29.10.1857 Hittebarnet

|1|

Hittebarnet.
Historico-Philologiskt Aftonblad.

N^o1. – Thorsdagen d. 29 Oktober – 1857.

Anmälan.

Ur sin långa söta sömn
har hittebarnet nu åter
blifvit uppruskadt. Måtte
den långa sömnen hafva
vederqvickt det så, att det
igen kan hållas vaket nå-
gon tid, – och hafva krafter
nog att uppfylla sitt svåra
kall, och icke duka under,
– om det ock skulle gälla en
medborgerlig polemik med
sjelfvaste Basilisken.

Med dessa ”pia desideria”
begynna vi tidningen, – och
vilja nu lemna en liten
förklaring öfver, hvarföre
denna tidning uppstått och
hvarföre den antagit rubri-
ken hittebarnet.

Tidningen har uppstått
af det enkla skäl att några
af de stackars proskriberade,
som insett det svåra uti att
så der högtidligt uppträda
med föredrag, hvilka borde
vara intressanta, men inga-
lunda vetenskapliga, ansågo
det vara bäst att i tidnings-
form prestera historisk-
filologisk aftonunderhåll-
ning. –

Att de valt rubriken hitte-
barnet, har många talande
skäl, af hvilka vi vilja upp-
räkna några:

1^o lärer erfarenheten, att
nya företag bära sig bäst
under gammal firma. En
sådan gammal, och af de flesta
fakultetsmedlemmar välkänd,
firma är ju också hittebarnet.
Det är dessutom en så nätt och
anspråkslös titel.

2^o ligga uti ordet hittebarn
åtskilliga begrepp fördolda,
hvilka just göra detta ord
till en lämplig rubrik för den-
|2|na tidning. – Hittebarn
äro ju, som hvar man vet,
icke särdeles rika varelser,
utan måste de mest lefva
på bidrag af barmhertiga
menniskor, som utaf sin rike-
dom gifva dem en skärf, eller,
hvad mera är, som fatta dem
med intresse. – Så är det ock
med detta hittebarn. Lemnadt
utan bidrag och bemött med
likgiltighet, måste det tråna
bort och dö.

En annan egenskap hos Hitte-
barn är den, att de pläga hafva
anonyma föräldrar. Tidningen
Hittebarnet kan således uppträ-
da som en beskyddare af ano-
nymiteten.

Det är häfdvunnen sed att
en ny tidnings redaktion med
ädelt sjelfberöm, i en grann
anmälan, låfvar sin publik
guld och gröna skogar. – Hitte-
barnets redaktion vågar icke
i denna sin anmälan lofva
så mycket, utan har den in-
skränkt sig till att korteligen
framhålla rubrikens förtjen-
ster.

L. M.

Bérangers popularitet.
(Öfversättning).

Efter det högljudda deltagande
som Pariserfolket nyligen visa-
de vid sin favoritskalds död,
innehöll Revue de deux Mon-
des (för d. 1 Aug.) några ord om
den hädangångnes rykte och po-
pularitet. De sakna icke litte-
raturhistoriskt värde och derföre
vilja vi här återgifva dem.

”I en tid då maktens arm
tillbakahåller hvarje häftig folk-
rörelse, då det inre lifvet i de
flesta Europas länder inskrän-
ker sig blott till en vegetations-
process, vill ett sällsamt öde, att
en rent litteraturhistorisk händel-
se blir en intressant, i hela Frank-
rike omtalad, politisk händelse.
Vi mena Bérangers död, hvars
lefnadsdagar redan för en tid
tillbaka voro räknade. Béran-
ger är död, såsom otaliga andra
dagligen dö – af ålderdoms svag-
het i sin säng. – Han var född
1780 ”i detta Paris fullt af guld
och elände” såsom han betecknar
det i sina ”skräddaren och féen”.
Han dog 77 år gammal, sedan
han gifvit verlden det sällsynta
skådespelet af en berömd exi-
stens under de mest olika förhål-
landen, och af ett genom sina
sånger förvärfvadt oerhördt
inflytande på sitt folk.

