännu likgiltigt om hvilket begär är fråga, det skall blott stå i subjektets makt att beherrska det, för att vinna lyckalighet. –

|19|

Anmärkning klassifikation af böjelser tillhör den empiriska psykologin, och kan först med afseende å den praktiska sedeläran genomföras. Sådana indelningar bero af mer eller mindre väl valda synpunkter. –

Historisk öfverblick

De moralsystemer, som grunda sig på lycksalighetsbegreppet, hafva haft till föremål, icke sjelfva lycksaligheten, utan medlen dertill. Sokrates införde först moraliteten såsom utgångspunkt för det sedliga sträfvandet. Moralsystemer stiftades af Aristippus, (Sokrates lärjunge) och Epikurus. I den Cyrenäiska skolan lärdes att njutningen – icke blott den sinnliga – bör sökas. Detta lärde äfven Epikurus, men så att menniskan icke föres till afsky eller begär utan behåller jemnheten, sinnesron (άταραξια). Äfven detta utgjorde grunden för den Cyniska skolans lära, att umbära, nemligen för lycksalighetens skull, för att ej lida genom behofvet. Emot Epikuri lära är dock utöfningen af dygden, såsom orsak till möda och oro stridande.

Att den första utvecklingen af lycksaligheten skulle blifva sådan, är naturligt; naturenligt skulle första motivet till lycksaligheten sökas i subjektiviteten. Men först Christendomen fattar lycksaligheten såsom denna öfver verldens lycka och|20| olycka upphöjda sinnesstämning, såsom den sedliga. Men äfven i Christendomen fanns eudämonismen ända till Kant. Om Christna religionen motiveras genom saligheten, ej genom kärleken till Gud, är den eudämonistisk. Hos de engelska filosoferne har det rätta sin grund i gudomliga och menskliga samhällslagar, medfödda böjelser, kärlek till nästan o. s. v. Med dessa böjelser fattas lycksaligheten såsom medverkande, ej som slutändamål. –I Frankrike fattas lycksaligheten såsom motiv för sedligheten (Pascal). I adertonde seklet uppställes det välförstådda egna intresset som motiv (Voltaire). Äfvenså hos Leibnitz, dock så att dygd är lycksalighet. Wolfianerne uppställa den moraliska fullkomligheten = lycksaligheten, såsom bestämmande öfver rätt och orätt. – Först Kant gjorde en brytning häri, i det han förvisade grunden till det rätta ur subjektiviten, och uppställde det rätta utan afseende på lust eller olust, såsom det moraliska sträfvandet.– Strängt eudämonistiska äro ej alla dessa föregående, endast der lycksaligheten är enda motivet, såsom hos de Franska, är detta fallet.

|21|

Lycksaligheten är formens första öfvergång till innehåll, fattad såsom i handlingen realiseradt ändamål. Lycksaligheten skall få sitt innehåll ur subjektet, neml.nämligen af begäret, men detta är någonting objektivt. Lycksaligheten finnes således ej deri, men framstår dock såsom en fordran, ett böra vara. Medlet eller begäret skall derföre underordnas lycksaligheten: d. v. s. subjektet skall i begäret göra sitt förnuft gällande. Lycksaligheten är medvetet ändamål, icke den enskilda driftens tillfredsställande. Att intet annat, än hvad subjektet vet och vill, i handlingen förverkligas, är lycksalighet.

Anmärkning I hvarje handling måste finnas begär eller pathos, för att menniskan skall göra sitt inre till det yttre, göra den som sitt fria verk.

El. K.Elementär kurs Ssidan 58 ändrad

2). . Begärets beherrskande består deri, att subjektet i begäret gör endast sitt vetande och viljande gällande, och innebär således fordran på förnuftig insigt och vilja, d. v. s. på fullkomlighet. : och emedan, hvad subjektet sålunda som förnuftigt erkänner och vill, i handlingen|22| skall hafva en objektiv verklighet, förutsätter detta äfven förnuftig insigt i den yttre verldens sammanhang, i de naturliga tingens och de ändliga företeelsernas samt en fast vilja i handlingens genomförande. –

Anm.Anmärkning Fullkomlighet tages vanligen lika med sedlig fulländning, hvari ej något ondt finnes. Närmare utredd är denna åsigt föreställningen om ett det aldra förnuftigaste väsen, som genom sin beskaffenhet innebär en gifven förnuftig utveckling, utan ett steg åt sidan, åt det onda. Detta, det onda, tänkt derhos vore en tomhet. En sådan fullkomlighet är här blott ett ideal, som vore den högsta form för lycksalighetens realiserande.

