14.7.1860 LM–Adolf Mechelin
Finsk text
Malina 14. heinäkuuta 1860
Hyvä Adolf-setä!
Minun pitäisi yrittää aloittaa kirjeeni anteeksipyynnöllä. Mutta mistä? Sehän ei lyhentäisi sitä aikamäärää, joka osoittaa, miten huolimaton olen ollut, kun vasta nyt tartun kynään ja koetan muutamilla tiedoilla minusta ja viimeisimmistä ”kohtaloistani” tuoreuttaa kuvaani Sedän mielessä – josta en halua sen koskaan pois pyyhkiytyvän. Siksi jätän anteeksiantamisen täysin Sedän hyväntahtoisuuden varaan.
Viimeksi kulunut vuosi on ollut hyvin merkittävä ajanjakso elämässäni –vaikkei se ulkoisesti ollutkaan kovin kirjava ja vaihteleva. –Marraskuun lopussa jätin monella tapaa hyödyllisen ja opettavaisen toimeni, ja kun olin viettänyt vain viikon kotona, saavuin 2. joulukuuta Helsinkiin. Silloin oli kysymys ahkeroinnista. Ei riittänyt vain se, että nuoren ylioppilaan tapaan juhlii, laulaa ja hengittää ”akateemista ilmaa” –nyt oli tarpeen keskittyä yksinomaan vahvempaan akateemiseen ravintoon. Ja lisään, että vaikka toisinaantuntuikin varsin rankalta pitkän aikaa itsekseen ”märehtiä” samaa asiaa - niin se 5½ kuukauden aika, joka kandidaatintutkintoni valmistumiseen kului, oli kokonaisuutena varsin mukavaa. Etenkin sellaisena kuin se on muistoissa – hiljainen huone, sohva – työpöytä – lamppu – ajattelen niitä usein lämpimästi. – Tutkintoni meni niin, että sain estetiikassa ja uuden ajan kirjallisuudessa laudaturit, historiassa, filosofiassa sekä suomen kielessä cum laude approbaturit ja latinassa libente approbaturin – yhteensä 10 ääntä puoltolauseella maximun dignus. Promootiosta olisi paljonkin kerrottavaa – sen lisäksi mitä sanomalehdissä on ollut, mutta luulen että on viisainta jättää se suullisesti kerrottavaksi ja kertoa silloin, mikä tekee tämän promootion kenties useimpia edellisiä merkittävämmäksi ja muistorikkaammaksi, niin korkeammassa mielessä kuin maankin kannalta.
7. heinäkuuta tulin Milin ja Adun kanssa kotiin, – isä oli palannut jo muutama päivä aiemmin. – Aluksi asuin naisväen kanssa isän vuokraamassa värjäri Bergqvistin talossa. – Nyttemmin olen siirtynyt Malinaan. Koska minulla oli joka tapauksessa tarkoitus käydä kesän aikana Viipurissa, katsoin parhaaksi tehdä matkan silloin kun isä vielä on täysin kokeiden työllistämä. Matkustin siksi jo 14. päivä ja olin osin Viipurin kaupungissa, osin Karhusuolla Steven Steinheilien luona 29. kesäkuuta saakka. – Felix-sedän luona tytöt vähän sairastelivat – muuten oli viihtyisää kuten ennenkin. Myös Steweneillä viihdyin oikein hyvin, kuten aina silloin kun kohtaa ystävyyttä ja lämpöä. Meidän ”hiljaiselomme” Haminassa katkaisi muutamaksi päiväksi suuri maatalouskokous, – jonka kokoontumisiin itsekin aktiivisti osallistuin. Oli oikein mielenkiintoista kuunnella keskusteluja, vaikkakin minun, joka en ole maanviljelijä, oli helpompi kiinnittää huomiota siihen, miten puhuttiin kuin siiihen, mistä puhuttiin. – – Eilen tuli Robert perheensä kanssa,-- ja toivomme, että ne pari viikkoa, jotka saamme pitää heitä täällä, kuluvat mukavasti. Robertilla on koirat ja hevoset mukana ja hän aikoo Haminan ympäristön jänisten suureksi kauhistukseksi metsästää täällä.
Tulevaisuudestani en voi vielä tarkkaan sanoa, kuljen ja pohdin ”tulevaisuuden arvoitusta” – tulos ei vielä ole minulle selvinnyt. ”Kyllä siitä hyvä tulee” – toivon niin. Ahkeruuden ja hyvän tahdon avulla toivon pääseväni siihen, että minut jonain päivänä luetaan Suomen kelpo kansalaisten joukkoon. Ja se riittäisi minun kunnianhimolleni. Antakoon kesän aurinko, valo ja lämpö teille tuoreita voimia, niin ettei mikään synkkä sairastelujakso edellisen tapaan enää tunkeutuisi kotiinne. Sydämelliset terveiset Fanny-tädille ja pienille serkuilleni lähettää Sedän
uskollinen Leo.
