29.10.1857 Hittebarnet
Finsk text
Hittebarnet
Historiallis-filologinen iltalehti
Nro 1, torstaina 29. lokakuuta 1857
Ilmoitus
Löytölapsi on nyt taas ravisteltu hereille pitkästä makeasta unestaan. Toivottavasti pitkä uni on virkistänyt sitä niin paljon, että se pysyy taas jonkin aikaa valveilla ja että sillä riittää voimia seurata vaikeaa kutsumustaan ja ettei se menehdy, vaikka sitten joutuisi kynäsotaan itsensä basiliskin kanssa.
Tällaiset ovat meillä ”pia desideria”lat. hurskaat toivomukset käynnistäessämme lehden, ja haluamme nyt selittää hieman, miksi lehti on syntynyt ja miksi sen nimeksi on tullut Hittebarnet.
Lehti on perustettu siitä yksinkertaisesta syystä, että muutamat henkipattoraukat, ymmärrettyään, miten vaikeaa on pitää arvokkaita esitelmiä, jotka olisivat kiinnostavia, olematta kuitenkaan tieteellisiä, ovat katsoneet parhaaksi järjestää historiallis-filologista iltahupia sanomalehden muodossa.
Että nimeksi on valittu Hittebarnet – siihen on monta painavaa syytä, joista tässä muutamia:
Ensiksikin, kokemuksen mukaan uudet hankkeet edistyvät parhaiten vanhan toiminimen turvissa. Juuri tällainen vanha ja useimpien tiedekunnan jäsenten hyvin tuntema toiminimi on Hittebarnet. Lisäksi nimi on soma ja vaatimaton.
Toisena syynä ovat löytölapsi-sanan monet piilomerkitykset, joiden ansiosta se sopii erinomaisesti lehden nimeksi. Löytölapsethan tunnetusti eivät ole mitään rikkaita olentoja, vaan joutuvat yleensä kerjäämään elantonsa armeliailta ihmisiltä, jotka suovat heille rikkauksistaan roposen ja saattavatpa jopa osoittaa mielenkiintoa heitä kohtaan. Niin on tämänkin löytölapsen laita. Jäädessään ilman apua ja kohdatessaan välinpitämättömyyttä se riutuu ja kuolee.
Toiseksi, löytölapsen vanhempia ei yleensä tiedetä. Niinpä Hittebarnet-lehti voi turvata tuntemattomana pysymisen.
Yleensä on tapana, että uuden sanomalehden toimituskunta komeassa ilmoituksessa itseään jalosti kehuen lupaa lukijoilleen yhdeksän hyvää ja kahdeksan kaunista. Hittebarnet-lehden toimitus ei tässä ilmoituksessaan rohkene luvata niin paljon, vaan tyytyy vain esittelemään lyhyesti nimen avuja.
Original (transkription)
Hittebarnet.
Historico-Philologiskt Aftonblad.
No1. – Thorsdagen d. 29 Oktober – 1857.
Anmälan.
Ur sin långa söta sömn
har hittebarnet nu åter
blifvit uppruskadt. Måtte
den långa sömnen hafva
vederqvickt det så, att det
igen kan hållas vaket nå-
gon tid, – och hafva krafter
nog att uppfylla sitt svåra
kall, och icke duka under,
– om det ock skulle gälla en
medborgerlig polemik med
sjelfvaste Basilisken.
Med dessa ”pia desideria”
begynna vi tidningen, – och
vilja nu lemna en liten
förklaring öfver, hvarföre
denna tidning uppstått och
hvarföre den antagit rubri-
ken hittebarnet.
Tidningen har uppstått
af det enkla skäl att några
af de stackars proskriberade,
som insett det svåra uti att
så der högtidligt uppträda
med föredrag, hvilka borde
vara intressanta, men inga-
lunda vetenskapliga, ansågo
det vara bäst att i tidnings-
form prestera historisk-
filologisk aftonunderhåll-
ning. –
Att de valt rubriken hitte-
barnet, har många talande
skäl, af hvilka vi vilja upp-
räkna några:
1o lärer erfarenheten, att
nya företag bära sig bäst
under gammal firma. En
sådan gammal, och af de flesta
fakultetsmedlemmar välkänd,
firma är ju också hittebarnet.