El. K.Elementär kurs S.sidan 59. ändrad

3). . Fordran på fasthet i afsigter förutsätter redan, att subjektets ändamål kan, men också icke kan realiseras. Men sjelfva ändamålet är subjektets fria verk, utgör i handlingen det rent subjektiva. I detta, neml.nämligen ändamålet, har subjektet sitt vetande och viljande, sitt sjelferkännande såsom fritt och förnuftigt subjekt.

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

Visa ändringar inarbetade

|1|

Anteckningar
gjorda under Professor Snellmans
föreläsningar i Rättsläran
vårtermin år 1857.

|2|

Den förnuftiga viljan är det Rätta,
men då viljan alltid är handling, kun-
na vi säga: den förnuftiga handlingen
är det Rätta.

Härifrån en analytisk betraktelse af
viljans mometer.

Viljan måste, såvida den är förnuftig
i sig innebära ett förnuftigt vetande.
Viljan, såsom vetande, kalla vi ,
till skillnad från sjelfva handlingen.
Denna skillnad existerar dock icke i tiden.
Ty noga taget finnes intet beslut utan
handling, ty uppsåtet är i sådant fall
blott en inbillningens föreställning om
handlingen, ej egentligt beslut. Beslutet
isoleradt från handlingen är ett blott mo-
ment i viljan, neml.nämligen , förmågan
att i bestämning utgå, (li-
berum arbitrium) eller viljans andra moment

Det första momentet i viljan, är viljan
|2| såsom . Viljan är här den vex-
lande känslan af lust och olust, och som
sådan drift. – Viljans begrepp på , – det 2^dra momentets i viljan, – stånd-
punkt är dess fordran på frihet och som
bestämning , upphöjdt till en allmän
föreställning. – Den tredje ståndpunkten
i viljans utveckling är . Viljan är här förnuftigt sjelfmedve-
tande, viljans idé, – som är det Rättas
begrepp.

Rättslärans föremål är att framställa
det förnuftiga sammanhanget i handlingar.

Den är läran om
det Rätta såsom personlighetens rätt, den
fria viljans begrepp. – är menniskan
genom att handla förnuftigt, och bör som sådan
skiljas ifrån subject och individ. På sjelkänslans
ståndpunkt är menniskan , på god
tyckets och på den förnuftiga viljans
.

|3|

Abstrakta rättsläran indelas i:

A. , som sönderfaller i 3 mo-
menter:

I. , – hvarje men-
niskas rätt att förverkliga det rätta, att vara
person. Men menniskan är enheten af kropp och
själ, hon står genom sin kropp i förhållande
till det yttre rättslösa; härigenom sker öfver-
gången till.

II. , som består
deri att personen äfven till sin kropp är
berättigad framför det rättslösa yttre, – och

III. , – personens rätt att genom
arbete förverkliga sin makt öfver det rätts-
lösa yttre.

Personens berättigande till det yttre objectiveras i:

B. , som innefattar 3 mo-
menter, nemlnämligen:

II. .

III.

|4|

Den omedelbara äganderättens momenter äro.

1) , besittningstagande

2) , begagnandet

3) , föryttring

Occupationen innefattar:

a) , – ett mindre väsendt-
ligt, egentligen blott formelt, moment.

b). – är att personen ger det rätts-
lösa tinget en form. Genom formationen
erkännes viljans närvaro i tinget, och tinget
är egendom derigenom att viljan utgått i saken.

c) . Genom formationen ger personen
åt saken pregeln af att vara dess egendom, och
då är saken betecknad. –

Usus fructus, brukandet, är att sakens be-
stämmelse göres verklig (– deri innehålles äfven
öfvergången från föregående –). Man skiljer här
mellan

a) (oväsendtligt)

3) (mindre väsendtligt)

Värdet är sakens relativa motsvarighet
|5| emot sin bestämmelse. Genom att skilja värdet
från tinget möjliggöres föryttring. –

Abalienatio, föryttring, är ej blott relictio,
d. v. s. att personens vilja lemnar tinget, utan
hufvudsakligen egendoms öfverlåtande mot
egendom, hvarigenom personens äganderätt
göres erkänd af andra. – Detta bildar
öfvergången till

Aftalet, (modus derivativus adqvirendi),
hvilket är den akt, hvarigenom tvenne per-
soners vilja, såsom gemensam, gör saken till
egendom. – Till aftalet hör således att
tvenne personers vilja uttalas och är öfverens-
stämmande, och aftalet angår ett rättslöst ting.

