2.8.1860 LM–Karl Collan
Finsk text
Hamina 2. elokuuta 1860
Hyvä veli!
Sain kirjeesi sunnuntaina ja olisin vastannut siihen jo tiistaipostissa, jollei väliin olisi tullut odottamattomia esteitä. Nyt kiiruhdan kiittämään sinua siitä ja sinun toiveesi mukaisesti myös kertomaan, mihin olen kyseisessä asiassa päätynyt.
Päätöksen täytyy suuressa määrin riippua siitä, minkä tulevaisuudenuran elämässäni valitsisin. Tarkoitukseni oli ensin jäädä toistaiseksi meidän tiedekuntaamme. Mutta sitten kun olin koko kesän kuljeskellut ympäriinsä ja miettinyt, mitä minun pitäisi itseni suhteen tehdä, – mihin sopisin tai mihin olisin vähiten epäsopiva – olen vähitellen päätynyt siihen käsitykseen, että minun pitäisi siirtyä oikeustieteelliseen tiedekuntaan. Jos sitten tulevaisuudessa huomaan, että olen joutunut umpikujaan, ei toki ole mahdotonta palata ”humanioraan”. Päätökseni on kuitenkin nyt alkuun luja ja siitä seuraa, että minun pitää mahdollisimman täysipainoisesti omistautua uudelle opintoalalleni. Sekä isäni että minä olemme siksi sitä mieltä, että minun ei pidä hakeutua saksan opettajan virkaan. On totta, että se työ ei ole raskas, mutta myös palkka on niin pieni, että siitä saa tuskin 50 kopeekkaa yhdeltä oppitunnilta, huomioonottamatta sitä aikaa, jonka kirjoitusten läpikäynti vie. Sinä voit täydellä syyllä ajatella tästä, että olisin sitten kuitenkin mielelläni ottanut ruotsin tunteja,sekä työmäärän että korvauksen suhteen molemmat ovat suunnilleen samalla tasolla. No hyvä; ruotsin kielen virka olisi kuitenkin ollut minulle sopivampi, sekä siksi, että mieluummin olisin opettanut ruotsin kieltä, että siksi, koska se olisi ollut ylimääräinen virka, johon ryhtymisessä ei olisi tarvinnut epäröidä, vaikka olisinkin ajatellut viipyä siinä vain vuoden tai kaksi. Nyt, kun olen tehnyt selkeän tulevaisuudensuunnitelman, tiedän että jos saisinkin saksan kielen viran, en voisi olla siinä kuin vuoden tai hiukan yli ja siksi olen sitä mieltä, että olisi melkeinpä väärin hakea sitä. Toistuva opettajan vaihtuminen ei ole koululle hyväksi. Varmasti löytyy joku toinen joka täyttää sen viran yhtä hyvin ja pitemmäksi ajaksi kuin minä.
Kas tässä syyt, miksi en hae virkaa. Voin vielä lisätä että jos en ole sidottu määrättyihin lukukausiin, voin välttää menoja oleskelemalla kotona niin paljon kuin mahdollista, jolloin ero sen välillä, onko minulla taloudellisia tuloja virasta vai eikö ole, ei liene niin suuri. Voin muuten tunnustaa sinulle, että olen ollut varsin neuvoton järkevimmän päätöksen suhteen, mutta nyt näyttää että olen sellaisen tehnyt...
Muistan kiitollisena suopeuttasi ja luottamusta, jota tässä asiassa olet osoittanut
sinun vilpittömän kiintynyt
L. Mechelin
Original (transkription)
|1|
FhamnFredrikshamn d. 2 Augusti 1860.
Till Karl Collan.tillagt senare Bäste Broder!
Ditt bref erhöll jag i
Söndags och skulle redan med Tisdags-
posten besvarat detsamma, om ej o-
förutsedda hinder mellankommit. Jag
skyndar nu att tacka Dig derför äfven-
som, enligt din önskan, underrätta Dig
om hvad beslut jag i den ifrågavarande
saken fattat.
