27.12.1871 I Jernvägsfrågan. III.

1871 Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste

1871 Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste

1871 Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste

Svensk text

|1|

S. A. K. och S.Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste

Genom dom den 30 Juni innevarande år har EKMtsEders Kejserliga Majestäts Hofrätt, med upphäfvande af Rådstufvurättens i Nikolaistad den 1 der förutgångna Mars afkunnade utslag, frikänt Hofrättsrådet A. Krabbe, Kammarrådet H. Rosenberg och Lagmannen O. J. Ekström från all betalningsskyldighet i följd af den fyllnadsborgen desse den 30 Juni 1868 ingått för ett förre Bruksägaren Gustaf Wasastjerna den 3 Augusti nästnämnde år omsättningsvis beviljadt lån ur Föreningsbanken i Finland. På grund af nedsatt revisionsskilling får Fören bankenFöreningsbanken underdgtunderdånigt öfverlemna målet till EKMtsEders Kejserliga Majestäts nådiga afgörande samt lika underdånigt anhålla att Hofrättens domslut måtte undanrödjas och Rådstufvurättens utslag till efterrättelse fastställas.

Uti åberopade borgesförbindelse hafva svaranderne åtagit, ansvarighet för all den förlust och alla de kostnader banken finge vidkännas, derest lånet icke utginge ur värdet för särskilda till säkerhet derför pantsatta aktier och låntagarens öfriga tillgångar. Till denna förbindelse hafva löftesmännen fogat det förord, att de skulle vara sin borgen fri, såframt banken icke inom sex månader från förfallodagen skred till ”sådane åtgärder, som banken jemlikt Kongl.kungliga förordningen den 28 Juni 1798, vore pliktig att inom tolf månader från nämnde dag vidtaga för att hafva sin talan emot proprie löftesman bevarad.”

Ur detta förord finner Hofrätten otvunget följa, att banken, om den ville hafva sin talan mot löftesmännen bevarad, bordt så|2| begå, att löftesmännen, hvilka ingått endast laga borgen, kunde inom den tid af sex månader, hvarunder de iklädt sig borgesansvarighet, lagsökas, hvilket åter enligt tydliga stadgandet i 8 §: 10 kap.kapitel HBHandelsbalken, förutsatte realisering inom ofvansagde sex månader af all gäldenärens egendom i afseende å utredenig om banken hos löftesmännen egde någon fordran och till huru stort belopp.”

|3|

Också enligt detta Hofrättens yttrande är här således fråga endast om en åtgärd från bankens sida som åsyftar endast att bevara dess talan emot löftesmännen eller med andra ord hafva rättigheter i behåll att söka göra dess fordringsanspråk (förmenta eller verkliga) mot dem gällande. Enligt ordalydelsen i löftesmännens förbehåll hänvisas banken att i dessa afseende mot dem vidtaga en sådan lagsökning, som författningsenligt bevarar talan emot proprie löftesman. Frågan blir således om den af banken vidtagne lagsökningen är af beskaffenhet att bevara talan emot proprie löftesman och om dertill, på sätt Hofrätten förmenat, lagenligt erfordras redan vid lagsökningen vidtagande utredning om fordran i verkligheten förefinnas och till hvad belopp.

Af hvad gällande författningar härom stadga inhemtas att en inom preskriptionstiden påbegynt lagsökning bevarar talan emot proprie löftesman och påbegynt är lagsökningen antingen genom utverkad och borgesmannen meddelad stemning till behörig domstol, hvarvid allenast fordringsgrunden behöfver angifvas, eller genom en till vederbörande exekutiv myndighet inlemnad (och enligt senast utkomne författning löftesmannen inom preskriptionstiden delgifven) inlaga, upptagande fordringsanspråket. Svarande partens genmäle behöfver deremot icke vara afgifvet och inkommet före preskriptionstiden, och på|4| detta genmäle beror huruvida någon utredning om fordrans verklighet och belopp blifver nödig. Denna utredning kan och får således framställas efteråt under rättegångens fortgång. Vid bristande utredning härom kan väl anspråket förkastas, men ingalunda på den grund att talan vore försutten, ty den påbegynta lagsökningen bevarar rättigheten att söka göra fordringsanspråket gällande, fordran må sedan vara förment eller verklig.

Af det anförda framgår att den af banken mot dess vederparter påbegynta lagsökningen varit af beskaffenhet att den mot en proprie löftesman skulle bevarat bankens talan, hvaraf åter otvunget följer att den af banken sålunda för bevarande av dess talan vidtagne åtgärden i allo varit sådan, som löftesmännen, enligt ordalydelsen i deras förord, förbehållit sig.

|5|

Men, anmärker Hofrätten, löftesmännen hafva ingått allenast laga borgen, och derför hade, med anledning af denna förbindelses i 8. §: 10 kap.kapitel H. B.Handelsbalken stadgade beskaffenhet, utredning bordt inom de förskrifna sex månaderne företes om och till huru stort belopp en fordran förefunnits, för att bankens talan kunde anses bevarad. I afseende å talans bevarande mot laga borgesman åter erfordras, enligt lag, allenast en inom preskrikptionstiden afgifven bevislig erinran|6| om förbindelsens tillvaro och vid minsta eftertanke kan man således icke af svarandernes egenskap af laga borgesmän hemta den slutsats att fordrans belopp i förevarande fall bordt styrkas, för att talan mot dem skulle vara bevarad.