Det indelas i:

3) .

Till gåfvo aftalet hör:

a) , – då egaren föryttrar både besitt-
ningen och brukandet af en sak.

|6|

b) , då föryttringen gäller blott bru-
kandet.

c) , hvari äfven emottagaren iklä-
der sig en förbindelse, bildar öfvergången till

Anmärkning Gåfvo af-
talet räknades i
Rom.Romerska rätten ej till
contrakt.
(I gåfva och de-
positum är stipu-
lation ensidig, i
lånet ömsesidig.)tillagt

Bytes Aftalet, som innefattar

a) – hvardera kontrahenten bestämmer sakens
värde.

b) , då kontrahenterne gemensamt bestäm-
ma brukandets värde.

c) är öfverenskommelse om värdet
af produkten af den enes arbete för en viss tid.

Anmärkning Egentligen skiljes först i bytesaftalet värdet
från saken. –

(Hegels uppfattning af arbetslegan är oriktig,
emedan arbetslegan ej gäller det absolut fria
hos personen, förmögenheterna, utan produkten
af hans arbete). –

Bolags kontraktet, som främst förverkli-
gar definitionen på aftal, är en yttring af
tvenne personers gemensamma vilja, hvari-
genom saken göres till gemensam egendom.
Utgör grunden till familje- och communal-
egendom äfvensom till associationer, och
|7| hör så mycket mer till den abstrakta rättsläran.
– (Flera personer, gemensamt framstående såsom
ägande, utgöra hvad man kallar
).

Enligt Romersk rätt skiljer man i Bolaget
emellan , enskildt godtyckligt ingånget
aftal,struket och bolag, och , historiskt
ingånget –. Univ.Universitas förutsätter dock icke ett
på en gång ingånget, utan ett småningom
utbildadt, aftal.

Bolags-kontraktet gäller ej blott sak
och egendoms förvärfvande, utan kan äfven
hafva andra mål.

De så kallade Pacta accessoria inne-
bära redan upplösningen af aftalet.

Aftalets upplösning betingas af dess
öppenhet för tydning. Den i aftalet ut-
tryckta gemensamma viljan måste nemligen
tydas, för att förverkligas; men då det är
personen, som tyder, så kan hon lika väl
sätta sin egen vilja i stället för den gemen-
samma. Denna tydning är emellertid icke
|8| blott möjlig, utan den är begreppsenlig, eme-
dan aftalet måste få en bestämd betydelse.
Emedan det är tillfälligt om tydningen träf-
far det rätta eller orätta, så förorsakar
den aftalets upplösning, och detta bildar
öfvergången till den abstrakta rättsläras
3 afdelning, nemligen:

C. Läran om Rätt och Orätt.

Det orätta är således detta, att på den
abstrakta rättslärans ståndpunkt allting
är blott menadt, det rätta ärstruket blott är ett
”böra vara”. Ur det sagda framgår således
att personens rätt är det orätta. Detta
sönderfaller i 3 momenter:

I. Omedelbart orätt eller civilt orätt, d. v. s.
personens vilja i strid med en annan
persons, under erkännande af det rätta
såsom norm. (Hgl: das Wollen ist das Unrecht).

II. är det att personen vill det
blott skenbart rätta. När det rätta är det
som personen som sådant kan göra gällande
|9| uppstår bedrägeri. Här kan ännu afses
från afsigten. (Se Elem.Elementär kurs Ssidan 36. Förkl. och anm.Förklaringar och anmärkningar)

III. är den högsta spetsen af per-
sonlighetens rätt. Personens vilja upp-
häfver i brottet sin objektiva frihet.
Brottet är som sådant tvång i stället för
frihet, våld i st.stället för rätt. Derföre
måste den brottsliges vilja genom tvånget
negeras. Personens rätt i denna ytterlighet
är att tvånget upphäfves genom våld.
Härpå grundar sig straffrätten, på
denna ståndpunkt hämden.