Det är dessutom en så nätt och
anspråkslös titel.
2o ligga uti ordet hittebarn
åtskilliga begrepp fördolda,
hvilka just göra detta ord
till en lämplig rubrik för den-
|2|na tidning. – Hittebarn
äro ju, som hvar man vet,
icke särdeles rika varelser,
utan måste de mest lefva
på bidrag af barmhertiga
menniskor, som utaf sin rike-
dom gifva dem en skärf, eller,
hvad mera är, som fatta dem
med intresse. – Så är det ock
med detta hittebarn. Lemnadt
utan bidrag och bemött med
likgiltighet, måste det tråna
bort och dö.
En annan egenskap hos Hitte-
barn är den, att de pläga hafva
anonyma föräldrar. Tidningen
Hittebarnet kan således uppträ-
da som en beskyddare af ano-
nymiteten.
Det är häfdvunnen sed att
en ny tidnings redaktion med
ädelt sjelfberöm, i en grann
anmälan, låfvar sin publik
guld och gröna skogar. – Hitte-
barnets redaktion vågar icke
i denna sin anmälan lofva
så mycket, utan har den in-
skränkt sig till att korteligen
framhålla rubrikens förtjen-
ster.
L. M.
Bérangers popularitet.
(Öfversättning).
Efter det högljudda deltagande
som Pariserfolket nyligen visa-
de vid sin favoritskalds död,
innehöll Revue de deux Mon-
des (för d. 1 Aug.) några ord om
den hädangångnes rykte och po-
pularitet. De sakna icke litte-
raturhistoriskt värde och derföre
vilja vi här återgifva dem.
”I en tid då maktens arm
tillbakahåller hvarje häftig folk-
rörelse, då det inre lifvet i de
flesta Europas länder inskrän-
ker sig blott till en vegetations-
process, vill ett sällsamt öde, att
en rent litteraturhistorisk händel-
se blir en intressant, i hela Frank-
rike omtalad, politisk händelse.
Vi mena Bérangers död, hvars
lefnadsdagar redan för en tid
tillbaka voro räknade. Béran-
ger är död, såsom otaliga andra
dagligen dö – af ålderdoms svag-
het i sin säng. – Han var född
1780 ”i detta Paris fullt af guld
och elände” såsom han betecknar
det i sina ”skräddaren och féen”.
Han dog 77 år gammal, sedan
han gifvit verlden det sällsynta
skådespelet af en berömd exi-
stens under de mest olika förhål-
landen, och af ett genom sina
sånger förvärfvadt oerhördt
inflytande på sitt folk.
Béranger hade (liksom Heine)
uttryckt den önskan, att man
skulle begrafva honom utan
någonslags ståt, buller eller
tal, och denna önskan har blif-
vit uppfylld samvetsgrannare
än han kanske sjelf önskat.
Regeringen har slutit fred
med honom vid hans graf;
regeringen har öfvertagit om-
sorgen om hans likbegängelse,
och sålunda här skalden, om-
gifven af officiella ärebeteygel-
ser i stället för de populära,
som voro honom tilltänkta, skri-
dit öfver den troskel, som från
tiden inför i historien.
Bérangers rykte höjes till
skyarna af somliga, neddrages
i smutsen af andra, men det
sanna torde ligga midtemellan.
Béranger skall alltid blifva
en af de första, ”Chansonniers”,
som med snille och älskvärd
qvickhet vetat förläna sin
lätta genre en ny glans och som
såsom menniska, förstått dölja
en konstnärlig natur under ett
väsende fullt af enkelhet.
Populariteten är ostadig; den
blåser än åt den ena, än åt den
andra sidan, men vår Béranger
har den förblifvit trogen, från
hans första uppträdande, ändå
till hans sista stund. Men han
förstod också att behandla dem,
klokt visste han att umgås med
den i fyratio år, då han i det
rätta ögonblicket upphörde
att sjunga och drog sig tillbaka
i ensligheten. Det var efter Juli-
revolutionen, som han upphörde
att sjunga; han teg också vid
Februarirevolutionen och vägrade
att såsom rådgifvare bespringa
dem, som uti hans sånger trodde
sig hafva funnit ett evangelium.