Hofrätten synes uppenbarligen låtit hänföra sig att förblanda hvad som lag kräfver för att hafva en talan bevarad, med hvad som erfordras för att få en fordran omsider utdömd.

Anmärkningsvärd är ock den förvexling emellan borgen på viss tid och preskriptionstid, som Hofrätten ådagalägger, då den yttrar, att löftesmännen iklädt sig borgens ansvarighet på sex månader. Hvaruppå stöder Hofrätten denna uppgift. OneklOnekligen har löftesmännens ansvarighet vidtagit den 3 Augusti 1868, då låneomsättningen beviljades. Skulle den sedan sex månader derefter hafva upphört? Tiden för borgesförbindelsens början och fortvaro, tiden för förbindelsens fullgörande och tiden inom hvilken åtgärd för fordrings anspråkets bevarande borde vidtagas, äro tre väsendtligen olika frågor; men skillnaden dem emellan synes undgått Hofrätten.

Bland andra domskäl åberopar Hofrätten att banken ”låtit i det närmaste 5 ½ månader förlida innan någon åtgärd mot gäldenären vidtagits och sålunda sjelf betagit sig möjligheten att inom utgången af förenämnde sex månader styrka sig hos gäldenärens löftesmän ega någon fordran.” – Om man nu förbiser att den af banken mot gäldenären vidtagne lagsökningen föranledde dennes konkurs redan|7| innan Guvernörens utslag mot honom vann laga kraft och icke vill antaga att samma förhållande inträffat om lagsökningen vidtagits ett par månader tidigare, så kan man dock icke förbise att realisering af gäldenärens fastigheter erfordrats för utredande af bristen i bankens fordran och att, enligt nu gällande författning och deri föreskrifvna omgångar, ensamt exekutiv försäljning af Östermyra gods, skulle upptaga med alla dertill erforderliga omgångar, skulle upptagit i det närmaste en tid af sex månader, förutsatt att allt tillgått med ovanlig hastighet. En uträkning, till bevisande af detta påstående, torde få anses vara öfverflödig. Då nu emellertid omöjligheten att åstadkomma den ifrågasatta utredningen af bristen inom de föreskrifna omordade sex månaderne är konstaterad så berättigas man att fråga, hvilket inflytande har, enligt Hofrättens uppfattning denna omöjliga på Hofrättens tidigare uttalade domskäl att bristens belopp ovilkorligen bordt vara inom sex månader utredd? månne denna utredning då icke skulle erfordrats? och månne och hela vigten och betydelsen af det första domskälet ⊠original:. derigenom förintats, dess ovilkorlighet oaktadt. Om åter så icke är fallet, hvarför har då det senare domskälet åberopats och i hvilket logiska sammanhang står det med sjelfva saken eller med de öfriga domskälen? Har det tillkommit af blott tanklöshet eller är dess ändamål att bevara ett sken?

|8|

Innan ifrågavarande lån senast omsattes stodo svaranderne i borgesansvarighet för den del af lånet, som med pantens värde ej kunde betäckas, och om Föreningsbanken tillät omsättningen och derigenom frikallade svaranderne från deras förra mera omfattande och ovilkorliga förbindelse, så skedde det i förlitan derpå att det nu omtvistade tilläggets ordagranna lydelse skulle bestämna beskaffenheten af bankens tillgöranden, och denna af banken välvilligt gjorda eftergift kan ingalunda berättiga till några på skenfagra skäl byggda konsiderationer.

Rörande tillkomsten af meranämnde tillägg yttra sig löftesmännen i deras libell till Hofrätten, att de, hvilka, såsom nämndt förut stått i en mera direkt ansvarighet för lånet, velat för banken afskära tillfälle att godtyckligt fördröja pantens realisering samt förelägga banken att senast inom sex månader efter lånets förfallodag försälja panten och skrida till lagsökning, derest godvillig betalning ej mellankomme. Något annat syfte hade tillägget icke. Först senare hade löftesmännen till sjelfva förbindelsen fogat orden: ”och låntagarens öfrige tillgångar”, hvarigenom allenast deras ansvarsskyldighet skulle inskränkas, men någon ändring i tilläggets ursprungliga syfte icke afses; man ville endast ytterligare ”inskärpa” detta syftemål.

Ehuru äfven denna framställning, sträcker sig utöfver ordalydelsen i tillägget, har banken dock handlat i öfverensstämmelse dermed, då den inom de bestämda sex månaderne lät försälja panten och påbegynte lagsökningen såväl mot gäldenären som löftesmännen. Allt hvad löftesmän|9|nen haft mot bankens förfaringssätt att anmärka, sammanfattas i deras yttrande att, om banken låtit tidigare försälja panten, ”hade intet rum för anmärkningar i denna sak gifvits.” –

Äfven denna löftesmännens, från Hofrätten, väsendtligen afvikande uppfattning om meningen med det till sjelfva förbindelsen fogade tillägget utvisar i sin mon det oberättigade i Hofrättens tolkning af detsamma.

