7.6.1869 LM–Alexandra Mechelin
Finsk text
Laitiala 7. kesäkuuta 1869.
Oma rakas ystävä!
Hetken päästä on lähdettävä täältä, mutta en voi lähteä matkaan lähettämättä sinulle lämpimiä terveisiä täältä kauniista Laitialasta, josta, huolimatta kaikista aiheuttamistaan huolista, on jo tullut meille rakas vietettyämme viime kesänä täällä mukavia hetkiä.
Ja saman vaikutuksen olen kokenut tälläkin kertaa, kuinka tämä leppeä luonto yksinäisessä rauhassaan ja vaatimattomassa kauneudessaan puhuttelee sydäntä ihmeellisellä tavalla. Olen vaeltanut maastossa sen minkä olen ehtinyt, osaksi yksin, osaksi toisten kanssa, – ja se on tehnyt mielessäni niin hyvää, – että olen väistämättä ollut paremmalla tuulella, niin etteivät edes varsin lukuisat harmit ole saaneet mieltäni järkkymään.
Tällä kertaa suurin osa ajasta on tietysti kulunut keskusteluun vuokrakysymyksestä. Eriksson näyttää yhä enemmän kallistuvan sille kannalle, että hän ottaa Laitialan kymmeneksi vuodeksi vuokralle, 4 000 markalla kolmesta ensimmäisestä, ja 6 000 markalla seuraavista vuosista. Laqvist ei liioin halunnut minun vuokraavan panimoa kenellekään muulle kuin hänelle. (Vaadin ensimmäisestä vuodesta 2 400, sen jälkeen 2 700 sekä kolmannesta vuodesta alkaen 3 000 markkaa panimosta koko toimintoineen.)
Jos kaikki tämä nyt toteutuu – kuten nyt tosiaan näyttää käyvän, – ja jos Torsten sitten ostaa meidän puolikkaamme Puotilasta, – sitten saat taas mielesi mukaisen ukon, niin uskallan melkeinpä vakuuttaa! Rakas tyttöseni, sitten voimme järjestää elämämme aivan toisin kuin tähän mennessä, – ja on varmaa, että ”pitkä naama”, jonka niin monista erityyppisistä asioista huolehtiminen on tuonut esiin, näyttäytyy enää hyvin harvoin. – Ehkä myös pitkään toimettomana lojunut kynäni saisi pikkuhiljaa tilaisuuden saattaa paperille yhtä jos toistakin julkaisemisen arvoista.
Mutta tämä ei todennäköisesti estä meitä ajan mittaan rakentamasta mökkiä Laitialaan ja etsimästä täältä kesän rauhaa, jota me molemmat niin suuresti rakastamme. Ja samalla meidän pitäisi ryhtyä kaunistamaan paikkaa, – jollei muuten, niin pikku Celyn vuoksi. Sillä uskon, että jos lapsena saa liikkua kauniissa luonnossa ja ottaa siitä vaikutteita, kokemus seuraa hyvän suojelusenkelin lailla mukana koko elämän.
Melkein unohdin, että ylväs Woima valjastetaan parhaillaan viemään minut pois.
Hyvästi! Saapuessani tänä iltana Hämeenlinnaan toivon, että siellä odottaa kirje sinulta ja hyviä uutisia. Sano terveisiä Mammalle ja sisaruksille!
Ja sinulle itsellesi ja pikku Celylle monia lämpimiä suudelmia
Sinun
Leo.
Original (transkription)
|1|
Laitiala d. 7. Juni 1869.
Egen älskade vän!
Det gäller att om en stund
resa härifrån, men jag kan ej
fara bort utan att sända dig
en varm helsning från detta
vackra Laitiala, som, oaktadt
alla de bekymmer det förorsakat,
likväl redan blifvit oss kärt
genom förliden sommars ange-
näma vistelse här.
Och det intryck har jag äfven
denna gång erfarit, att denna
milda natur, med sin ensliga
frid och sin enkla fägring talar
på ett underbart sätt till hjertat.
Jag har vandrat omkring så mycket
jag hunnit, dels ensam, dels med
|2|
de andra, – och det har dervid
känts så godt i sinnet, – att mitt
lynne ovilkorligen förbättrats så
att icke ens de ganska talrika för-
argelserna kunnat bringa mig
ur jemnvigt.
