22.3.1870 Karl Fogelholm–LM
Finsk text
Tornio 22. maaliskuuta 1870
Veli Leo!
Liian pitkään olen jättänyt vastaamatta ja kiittämättä kunnolla sinun viimeisimmästä perin ystävällisestä mukavasta kirjeestäsi. Sen sijaan teen sen nyt koko sydämestäni. – Kuinka minä en sitä muistaisi! Kirje saapui meille hämäränä iltahetkenä. Vanhan ystävyyden ylevien ilojen puute on vieroittanut niin eukkoni kuin minun mieleni nauttimasta sellaisista. Luonnollinen resignaatio on auttanut meitä sopeutumaan siihen, että nuoruusaikojen ystävillä oli muita kiinnostuksen kohteita ja toimia kuin meillä, eivätkä he nykyään muista meitä niin usein kuin ennen. Sitten sinä tulit, ja kirjeestäsi avautui meille sinun uskollinen lämmin sielusi! Vielä kerran kiitos sinulle käynnistä! Tiedät kyllä, että se oli rakas ja harvinainen vierailu harvoin kuljettujen teiden varrella sijaitsevaan mutta silti vähään tyytyväiseen kotiin. Luonnollisestikin vierailusi luonamme nosti pintaan koko joukon miellyttäviä muistoja menneiltä ajalta. Niin, et varmaan ihmettele, että ympäröivä maailma omaa perhettä lukuun ottamatta katosi joksikin aikaa illan varjoihin ja että syvällä sielussamme leijailimme sinun ja kotiväkesi kanssa Puotilan vehreissä lehdoissa, joiden hiljaisessa rauhassa tunteet kaukaista ystävää kohtaan heräsivät sinussa ja saivat sijan paperilta. Minun oli suloista kuulla taas, kuinka onnellinen sinä, rakas veli, olet Alexandrasi ja pikku Celian kanssa. Sellaista emme saa koskaan liian usein kuulla ystävistämme ja veljistämme. Koska tämä on iloisinta mitä voin kuulla kenestäkään, sehän osoittaa, että Herramme on suonut minulle saman onnen, sillä jos sitä ei ole kokenut, ei osaa oikein arvostaa sen korkeaa arvoa.
Koska sinä niin kauniisti kuvailet kotielämääsi ja uutteraa toimintaasi Yhdyspankin, maanviljelyn ja yksityistalouden palveluksessa, haluan yrittää tarjota sinulle pienen katsauksen nykyisiin oloihini. Ne ovat muuttuneet huomattavasti sen jälkeen, kun muutin lopullisesti Pudasjärveltä. Se saattoi, vaikka minut nimitettiinkin tänne jo elokuussa, toteutua vasta viime vuoden viimeisinä päivinä. Siihen saakka olimme joutuneet jatkamaan vuosia kestänyttä matkalaukkuelämäämme vanhaksi käyneine huonekaluineen ja taloustavaroineen. Sellaisen keskellä ei voinut tuntea oloaan kotoisaksi. Kuinka mukavaa sitten olikaan päästä kerralla eroon toisten tavaroista ja sen sijaan saada ympärilleen omia, jotka tuntee oman makunsa mukaisiksi ja joihin on vuosien mittaan tottunut. Meillä on vielä jäljellä Paschanilta ostamani groteskit mööpelit, jotka aikoinaan koristivat erään Barometer-lehden toimistoa. Myös eukkoni pitää niistä kovasti, ja itse asiassa ne ovat oikein mukavat, joskaan eivät aivan muodin mukaiset. Myös Pianomme, joka 1 ½ vuoden ajan kökötti lämmittämättömässä huoneessa, on onnellisesti selviytynyt karkaisusta, ja talossa vallitsee suuri ilo, kun Adani pehmeät sormet houkuttelevat siitä esiin ihania ääniä. Näkisitpä pienen peräpohjalaisen perheen marssimassa ripeästi ympäri salia Marseljeesin mukaansatempaavien sävelten tahdissa, joilla on yhä oma viehätyksensä minulle. Toki täällä soi hienompikin musiikki, milloin heittäydymme oikein vakaviksi erinäisten korkealentoisten kuutamofantasioiden säestyksellä, milloin hymyilemme Rigoletton kesäisen lempeinä leikitteleville sävelille. Pienet piltit, joita minulla on jo peräti neljä, pitävät niin kovasti musiikista, vanhemmat vilkastuvat ja piristyvät kovasti sitä kuullessaan, nuorin taas nukahtaa sikeästi, mitä ei tavallisesti juuri pidetä osoituksena mielenkiinnosta mutta mikä silti voi olla sitä, kun on vasta muutaman kuukauden ikäinen. Vietämme enimmän osan