Hos hedningarne fanns ej begreppet om
personens rätt. I Romerska lagen fattades den lik-
tydig med medborgarerätt. Uti den funnos tre status:
libertas, civitas och familia; de nödvändiga
vilkoren för borgarerätt. Först genom Christen-
domen infördes begreppet om personens rätt, men
gjordes först med lifegenskapens upphörande
fullkomligt gällande i de Christna staterna.
|10| handlingen en karakter, och då uppkommer

III – .

Blott hvad som legat i subjektets föreställning
utgör föresatsen. Men följden uttalar hvad
som finnes i föresatsen, – är således tillräknelig,
och hade deföre bordt kunna förutses. Nu
kan dock subjektet icke öfverse allt det när-
varande, än mindre förutse det tillkommande,
och följden är ju öppen för en oändlig serie af
bestämningar, – borde ju således icke tillräknas.

Grunden till denna dualism ligger i före-
satsen. Hvad subjektet vet och vill är i före-
satsen en tillfällig föreställning, är en ur den
produktiva inbillningskraften förmedlad till-
fällig bild. Föresatsen blir alltså något till-
fälligt upptaget, vållandet något tillfälligt ute-
slutet, och är således möjlighet lemnad för en oänd-
lig serie af bestämningar. Men dessa erkänner
ej subjektet, utan sammanfattar endast de
väsendtliga bestämningarne under en allmän
karakter och uttalar denna i afsigten som
sålunda underkastas imputation. (Detta upp-
häfver dock icke imputationens föregående be-
stämningar.) Vi se således att föresatsen är en
inbillningens bestämning, afsigten reflexionens. |11| Till denna öfvergång föres viljan genom att er-
känna föresatsen tillfällig. .

Historisk
öfverblick.tillagt

delar handlingarne i frivilliga och
ofrivilliga. Dess sednare i: a.) handlingar af tvång
(το βιαιον), b) – genom misstag, c) – af passion eller
af galenskap. – Naturtvång och våld upphäfva
friheten; – handlingar af okunnighet icke.
Handlingar af passion och i rus tillhöra samma
kategori. Handl.Handlingar i galenskap äro af så många
slag, att imputationen der ej kan bestämmas. –

Djur och barn kunna väl handla frivilligt,
men utan föresats. – Djuren kan blott repro-
duktiv inbillningskraft tillerkännas.

Föresatsen anser han vara förenad med rådslående
och utförande. Emedan rådslåendet innebär,
att subjektet kunde göra något annat, rådslå vi
blott öfver det som ej alltid förhåller sig lika, således
icke öfver det som beror af naturnödvändighet
och tillfällighet, utan blott af menskligt afgörande.
Vi rådslå vidare ej öfver ändamålet, utan öfver
medlen för att sluteligen finna en causa prima.
Häraf synes att Arist: skiljer mellan föresats och än-
damål jemte afsigten. Detta innebär således föresatsen
|12| såsom förnuftig grund för afsigten. Rådslående
och val är hvad subjektet vet och vill. – Skill-
naden emellan våda och vållande grundar sig
på att början till orsaken är antingen inom eller
utom subjektet. Afsigten är det första motivet
eller ändamålet, slutändamålet kallar han τοτελος’.
Afsigten är då handlingens subsumtion under något
allmänt. –

Frågan om imputationens bestämningar
uppstår först med afseende på det i sam-
hället förbjudna. Dess allmänna bestämningar
äro

a) . b) c) .
Härrör skada af misstag, är det antingen casus
ell.eller culpa; det förra om följden är oförmodad,
det sednare om den var förmodad, men utan ondt
uppsåt. Härrör handlingen af passion, således af
insigt utan öfverläggning, är den .
Handling med ondt uppsåt har af sednare Rätts-
lärare kallats .

I Romersk civil-lag skiljes emellan dessa tre
första, men brottet är antingen dolus eller de andra.

Culpa	⎰	lata, non intelligere quod omnes intelligunt
	⎱	levès, defectus notitionis, quae specifica notitione nititurtillagt

Sednare tiders rättslärde antaga följande
gradationer i imputationen:

, allmänt det tillfälliga, som ej tillhör före-
|13| satsen. Är dock tillräkneligt, ehuru i mindre grad.
, gerning af bristande insigt. Detta är ett
erkännande att vådan bör upptagas i vållandet. De-
finitionen gällde redan före Kant.

