1861 Epistel till de gode vänner Ernst Pascha, Karl Lundsten och August Viftenberg, ifrån deras Leo.

1861 Epistel till de gode vänner Ernst Pascha, Karl Lundsten och August Viftenberg, ifrån deras Leo

Svensk text

|1|

Epistel till de gode vänner Ernst Pascha, Karl Lundsten och August Viftenberg, ifrån deras Leo.

Till Eder som stån qvar bland hufvudstadens hvimmel
Jag sänder detta bref ifrån min skymda vrå:
I ären stjernorna uppå min mandoms himmel
Och utan Eder vore den töcknig, ful och grå.

Förnimmen några ljud ifrån mitt hjertas harpa,
Från den orkester som logerar i min själ!
De toner äro nu ej dissonanser skarpa, –
Ack! vek och blöt man blir, när året tar farväl.

Jag dagarnes ragoss och nätternas fundosser
Formerat redan dygn trehundrasextifem.
Än löje och än tår, än syrliga grimasser
Vi under deras framfart egnade åt dem.

Än klingade vi skönt med vinuppfyllda glasen
Utsläppande en fors af qvickt och eldigt tal,
Men ack, en morgondag de ha likväl, Kalasen,
då assessoren spöka i hjernans sjuka sal.

Än svärmade vi varmt för ljufva unga tärnor
Inbillande oss att hos den blott sällhet finns
Men ack, sen sågo vi, att de ej äro stjernor
Af oförsvinnlig glans, den ej af sveket hinns.

|2|

Än – dock, hvi skall jag mer utreda minnets härfva
Ty äfven dödens skörd sig gömmer uti den!
Det bästa deri är ändå den fria djerfva,
Den fasta, in i döden trogna vänskapen.

Men ett annat år nu stiger
Upp ur tidens dunkla våg
Mången tanke dervid smyger
sig uti min håg.

Främst jag frågar: skall vår liga
Skingras, splittras och förgås?
Detta fasta, innerliga
Samlif sönderslås?

Svar ger Ödet, blekt om kinden
Och med hänlöjet på mund:
”Ja, som agnarne för vinden,
I en stormig stund,

Så I skolen spridda blifva
Så I skolen strös omkring.
Detta svar kan jag er gifva,
Jag som vet allting.

Kanske skolen då I lära
Tro att känslan vansklig är
Och att det man högst bör ära
Egoismen är.

Kanske skolen då I finna
Att det bästa i vårt land
Är att rikedomar vinna,
Titlar, ordnar, band.”

|3|

Å hut, du Öde, vi störta dig ner
I helvetets giftiga pölar,
Då, oförskämde, du hånfullt ler
Och din mun med skitprat sölar.

Vi skolen trotsa ditt fräcka hot
Vi skola lära dig moreslat. hur man uppför sig.
Engång skall du göra bättring och bot
Eaimus tibi imperatores!lat. ~Kom igen ni härskare!

Om än det blefve fast tusen mil
Emellan de fordna ligister,
Så vet att tanken far som en pil
Och hjertat sin värme ej mister.

Om än vi råkades åter engång
Först i ålderdomens dagar
så vet, att icke ens tiden lång
Våra själars eld försvagar.

Om än den ene blef rik och förnäm
Och den andre fattigdomshöljde,
Så vet, att samma brödrasystem
Oss intill graven dock följde.

Och ärelystna, det äro vi väl
Men frihet heter vår ära
Och intet kan rycka ut ur vår själ
Vår heliga frihetslära.

|4|

Så det ljuder i mitt sinne på det gamla årets qväll,
Der jag sitter och funderar i mitt lugna, tysta tjäll.
Vore jag bland Eder gubbar kring en prydlig, doftrik bål,
Skulle jag ej papper söla, utan dricka legions skål.

Dricka modigt dricka ifrigt, tills i Lethes mörka våg
Sjönko alla dystra tankar i min framtidstyngda håg,
Tills jag glömde att vår ungdom snart ren läggas uppå bår,
Att vi träda ut ur gröna lunderna i lifvets vår.

Men skål opp likväl, I gubbar, dricken drufvans must och märg,
Lundsten, Pascha, Polheim, Plato, Jätte, Röö och Viftenberg
När den sista ton förklingat utaf ligans epopé
Samlas vi uppå en stjerna – uti Flosses elysé.