ajastamme kotosalla. Sekä Adan että minun on niin vaikea jättää lapset yksinään lastenhoitajan kanssa. Olemme kyllä tekemisissä melkein koko kaupungin kanssa ja vieläpä jonkun verran Haaparannankin, mutta emme käy kovin usein vierailulla. Siksi vastavierailujakaan ei tule kovin usein. Melkeinpä eniten tunnemme vetoa paikkakunnan arvoisaan papistoon, joka elelee suunnilleen kuin mekin, enimmäkseen kotosalla. Täkäläiset herrat muuten pelaavat kaikki korttia. Suuremmilla kutsuilla ei näe kymmentäkään henkeä, jotka eivät istuisi laput kourassa. Jos koolla on vähemmän väkeä, silloin pelataan lähes aina preferenssiä. Omasta puolestani pelkään tällaista ajanvietettä, koska siitä voi niin helposti tulla tapa, joka houkuttelee pois hyödyllisemmistä askareista. Jos täällä sen sijaan olisi vaikka biljardia tai muuta urheiluhupia, olisin todennäköisesti yksi sen sankareista jo liikunnan vuoksi. Mutta antaisinko senkään vuoksi houkutella itseni pois mukavista koti-illoista, joita lasten nukahdettua vietetään tavallisesti lukemalla ääneen.
Mitä perheen ulkopuoliseen toimintaani tulee, se on järjestynyt täällä paljon mukavammin kuin harvaan asutulla Pudasjärvellä. Minulla on nyt tilaisuus seurata tarkkaan ainakin kaupungissa asuvia potilaitani. Näin olen jo päässyt tarkkailemaan useita mielenkiintoisia sairastapauksia, joista yksi näytti minusta niin epätavalliselta, että laadin siitä sairaskertomuksen ja lähetin sen Willebrandille, joka aikoo julkaista sen Läkaresällskapets Handlingar -julkaisusarjassa. Jotta en paljastaisi potilaan henkilöllisyyttä, onhan hän yksi täkäläisiä hienompia naisihmisiä, kielsin mainitsemasta nimeäni. Tapaus koskee kohdunulkoista raskautta vatsaontelossa (graviditas extrauterina abdom). Kirjallisuutta ja kaikenlaisia lehtiä on täällä helposti saatavilla Haaparannasta, joka sijaitsee vain pyssynkantaman päässä. Minulla on siellä myös ammattitoveri, mutta hänestä on minulle vain vähän iloa, vaikka hän onkin etevä kelpo mies. Hän on nimittäin poikamies ja tahtoo sellaisena elellä lähes yksinomaan majataloissa, joissa minä taas käyn vain poikkeustapauksissa, varsinkin kun siellä kovin usein nautiskellaan niin railakkaasti, ettei sieltä pääse kotiin kuin neljällä jalalla. Täällä Torniossa olen ainoa henkilö, jota hän kunnioittaa vierailuillaan, ja hän näyttää suhtautuvan yleensä ottaen hieman säälivästi meihin suomalaisiin tai venäläisiin, niin kuin meitä Haaparannassa arkikielessä kutsutaan. Voi tuntua, ettei sellainen varsinaisesti synnytä sydämellisiä yhteyksiä, mutta ulkoista kohteliaisuutta noudatetaan aina siinä määrin kuin itsetunto sen sallii. Tulot näyttäisivät olevan täällä noin 5 500 vuodessa. Vuonna 1869 ansaitsin kuitenkin lähes kaksin verroin, minkä ansiosta kykenin nuijimaan koko joukon karhuja ja vähentämään huomattavasti korkojani, jotka kuitenkin erityisesti henkivakuutuksen takia kuormittavat minua yhä melkoisesti. Noudatan edelleen tiukasti tarkan taloudenpidon periaatetta, jotta joskus pääsisin veloista, sillä jos saisin juuri nyt lausua jonkin toiveen, se olisi kai välttyminen siitä onnettomuudelta, että saisin hallittavakseni hieman suuremman kassan, ja voisin vaikuttaa ulospäin hieman tuntuvammin. Täällähän on nyt myytävänä kartano 6 000 Markalla kaupungin lähistöllä, ja minua on suostuteltu ostamaan se, sillä sen voisi saada ilman suoranaista rahanmenoa, mutta olen vakaasti päättänyt olla heittäytymättä sellaiseen niin kauan, kun minulla on vielä velkoja. Luultavasti kartanon osto olisi kuitenkin hyvä kauppa, sillä ei mitenkään voi kestää kauan, kunnes omaisuuden arvo on täällä kaksikertaistunut. Osta sinä se kartano! Minä ryhdyn tilanhoitajaksesi.