Original (transkription)
|1|
Malina d. 14 Juli 1860.
AnkAnkommit d. 27 Juli 1860tillagt senare
Besv.Besvarat d. 12 Aug. 1860.tillagt senare
Bäste Farbror Adolf!
Med försök att urskulda mig borde
jag börja mitt bref. Men hvartill?
Det skulle ej göra kortare den tidrymd,
som utvisar huru försumlig jag varit,
då jag först nu fattar pennan för att
genom några notiser om mig och mina
senaste ”öden” söka uppfriska min bild
i Farbrors hågkomst, – från hvilken
jag aldrig skulle vilja blifva utstruken.
Jag öfverlemnar det derföre helt och
hållet åt Farbrors välvilja att skänka
mig förlåtelse.
Detta senast förflutna år har varit
ett ganska betydelsfullt skifte af mitt
lif, – om ock ej till det yttre brokigt
och vexlande. – I slutet af November
lemnade jag min i många afseende läro-
rika och nyttiga kondition, och anlände,
|2|
sedan jag tillbragt endast en vecka i
hemmet, d. 2 December till Helsingfors.
Då gällde det att vara flitig. Det
var ej nog med att, som man gör när man
är ung student, sjunga och jubla och
”andas akademisk luft”, – det blef nödigt
att uteslutande hålla sig till den starkare
akademiska födan. Och jag tillstår att,
om det ock stundom kändes litet tryc-
kande att länge med ens ”tugga” på sam-
ma sak, – den tid af 5 ½ månad, som för-
gick till min Kandidatexamen var undan-
gjord, i det hela taget var ganska ange-
näm. I synnerhet sådan den framstår i
minnet: – det tysta rummet, soffan, – arbets-
bordet, – lampan; – jag tänker ännu ofta
med värma på dem. – Min examen
utföll sålunda att jag i Aesthetik och
Nyare Litteratur erhöll laudatur, i Historie,
Filosofi och Finska approbatur cum laude,
i Latinet libenter approbatur, – summa
10 röster med epithet maxime dignus.
Om promotionen vore väl mycket att be-
rätta, – utom det som Tidningarne förmält,
|3|
men jag tror mig göra klokast i, att, tills
det kan ske mundtligen, spara berättelsen
om hvad som gör denna promotion
mera minnesvärd och betydelsefull, såväl
å högre ort, som för landet, än de flesta
af dess föregångare.
D. 7 Juni anlände jag jemte Mili och
Adu till hemmet, – Pappa hade redan
återvändt några dagar förut. – Till en bör-
jan bodde jag med fruntimren i färgar
Bergqvists gård som Pappa hyrt, – numera
har jag flyttat till Malina. – Emedan
jag i alla fall denna sommar skulle
göra en utflygt till Wiborg, föredrog jag
att göra densamma sålänge Pappa ännu
var så mycket upptagen af examina. Jag
reste derföre redan d. 14 och dröjde sedan,
dels i Wiborgs stad, dels i Karhusuo hos
Stewen Steinheils, ända till d. 29 Juni. – Hos
Farbror Felix krasslade piorna litet –
annars var der trefligt som förr. Äfven
hos Stewens trifdes jag utmärkt väl, såsom
alltid sker der man omfattas med vän-
skap och värma. – Vårt ”Stilleben” i Fredriks-
|4|
hamn afbröts för några dagar genom
det stora landtbruksmötet, – hvars samman-
komster äfven jag flitigt bivistade. Det
var ganska intressant att åhöra diskussio-
nerna; dock måste jag, såsom icke landtbru-
kare, naturligtvis mera fästa mig vid huru
än hvad der taltes. – – I förrgår anlände
Robert med familj; – och hoppas vi, att de
par veckor, vi få hysa dem här, skola
förgå rätt trefligt. Robert har hästar och
hundar med, och tänker injaga Fredriks-
hamns-nejdens harar möjligast största för-
skräckelse.
Om min framtid kan jag ännu intet be-
stämdt förtälja; jag går och begrundar
”das Rätssel der Zukunft” – resultatet
är ännu ej rätt klart för mig. ”Noget
ville det vel blive utaf”, – det tillåter jag
mig hoppas. Med arbetsamhet och god
vilja torde jag väl kunna bringa det
derhän, att en dag inregistreras bland
dugliga finska medborgare. Och detta vore
nog för min ärelystnad. Måtte sommar-
sol och -ljus och -luft skänka Eder alla friska
krafter, så att ingen dyster sjukdomsperiod mer
som den senast öfverståndna, må kunna intränga
i Eder boning! En hjertlig helsning till Tante
Fanny och mina små kusiner sänder Farbrors
tillgifne
Leo.
