1861 Epistel till de gode vänner Ernst Pascha, Karl Lundsten och August Viftenberg, ifrån deras Leo
Finsk text
Epistola hyville ystäville Ernst Paschalle, Karl Lundstenille ja August Viftenbergille, kirjoittanut Leo
Teille siellä vilinässä kaupungin
tämän kirjeen loukostani lähetän;
te miehuuteni johtotähdet kuitenkin
olette, ja muuten tylsistyisin enemmän.
Kuulkaa, kuinka sydämeni harppu heläjää,
sielussani kokonainen orkesteri soi!
Eikä taida siinä riitasointu särähtää –
voi kuinka velton olon vuodenvaihde toi.
Miten kokonaisen vuoden päivät
tuskia ja tuumailuja koimmekaan!
Itkut, naurut, irvistykset mieleen jäivät,
opimme ne ajan mittaan tuntemaan.
Väliin kilistimme iloisesti viinimaljoja,
ja silloin riitti kyllä puheen pulinaa,
mutta joskus kaikki juhlat loppuvat
kun asessori aivoissamme kolkuttaa.
Nuoret neidotkin kai joskus aatoksemme
veivät onnen odotuksen vuoksi harhaan,
kunnes käsitimme, että kanssaan emme
löydä loputtoman riemun tähtitarhaan.
No niin, miksi menneissä nyt enää piehtaroisin,
ennen myös kun monen menehtyvän näin.
Tärkeää on tänään että – kuten soisin –
kuoloon saakka säilyy piiri ystäväin.
Vaan taas ajan aalto musta
uuden vuoden esiin vyöryttää,
ja monenmoista ajatusta
tajunnassa taasen läikähtää.
Etenkin nyt ihmettelen,
hajoaako maailmalle
joukko tämä ystävien,
jääkö ajan aallon alle?
Kalvasposki Kohtalo tuo
vastauksen luihun antaa:
”Eroon kaikki ystävät nuo
akanoiden lailla kantaa
Tuuli aivan arvaamaton,
myrskyisä ja äkkinäinen,
uskokaa pois, varmaa se on,
kuulkaa neuvo tietäväisen.
Paras onkin teidän koittaa
turhat tunteet syrjään heittää,
kaikki itsellenne voittaa,
halpa myötätunto peittää.
Sitten ehkä tulee teille
selväksi se, että täällä
perustetaan titteleille,
arvoille vain arvon päällä.”
Sinä, Kohtalo, hus lennä
huuruavaan helvettiin,
roskapuheinesi mennä
saat nyt minne käskettiin.
Turha meitä uhkailla,
saat tuta mitä ovat mores.
Me sulle opetamme tapoja,
eaimus tibi imperatores!
Vaikka kauas toisistansa
tämä ystävien piiri ennättää,
silti ajatusten nuoliansa
veljet lämpimästi lennättää.
Ja vaikka me vanhoina vasta
tapaisimme seuraavan kerran,
ei aikakaan estä leimuamasta
sielua joka ainoan herran.
Jos yksi vaikka rahoissaan uisi,
mutta toista köyhyys ahdistaisi,
veljeys ei koskaan unohtuisi,
hautaankin sen mukaan saisi.
Kunniaa me toki himoitsemme,
mutta vapaus on nimi sen.
Se on meidän sielujemme
oppi pyhä, ikuinen.
Tällaiset on aatokseni uudenvuodenaattona,
kun nyt istun täällä yksin hiljaisessa tuvassa.
Kanssanne jos oisin luona boolimaljan tuoksuvan,
enhän paperia tuhlais – joisin kera porukan.
Joisin miehen lailla, Lethen virran tummiin aaltoihin
synkät huolet tulevista ajoista jo jättäisin,
unohtaisin, että nuoruutemme kohta katoaa,
ettei vehmas kevät enää kauan loista valoaan.
Mutta kippis silti, toverit, nyt teidän maljanne,
Lundsten, Pascha, Pohlheim, Jätte, Röö ja Viftenberg.
Ja kun meidän liigan ääni sitten kerran vaikenee,
tapaamme kai tähdellä – se lienee Flossen elysée.