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

|1|

Epistel till de gode vänner Ernst Pascha, Karl
Lundsten och August Viftenberg, ifrån deras Leo.

Till Eder som stån qvar bland hufvudstadens hvimmel
Jag sänder detta bref ifrån min skymda vrå:
I ären stjernorna uppå min mandoms himmel
Och utan Eder vore den töcknig, ful och grå.

Förnimmen några ljud ifrån mitt hjertas harpa,
Från den orkester som logerar i min själ!
De toner äro nu ej dissonanser skarpa, –
Ack! vek och blöt man blir, när året tar farväl.

Jag dagarnes ragoss och nätternas fundosser
Formerat redan dygn trehundrasextifem.
Än löje och än tår, än syrliga grimasser
Vi under deras framfart egnade åt dem.

Än klingade vi skönt med vinuppfyllda glasen
Utsläppande en fors af qvickt och eldigt tal,
Men ack, en morgondag de ha likväl, Kalasen,
då assessoren spöka i hjernans sjuka sal.

Än svärmade vi varmt för ljufva unga tärnor
Inbillande oss att hos den blott sällhet finns
Men ack, sen sågo vi, att de ej äro stjernor
Af oförsvinnlig glans, den ej af sveket hinns.

|2|

Än – dock, hvi skall jag mer utreda minnets härfva
Ty äfven dödens skörd sig gömmer uti den!
Det bästa deri är ändå den fria djerfva,
Den fasta, in i döden trogna vänskapen.

Men ett annat år nu stiger
Upp ur tidens dunkla våg
Mången tanke dervid smyger
sig uti min håg.

Främst jag frågar: skall vår liga
Skingras, splittras och förgås?
Detta fasta, innerliga
Samlif sönderslås?

Svar ger Ödet, blekt om kinden
Och med hänlöjet på mund:
”Ja, som agnarne för vinden,
I en stormig stund,

Så I skolen spridda blifva
Så I skolen strös omkring.
Detta svar kan jag er gifva,
Jag som vet allting.

Kanske skolen då I lära
Tro struket atttillagt känslan vansklig är
Och att det man högst bör ära
Egoismen är.

Kanske skolen då I finna
Att det bästa i vårt land
Är att rikedomar vinna,
Titlar, ordnar, band.”

|3|

Å hut, du Öde, vi störta dig ner
I helvetets giftiga pölar,
Då, oförskämde, du hånfullt ler
Och din mun med skitprat sölar.

Vi skolen trotsa ditt fräcka hot
Vi skola lära dig mores.
Engång skall du göra bättring och bot
Ochstruket Eaimus tibi imperatores!

Om än det blefve fast tusen mil
Emellan de fordna ligister,
Så vet att tanken far som en pil
Och hjertat sin värme ej mister.

Om än vi råkades åter engång
Först i ålderdomens dagar
så vet, att icke ens tiden lång
Våra själars eld försvagar.

Om än den ene blef rik och förnäm
Och den andre fattigdomshöljde,
Så vet, att samma brödrasystem
Oss intill graven dock följde.

Och ärelystna, det äro vi väl
Men frihet heter vår ära
Och intet kan rycka ut ur vår själ
Vår heliga frihetslära.

|4|

Så det ljuder i mitt sinne på det gamla årets qväll,
Der jag sitter och funderar i mitt lugna, tysta tjäll.
Vore jag bland Eder gubbar kring en prydlig, doftrik bål,
Skulle jag ej papper söla, utan dricka legions skål.

Dricka modigt dricka ifrigt, tills i Lethes mörka våg
Sjönko alla dystra tankar i min framtidstyngda håg,
Tills jag glömde att vår ungdom snart ren läggas uppå bår,
Att vi träda ut ur gröna lunderna i lifvets vår.

Men skål opp likväl, I gubbar, dricken drufvans must och märg,tillagt
Alla,struket Lundsten, Pascha, Polheim, Plato, Jätte, Röö och Viftenberg
När den sista ton förklingat utaf ligans epopé
Samlas vi uppå en stjerna – uti Flosses elysé.

Dokumentet i faksimil