1859 Bäcken om våren
Finsk text
Keväinen puro
Reipas oli puron juoksu,
huoleton ja pyörteinen.
Monesti jäin aidan luokse
ihailemaan vettä sen.
Kirkkaana näin kimmellyksen,
puron pärskeen uomassaan,
vesihelmein temmellyksen,
kun se meni menojaan.
Näin myös pikku putousten
kiven kylkeen osuvan,
jälkeen hetken tanssimisen
saavan vauhdin vapaamman.
Moni lintu, nokittuaan
vähän vettä raikasta,
jatkoi taasen laulelujaan
heti siitä paikasta.
Kuinka joskus solisemaan
puro tyytyi vienosti,
sitten yltyi kohisemaan
voimaa täynnä, hienosti!
Seisoin aina mielihyvin
puroa vain katsellen,
riemun tunne oli syvin,
kun sain käydä luokse sen.
Aikaa kului, olin poissa,
ystävääni nähnyt en.
Kotimaisemissa noissa
nyt taas viimein astelen.
Saavun jälleen puron laitaan,
niin kuin muistoon rakkauden,
nojaan vanhaan tuttuun aitaan
kevättä vain muistellen.
Mitä kummaa! En näe missään
virtausta veden vuon.
Aaltoiluissa leikkisissään
vaienneen näen puron tuon.
Voi, on poissa kultaseni,
sen vei paahde auringon.
Tomu tuli, kevät meni,
puroni nyt kuollut on!
Original (transkription)
|75|
Bäcken istruket omtillagt våren.
Muntert rann den lilla bäcken,
Sorglöst hvälfvandestrukethvirflandetillagt sin vågstruketgångtillagt.
Ofta, lutad emot häcken,
Såg jag på dess ystra tågstruketsprångtillagt.
Såg dess klara böljor blänka,
Krusas, hvirfla, flykta bort;
Såg små vattenperlor stänka,
Glänsa, brista innan kort.
Såg de små kaskader dansa
Öfver någon envis sten,
Tills de snart sig åter sansa,
Flyta mera makligt sen.
Såg mång liten fågel doppa
Näbben i den svala våg,
Läskas af en vattendroppa,
Sjunga sen med lifvad håg.
Hur den stundom mystiskt porlar
Lilla bäcken i sitt lopp!
Sedan åter högljudt sorlar,
Full af lif och lust och hopp!
Gerna jag vid bäcken dröjde
Att den skåda någon stund,
Och dess lekar mig förnöjde
På min tysta vandringsrund.
Någon tid förflöt, derunder
Jag min muntra vän ej såg.
Nu till hemmets kära lunder
Ändtligt åter styrs mitt tåg.
Och jag nalkas lilla bäcken
Som om vårn min älskling var,
Och jag lutar mig mot häcken,
Som jag gjort i vårens dar.
Men hvad syn! Förgäfves söker
Ögat böljans ystra språng.
Ingen våg der mera leker,
Tystnat har dess glada sång.
Ack, du lilla bäcken trånatstrukettvinattillagt
Bort för solens heta glöd;
Undertillagt Dagens qvalm och dam utplånatstruketförsinattillagt
Har dess lopp, – nu är den död!
Bäcken om våren.
Muntert rann den lilla bäcken,
Sorglöst hvirflande sin gång.
Ofta, lutad emot häcken,
Såg jag på dess ystra språng.
Såg dess klara böljor blänka,
Krusas, hvirfla, flykta bort;
Såg små vattenperlor stänka,
Glänsa, brista innan kort.
Såg de små kaskader dansa
Öfver någon envis sten,
Tills de snart sig åter sansa,
Flyta mera makligt sen.
Såg mång liten fågel doppa
|2|Näbben i den svala våg,
Läskas af en vattendroppa,
Sjunga sen med lifvad håg.
Hur den stundom mystiskt porlar
Lilla bäcken i sitt lopp!
Sedan åter högljudt sorlar,
Full af lif och lust och hopp!
Gerna jag vid bäcken dröjde
Att den skåda någon stund,
Och dess lekar mig förnöjde
På min tysta vandringsrund.
Någon tid förflöt, derunder
Jag min muntra vän ej såg.
Nu till hemmets kära lunder
Ändtligt åter styrs mitt tåg.
Och jag nalkas lilla bäcken
|3|Som om vårn min älskling var,
Och jag lutar mig mot häcken,
Som jag gjort i vårens dar.
Men hvad syn! Förgäfves söker
Ögat böljans ystra språng.
Ingen våg der mera leker,
Tystnat har dess glada sång.
Ack, du lilla bäcken tvinat
Bort för solens heta glöd;
Under Dagens qvalm och dam försinat
Har dess lopp, – nu är den död!