Naturligtvis har denna gång
mesta tiden egnats åt diskuterandet
af arrendefrågan. Eriksson tyckes
bli alltmera böjd för att öfvertaga
Laitiala på 10 års arrende, för 4 000
mark de 3 första och 6 000 mark
de följande åren. Äfven Laqvist
önskade icke gerna att jag arrenderade
bryggeriet åt någon annan än
honom. (Jag fordrar första året
2 400, derefter 2 700 samt från och
med 3dje året 3 000 mark om året
för bryggeriet med fullständigt
förlagsvårtytt.
Blir nu allt detta realiseradt – såsom
|3|
det nu verkligen ser ut, – och köper
Torsten sedan vår hälft af Botby,
– då kan du åter få en gubbe
efter din smak, det vågar jag
nästan försäkra! Min rara pia,
då skola vi ställa om vårt lif
helt annorlunda än hittills, – och
det säkra är att den der ”långa
minen”, som omtanken om så
många olikartade affärer fram-
kallat, då ytterst sällan
skall uppenbara sig. – Kanske
skall äfven min länge overksam-
ma penna omsider igen få till-
fälle att fästa på pappret ett och
annat, som kunde vara förtjent att
spridas.
Men detta skall sannolikt
icke förhindra oss att med tiden
bygga en stuga på Laitiala, och
|4|
här söka den sommarfrid vi båda
så mycket älska. Och derunder
skola vi äfven arbeta på ställets
förskönande, – om ej annat så
för lilla Celys skuld. Ty jag tror
att det följer en som en god skydds-
engel genom lifvet om man som
barn fått umgås med en vacker
natur och emottaga intryck deraf.
Jag håller på att glömma att
den stolta Woima nu skall i redet
för att föra mig bort.
Farväl! Vid ankomsten till Ta-
vastehus i qväll hoppas jag finna
bref af dig, med goda underrättelser.
Helsa Mamma och syskonen!
Gif åt dig sjelf och lilla Cely många
varma kyssar från
Din
Leo.
Laitiala d. 7. Juni 1869.
Egen älskade vän!
Det gäller att om en stund resa härifrån, men jag kan ej fara bort utan att sända dig en varm helsning från detta vackra Laitiala, som, oaktadt alla de bekymmer det förorsakat, likväl redan blifvit oss kärt genom förliden sommars angenäma vistelse här.
Och det intryck har jag äfven denna gång erfarit, att denna milda natur, med sin ensliga frid och sin enkla fägring talar på ett underbart sätt till hjertat. Jag har vandrat omkring så mycket jag hunnit, dels ensam, dels med|2| de andra, – och det har dervid känts så godt i sinnet, – att mitt lynne ovilkorligen förbättrats så att icke ens de ganska talrika förargelserna kunnat bringa mig ur jemnvigt.
Naturligtvis har denna gång mesta tiden egnats åt diskuterandet af arrendefrågan. Eriksson tyckes bli alltmera böjd för att öfvertaga Laitiala på 10 års arrende, för 4 000 mark de 3 första och 6 000 mark de följande åren. Äfven Laqvist önskade icke gerna att jag arrenderade bryggeriet åt någon annan än honom. (Jag fordrar första året 2 400, derefter 2 700 samt från och med 3dje året 3 000 mark om året för bryggeriet med fullständigt förlagsvårtytt.)tillagt av utgivaren
Blir nu allt detta realiseradt – såsom|3| det nu verkligen ser ut, – och köper Torsten sedan vår hälft af Botby, – då kan du åter få en gubbe efter din smak, det vågar jag nästan försäkra! Min rara pia, då skola vi ställa om vårt lif helt annorlunda än hittills, – och det säkra är att den der ”långa minen”, som omtanken om så många olikartade affärer framkallat, då ytterst sällan skall uppenbara sig. – Kanske skall äfven min länge overksamma penna omsider igen få tillfälle att fästa på pappret ett och annat, som kunde vara förtjent att spridas.
Men detta skall sannolikt icke förhindra oss att med tiden bygga en stuga på Laitiala, och|4| här söka den sommarfrid vi båda så mycket älska. Och derunder skola vi äfven arbeta på ställets förskönande, – om ej annat så för lilla Celys skuld. Ty jag tror att det följer en som en god skyddsengel genom lifvet om man som barn fått umgås med en vacker natur och emottaga intryck deraf.
Jag håller på att glömma att den stolta Woima nu skall i redet för att föra mig bort.
Farväl! Vid ankomsten till Tavastehus i qväll hoppas jag finna bref af dig, med goda underrättelser. Helsa Mamma och syskonen!
Gif åt dig sjelf och lilla Cely många varma kyssar från
Din
Leo.