Malina d. 14 Juli 1860.
Bäste Farbror Adolf!
Med försök att urskulda mig borde jag börja mitt bref. Men hvartill? Det skulle ej göra kortare den tidrymd, som utvisar huru försumlig jag varit, då jag först nu fattar pennan för att genom några notiser om mig och mina senaste ”öden” söka uppfriska min bild i Farbrors hågkomst, – från hvilken jag aldrig skulle vilja blifva utstruken. Jag öfverlemnar det derföre helt och hållet åt Farbrors välvilja att skänka mig förlåtelse.
Detta senast förflutna år har varit ett ganska betydelsfullt skifte af mitt lif, – om ock ej till det yttre brokigt och vexlande. – I slutet af November lemnade jag min i många afseende lärorika och nyttiga kondition, och anlände,|2| sedan jag tillbragt endast en vecka i hemmet, d. 2 December till Helsingfors. Då gällde det att vara flitig. Det var ej nog med att, som man gör när man är ung student, sjunga och jubla och ”andas akademisk luft”, – det blef nödigt att uteslutande hålla sig till den starkare akademiska födan. Och jag tillstår att, om det ock stundom kändes litet tryckande att länge med ens ”tugga” på samma sak, – den tid af 5 ½ månad, som förgick till min Kandidatexamen var undangjord, i det hela taget var ganska angenäm. I synnerhet sådan den framstår i minnet: – det tysta rummet, soffan, – arbetsbordet, – lampan; – jag tänker ännu ofta med värma på dem. – Min examen utföll sålunda att jag i Aesthetik och Nyare Litteratur erhöll laudatur, i Historie, Filosofi och Finska approbatur cum laude, i Latinet libenter approbatur, – summa 10 röster med epithet maxime dignus.
Om promotionen vore väl mycket att berätta, – utom det som Tidningarne förmält,|3| men jag tror mig göra klokast i, att, tills det kan ske mundtligen, spara berättelsen om hvad som gör denna promotion mera minnesvärd och betydelsefull, såväl å högre ort, som för landet, än de flesta af dess föregångare.
D. 7 Juni anlände jag jemte Mili och Adu till hemmet, – Pappa hade redan återvändt några dagar förut. – Till en början bodde jag med fruntimren i färgar Bergqvists gård som Pappa hyrt, – numera har jag flyttat till Malina. – Emedan jag i alla fall denna sommar skulle göra en utflygt till Wiborg, föredrog jag att göra densamma sålänge Pappa ännu var så mycket upptagen af examina. Jag reste derföre redan d. 14 och dröjde sedan, dels i Wiborgs stad, dels i Karhusuo hos Stewen Steinheils, ända till d. 29 Juni. – Hos Farbror Felix krasslade piorna litet – annars var der trefligt som förr. Äfven hos Stewens trifdes jag utmärkt väl, såsom alltid sker der man omfattas med vänskap och värma. – Vårt ”Stilleben” i Fredriks|4|hamn afbröts för några dagar genom det stora landtbruksmötet, – hvars sammankomster äfven jag flitigt bivistade. Det var ganska intressant att åhöra diskussionerna; dock måste jag, såsom icke landtbrukare, naturligtvis mera fästa mig vid huru än hvad der taltes. – – I förrgår anlände Robert med familj; – och hoppas vi, att de par veckor, vi få hysa dem här, skola förgå rätt trefligt. Robert har hästar och hundar med, och tänker injaga Fredrikshamns-nejdens harar möjligast största förskräckelse.
Om min framtid kan jag ännu intet bestämdt förtälja; jag går och begrundar ”das Rätssel der Zukunft”
ty. framtidens pussel – resultatet är ännu ej rätt klart för mig. ”Noget ville det vel blive utaf”, – det tillåter jag mig hoppas. Med arbetsamhet och god vilja torde jag väl kunna bringa det derhän, att en dag inregistreras bland dugliga finska medborgare. Och detta vore nog för min ärelystnad. Måtte sommarsol och -ljus och -luft skänka Eder alla friska krafter, så att ingen dyster sjukdomsperiod mer som den senast öfverståndna, må kunna intränga i Eder boning! En hjertlig helsning till Tante Fanny och mina små kusiner sänder Farbrors
tillgifne
Leo.