Original (transkription)
|1|
Epistel till de gode vänner Ernst Pascha, Karl
Epistel till de gode vänner Ernst Pascha, Karl
Lundsten och August Viftenberg, ifrån deras Leo.
Till Eder som stån qvar bland hufvudstadens hvimmel
Jag sänder detta bref ifrån min skymda vrå:
I ären stjernorna uppå min mandoms himmel
Och utan Eder vore den töcknig, ful och grå.
Förnimmen några ljud ifrån mitt hjertas harpa,
Från den orkester som logerar i min själ!
De toner äro nu ej dissonanser skarpa, –
Ack! vek och blöt man blir, när året tar farväl.
Jag dagarnes ragoss och nätternas fundosser
Formerat redan dygn trehundrasextifem.
Än löje och än tår, än syrliga grimasser
Vi under deras framfart egnade åt dem.
Än klingade vi skönt med vinuppfyllda glasen
Utsläppande en fors af qvickt och eldigt tal,
Men ack, en morgondag de ha likväl, Kalasen,
då assessoren spöka i hjernans sjuka sal.
Än svärmade vi varmt för ljufva unga tärnor
Inbillande oss att hos den blott sällhet finns
Men ack, sen sågo vi, att de ej äro stjernor
Af oförsvinnlig glans, den ej af sveket hinns.
Än – dock, hvi skall jag mer utreda minnets härfva
Ty äfven dödens skörd sig gömmer uti den!
Det bästa deri är ändå den fria djerfva,
Den fasta, in i döden trogna vänskapen.
Men ett annat år nu stiger
Upp ur tidens dunkla våg
Mången tanke dervid smyger
sig uti min håg.
Främst jag frågar: skall vår liga
Skingras, splittras och förgås?
Detta fasta, innerliga
Samlif sönderslås?
Svar ger Ödet, blekt om kinden
Och med hänlöjet på mund:
”Ja, som agnarne för vinden,
I en stormig stund,
Så I skolen spridda blifva
Så I skolen strös omkring.
Detta svar kan jag er gifva,
Jag som vet allting.
Kanske skolen då I lära
Tro påstruket atttillagt känslan vansklig är
Och att det man högst bör ära
Egoismen är.
Kanske skolen då I finna
Att det bästa i vårt land
Är att rikedomar vinna,
Titlar, ordnar, band.”
Å hut, du Öde, vi störta dig ner
I helvetets giftiga pölar,
Då, oförskämde, du hånfullt ler
Och din mun med skitprat sölar.
Vi skolen trotsa ditt fräcka hot
Vi skola lära dig mores.
Engång skall du göra bättring och bot
Ochstruket Eaimus tibi imperatores!
Om än det blefve fast tusen mil
Emellan de fordna ligister,
Så vet att tanken far som en pil
Och hjertat sin värme ej mister.
Om än vi råkades åter engång
Först i ålderdomens dagar
så vet, att icke ens tiden lång
Våra själars eld försvagar.
Om än den ene blef rik och förnäm
Och den andre fattigdomshöljde,
Så vet, att samma brödrasystem
Oss intill graven dock följde.
Och ärelystna, det äro vi väl
Men frihet heter vår ära
Och intet kan rycka ut ur vår själ
Vår heliga frihetslära.
Så det ljuder i mitt sinne på det gamla årets qväll,
Der jag sitter och funderar i mitt lugna, tysta tjäll.
Vore jag bland Eder gubbar kring en prydlig, doftrik bål,
Skulle jag ej papper söla, utan dricka legions skål.
Dricka modigt dricka ifrigt, tills i Lethes mörka våg
Sjönko alla dystra tankar i min framtidstyngda håg,
Tills jag glömde att vår ungdom snart ren läggas uppå bår,
Att vi träda ut ur gröna lunderna i lifvets vår.
Men skål opp likväl, I gubbar, dricken drufvans must och märg,tillagt
Alla,struket Lundsten, Pascha, Polheim, Plato, Jätte, Röö och Viftenberg
När den sista ton förklingat utaf ligans epopé
Samlas vi uppå en stjerna – uti Flosses elysé.