Detta beslut måste naturligtvis till
en stor del bero af, hvilken bana jag
valde för framtiden. Först var väl min
afsigt att tillsvidare qvarstanna i vår
fakultet. Men sedan jag nu hela som-
marn gått och grubblat öfver, hvart
jag skulle göra af med mig, – hvartill
jag väl vore mest lämplig, eller minst
olämplig, – har jag omsider kommit till
den åsigt, att jag bör gå öfver till den
juridiska fakulteten. Finner jag i en
|2|
framtid att jag hoppat i galen tunna, så
är det ju ingen omöjlighet att vända om
till ”humaniora” igen. Emellertid står
mitt beslut till en början fast, och
deraf följer att jag bör med så odelade
krafter som möjligt egna mig åt min
nya studiesfer. Derföre anse både
min far och jag det vara bäst, att
jag icke söker den tyska språklärare
tjänsten. Det är sannt, den är ej ar-
betsdryg; men också är lönen så liten,
att det knappast belöper sig 50 kop.kopek
för hvarje lektion, oberäknadt den tid,
genomseendet af scripta kostar. Du
har all anledning att härvid tänka, att
jag ju dock gerna skulle åtagit mig
lektionerna i Svenskan, hvilka både
hvad lön och arbete beträffar äro allde-
les likaställda. Ja väl; men den svenska
tjensten hade för mig varit lämpligare,
såväl emedan jag heldre skulle under-
visat i Svenskan, som ock för att den
skulle varit en extratjenst, vid hvars
|3|
öfvertagande jag mindre behöft tveka,
äfven om jag ämnat behålla densamma
endast ett eller två år. Numera, sedan
jag fattat en bestämd framtidsplan, vet
jag, att om jag ock lyckades erhålla
läraretjensten i Tyskan, jag icke skulle
kunna förrätta densamma längre än
ett år eller något deröfver, – och tycker
att det derföre vore nästan orätt att
söka densamma: ständigt lärareom-
byte är ju icke helsosamt för en skola.
Säkert skall någon annan finnas, som
fyller platsen lika bra och längre tid
än jag.
Se här orsakerna, hvarföre jag icke
söker tjensten. Lägg dertill, att jag, om
jag ej är bunden af de bestämda ter-
minerna, kan undvika utgifter genom
att vistas så mycket som möjligt i
hemmet, hvarigenom skillnaden mellan att
ha inkomsterna af denna tjenst, eller icke ha
dem, ej torde blifva så stor. – För öf-
rigt kan jag bigta för Dig, att jag varit
|4|
ganska villrådig om det förnuftigaste
beslutet, – dock synes mig att jag nu
funnit detsamma.
I tacksamt minne skall jag bevara
den välvilja och det förtroende Du
i denna sak bevisat
Din
uppriktigt tillgifne
L. Mechelin
FhamnFredrikshamn d. 2 Augusti 1860.
Bäste Broder!
Ditt bref erhöll jag i Söndags och skulle redan med Tisdagsposten besvarat detsamma, om ej oförutsedda hinder mellankommit. Jag skyndar nu att tacka Dig derför äfvensom, enligt din önskan, underrätta Dig om hvad beslut jag i den ifrågavarande saken fattat.
Detta beslut måste naturligtvis till en stor del bero af, hvilken bana jag valde för framtiden. Först var väl min afsigt att tillsvidare qvarstanna i vår fakultet. Men sedan jag nu hela sommarn gått och grubblat öfver, hvart jag skulle göra af med mig, – hvartill jag väl vore mest lämplig, eller minst olämplig, – har jag omsider kommit till den åsigt, att jag bör gå öfver till den juridiska fakulteten. Finner jag i en|2| framtid att jag hoppat i galen tunna, så är det ju ingen omöjlighet att vända om till ”humaniora” igen. Emellertid står mitt beslut till en början fast, och deraf följer att jag bör med så odelade krafter som möjligt egna mig åt min nya studiesfer. Derföre anse både min far och jag det vara bäst, att jag icke söker den tyska språklärare tjänsten. Det är sannt, den är ej arbetsdryg; men också är lönen så liten, att det knappast belöper sig 50 kop.kopek för hvarje lektion, oberäknadt den tid, genomseendet af scripta kostar. Du har all anledning att härvid tänka, att jag ju dock gerna skulle åtagit mig lektionerna i Svenskan, hvilka både hvad lön och arbete beträffar äro alldeles likaställda. Ja väl; men den svenska tjensten hade för mig varit lämpligare, såväl emedan jag heldre skulle undervisat i Svenskan, som ock för att den skulle varit en extratjenst, vid hvars|3| öfvertagande jag mindre behöft tveka, äfven om jag ämnat behålla densamma endast ett eller två år. Numera, sedan jag fattat en bestämd framtidsplan, vet jag, att om jag ock lyckades erhålla läraretjensten i Tyskan, jag icke skulle kunna förrätta densamma längre än ett år eller något deröfver, – och tycker att det derföre vore nästan orätt att söka densamma: ständigt lärareombyte är ju icke helsosamt för en skola. Säkert skall någon annan finnas, som fyller platsen lika bra och längre tid än jag.
Se här orsakerna, hvarföre jag icke söker tjensten. Lägg dertill, att jag, om jag ej är bunden af de bestämda terminerna, kan undvika utgifter genom att vistas så mycket som möjligt i hemmet, hvarigenom skillnaden mellan att ha inkomsterna af denna tjenst, eller icke ha dem, ej torde blifva så stor. – För öfrigt kan jag bigta för Dig, att jag varit|4| ganska villrådig om det förnuftigaste beslutet, – dock synes mig att jag nu funnit detsamma.
I tacksamt minne skall jag bevara den välvilja och det förtroende Du i denna sak bevisat
Din uppriktigt tillgifne
L. Mechelin