Med underdånigt åberopande af allt hvad banken härförinnan hos Rådstufvurätten och Hofrätten i saken anfört, upprepar banken i djupaste underdånighet sin anhållan att, med upphäfvande af Hofrättens öfverklagade dom, Rådstufvurättens utslag i målet måtte fastställas och banken dessutom tilldömmas ersättning för dess i Hofrätten och derefter hafde kostnader⊠original:. i rättegången. –

Hofrättens dom och protokollsutdrag, angående den af bankens i och för ändring, sökande nedsatta revisionsskilling, biläggas underdstunderdånigast och banken framhärdar med djupaste undersåtlig vördnad och trohet

S. A. K. o. S.Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste

E K MtsEders Kejserliga Majestäts

Finsk text

Suurivaltainen, Kaikkeinarmollisin Keisari ja Suuriruhtinas

Kuluvan vuoden kesäkuun 30. päivänä annetulla tuomiolla on Teidän Keisarillisen Majesteettinne Vaasan hovioikeus kumoamalla Nikolainkaupungin raastuvanoikeuden edellisvuonna maaliskuun 1. päivänä tekemän päätöksen vapauttanut hovioikeudenneuvos A. Krabben, kamarineuvos H. Rosenbergin ja laamanni O. J. Ekströmin kaikista maksuvelvoitteista liittyen täytetakaukseen, johon he ovat ryhtyneet 30. kesäkuuta 1868 entisen tehtailijan Gustaf Wasastjernan 3. elokuuta mainittuna vuonna uudistetun Suomen Yhdyspankista nostetun lainan suhteen. Revisiomaksun suoritettuaan Yhdyspankki saa alamaisesti jättää asian Teidän Keisarillisen Majesteettinne armollisesti ratkaistavaksi ja yhtä alamaisesti pyytää, että hovioikeuden päätös kumottaisiin ja raastuvanoikeuden päätös vahvistettaisiin noudatettavaksi.

Mainitussa takaussitoumuksessa vastaajat ovat sitoutuneet korvaamaan koko sen tappion ja kaikki ne kulut, jotka pankille koituvat, ellei lainan vakuudeksi pantattujen osakkeiden ja lainanottajan muun varallisuuden arvo riitä lainan maksamiseen. Takaajat ovat liittäneet sitoumukseen ehdon, että he vapautuvat takauksestaan, ellei pankki kuuden kuukauden kuluessa eräpäivästä ryhdy ”niihin toimiin, joihin pankki 28. kesäkuuta 1798 annetun kuninkaallisen asetuksen mukaan on velvollinen ryhtymään 12 kuukauden kuluessa mainitusta päivästä säilyttääkseen kanneoikeutensa omavelkaistakaajaa vastaan.”

Tästä ehdosta hovioikeus katsoo luontevasti seuraavan, että pankin, jos se olisi halunnut säilyttää kanneoikeutensa takaajia vastaan, olisi pitänyt toimia niin, että takaajia, jotka olivat ryhtyneet pelkästään lailliseen takaukseen, olisi voitu niiden kuuden kuukauden aikana, joksi he olivat ryhtyneet takausvastuuseen, velkoa oikeusteitse, mikä taas kauppakaaren 10. luvun 8 §:n selvän säädöksen mukaan edellyttää velallisen kaiken omaisuuden realisoimista edellä mainittujen kuuden kuukauden kuluessa, ottaen huomioon sen, oliko selvityksen mukaan pankilla takaajilta perittäviä saatavia ja kuinka suuren rahasumman edestä.”

Myös tämän hovioikeuden lausunnon mukaan kyse on siis vain pankin toimenpiteestä, jolla se pyrkii pelkästään säilyttämään kanneoikeutensa takaajia vastaan, tai toisin sanoen säilyttämään oikeutensa yrittää panna käytäntöön velkomusvaatimuksensa (luulotellun tai todellisen) heitä kohtaan. Takaajien ehdon sanamuodon mukaan pankkia neuvotaan tässä suhteessa ryhtymään perimään heiltä saataviaan oikeusteitse tavalla, joka säädösten mukaisesti säilyttää kanneoikeuden omavelkaistakaajaa vastaan. Kyse on siis siitä, onko pankki ryhtynyt velkomaan oikeusteitse tavalla, joka säilyttää kanneoikeuden omavelkaistakaajaa vastaan, ja vaaditaanko lisäksi, kuten hovioikeus väittää, lain mukaan jo oikeusteitse perimistä aloitettaessa selvitys siitä, onko saatavia todella olemassa ja mikä velkomisen kohteena oleva summa on.

Siitä, mitä voimassa olevat säädökset tästä määräävät, selviää, että vanhentumisaikana aloitettu lakiteitse velkominen säilyttää kanneoikeuden voimassa omavelkaistakaajaa vastaan ja että oikeusteitse velkominen saadaan aloitetuksi joko vireille pannulla ja takaajan välityksellä lailliselle tuomioistuimelle ilmoitetulla haasteella, jolloin tarvitsee vain ilmoittaa velkomisperuste, tai asianmukaiselle toimeenpanevalle viranomaiselle luovutetulla (ja viimeksi julkaistun säädöksen mukaan takaajalle vanhentumisajan kuluessa tiedoksi annetulla) kannekirjelmällä, joka sisältää velkomusvaatimuksen. Vastaajaosapuolen sitä vastoin ei tarvitse antaa vastinettaan eikä sen tarvitse saapua ennen vanhentumisaikaa, ja tästä vastineesta riippuu, missä määrin tarvitaan selvitystä saatavien todenperäisyydestä ja määrästä. Tämän selvityksen siis voi ja saa esittää myöhemmin oikeudenkäynnin jatkuessa. Tämän selvityksen puuttuessa vaatimus voidaan kyllä hylätä, mutta ei suinkaan sillä perusteella, että kanneaika olisi mennyt ohi, sillä aloitettu velan periminen oikeusteitse säilyttää oikeuden yrittää panna velkomusvaatimus käytäntöön, olivatpa saatavat sitten olla luuloteltuja tai todellisia.