Mitä sanoisit, jos lähtisin keskikesän aikoihin köröttelemään lapsineni kaikkineni pääkaupunkiin. Sattuu toki hieman sopimattomasti lähteä tästä paikasta juuri kun Ivalon kultaryntäys synnyttänee seudulle vilkkaan ja kiintoisan kansainvaelluksen, mutta muilta osin nyt sopii kuitenkin hyvin. Minulla on vain yksi virka, ja minun täytyisi hieman levätä rasittavan viime vuoden jälkeen, jolloin niitä oli kolme. Sitä paitsi sekä vaimoni että hänen vanhempansa toivovat tapaavansa, ja myös minä olen ollut niin pitkään kaukana kaikesta älyllisestä elämästä, että olen vaarassa mökkihöperöityä parantumattomasti, ellen saa ajoissa tarpeellista virvoitusta. En voi unohtaa hyväntahtoisen protokollasihteerimme Axelin ennustusta, että oman onneni varaan jätettynä olisin jo vuonna 1872 koko lailla kuivahtanut patakonservatiivinen tylsimys. Kunpa minulla olisi onni kuninkaankierroksellani tavata sinut ja Jättiläinen, Axel ja Petit sekä läpeensä rehellinen Polhemimme ja monia muita vanhoja ystäviä. Huomasin lehdistä, että Unkarin ja Transsylvanian mukava kukistaja on Nabedkossa. Kuinka hänet saataisiin kotiin 1. maaliskuuta 1872 mennessä.
Kuinka minua ilahduttikaan nähdä viimeisimmän postin uutisissa, että Bolin oli nimitetty ylimääräiseksi professoriksi. Sen kunniaksi järjestetyissä pidoissa olisi ollut suuri ilo olla mukana. Minua on hieman hämmästyttänyt, että sen jälkeen, kun lakkasin kirjoittamasta Pudasjärveltä Dagbladetiin, lehti on alkanut ottaa julkaistavaksi kirjeitä, joissa tarkoituksellisesti vehkeillään minua vastaan, joskin niin hienovaraisesti, etten oikein voi puolustautuakaan. Niiden kirjoittaja on henkilökohtainen vihamieheni, eikä se siksi ihmetytä. Nyt on jo myöhä ja paperi loppuu – joten hyvää yötä! sekä sinulle että läheisillesi, joille kaikille paljon ystävällisiä terveisiä lähettävät kotiväkeni ja vanha ystäväsi
K. Fm
Eikö Teidän pitäisi tuoda Yhdyspankki myös tänne Tornioon?
Original (transkription)
|1|
Torneå den 22 Mars 1870.
Broder Leo! Alltför länge har jag försummat att besvara och rik-
tigt tacka för ditt sednaste genomvänliga trefliga bref. Jag gör det i stäl-
let nu af hjertans grund. – Huru skulle jag ej minnas det! Brefvet an-
lände till oss en dunkel aftonstund. Långvarig saknad af gammal vänskaps
ädla fröjder hade afvänjt både min gummas och mitt sinne ifrån njut-
ningen af sådana. Med en naturlig resignation hade vi funnit oss uti, att
vännerna från ungdomens dagar hade andra intressen och sysselsättningar
än vi och numera ej så ofta som fordom kunde minnas oss. Kom så
du och uti ditt bref öppnade för oss din trogna varma själ! Ännu
en gång haf tack för besöket! Att det var en kär, sällsynt gästs
uti det vid sällan besökta vägar belägna, men ändock förnöjsamma hem-
met, vet du nog. Att ditt besök hos oss framkallade en hel här af an-
genäma minnen från förgångna tider är naturligt. Ja, du torde ej un-
dra öfver, att vår omgifning utom familjen för en tid försvann bland af-
tonens skuggor och att vi uti vårt inre själslif svärmade med dig och
de dina uti Botbys ljumma lundar, bland hvilkas stilla lugn känslorna
för den fjerran vännen hos dig återvaknade och funno sitt fäste å pappe-
ret. Det var mig ljuft att åter erfara, huru lycklig du, käre broder, är med
din Alexandra och lilla Celia. Sådant kunna vi alldrig för ofta höra om
våra vänner och bröder. Då detta är det gladaste jag kan förnimma om
någon, så bevisar det ju att vår Herre skänkt mig samma lycka, ty utan
att ha erfarit den kan man ej rätt uppskatta dess höga värde.