Béranger hade (liksom Heine)
uttryckt den önskan, att man
skulle begrafva honom utan
någonslags ståt, buller eller
tal, och denna önskan har blif-
vit uppfylld samvetsgrannare
än han kanske sjelf önskat.
Regeringen har slutit fred
med honom vid hans graf;
regeringen har öfvertagit om-
sorgen om hans likbegängelse,
och sålunda här skalden, om-
gifven af officiella ärebeteygel-
ser i stället för de populära,
som voro honom tilltänkta, skri-
dit öfver den troskel, som från
tiden inför i historien.

Bérangers rykte höjes till
skyarna af somliga, neddrages
i smutsen af andra, men det
sanna torde ligga midtemellan.
Béranger skall alltid blifva
en af de första, ”Chansonniers”,
som med snille och älskvärd
qvickhet vetat förläna sin
lätta genre en ny glans och som
såsom menniska, förstått dölja
en konstnärlig natur under ett
väsende fullt af enkelhet.

Populariteten är ostadig; den
blåser än åt den ena, än åt den
andra sidan, men vår Béranger
har den förblifvit trogen, från
hans första uppträdande, ändå
till hans sista stund. Men han
förstod också att behandla dem,
klokt visste han att umgås med
den i fyratio år, då han i det
rätta ögonblicket upphörde
att sjunga och drog sig tillbaka
i ensligheten. Det var efter Juli-
revolutionen, som han upphörde
att sjunga; han teg också vid
Februarirevolutionen och vägrade
att såsom rådgifvare bespringa
dem, som uti hans sånger trodde
sig hafva funnit ett evangelium.
Denna tillbakadragenhet öfver-
ensstämde med hans smak, men
också med hans intresse. Han
visste, att han ganska lätt kunde
förlora sin popularitet, om han
skulle emottaga tiltlar och vär-
digheter och spela en förnäm
roll, han ville förblifva ung-
domens skald, ”Nationalskalden”,
som man kallade honom, han
ville hafva resultaterna af sina
segrar fortfarande vunna, ty
han förstod att förutse det
tillkommande. Dock gifves
det en omständighet, som han
icke kunde förutse, nemligen
den i att en till hans ära upp-
bådad squdron gardeshusarer
|3|skulle ledsaga honom till
hans sista hvilorum.

Men från hvilken sida
Bérangers popularitet också
betraktas är den likväl alltid
ett af vår tids sällsammaste
fenomener. Författaren till
”konungen af Yvetot” var icke
folkskald sådan som t.ex. Burnesvårtytt,
hvilket han hvarken i anseende
till alla sina idéer, eller i anseende
till den välgenomtänkta raffine-
rade formen af sina sånger kun-
de vara. Om Béranger icke
skulle hafva skrifvet något
vidare än dessa, ”chansons”, som
man så mycket berömmer och
som äga värde mindre genom
sitt innehåll än genom sin form,
så skulle han icke så hafva
höjt sig öfver sina samtida, som
han gjorde det. Hvad som
bildade hans sanna rykte, var
att han gjorde sig till skald för
den i sina innersta känslor så-
rada patriotismen hos det franska
folket. Han var visserligen
icke den ende som åren 1814 och
1815 diktade i denna anda;
men han allena visste gifva sina
dikter detta lifliga, till hälften
spefulla och till hälften sen-
timentala uttryck, som var så
egendomligt för honom.

Må man pröfva skalden
något närmare uti hans verk;
i sedligt hanseende har han
stundom profanerat det heli-
gaste. Hans ideal i kärlek
öfverstiger icke en alldaglig
epekureism, hans filosofiska
ideal inskränker sig till en lätt
Deism. I de profetiska yttranden
om samhällets framtid, som
finnas i några af hans nyare
”chansons”, igenkänner man knappt
Fransosen, som är förtrogen med
sitt lands och sitt folks tillstånd
och förhållanden; men han hade
en gång med säker, konstnärlig
hand anslagit en patriotisk, na-
tionel sida, och deraf kommer
det att han, utan att vara en
verklig folkskald, likväl alltid
åtnjöt en så stor popularitet.