Esitetystä käy ilmi, että pankin aloittama vastapuoltensa velkominen oikeusteitse on ollut luonteeltaan sellaista, että se olisi säilyttänyt pankin kanneoikeuden voimassa omavelkaistakaajaa vastaan, mistä taas seuraa luontevasti, että toimi, johon pankki on ryhtynyt säilyttääkseen kanneoikeutensa, on ollut kaikin puolin sellainen kuin takaajat, ehtonsa sanamuodon mukaisesti, ovat vaatineet.

Hovioikeus muistuttaa kuitenkin, että takaajat ovat ryhtyneet vain lailliseen takaukseen, ja siksi olisi, sen perusteella mitä tästä ominaisuudesta on säädetty kauppakaaren 10. luvun 8 §:ssä, pitänyt tehdä vaadittujen kuuden kuukauden kuluessa selvitys siitä, oliko saatavia olemassa ja kuinka suuren rahasumman edestä, jotta pankin voisi katsoa säilyttäneen kanneoikeutensa. Mitä sen sijaan tulee kanneoikeuden säilyttämiseen lailliseen takaukseen ryhtynyttä takaajaa vastaan, lain mukaan vaaditaan pelkästään vanhentumisajan sisällä todistetusti annettu muistutus sitoumuksen olemassaolosta ja vaikka epäilyttäisi, ei siis voi vastaajien ollessa lailliseen takaukseen ryhtyneitä takaajia tehdä sellaista johtopäätöstä, että saatavien määrä olisi pitänyt vahvistaa, jotta kanneoikeus heitä vastaan olisi säilynyt.

Hovioikeus näyttää ilmeisesti antaneen houkutella itsensä sekoittamaan sen, mitä laki vaatii, jotta kanneoikeus säilyisi voimassa, ja mitä vaaditaan, jotta saatavat lopulta tuomittaisiin maksettaviksi.

Merkillepantavaa on myös se, että sekoitetaan tietyn ajan pituinen takaus ja vanhentumisaika, mikä käy ilmi hovioikeuden lausuessa, että takaajat ovat ottaneet takausvastuun kuudeksi kuukaudeksi. Mihin hovioikeus perustaa tämän tiedon. Kieltämättä takaajien vastuu on alkanut 3. elokuuta 1868, jolloin laina uusittiin. Olisiko se sitten kuutta kuukautta myöhemmin päättynyt? Takaussitoumuksen alkamisen ja voimassaolon aika, sitoumuksen täyttämisen ajankohta ja aika, jonka kuluessa on ryhdyttävä toimeen velkomusvaatimuksen säilyttämiseksi, ovat kolme olennaisesti erillistä seikkaa, mutta niiden välinen ero näyttää jääneen hovioikeudelta huomaamatta.

Muiden tuomioperusteiden ohessa hovioikeus vetoaa siihen, että pankki on ”antanut kulua lähes 5,5 kuukautta ennen kuin on ryhdytty mihinkään toimiin velallista kohtaan, ja näin ollen se on omasta syystään menettänyt mahdollisuuden mainittujen kuuden kuukauden kuluessa vahvistaa, että sillä on saatavia velallisen takaajilta.” – Jos nyt jätetään huomiotta se, että pankin toimeenpanema velan perintä velalliselta oikeusteitse johti tämän konkurssiin jo ennen kuin kuvernöörin häneen kohdistuva päätös sai lain voiman, eikä haluta olettaa, että olisi käynyt samoin, jos olisi ryhdytty perimään velkaa oikeusteitse paria kuukautta aikaisemmin, niin ei voi kuitenkaan ohittaa sitä, että velallisen kiinteistöjen realisointia on vaadittu pankin velkomuksen vajeen selvittämiseksi ja että, nykyisin voimassa olevan säännöksen ja siinä määrättyjen menettelyjen perusteella pelkästään Östermyran tilan pakkomyynti olisi kaikkine siihen liittyvine toimenpiteineen kestänyt miltei kuusi kuukautta, edellyttäen että kaikki olisi mennyt kaupaksi poikkeuksellisen nopeasti. Tämän väitteen toteamiseksi tehtävää laskelmaa voisi varmasti pitää tarpeettomana. Kun nyt on kuitenkin todettu, että on mahdotonta saada aikaan kyseistä selvitystä vajeesta mainittujen säädettyjen kuuden kuukauden aikana, on syytä kysyä, mikä vaikutus hovioikeuden käsityksen mukaan on tällä hovioikeuden aiemmin lausumalla mahdottomalla tuomioperusteella, että vajeen määrä olisi ehdottomasti pitänyt selvittää kuuden kuukauden kuluessa? Ehkä tätä selvitystä ei silloin olisikaan vaadittu? Ja lieneekö näin myös koko ensimmäisen tuomioperusteen paino ja merkitys kadonnut, sen ehdottomuudesta huolimatta. Jos taas asia ei ole näin, miksi sitten jälkimmäiseen tuomioperusteeseen on viitattu ja mikä on sen looginen yhteys itse asiaan tai muihin tuomioperusteisiin? Onko se tullut mukaan vain silkasta ajattelemattomuudesta, vai onko se mukana näön vuoksi?