Då du så vackert beskrifver ditt husliga lif och din flitiga verksamhet
i Föreningsbankens, jordbrukets och den enskilda ekonomins intresse, vill jag äfven
försöka låta dig litet inblick i mina förhållanden nuförtiden. De ha betydligt
förändrats sedan den definitiva flyttningen från Pudasjärvi. Denna kunde, ehuru
|2|
jag utnämndes hit redan i Augusti, ej äga rum förr än de sista dagarna af för-
gångna året. Ända dittills hade vi nödgats fortsätta vårt årslånga kappsäckslif
med förlegade möbler och husgerådssaker. Känslan af hemtrefnad kunde ej finnas
bland sådant. Huru trefligt blef det deremot icke att med ens slippa det andras
och i stället omgifvas af sitt eget, som man vet efter eget tycke och som man
vänjt sig vid under åratal. Wi ha allt ännu de groteska möblerna, som
jag köpte af Paschan och som i tiden prydde en viss Barometertidnings
bureau. Äfven min gumma tycka så mycket om dem och i sanning bra be-
qväma äro de, ehuru ej just moderna. Också vårt Piano, som under 1 ½ år
stått i oeldat rum, har lyckligt genomgått denna härdningsprocess och ej liten
fröjd herskar i huset, då min Adas mjuka fingrar derur lockar herliga ljud.
Du skulle se den lilla hyperboreiska familjen hurtigt marscherande omkring
i salongen under Marseillaisens upprifvande toner, hvilka allt fortfar att för
mig ega en egen tjusningsmakt. Nog bestås det äfven finare musik, än låddes
vi vara alfvarliga under diverse högtrafvande månskenfantasiers, än le vi under
Rigolettos sommarlent lekande toner. De små pyrena, af hvilka jag redan
har ej mindre än fyra, tycka så mycket om musik, de äldre bli derun-
der lifliga och pigga, den yngste somnar så godt, hvilket just ej vanligen anses
såsom bevis på intresse, men dock kan vara det, då man är blott några
månader gammal. Wår mesta tid tillbringar vi inom hemmet. Både Ada
och jag ha så svårt att lemna barnen ensamma med domestiker. Nog umgås
vi nästan med hela staden och till och med litet i Haparanda, men ej ske be-
söken alltför tätt. De besvaras derföre icke heller så ofta. Nästan mest har vi
hittills känt oss dragna till ortens vördiga prostherskap, hvilka lefver ungefär som
vi, mest hemma. Herrarna här för öfrigt spela allesammans kort. Wid större bjud-
ningar ser man ej 10, som icke sitta med lapparna i händerna. Äro färre
tillsammans blir det nästan alltid ett préférence partie. Jag för min del är
rädd för detta tidsfördrif, emedan det så lätt kan bli ens vana att draga
|3|
en ifrån nyttigare sysselsättningar. Skola här deremot finnas någon billard eller
annat sportsnöje, vore jag sannolikt en af hjeltarne der för motionens skull. Och
skulle jag ej ens då låta bortlocka mig ifrån de trefliga aftnarna i hemmet,
hvilka sedan barnen somnat vanligen tillbringas med att läsa högt.
Hvad angår min verksamhet utom familjen, så har den gestatat sig vida
trefligare här än i det glestbefolkade Pudasjärvi. Jag är nu i tillfälle att noga
följa åtminstone mina patienter inom staden. Sålunda har jag redan fått observera
flera intressanta sjukdomsfall, af hvilka ett föreföll mig så ovanligt, att jag der-
om gjort sjukdomshistoria och sändt till Willebrand, som ämnat publicera den i
Läkaresällskapets Handligar. För att blottställa patienten, som är ett bättre fruntim-
mer här, har jag förbjudit att utsätta mitt namn. Fallet gäller hafvandeskap u-
tom lifmodern i buken (graviditas extrauterina abdom). Litteratur och tidningar af
alla möjliga slag har man lätt tillgång till genom närheten med Haparanda,
som ligger blott ett bösskotthållsvårtytt härifrån. Äfven en fackkamrat har jag der,
men han skänker mig dock föga fröjd, ehuru en hygglig och skicklig karl. Han
är neml.nämligen ungkarl och tycker som sådan nästan uteslutande om att lefva på
värdshus, som jag åter ej går in på att annat än undantagsvis frequentera, helst
som det ej sällan händer, att der intas så friskt, att man ej kommer hem
annorlunda än på 4 fötter. Jag är den enda person här i Torneå, som han
skänker äran af besök, och tyckes han i allmänhet med ett visst medlidande
betrakta oss finnar eller ryssar, som vi i hvardagslag i Haparanda kallas. Att
sådant just ej stämma till rätt hjertliga förbindelser kan man finna, dock
iakttages den yttre artigheten städse så långt sjelfkänslan det tillåter. Inkom-
sten här tyckes komma att stiga till ungefär 5 500 om året. 1869 voro de
dock nära dubbelt så stora, hvilket satte mig i stånd att klubba en god
del björnar och betydligt minska mina räntor, hvilka likväl ännu isyn-
nerhet genom lifassuransen ej så litet tynga på mig. Allt fortfarande håller
jag strängt på principen att ekonomisera för att en gång slippa skulderne,
|4|
ty finge jag för tillfället yttra någon önskan, så blefve den välsvårtytt undslippandet af
olyckan att få en litet större kassa att disponera, för att kunna litet känbarare
verka utåt. Här finnes nu till salu en herregendom för 6 000 Mark invid staden,
hvilken man sökt öfvertala mig att köpa och som kunde fås utan direkt pennin-
geutgift, men jag har fast beslutat att ej kasta mig in i något sådant sålänge
jag ännu har skulder. Troligen skulle dock genom detta köp kunna göras en god
affär, ty länge kan ej gerna dröja innan egendomsvärdet här kommer att fördubblas.