Denna tillbakadragenhet öfver-
ensstämde med hans smak, men
också med hans intresse. Han
visste, att han ganska lätt kunde
förlora sin popularitet, om han
skulle emottaga tiltlar och vär-
digheter och spela en förnäm
roll, han ville förblifva ung-
domens skald, ”Nationalskalden”,
som man kallade honom, han
ville hafva resultaterna af sina
segrar fortfarande vunna, ty
han förstod att förutse det
tillkommande. Dock gifves
det en omständighet, som han
icke kunde förutse, nemligen
den i att en till hans ära upp-
bådad squdron gardeshusarer
|3|skulle ledsaga honom till
hans sista hvilorum.
Men från hvilken sida
Bérangers popularitet också
betraktas är den likväl alltid
ett af vår tids sällsammaste
fenomener. Författaren till
”konungen af Yvetot” var icke
folkskald sådan som t.ex. Burnesvårtytt,
hvilket han hvarken i anseende
till alla sina idéer, eller i anseende
till den välgenomtänkta raffine-
rade formen af sina sånger kun-
de vara. Om Béranger icke
skulle hafva skrifvet något
vidare än dessa, ”chansons”, som
man så mycket berömmer och
som äga värde mindre genom
sitt innehåll än genom sin form,
så skulle han icke så hafva
höjt sig öfver sina samtida, som
han gjorde det. Hvad som
bildade hans sanna rykte, var
att han gjorde sig till skald för
den i sina innersta känslor så-
rada patriotismen hos det franska
folket. Han var visserligen
icke den ende som åren 1814 och
1815 diktade i denna anda;
men han allena visste gifva sina
dikter detta lifliga, till hälften
spefulla och till hälften sen-
timentala uttryck, som var så
egendomligt för honom.
Må man pröfva skalden
något närmare uti hans verk;
i sedligt hanseende har han
stundom profanerat det heli-
gaste. Hans ideal i kärlek
öfverstiger icke en alldaglig
epekureism, hans filosofiska
ideal inskränker sig till en lätt
Deism. I de profetiska yttranden
om samhällets framtid, som
finnas i några af hans nyare
”chansons”, igenkänner man knappt
Fransosen, som är förtrogen med
sitt lands och sitt folks tillstånd
och förhållanden; men han hade
en gång med säker, konstnärlig
hand anslagit en patriotisk, na-
tionel sida, och deraf kommer
det att han, utan att vara en
verklig folkskald, likväl alltid
åtnjöt en så stor popularitet.
Då Julirevolutionen utbröt,
var den likasom en personlig
triumf förBéranger. Derpå
kom Februari-revolutionen
ochen af dess hufvudmän
visste intet bättre än att råd-
frågaBéranger om den bästa
nya författning. – Derpåkom
kejsardomet åter och Béranger
förklarad af Monitören för
”den kejserliga ärans skald”.
Hvad har också så mycket
|4| som hans sånger om, ”den 5te
Maj”, om ”den gamla fanan”,
om ”de bådaGrenadiererna”
och, ”den lilla korpralen” med
dentrekantiga hatten och den
grå öfverrocken, bidragit att
hos folketlefvande behålla
minnena från kejsaretiden?
Så gjorde sigBérangers popu-
laritet gällande i alla tider
och vid hans likfärd bildade
pariserfolket en spalier, då
det icke kundefölja honom
till hans sista bostad.
A. N.
Som man vet har djefvulen
i alla tider spelat en stor roll.
Jag har derföre ofta bråkat
min hjerna, för att få reda på
hvad för en passagerare djef-
vulen egentligen är, och hvar
han existerar. Men hvarken
i filosofin eller theologin
kunde jag finna en lösning
af gåtan, ja – icke ens Strand-
bergs disputation, som dock
har mycket att skaffa med
djefvulen och allt hvad till
satanologin hör, gaf mig en
tillfredsställande upplysning
om saken. – Se, då förde min
lycka Auerbachs Schatz-
kästlein i mina händer och
der träffade jag följande stycke,
som jag för det intressanta
ämnets skull icke drager i
betänkande att meddela her-
rarne i öfversättning.
Hvar sitter djefvulen?