Ennen kuin kyseinen laina viimeksi uusittiin, vastaajat olivat takausvastuussa lainan siitä osasta, jota ei voitu kattaa pantin arvolla, ja jos Yhdyspankki salli lainan uudistamisen ja vapautti näin vastaajat heidän aiemmasta laajemmasta ja ehdottomasta sitoumuksestaan, niin se tapahtui luottaen siihen, että nyt kiistellyn lisäyksen sananmukainen sisältö määräisi pankin toimien laadun ja että tämä pankin hyväntahtoisesti tekemä myönnytys ei suinkaan oikeuttaisi mitään näennäisperusteisiin pohjautuvia käsityksiä.

Jo useita kertoja mainitun liitteen synnystä takaajat lausuvat hovioikeudelle toimittamassaan kannekirjelmässä, että he jotka, kuten on mainittu, ovat aiemmin olleet suoremmin vastuussa lainasta, ovat halunneet estää pankkia viivyttämästä millään tavoin omavaltaisesti pantin myyntiä ja ovat halunneet velvoittaa pankin viimeistään kuuden kuukauden kuluessa lainan eräpäivästä myymään pantin ja ryhtymään perimään velkaa oikeusteitse, ellei sitä makseta vapaaehtoisesti. Mitään muuta tavoitetta lisäyksellä ei ole. Vasta myöhemmin takaajat olivat lisänneet itse sitoumukseen sanat ”ja lainanottajan muista varoista”, joilla pelkästään rajattiin heidän vastuuvelvollisuuttaan, mutta mitään muutosta lisäyksen alkuperäiseen tavoitteeseen sillä ei ollut pyritty saamaan aikaan, vaan oli pelkästään haluttu ”korostaa” tätä tavoitetta vielä lisää.

Vaikka tässäkään esityksessä ei rajoituta pelkkään lisäyksen sanamuotoon, pankki on kuitenkin toiminut sen mukaisesti, kun se on säädettyjen kuuden kuukauden kuluessa pannut pantin myyntiin ja ryhtynyt velkomaan oikeusteitse sekä velallista että takaajia. Kaikki mitä takaajilla on ollut huomautettavaa pankin toimintatavasta, kiteytyy heidän lausumaansa, että jos pankki olisi pannut pantin myyntiin aikaisemmin, ”asiassa ei olisi jäänyt sijaa muistutuksille.”

Myös tämä takaajien hovioikeudesta olennaisesti poikkeava käsitys lauseesta sekä itse sitoumukseen liitetty lisä osoittavat omalta osaltaan hovioikeuden siitä tekemän tulkinnan perusteettomaksi.

Nöyrimmästi viitaten kaikkeen, mitä pankki on tätä ennen raastuvanoikeudessa ja hovioikeudessa asiasta lausunut, pankki toistaa nöyrimmästi anomuksensa, että kumottaisiin hovioikeuden tuomio, josta on valitettu, ja raastuvanoikeuden päätös asiassa vahvistettaisiin ja lisäksi tuomittaisiin pankille maksettavaksi korvaus sille hovioikeudessa ja sen jälkeen koituneista oikeudenkäyntikuluista.

Hovioikeuden tuomio ja pöytäkirjanote pankin muutosta hakiessaan maksamasta revisiomaksusta oheistetaan loppuun, ja pankki pitäytyy nöyrimpään alamaisen kunnioitukseen ja uskollisuuteen.

Suurivaltainen, Kaikkeinarmollisin Keisari ja Suuriruhtinas

Teidän Keisarillinen Majesteettinne

Original (transkription)

|1|

S. A. K. och S.Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste

Genom dom den 30 Juni innevarande år har
K. Wasastruket EKMtsEders Kejserliga Majestäts Hofrätt, med upphäfvan-
de af Rådstufvurättens i Nikolaistad den 1 der
förutgångna Mars afkunnade utslag, frikänt
Hofrättsrådet A. Krabbe, Kammarrådet H.
Rosenberg och Lagmannen O. J. Ekström från
all betalningsskyldighet i följd af den fyll-
nadsborgen desse den 30 Juni 1868 ingått
för ett förre Bruksägaren Gustaf Wasastjerna
den 3 Augusti nästnämnde år omsättningsvis
ur Föreningsstruket beviljadt lån ur Föreningsban-
ken i Finland. På grund af nedsatt revisions-
skilling får Fören bankenFöreningsbanken underdgtunderdånigt anhållastruket
öfverlemna målet till EKMtsEders Kejserliga Majestäts nådiga afgöran-
de samt lika underdånigt anhålla att Hofrättens
domslut måtte undanrödjas och Rådstuf-
vurättens utslag till efterrättelse faststäl-
las.