Då Julirevolutionen utbröt,
var den likasom en personlig
triumf förBéranger. Derpå
kom Februari-revolutionen
ochen af dess hufvudmän
visste intet bättre än att råd-
frågaBéranger om den bästa
nya författning. – Derpåkom
kejsardomet åter och Béranger
förklarad af Monitören för
”den kejserliga ärans skald”.
Hvad har också så mycket
|4| som hans sånger om, ”den 5^te
Maj”, om ”den gamla fanan”,
om ”de bådaGrenadiererna”
och, ”den lilla korpralen” med
dentrekantiga hatten och den
grå öfverrocken, bidragit att
hos folketlefvande behålla
minnena från kejsaretiden?
Så gjorde sigBérangers popu-
laritet gällande i alla tider
och vid hans likfärd bildade
pariserfolket en spalier, då
det icke kundefölja honom
till hans sista bostad.

A. N.

Som man vet har djefvulen
i alla tider spelat en stor roll.
Jag har derföre ofta bråkat
min hjerna, för att få reda på
hvad för en passagerare djef-
vulen egentligen är, och hvar
han existerar. Men hvarken
i filosofin eller theologin
kunde jag finna en lösning
af gåtan, ja – icke ens Strand-
bergs disputation, som dock
har mycket att skaffa med
djefvulen och allt hvad till
satanologin hör, gaf mig en
tillfredsställande upplysning
om saken. – Se, då förde min
lycka Auerbachs Schatz-
kästlein i mina händer och
der träffade jag följande stycke,
som jag för det intressanta
ämnets skull icke drager i
betänkande att meddela her-
rarne i öfversättning.

Hvar sitter djefvulen?

Uti en saga, – den är ännu
ej gammal – berättas det, att
djefvulenengång gick ut på
arbete och lofvar att vara
flitig och redlig, blottman
gaf honom fulltopp att göra.
Menniskorna gingo in derpå
ochgåfvo honom nu de svå-
raste saker att uträtta, men
knappt hade mangifvit
honom ett uppdrag, så var han
åter, snabt som vinden, tillbaka
och sade: ”jag är färdig, gifven
mig arbete eller jag blirvild”
Menniskorna visste slutligen
icke mera hvad de skulle
göra med honom, tills en man
gaf djefvulen i uppdrag, att
så fortstenlägga vägen till
närmaste stad, att han, som
genast reste af medfyrspann
hela tiden fann vägen färdigt
|5| stenlagd. –Äfven detta ut-
rättade djefvulen.

Sagan slutar väl dermed,
men sjelfva historien är der-
före dock ej slut.

Stenläggningen var färdig
och djefvulen kom åter och
sade: ”Gifven mig att arbete
annars blir jag vild. – ”Nu
blef han upptagen i polis-
staten, en statssekreterare
tog honom till sig och der
har han att arbeta med ak-
terna, så att han icke blir
färdig till den yttersta dagen.
Hvar en ljusstråle vill tränga
än uti verldens mörker eller
en frihetsrörelse ypper sig
bland folken, det skickas
strax djefvulen, för att stoppa
till hålet genom hvilket ljuset
tränger in och för att binda
och qväsa frihetsrörelser.
Har han här stoppat till ett
hål och dragit en boja hår-
dare till, så bryter det åter
löst på att annat håll och
han pustar och ränner af
ock an och protokollerar och
inquirerar och registrerar och
refererar, tar upp en duplik
och en replik och skrifver
och sandar och förseglar, så
att det aldrig vill taga ett
slut. –

Se, nu veten I, hvar djefvulen
håller hus.

|6|