6.7.1859 Den 6te Juli 1859

Svensk text

|1|

Den 6te Juli 1859.

Se, Finlands Julidagar åter randats
Och tanken flyr tillbaka till den tid,
Då Fosterlandet stred sin sista strid,
Då kämpens blod med dagens tårar blandats,
Då blomman uti sommarns fägring log
Tills masken frät dess rot och blomman dog.

Sen denna sommar femtio år ren hastat
I tidens djupa flod. Försynens hand
Derunder skyddat här vårt arma land;
Om tiden skuggor ock deröfver kastat –
Det är dock ej blott natt. Från himlen ser
Än hoppets stjerna stundom vänligt ner.

Men låt oss söka att för stunden glömma
Förfädrens hårda strider, bittra sår
Och Finlands stora sorg för femtio år;
Och låt med hjertat oss tillbaka drömma
Till andra tider, mindre stora väl,
Men ljufva dock att minnas för vår själ.

|2|

Det fanns ett hem derupp i höga norden,
Der björken susade sin milda sång,
Der bäckar hvirflade i muntert språng,
Der blomster smyckade den gröna jorden
När våren kom och Ladogas blå våg
Begynnt sitt vida, ystra sommartåg.

Dock, – huru skall väl jag det hemmet måla?
Väl har jag hört dess gröna lundars sus,
Väl har jag sett det stilla pastorshus –
Och himlens klara sol deröfver stråla, –
Dock var ju då det yttre lika blott
Och allt det fordna lifvet der förgått.

Men i min barndomsdar jag hänryckt hörde
Min fader tälja om den sälla tid,
han lefvat der uti det hemmets frid. –
O, hur det städssvårtytt mitt unga hjerta rörde!
Och vid vi tänkte på de flydda år
Vi greto båda då en sakna’ns tår.

|3|

Nu denna dag, den sjette Juli, manat
Uti mitt minne åter fram de dar,
Då detta hem en glädjens hemvist var,
För frid och fröjd och sång och ungdom dansadt,
Då kärleken kring alla slog sitt band,
Väl starkt att trotsa tidens hårda tand.

Se, – år förgått och döden ren har brutit
Från fordna hemmet mången länk, men I,
Gustaf och Adolf, Felix och Sofie,
Som nu i dag har med oss unga slutit
En kärlekskrets; – det lyse för vårt sinne
Nu detta Edert ljusa glada minne!
En skål för hemmet uti Jaakimvaara.

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

|1|

Den 6te Juli 1859.

Se, Finlands Julidagar åter randats
Och tanken flyr tillbaka till den tid,
Då Fosterlandet stred sin sista strid,
Då kämpens blod med dagens tårar blandats,tillagt
Då blomman uti sommarns fägring log
Tills masken frät dess rot och blomman dog.tillagt

Sen denna sommar femtio år ren hastat
I tidens djupa flod. Försynens hand
Derunder skyddat här vårt arma land;
Om tiden skuggor ock deröfver kastat –
Det är dock ej blott natt. Från himlen ser
Än hoppets stjerna stundom vänligt ner.

Men låt oss söka att för stunden glömma
Förfädrens hårda strider, bittra sår
Och Finlands stora sorg för femtio år;
Och låt med hjertat oss tillbaka drömma
Till andra tider, mindre stora väl,
Men ljufva dock att minnas för vår själ.

|2|

Det fanns ett hem derupp i höga norden,
Der björken susade sin milda sång,
Der bäckar hvirflade i muntert språng,
Der blomster smyckade den gröna jorden
När våren kom och Ladogas blå våg
Begynnt sitt vida, ystra sommartåg.

Dock, – huru skall väl jag det hemmet måla?
Väl har jag hört dess gröna lundars sus,
Väl har jag sett det stilla pastorshus –
Och himlens klara sol deröfver stråla, –
Dock var ju då det yttre lika blott
Och allt det fordna lifvet der förgått.

Men i min barndomsdar jag hänryckt hördetillagt
Min fader tälja om den sälla tid,
han lefvat der uti det hemmets frid. –
O, hur det städssvårtytt mitt unga hjerta rörde!
Och vid vi tänkte på de flydda år
Vi greto båda då en sakna’ns tår.

|3|

Nu denna dag, den sjette Juli, manat
Uti mitt minne åter fram de dar,
Då detta hem en glädjens hemvist var,
För frid och fröjd och sång och ungdom dansadt,
Då kärleken kring alla slog sitt band,
Väl starkt att trotsa tidens hårda tand.

Se, – år förgått och döden ren har brutit
Från fordna hemmet mången länk, men I,
Gustaf och Adolf, Felix och Sofie,
Som nu i dag har med oss unga slutit
En kärlekskrets; – det lyse för vårt sinne
Nu detta Edert ljusa glada minne!
En skål för hemmet uti Jaakimvaara.

Dokumentet i faksimil