Uti åberopade borgesförbindelse hafva svarander-
ne åtagit, ansvarighet för all den förlust och alla de kostnadertillagt banken
finge vidkännas, derest lånet icke utginge ur vär-
det för särskilda till säkerhet derför pantsatta ak-
tier och låntagarens öfriga tillgångar. Till denna
förbindelse hafva löftesmännen fogat det förord,
att de skulle vara sin borgen fri, såframt ban-
ken icke inom sex månader från förfalloda-
gen skred till ”sådane åtgärder, som banken
jemlikt Kongl.kungliga förordningen den 28 Juni 1798,
vore pliktig att inom tolf månader från
nämnde dag vidtaga för att hafva sin talan
emot proprie löftesman bevarad.”

Ur detta förord yttrarstruket finnertillagt Hofrätten att dennastruket o-
tvunget följa, att banken, om den ville hafva
sin talan mot löftesmännen bevarad, bordt så
|2| begå, att löftesmännen, hvilka ingått endast laga
borgen, kunde inom den tid af sex månader,
hvarunder de iklädt sig borgesansvarighet,
lagsökas, hvilket åter enligt tydligatillagt stadgandet i 8 §:
10 kap.kapitel HBHandelsbalken, förutsatte realisering inom of-
vansagde sex månader af all gäldenärens
egendom i afseende å utredenig om berstruket
banken hos löftesmännen egde någon for-
dran och till huru stort belopp.”

Då här nu en sådan åtgärd från bankens sida, som åsyftastillagt, också enligt Hofrättens yttran-
de, endast är fråga om att ”hafva bankenstillagt talan be-
varad”, hvilket väl är liktydigt med att
hafva rättigheten i behåll att söka göra
sina fordringsanspråk (förmenta eller verkli-
ga) gällande; så följer af och då vidare löftesmän-
nens förord ifrågarande [...]oläslig/saknad text förord i detta afseendetillagt hänvisa
till de åtgärder, som för talans bevarandetillagt sådant ändamål
författningsenligt erfordras mot proprie
löftesman, följer af Hofrättens ofvan-
citerade yttrande konseqvent och otvunget alternativt, antingen att Hofrätten ansetttillagt
att en inom preskriptionstiden mot
proprie löftesman påbegynt lagsökning
icke bevaras talan emot denna, såframt
fordringsegaren [...]oläslig/saknad text inom samma tid tilli-
ka utredt ”om” han hos löftesmannen
”eger någon fordran och till huru stort
belopp”; – eller och har Hofrätten trott sig kunna pålägga banken andra och vidsträcktare förpliktelser än förordet innehåller. Hvad det första alternativet angår måstetillagt Riktigheten af denna Hofrättens uppfattning
af gällande lag i ämnet måste Förenings-
banken på det bestämdaste förneka riktigheten af det sammatillagt. Tvertom
lärer oss var Enligttillagt lag att ärtillagt talan mot proprie löf-
tesman än bevarad genom påbegynt lagsök-
ning, d. v. s antingen genom uttagen stem-
ning, med angifvande af fordringsgrunden,
och meddelad löftesmannen inom preskrip-
tionstidens utgång, eller genom inlemnan-
de till [...]oläslig/saknad text behörig exekutiv myndighetstruket

|3|

Också enligt detta Hofrättens yttrande är här
således fråga omstruket endast omtillagt en åtgärd från bankens sida
som åsyftar endasttillagt att bevara dess talan emot löf-
tesmännen eller med andra ord hafva rättighe-
ter i behåll att söka göra dess fordringsan-
språk (förmenta eller verkliga) mot dem gällan-
de. Enligt ordalydelsen i löftesmännens förbe-
håll hänvisas banken att i dessa afseende mot
dem vidtaga en sådantillagt lagsökning, som författnings-
enligt bevarar talan emot proprie löftesman.
Frågan blir således om den af banken vidtag-
ne lagsökningen bevarar talanstruket är af beskaf-
fenhet att bevara talan emot enstruket proprie
löftesman och om dertill lagenligt fordrasstruket,
på sätt Hofrätten förmenat, lagenligttillagt erfordras attstruket
redan vid lagsökningens borstruket vidtagande
utredning om enstruket fordrans verkliga tillvarostruket
i verkligheten förefinnas och till hvad belopp.tillagt

Af hvad gällande författningar härom stad-
ga inhemtas att en inom preskriptionstidentillagt påbegynt lagsökning
bevarar talan emot proprie löftesman såle-
desstruket och påbegynt är lagsökningen antingentillagt genom
utverkad och borgesmannen meddelad stem-
ning till behörig domstol, hvarvid allenast
fordringsgrunden behöfver angifvas, eller
genom en till vederbörande exekutiv myn-
dighet inlemnad (och enligt nu numerastruket enligt
senast utkomne författning löftesmannen in-
om preskriptionstiden delgifven) inlaga, upp-
tagande fordringsanspråket. Svarande partens
genmäle behöfver deremot icke vara afgifvet
och inkommet före preskriptionstiden, och påtillagt
|4| detta genmäle beror huruvida någon utredning
om fordrans verklighet och belopp erfordrasstruket
blifver nödig. Denna utredning kan och får
således framställas efteråt under rätte-
gångens fortgång. Vid enstruket bristande utred-
ning härom kan väl anspråket förkastas,
men ingalunda på den grund att talan
vore försutten, ty den påbegynta lagsök-
ningen bevarar rättigheten att söka göra
detta ansstruket fordringsanspråket gällande,
fordran må sedantillagt vara förment eller verklig.tillagt