Uti en saga, – den är ännu
ej gammal – berättas det, att
djefvulenengång gick ut på
arbete och lofvar att vara
flitig och redlig, blottman
gaf honom fulltopp att göra.
Menniskorna gingo in derpå
ochgåfvo honom nu de svå-
raste saker att uträtta, men
knappt hade mangifvit
honom ett uppdrag, så var han
åter, snabt som vinden, tillbaka
och sade: ”jag är färdig, gifven
mig arbete eller jag blirvild”
Menniskorna visste slutligen
icke mera hvad de skulle
göra med honom, tills en man
gaf djefvulen i uppdrag, att
så fortstenlägga vägen till
närmaste stad, att han, som
genast reste af medfyrspann
hela tiden fann vägen färdigt
|5| stenlagd. –Äfven detta ut-
rättade djefvulen.
Sagan slutar väl dermed,
men sjelfva historien är der-
före dock ej slut.
Stenläggningen var färdig
och djefvulen kom åter och
sade: ”Gifven mig att arbete
annars blir jag vild. – ”Nu
blef han upptagen i polis-
staten, en statssekreterare
tog honom till sig och der
har han att arbeta med ak-
terna, så att han icke blir
färdig till den yttersta dagen.
Hvar en ljusstråle vill tränga
än uti verldens mörker eller
en frihetsrörelse ypper sig
bland folken, det skickas
strax djefvulen, för att stoppa
till hålet genom hvilket ljuset
tränger in och för att binda
och qväsa frihetsrörelser.
Har han här stoppat till ett
hål och dragit en boja hår-
dare till, så bryter det åter
löst på att annat håll och
han pustar och ränner af
ock an och protokollerar och
inquirerar och registrerar och
refererar, tar upp en duplik
och en replik och skrifver
och sandar och förseglar, så
att det aldrig vill taga ett
slut. –
Se, nu veten I, hvar djefvulen
håller hus.
Hittebarnet.
Historico-Philologiskt Aftonblad.
No1. – Thorsdagen d. 29 Oktober – 1857.
Anmälan.
Ur sin långa söta sömn har hittebarnet nu åter blifvit uppruskadt. Måtte den långa sömnen hafva vederqvickt det så, att det igen kan hållas vaket någon tid, – och hafva krafter nog att uppfylla sitt svåra kall, och icke duka under, – om det ock skulle gälla en medborgerlig polemik med sjelfvaste Basilisken.
Med dessa ”pia desideria”lat. fromma förhoppningar begynna vi tidningen, – och vilja nu lemna en liten förklaring öfver, hvarföre denna tidning uppstått och hvarföre den antagit rubriken hittebarnet.
Tidningen har uppstått af det enkla skäl att några af de stackars proskriberade, som insett det svåra uti att så der högtidligt uppträda med föredrag, hvilka borde vara intressanta, men ingalunda vetenskapliga, ansågo det vara bäst att i tidningsform prestera historiskfilologisk aftonunderhållning. –
Att de valt rubriken hittebarnet, har många talande skäl, af hvilka vi vilja uppräkna några:
1o lärer erfarenheten, att nya företag bära sig bäst under gammal firma. En sådan gammal, och af de flesta fakultetsmedlemmar välkänd, firma är ju också hittebarnet. Det är dessutom en så nätt och anspråkslös titel.
2o ligga uti ordet hittebarn åtskilliga begrepp fördolda, hvilka just göra detta ord till en lämplig rubrik för den|2|na tidning. – Hittebarn äro ju, som hvar man vet, icke särdeles rika varelser, utan måste de mest lefva på bidrag af barmhertiga menniskor, som utaf sin rikedom gifva dem en skärf, eller, hvad mera är, som fatta dem med intresse. – Så är det ock med detta hittebarn. Lemnadt utan bidrag och bemött med likgiltighet, måste det tråna bort och dö.
En annan egenskap hos Hittebarn är den, att de pläga hafva anonyma föräldrar. Tidningen Hittebarnet kan således uppträda som en beskyddare af anonymiteten.
Det är häfdvunnen sed att en ny tidnings redaktion med ädelt sjelfberöm, i en grann anmälan, låfvar sin publik guld och gröna skogar. – Hittebarnets redaktion vågar icke i denna sin anmälan lofva så mycket, utan har den inskränkt sig till att korteligen framhålla rubrikens förtjenster.
