22.5.1865 LM–Alexandra Mechelin
Finsk text
Kiitos, oma ystäväni, sydämellisestä kirjeestä, joka todella tuotti minulle iloa ja jonka olen lukenut useampaan kertaan, koska ikään kuin kuulin lämpimän sydämesi sykkivän sanojen takana. – – – – Tästä ”tyytymättömyydestä itseesi”, joka taas tahtoo pilkahtaa esiin, meidän täytyy joskus puhua perin pohjin kasvotusten. Tässä pyydän vain saada sanoa, että sinä, mitä syvimmän käsitykseni mukaan, olet niin hyvä ja jalo, ettei sinun tarvitse olla sen tyytymättömämpi itseesi kuin jokaisen ihmisen kuuluukin olla, koska itseään tulee aina tarkkailla ja muistaa elämänsä korkeampi päämäärä ja pyrkiä eteenpäin lankeamatta koskaan omahyväisyyteen. Myös minä tunnen usein sellaista tyytymättömyyttä, joka sinuakin vaivaa, – kun muistan, kuinka usein en ole sellainen kuin minun pitäisi, en ponnistele niin lujasti kehittyäkseni kuin minulla olisi velvollisuus ja mahdollisuus. Mutta älkäämme koskaan lannistuko vaan mieluummin rohkaiskaamme ja tukekaamme toisiamme iloisin ja reippain mielin, niin kyllä kaikki edistyy. Ja joka tapauksessa voit olla täysin ja lujasti vakuuttunut siitä, että minä en ole vielä milloinkaan kokenut sinua kohtaan tyytymättömyyden häivääkään.
Koska kirjoitin sinulle jo aamupäivällä kokonaisen epistolan ja nyt minun täytyy tehdä muuta, – ja kun sitä paitsi saan suureksi ilokseni olla ja jutella kanssasi huomisaamuna, lopetan nyt iloiseen tervetuliaistoivotukseen, jonka huikkaa sinua ikävöivä
Leo.
22. toukokuuta 1865.
Post Scriptum. Mukana vielä muutama pieni iltasuukko ukoltasi, samoin sydämelliset terveiset Teille kaikille sisarilta ja allekirjoittaneelta.
Original (transkription)
|1|
Tack, min egen vän, för ditt hjertliga bref, som beredde mig en
verklig glädje, och som jag genomläst upprepade gånger, emedan jag
tyckte mig likasom höra huru ditt varma hjerta klappade bakom
orden. – – – – Det der ”missnöjet med dig sjelf”, som åter vill
framskymta, skola vi engång rätt grundligen tala om muntligen. Här
ber jag blott att få uttala, att du, enligt min djupaste öfvertygelse, är
så god och ädel, att du icke behöfver vara mera missnöjd med
dig sjelf, än hvad som är hvarje menniskas pligt, för att man stän-
digt må vara uppmärksam på sig och minnas sitt högre lefnadsmål
och sträfva framåt, och aldrig förfalla till sjelfbelåtenhet. Äfven jag
erfar ofta ett sådant missnöje som plåga dig, – när jag besinnar huru
ofta jag icke är så som jag borde vara, icke arbetar så kraftigt på
min utveckling som jag det borde och kunde. Men låtom oss aldrig
ändå blifva missmodiga, utan heldre gladt och friskt uppmuntra och
stödja hvarandra, så går det nog framåt. Och i alla fall kan du vara
|2|
fullt och fast öfvertygad om att jag ännu aldrig känt en skymt af
missnöje med dig.
Emedan jag skrifvit till dig en epistel redan på förmiddagen och nu
måste syssla med annat, – samt då jag dessutom har den glada utsigten
att få vara med dig och språka med dig i morgon afton, sluta jag nu
nustruket tillropande dig ett gladt välkommen till din längtande
Leo.
D. 22. Maj 65.
P. S.Post Scriptum Några små aftonkyssar medfölja från din
gubbe,
äfvensom hjertliga helsningar till Eder alla från systrarne och
densamme.
Tack, min egen vän, för ditt hjertliga bref, som beredde mig en verklig glädje, och som jag genomläst upprepade gånger, emedan jag tyckte mig likasom höra huru ditt varma hjerta klappade bakom orden. – – – – Det der ”missnöjet med dig sjelf”, som åter vill framskymta, skola vi engång rätt grundligen tala om muntligen. Här ber jag blott att få uttala, att du, enligt min djupaste öfvertygelse, är så god och ädel, att du icke behöfver vara mera missnöjd med dig sjelf, än hvad som är hvarje menniskas pligt, för att man ständigt må vara uppmärksam på sig och minnas sitt högre lefnadsmål och sträfva framåt, och aldrig förfalla till sjelfbelåtenhet. Äfven jag erfar ofta ett sådant missnöje som plåga dig, – när jag besinnar huru ofta jag icke är så som jag borde vara, icke arbetar så kraftigt på min utveckling som jag det borde och kunde. Men låtom oss aldrig ändå blifva missmodiga, utan heldre gladt och friskt uppmuntra och stödja hvarandra, så går det nog framåt. Och i alla fall kan du vara|2| fullt och fast öfvertygad om att jag ännu aldrig känt en skymt af missnöje med dig.
Emedan jag skrifvit till dig en epistel redan på förmiddagen och nu måste syssla med annat, – samt då jag dessutom har den glada utsigten att få vara med dig och språka med dig i morgon afton, sluta jag nu tillropande dig ett gladt välkommen till din längtande
Leo.
D. 22. Maj 65.
P. S.Post Scriptum Några små aftonkyssar medfölja från din gubbe, äfvensom hjertliga helsningar till Eder alla från systrarne och densamme.