Af det anförda framgår att den af ban-
ken mot dess vederparter vidtagna påbegyntatillagtstruket påbegyntatillagt lagsök-
ningen varit af beskaffenhet att den mot
en proprie löftesman skulle bevarat ban-
kens talan, hvaraf åter otvunget följer
att den mot vederparternas svarstruket den af ban-
ken sålunda för bevarande av dess talantillagt vidtagne åtgärden i allo varit
sådan, som löftesmännen, förbehållit sig.struket en-
ligt ordalydelsen i deras förord, förbehållit sig.tillagtMen, anmärker Hofrätten etctillagt senare

|5|

af en, (enligt nu gällande författning inom pre-
skriptionstiden löftesmannen delgifven) inlaga
med angifvande af fordringsanspråket. I hvar-
dera fallet är rättigheten att söka göra detta
anspråk gällande i behåll, fordran må
nu vara förment eller verklig. Utrednin-
gen om och till hvilket belopp en fordran
förefinnes kan och får senare framställas.
Vid bristande utredning härom kan väl ansprå-
ket förkastas, men ingalunda på den
grund atttillagt talan vore försutten.struket

Om man derför, i analogi med hvad om
proprie löftesmän i uppgifvet hänseende
är gällande, hvartill förordets otvetydiga
lydelse gifver en oafvislig anledning, upp-
fattar nämnde förord, så kan ett oförvil-
ladt omdöme omöjligen förneka, att icke
banken, som inom sex månader efter för-
fallodagen påbegynte lagsökning såväl
mot gäldenär som löftesmän, i enlighet med
löftesmännens förbehåll fullgjort hvad
till talans bevarande af dess talan erfor-
drats.struket

Hvad åter Widkommande åter det senare alternativet att den banken åliggande lagsökningen bordt vara annorlunda beskaffad eller inom trängare gränser innefattad, än som för talans beteende mot proprie löftesman erfordras, så stöder en sådan uppfatyning så konträrt emot förordets tydliga lydelse, att dess obefogenhet på det klaraste framgår.tillagtstruket

Men, anmärker Hofrätten, löftesmännen
hafva ingått allenast laga borgen, och
hadestruket derför hadetillagt, med anledning denstruket af denna förbindelsestillagt i 8. §: 10
kap.kapitel H. B.Handelsbalken stadgade beskaffenhet, utredning
bordt inom de förskrifna sex månaderne
företes om hvadstruket och till huru stort belopp
en fordran förefunnits, för att bankens
talan kunde anses bevarad. Angåendestruket
I afseende åtillagt talans bevarande mot laga borgesman
återtillagt erfordras återstruket, enligt lag, allenast en inom
preskrikptionstiden afgifven bevislig erinran
|6| om förbindelsens tillvaro och vid minsta eftertanketillagt Ve sig logikstruket kan man
således icke af svarandernes egenskap af la-
ga borgesmän leda derhänstruket hemta den slutsatstillagt att fordrans
belopp i förevarande falltillagt bordt styrkas, för att talan mot dem
skulle vara bevarad. [...]oläslig/saknad text
[...]oläslig/saknad text

Hofrätten synes uppenbarligen låtit hänföra
sig att förvexlastruketblandatillagt hvad som erfordstruket lag kräf-
ver för att hafva en talan bevarad, med
hvad som erfordras för att få en fordran
omsider utdömd.

Anmärkningsvärd är ock den förvexling
emellan borgen på viss tid och preskriptions-
tid, som Hofrätten ådagalägger, då den
yttrar, att löftesmännen iklädt sig borgens
ansvarighet på sex månader. Det tyckes hafvastruket Hvaruppå stöder Hofrättentillagt
undfallit Hofrätten attstruket sigstruket denna uppgift. OneklOnekligen vidtogstruket hartillagt löftesmännens ansva-
righet vidtogstruket vidtagittillagt den 3 Augusti 1868, då låne-
omsättningen beviljades. eller från hvilketstruket Skulle den sedantillagt
datum Förbindelsensstruket sex månader derefter hafva upphört?tillagt Tiden för borgesförbindel-
sens början och fortvaro, tiden för förbindelsens
fullgörande och tiden inom hvilken åtgärd för
talans bevarandestruket fordrings anspråkets bevarande
borde vidtagas, äro tre väsendtligen skiljda
saker, hvilka icke synas hafva ens föresväf-
vat Hofrätten.struket olika frågor; men skillna-
den dem emellan synes undgått Hofrätten.