Hos Kant och Fichte fanns ej någon speciel under-
sökning af imputationen. – Hos Fichte finnas de
första spåren af en öfvergång från Rätts- till
Sedeläran. ”Ty Rättsbudens uppfyllande förutsätter
moraliteten”. Äfven de följande filosoferne blefvo
vid Wolfianernes uppfattning, som åter stödde sig
på, Engelsmännen. Men vållandet till förlust af
egendom är ej blott följden af bristande insigt,
utan äfven af vårdslöshet, är således ej af uppsåt.
Derföre är en definition, som fäster sig endast vid
insigten, otillräcklig, än mera i fråga om brott
af vållande. –

: Culpa är
Subjektets lagstridiga bestämning till under-
låtande eller öfverträdande af ett rättsbud, hvar-
af rättskränkning blir en naturlig följd; d. v. s.
vissa handlingar äro i några länder genom po-
lislagar förbudna, för att förekomma skada.
Öfverträdes en sådan och olycka händer, uppstår
vållande.

(Denna definition är dock för trång. Handlingen –
neml.nämligen den omedelbara – bör dervid af lagen alltid
vara förutsedd, men detta kantillagt icke alltid vara fallet.)

|14|

Vållandet kan härröra antingen af , af öfverilning, af öfver
causal-sammanhanget med andra händelser.
Dolus indirectus är öfvergången från culpa
till dolus. är en sådan afsigt i hand-
lingen, som karakteriserar densamma såsom
orätt. Handlingen kan dock sönderfalla i det
orätta som ligger i föresatsen och i det som är
en följd deraf (dolus indirectus). Feuerbach kallar
detta . Så långt Feuerbach.

Här måste således afseende fästas vid af-
sigten, ej blott i dolus utan äfven i casus och
culpa. Är afsigten i den omedelbara hand-
lingen ond, uppstår dolus indirectus, är den
det ej, uppstår vållande.

I alla dessa juridiska bestämningar talas
redan om eller afsigt, i den filosofiska
framställningen först längre fram. Upp-
fattningen af afsigten innebär en bestäm-
ning af och , såsom en nödvändig
qualification. Men detta bestämmande är här
subjektets. Handlingen skall tillräknas såsom
afsigt, d. v. s. såsom subjektets vetande och viljande
om rätt och orätt. Denna fordran utvecklas i
det följande till läran om det goda och onda,
Men för den juridiska bestämningen är |15| subjektets theori om ondt eller godt otillräcklig.
Den juridiska bestämningen fäster sig ej vid
subjektets idéal, utan blott vid hvad som i
samhället är rätt eller orätt i följd af gällande
lag och sed. Den juridiska bestämningen af
imputationen är således i 3 punkter skiljaktig
från den filosofiska. 1^o) Fästes i den förra af-
seende vid afsigt i våda och vållande. 2^o) är i dens.densamma
fråga om god eller ond afsigt, och 3^o) är detta rätta
hvarom der är fråga icke subjektets ideal, utan
hvad i samhället gäller som sådant. –
är nu, enligt juristernes imputationslära, en
presumerad ond afsigt hos subjektet mot lag
eller sed. , omedelbara följder
af en ond afsigt. följden af
den handling som framgått ur den presumerade
onda afsigten. – Vållande och våda bero ingen-
dera, – enligt juristerne, – af ond afsigt. Vållande
uppstår då rättskränkning blir följden af en
handling, som i sig icke är ond, – , då
handlingen hvarken i sig eller sina följder inne-
håller något ondt, men deraf en ond följd likväl
härflyter. – Grunden för den juridiska im-
putationen är subjektets bedömmande af andra
då i den moraliska endast är fråga om hvad
subjektet sjelft erkänner som sitt veta och
vilja.

|16|

Utvecklingen af tillräknandet är en utveck-
ling af möjligheten för subjektet att uppnå
friheten. Erkänner icke subjektet i handlingen
sitt vetande och viljande, så är ingen skill-
nad mellan handlingens frihet och dess nöd-
vändighet. Är icke handlingen fri, så fin-
nes deri ingen moralitet, – moraliskt till-
räknande kan då icke komma i fråga. –

I afsigten är det rätta icke objektivt. Sub-
jektets ståndpunkt är här theoretiskt refle-
xionens, praktiskt subjektivitetens ståndpunkt.
.