Epistel till de gode vänner Ernst Pascha, Karl Lundsten och August Viftenberg, ifrån deras Leo.
Till Eder som stån qvar bland hufvudstadens hvimmel
Jag sänder detta bref ifrån min skymda vrå:
I ären stjernorna uppå min mandoms himmel
Och utan Eder vore den töcknig, ful och grå.
Förnimmen några ljud ifrån mitt hjertas harpa,
Från den orkester som logerar i min själ!
De toner äro nu ej dissonanser skarpa, –
Ack! vek och blöt man blir, när året tar farväl.
Jag dagarnes ragoss och nätternas fundosser
Formerat redan dygn trehundrasextifem.
Än löje och än tår, än syrliga grimasser
Vi under deras framfart egnade åt dem.
Än klingade vi skönt med vinuppfyllda glasen
Utsläppande en fors af qvickt och eldigt tal,
Men ack, en morgondag de ha likväl, Kalasen,
då assessoren spöka i hjernans sjuka sal.
Än svärmade vi varmt för ljufva unga tärnor
|2|Inbillande oss att hos den blott sällhet finns
Men ack, sen sågo vi, att de ej äro stjernor
Af oförsvinnlig glans, den ej af sveket hinns.
Än – dock, hvi skall jag mer utreda minnets härfva
Ty äfven dödens skörd sig gömmer uti den!
Det bästa deri är ändå den fria djerfva,
Den fasta, in i döden trogna vänskapen.
Men ett annat år nu stiger
Upp ur tidens dunkla våg
Mången tanke dervid smyger
sig uti min håg.
Främst jag frågar: skall vår liga
Skingras, splittras och förgås?
Detta fasta, innerliga
Samlif sönderslås?
Svar ger Ödet, blekt om kinden
Och med hänlöjet på mund:
”Ja, som agnarne för vinden,
I en stormig stund,
Så I skolen spridda blifva
Så I skolen strös omkring.
Detta svar kan jag er gifva,
Jag som vet allting.
Kanske skolen då I lära
Tro att känslan vansklig är
Och att det man högst bör ära
Egoismen är.
Kanske skolen då I finna
|3|Att det bästa i vårt land
Är att rikedomar vinna,
Titlar, ordnar, band.”
Å hut, du Öde, vi störta dig ner
I helvetets giftiga pölar,
Då, oförskämde, du hånfullt ler
Och din mun med skitprat sölar.
Vi skolen trotsa ditt fräcka hot
lat. hur man uppför sig.
lat. ~Kom igen ni härskare!
Vi skola lära dig mores
Engång skall du göra bättring och bot
Eaimus tibi imperatores!
Om än det blefve fast tusen mil
Emellan de fordna ligister,
Så vet att tanken far som en pil
Och hjertat sin värme ej mister.
Om än vi råkades åter engång
Först i ålderdomens dagar
så vet, att icke ens tiden lång
Våra själars eld försvagar.
Om än den ene blef rik och förnäm
Och den andre fattigdomshöljde,
Så vet, att samma brödrasystem
Oss intill graven dock följde.
Och ärelystna, det äro vi väl
|4|Men frihet heter vår ära
Och intet kan rycka ut ur vår själ
Vår heliga frihetslära.
Så det ljuder i mitt sinne på det gamla årets qväll,
Der jag sitter och funderar i mitt lugna, tysta tjäll.
Vore jag bland Eder gubbar kring en prydlig, doftrik bål,
Skulle jag ej papper söla, utan dricka legions skål.
Dricka modigt dricka ifrigt, tills i Lethes mörka våg
Sjönko alla dystra tankar i min framtidstyngda håg,
Tills jag glömde att vår ungdom snart ren läggas uppå bår,
Att vi träda ut ur gröna lunderna i lifvets vår.
Men skål opp likväl, I gubbar, dricken drufvans must och märg,
Lundsten, Pascha, Polheim, Plato, Jätte, Röö och Viftenberg
När den sista ton förklingat utaf ligans epopé
Samlas vi uppå en stjerna – uti Flosses elysé.