Bland andra motivstruket domskäl åberopar Hofrätten
att banken ”låtit i det närmaste 5 ½ månader för-
lida innan någon åtgärd mot gäldenären vidta-
gits och sålunda sjelf betagit sig möjligheten
att inom utgången af förenämnde sex månader
styrka sig hos gäldenärens löftesmän ega nå-
gon fordran.” – Om man nu förbiser att den
af banken mot gäldenären vidtagne lagsök-
ningen föranledde dennes konkurs redan
|7| innan Guvernörens utslag mot honom vann
laga kraft och icke vill antaga att samma
förhållande inträffat om lagsökningen vid-
tagits ett par månader tidigare, så kan
man dock icke insestruket förbise att realisering
af gäldenärens fastigheter erfordrats för
utredande af bristen loftastruket bristen i bankens
fordran och att, enligt nu gällande författ-
ning och deri föreskrifvna omgångar, ensamttillagt, utverkandet entillagt afstruket exekutiv försäljning
ensamtstruket af Östermyra gods, skulle upptaga
med alla dertill erforderliga omgångar,
skulle upptagit i det närmastetillagt en tid af sex månader,
förutsatt att allt tillgått med ovanlig hastig-
het. En uträkning, till bevisande af detta
påstående, torde få anses vara öfverflödig.
Då nu emellertid omöjligheten att åstad-
komma den ifrågasatta utredningen af
bristen inom de föreskrifna omordade sex
månaderne är konstaterad så berättigas man [...]oläslig/saknad text atttillagt frågatstruket,
hvilket inflytande har, enligt Hofrättens uppfattningtillagt denna omöjliga
på Hofrättens tidigare uttalade domskältillagt antagandestruket att bristens be-
lopp ovilkorligen bordt vara utreddstruket inom
destruket sex månadernestruket utredd? månne denna
utredning då icke skulletillagt erfordrats? och månne och hela vigtentillagt eller i hvilkastruket
och betydelsen af det första motivstruket domskälet öfverändastruket.tillagt
logiska sammanhang stå dessa bådastruket
bestod? ellerstruket derigenom förintats, dess ovilkorlighettillagt
domslut till hvarandra och hvarför harstruket
oaktadt.tillagt
det senare blifvitstruket Om återtillagt så icke vorestruket ärtillagt fallet,
hvarför har dåtillagt det senare domskälet dåstruket åbe-
ropats och i hvilket logiska sammanhang
står dessastruket det med sjelfva saken eller med de öfrigatillagt domskälentillagt till hvarandrastruket? Har
Hofrätten sjelfs varit förvillad eller
har den velat förvilla andra rättsö-
kande?struket det tillkommit af blott tanklös-
het eller ligger derunder någonting mera.
harstruket är dess ändamål att bevara ett sken?

|8|

Innan ifrågavarande lån senast omsattes stodo
svaranderne i borgesansvarighet för den del af lå-
net, som med pantens värde ej kunde betäckas,
och om Föreningsbanken tillät ochstruket omsättningen och
derigenom frikallade svaranderne från deras
förra mera omfattande och ovilkorligatillagt förbindelse, så skedde
det i förlitan derpå att förordets tilläggetsstruket
det nu omtvistade tilläggets ordagranna
lydelse skulle bestämna beskaffenheten
af bankens skyldigheterstruket tillgörandentillagt, och denna af ban-
ken välvilligt gjorda eftergift kan ingalun-
da berättiga till några på skenfagra skäl
byggda konsiderationer.

Rörande tillkomsten af meranämnde tillägg
yttra sig löftesmännen i deras libell till Hofrätten,
att de, hvilka, såsom nämndt förut stått i en
mera direkt ansvarighet för lånet, velat för
banken afskära tillfälle att godtyckligt
fördröja pantens realisering samt föreläg-
ga banken att senast inom sex månader efter
lånets förfallodag försälja panten och skrida
till lagsökning, derest godvillig betalning
ej mellankomme. Något annat syfte hade
tillägget icke. Först senare hade löftesmän-
nen till sjelfva förbindelsen fogat orden: ”och
låntagarens öfrige tillgångar”, hvarigenom
allenast deras ansvarsskyldighet skulle in-
skränkas, men någon ändring i tilläggets
ursprungliga syfte afsågt dermed ejstruket icke afsestillagt; man
ville endast ytterligare ”inskärpa” detta syf-
temål.

Ehuru äfven denna framställning, sträcker
sig utöfver ordalydelsen i tillägget, har ban-
ken dock handlat i öfverensstämmelse
dermed, då den inom de bestämda sex må-
naderne lät försälja panten och påbegyn-
te lagsökningen såväl mot gäldenären
som löftesmännen. Allt hvad löftesmän-
|9| nen haft mot bankens förfaringssätt att
anmärka, sammanfattas i deras yttrande
att, om banken låtit tidigare försälja pan-
ten, ”hade intet rum för anmärkningar
i denna sak gifvits.” –

Äfven denna löftesmännens, från Hofrätten,
väsendtligen afvikande uppfattning om tillkom-
sten afstruket meningen medtillagt det till sjelfva förbindelsen fogade
tillägget utvisar i sin montillagt att i Hofrättens tankegång
slutsattsen framtillagtstått fullfärdig förr, än mot dom-
skälen, hvilka sedan blifvit sådana de nu
anser de till stöd derför anförda dom-
skälen.struket det oberättigade i Hofrättenstillagt tolkning af detsamma.

Med underdånigt åberopande af allt
hvad banken härförinnan ochstruket hostillagt Rådstufvu-
rätten och Hofrätten i saken anfört, anhål-
lerstruket upprepartillagt banken i djupaste underdånighet
sin anhållan
att, med upphäfvande af Rastruket Hofrättens
öfverklagade dom, Rådstufvurättens
utslag i målet måtte fastställas och ban-
ken dessutom tilldömmas ersättning
för dess i Hofrätten och dereftertillagt hafde kostnader.
i rättegången. –tillagt

Hofrättens dom och ettstruket protokollsutdrag,
angående den af bankens i och för ändring,
sökande nedsatta revisionsskilling,
biläggas underdstunderdånigast och banken framhär-
dar med djupaste undersåtlig vördnad
och trohet

S. A. K. o. S.Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste

E K MtsEders Kejserliga Majestäts

Dokumentet i faksimil