B. Subjektets frihet och det rätta.

Subjektets ändamål är öfverhufvud öfver-
ensstämmelsen mellan den subjektiva vil-
jans innehåll och den förutsätta Objekti-
titen. –

Subjektiviteten såsom handlingens ända-
mål är, i allmän betydelse:

|17|

I. . Den
subjektiva viljans realiserande i handlingen
är tillfridsställelse eller lycksalighet.

När subjektet i handlingen vill sig sjelf,
är det som intelligens blott föreställning,
såsom vilja, begär.

Då allt, hvad uppfostran och öfriga för-
hållanden gjort till en håg hos subjektet,
är dess ändamål, så är detta begär, hvars
tillfredsställande är lust, lycksalighet.

Anmärkning Hegel upptar lycksaligheten vid utvecklingen
af liberum arbitrium i den psykologiska pro-
cessen, hvilket är orätt, emedan dit ej höra viljans
föremål. –

Viljan såsom försjunkenhet i begären är blott
sjelfkänsla. Det är så likgiltigt för lycksalig-
heten hvad handlingen är, blott den är ur sub-
jektets inre tagen.

1) . Emedan för lyck-
saligheten intet annat fordras, än att handlingen
är ur subjektets inre tagen, blir handlingens
innehåll tillfälligt, – ett begär, hvilket såsom af
subjektets förefunnet är objektivt, ej af sub-
|18| jektet creeradt. – Detta är öfvergången till nöd-
vändigheten för subjektet att för sig moderera
lycksaligheten såsom ändamål. –

El. K.Elementär kurs S.sidan 57.
ändrad.tillagt

Lycksaligheten såsom ändamål har en
oändlig mångfald af medel. Dessa äro sub-
jektets vexlande bestämningar, hvilka till
sitt innehåll äro af ändamålet oberoende begär.
Detta, neml.nämligen ändamålet, skall förverkligas blott
derigenom att bestämningarne tillhöra sub-
jektets inre och som sådana i handlingen
manifestera sig. Men emedan sålunda medlet
är något för ändamålet gifvet, omedelbart,
icke för ändamålet bestämdt, så är det ett af
subjektet oberoende objektivt innehåll, hvil-
ket såsom passion gör sig gällande utan af-
seende på lycksalighet. För dennas förverkli-
gande måste subjektet derföre beherrska be-
gäret, gifva det sin tid och sitt mått. Denna
makt öfver begäret är här subjektets pligt och
som tillfredsställelse, lycksalighet, subjektets
rätt.

Här är ännu likgiltigt om hvilket begär
är fråga, det skall blott stå i subjektets
makt att beherrska det, för att vinna lyckalig-
het. –

|19|

Anmärkning klassifikation af böjelser tillhör den
empiriska psykologin, och kan först med af-
seende å den praktiska sedeläran genomföras.
Sådana indelningar bero af mer eller mindre
väl valda synpunkter. –

Historisk
öfverblicktillagt

De moralsystemer, som grunda sig på lycksa-
lighetsbegreppet, hafva haft till föremål, icke sjelfva
lycksaligheten, utan medlen dertill. Sokrates införde
först moraliteten såsom utgångspunkt för det sed-
liga sträfvandet. Moralsystemer stiftades af Aristippus,
(Sokrates lärjunge) och Epikurus. I den Cyrenäiska skolan
lärdes att njutningen – icke blott den sinnliga –
bör sökas. Detta lärde äfven Epikurus, men så
att menniskan icke föres till afsky eller begär utan
behåller jemnheten, sinnesron (άταραξια). Äfven
detta utgjorde grunden för den Cyniska skolans
lära, att umbära, nemligen för lycksalighetens
skull, för att ej lida genom behofvet. Emot Epi-
kuri lära är dock utöfningen af dygden, såsom
orsak till möda och oro stridande.