L. M.
Bérangers popularitet.
(Öfversättning).
Efter det högljudda deltagande som Pariserfolket nyligen visade vid sin favoritskalds död, innehöll Revue de deux Mondes (för d. 1 Aug.) några ord om den hädangångnes rykte och popularitet. De sakna icke litteraturhistoriskt värde och derföre vilja vi här återgifva dem.
”I en tid då maktens arm tillbakahåller hvarje häftig folkrörelse, då det inre lifvet i de flesta Europas länder inskränker sig blott till en vegetationsprocess, vill ett sällsamt öde, att en rent litteraturhistorisk händelse blir en intressant, i hela Frankrike omtalad, politisk händelse. Vi mena Bérangers död, hvars lefnadsdagar redan för en tid tillbaka voro räknade. Béranger är död, såsom otaliga andra dagligen dö – af ålderdoms svaghet i sin säng. – Han var född 1780 ”i detta Paris fullt af guld och elände” såsom han betecknar det i sina ”skräddaren och féen”. Han dog 77 år gammal, sedan han gifvit verlden det sällsynta skådespelet af en berömd existens under de mest olika förhållanden, och af ett genom sina sånger förvärfvadt oerhördt inflytande på sitt folk.
Béranger hade (liksom Heine) uttryckt den önskan, att man skulle begrafva honom utan någonslags ståt, buller eller tal, och denna önskan har blifvit uppfylld samvetsgrannare än han kanske sjelf önskat. Regeringen har slutit fred med honom vid hans graf; regeringen har öfvertagit omsorgen om hans likbegängelse, och sålunda här skalden, omgifven af officiella ärebeteygelser i stället för de populära, som voro honom tilltänkta, skridit öfver den troskel, som från tiden inför i historien.
Bérangers rykte höjes till skyarna af somliga, neddrages i smutsen af andra, men det sanna torde ligga midtemellan. Béranger skall alltid blifva en af de första, ”Chansonniers”, som med snille och älskvärd qvickhet vetat förläna sin lätta genre en ny glans och som såsom menniska, förstått dölja en konstnärlig natur under ett väsende fullt af enkelhet.
Populariteten är ostadig; den blåser än åt den ena, än åt den andra sidan, men vår Béranger har den förblifvit trogen, från hans första uppträdande, ändå till hans sista stund. Men han förstod också att behandla dem, klokt visste han att umgås med den i fyratio år, då han i det rätta ögonblicket upphörde att sjunga och drog sig tillbaka i ensligheten. Det var efter Julirevolutionen, som han upphörde att sjunga; han teg också vid Februarirevolutionen och vägrade att såsom rådgifvare bespringa dem, som uti hans sånger trodde sig hafva funnit ett evangelium. Denna tillbakadragenhet öfverensstämde med hans smak, men också med hans intresse. Han visste, att han ganska lätt kunde förlora sin popularitet, om han skulle emottaga tiltlar och värdigheter och spela en förnäm roll, han ville förblifva ungdomens skald, ”Nationalskalden”, som man kallade honom, han ville hafva resultaterna af sina segrar fortfarande vunna, ty han förstod att förutse det tillkommande. Dock gifves det en omständighet, som han icke kunde förutse, nemligen den i att en till hans ära uppbådad squdron gardeshusarer|3|skulle ledsaga honom till hans sista hvilorum.
Men från hvilken sida Bérangers popularitet också betraktas är den likväl alltid ett af vår tids sällsammaste fenomener. Författaren till ”konungen af Yvetot” var icke folkskald sådan som t.ex. Burnesvårtytt, hvilket han hvarken i anseende till alla sina idéer, eller i anseende till den välgenomtänkta raffinerade formen af sina sånger kunde vara. Om Béranger icke skulle hafva skrifvet något vidare än dessa, ”chansons”, som man så mycket berömmer och som äga värde mindre genom sitt innehåll än genom sin form, så skulle han icke så hafva höjt sig öfver sina samtida, som han gjorde det. Hvad som bildade hans sanna rykte, var att han gjorde sig till skald för den i sina innersta känslor sårada patriotismen hos det franska folket. Han var visserligen icke den ende som åren 1814 och 1815 diktade i denna anda; men han allena visste gifva sina dikter detta lifliga, till hälften spefulla och till hälften sentimentala uttryck, som var så egendomligt för honom.