Att den första utvecklingen af lycksaligheten skul-
le blifva sådan, är naturligt; naturenligt skulle
första motivet till lycksaligheten sökas i subjek-
tiviteten. Men först Christendomen fattar lyck-
saligheten såsom denna öfver verldens lycka och
|20| olycka upphöjda sinnesstämning, såsom den sed-
liga. Men äfven i Christendomen fanns eudä-
monismen ända till Kant. Om Christna religio-
nen motiveras genom saligheten, ej genom kär-
leken till Gud, är den eudämonistisk. Hos de engel-
ska filosoferne har det rätta sin grund i gudom-
liga och menskliga samhällslagar, medfödda böjel-
ser, kärlek till nästan o. s. v. Med dessa böjelser
fattas lycksaligheten såsom medverkande, ej som
slutändamål. –I Frankrike fattas lycksalighe-
ten såsom motiv för sedligheten (Pascal). I ader-
tonde seklet uppställes det välförstådda egna
intresset som motiv (Voltaire). Äfvenså hos Leib-
nitz, dock så att dygd är lycksalighet. Wolfia-
nerne uppställa den moraliska fullkomligheten
= lycksaligheten, såsom bestämmande öfver
rätt och orätt. – Först Kant gjorde en bryt-
ning häri, i det han förvisade grunden till det
rätta ur subjektiviten, och uppställde det
rätta utan afseende på lust eller olust, såsom
det moraliska sträfvandet.– Strängt eudämo-
nistiska äro ej alla dessa föregående, endast der
lycksaligheten är enda motivet, såsom hos de
Franska, är detta fallet.

|21|

Lycksaligheten är formens första öfvergång
till innehåll, fattad såsom i handlingen rea-
liseradt ändamål. Lycksaligheten skall få sitt
innehåll ur subjektet, neml.nämligen af begäret, men
detta är någonting objektivt. Lycksaligheten
finnes således ej deri, men framstår dock så-
som en fordran, ett böra vara. Medlet eller
begäret skall derföre underordnas lycksaligheten:
d. v. s. subjektet skall i begäret göra sitt förnuft
gällande. Lycksaligheten är medvetet ändamål,
icke den enskilda driftens tillfredsställande.
Att intet annat, än hvad subjektet vet och vill,
i handlingen förverkligas, är lycksalighet.

Anmärkning I hvarje handling måste finnas begär
eller pathos, för att menniskan skall göra sitt inre
till det yttre, göra den som sitt fria verk.

El. K.Elementär kurs Ssidan 58
ändradtillagt

2). . Begärets beherrskande
består deri, att subjektet i begäret gör endast sitt
vetande och viljande gällande, och innebär
således fordran på förnuftig insigt och vilja,
d. v. s. på fullkomlighet. : och emedan, hvad subjektet sålunda
som förnuftigt erkänner och vill, i handlingen
|22| skall hafva en objektiv verklighet, förutsätter
detta äfven förnuftig insigt i den yttre verl-
dens sammanhang, i de naturliga tingens
och de ändliga företeelsernas samt en
fast vilja i handlingens genomförande. –

Anm.Anmärkning Fullkomlighet tages vanligen lika
med sedlig fulländning, hvari ej något ondt
finnes. Närmare utredd är denna åsigt före-
ställningen om ett det aldra förnuftigaste väsen,
som genom sin beskaffenhet innebär en gifven
förnuftig utveckling, utan ett steg åt sidan, åt
det onda. Detta, det onda, tänkt derhos vore
en tomhet. En sådan fullkomlighet är här
blott ett ideal, som vore den högsta form
för lycksalighetens realiserande.

El. K.Elementär kurs S.sidan 59.
ändradtillagt

3). . Fordran på
fasthet i afsigter förutsätter redan, att
subjektets ändamål kan, men också icke kan
realiseras. Men sjelfva ändamålet är sub-
jektets fria verk, utgör i handlingen det
rent subjektiva. I detta, neml.nämligen ändamålet,
har subjektet sitt vetande och viljande,
sitt sjelferkännande såsom fritt och för-
nuftigt subjekt.

Svensk text

Anteckningar gjorda under Professor Snellmans föreläsningar i Rättsläran vårtermin år 1857.

Finsk text

Original (transkription)

Anteckningar gjorda under Professor Snellmans föreläsningar i Rättsläran vårtermin år 1857.

Dokumentet i faksimil

Anteckningar
gjorda under Professor Snellmans
föreläsningar i Rättsläran
vårtermin år 1857.