Må man pröfva skalden något närmare uti hans verk; i sedligt hanseende har han stundom profanerat det heligaste. Hans ideal i kärlek öfverstiger icke en alldaglig epekureism, hans filosofiska ideal inskränker sig till en lätt Deism. I de profetiska yttranden om samhällets framtid, som finnas i några af hans nyare ”chansons”, igenkänner man knappt Fransosen, som är förtrogen med sitt lands och sitt folks tillstånd och förhållanden; men han hade en gång med säker, konstnärlig hand anslagit en patriotisk, nationel sida, och deraf kommer det att han, utan att vara en verklig folkskald, likväl alltid åtnjöt en så stor popularitet.
Då Julirevolutionen utbröt, var den likasom en personlig triumf förBéranger. Derpå kom Februari-revolutionen ochen af dess hufvudmän visste intet bättre än att rådfrågaBéranger om den bästa nya författning. – Derpåkom kejsardomet åter och Béranger förklarad af Monitören för ”den kejserliga ärans skald”. Hvad har också så mycket|4| som hans sånger om, ”den 5te Maj”, om ”den gamla fanan”, om ”de bådaGrenadiererna” och, ”den lilla korpralen” med dentrekantiga hatten och den grå öfverrocken, bidragit att hos folketlefvande behålla minnena från kejsaretiden? Så gjorde sigBérangers popularitet gällande i alla tider och vid hans likfärd bildade pariserfolket en spalier, då det icke kundefölja honom till hans sista bostad.
A. N.
Som man vet har djefvulen i alla tider spelat en stor roll. Jag har derföre ofta bråkat min hjerna, för att få reda på hvad för en passagerare djefvulen egentligen är, och hvar han existerar. Men hvarken i filosofin eller theologin kunde jag finna en lösning af gåtan, ja – icke ens Strandbergs disputation, som dock har mycket att skaffa med djefvulen och allt hvad till satanologin hör, gaf mig en tillfredsställande upplysning om saken. – Se, då förde min lycka Auerbachs Schatzkästlein i mina händer och der träffade jag följande stycke, som jag för det intressanta ämnets skull icke drager i betänkande att meddela herrarne i öfversättning.
Hvar sitter djefvulen?
Uti en saga, – den är ännu ej gammal – berättas det, att djefvulenengång gick ut på arbete och lofvar att vara flitig och redlig, blottman gaf honom fulltopp att göra. Menniskorna gingo in derpå ochgåfvo honom nu de svåraste saker att uträtta, men knappt hade mangifvit honom ett uppdrag, så var han åter, snabt som vinden, tillbaka och sade: ”jag är färdig, gifven mig arbete eller jag blirvild”.tillagt av utgivaren Menniskorna visste slutligen icke mera hvad de skulle göra med honom, tills en man gaf djefvulen i uppdrag, att så fortstenlägga vägen till närmaste stad, att han, som genast reste af medfyrspann hela tiden fann vägen färdigt|5| stenlagd. –Äfven detta uträttade djefvulen.
Sagan slutar väl dermed, men sjelfva historien är derföre dock ej slut.
Stenläggningen var färdig och djefvulen kom åter och sade: ”Gifven mig att arbete annars blir jag vild. – ”Nu blef han upptagen i polisstaten, en statssekreterare tog honom till sig och der har han att arbeta med akterna, så att han icke blir färdig till den yttersta dagen. Hvar en ljusstråle vill tränga än uti verldens mörker eller en frihetsrörelse ypper sig bland folken, det skickas strax djefvulen, för att stoppa till hålet genom hvilket ljuset tränger in och för att binda och qväsa frihetsrörelser. Har han här stoppat till ett hål och dragit en boja hårdare till, så bryter det åter löst på att annat håll och han pustar och ränner af ock an och protokollerar och inquirerar och registrerar och refererar, tar upp en duplik och en replik och skrifver och sandar och förseglar, så att det aldrig vill taga ett slut. –
Se, nu veten I, hvar djefvulen håller hus.
|6|