Köp du denna egendom! Jag skall blifva din förvaltare.
Hvad säger du om mig, som midsommartiden med barn och blomma äm-
nar komma nerrullande till hufuvdstaden. Wäl är det litet olägligt att lemna
denna ort just då guldflödet i Ivalo torde förorska en stark och intressant
folkrörelse i trakten, men i andra afseenden passar det dock bra nu. Jag
har nu blott en tjenst och behöfde litet hvila ut efter ansträngningarna under
förra året, då jag hade tre. Dessutom önska både min hustru och hennes
föräldrar att träffa hvarandra och äfven jag har så länge varit aflägsnad ifrån
allt intelligentare lif, att obotlig försoffning torde bemäktiga sig mig, om ej
en nödig vederqvickelse sker i tid. Jag kan ej förglömma vår godmodiga proto-
kollsekter Axels spådom, att jag lemnad på egen hand redan 1872 skulle vara
en skäligen förtorkad, stockkonservatif slöbock. Måtte jag få tur att träffa
dig och Jätten, Axel och Petit samt vår genomhederlige Polhem och många andra
gamla vänner på min eriksgata. Af tidningarne har jag sett, att Ungerns och
Transsylvaniens trefliga underkufvare är på Nabedkosvårtytt. Huru skall han kunna fås
hem till den 1 Mars 1872.
Hvad det gladde mig att af sednaste posts tidningar se Bolin utnämnd till e. o.extraordinarie
professor. Uti kalaset i anledning deraf skulle man då riktigt med fröjd deltagit.
Det har litet förvånat mig, att sedan jag upphörde att skrifva till Dagbladet
ifrån Pudasjärvi, detta begynt intaga korr.korrespondenser som äro afsiktligt insidiösa emot mig,
men dock så försiktiga, att något försvar ifrån min sida ej gerna kan komma
i fråga. Att de är skrifven af en personlig ovän till mig, gör detta ej underligt.
Nu är det redan sent och pappret slut – således godnatt! både du och de dina,
till hvilka alla inneslutes många vänliga helsningar ifrån de mina och din gamle vän
K. Fm
Skolen I ej taga Föreningsbanken äfven hit till Torneå?
Torneå den 22 Mars 1870.
Broder Leo! Alltför länge har jag försummat att besvara och riktigt tacka för ditt sednaste genomvänliga trefliga bref. Jag gör det i stället nu af hjertans grund. – Huru skulle jag ej minnas det! Brefvet anlände till oss en dunkel aftonstund. Långvarig saknad af gammal vänskaps ädla fröjder hade afvänjt både min gummas och mitt sinne ifrån njutningen af sådana. Med en naturlig resignation hade vi funnit oss uti, att vännerna från ungdomens dagar hade andra intressen och sysselsättningar än vi och numera ej så ofta som fordom kunde minnas oss. Kom så du och uti ditt bref öppnade för oss din trogna varma själ! Ännu en gång haf tack för besöket! Att det var en kär, sällsynt gästs uti det vid sällan besökta vägar belägna, men ändock förnöjsamma hemmet, vet du nog. Att ditt besök hos oss framkallade en hel här af angenäma minnen från förgångna tider är naturligt. Ja, du torde ej undra öfver, att vår omgifning utom familjen för en tid försvann bland aftonens skuggor och att vi uti vårt inre själslif svärmade med dig och de dina uti Botbys ljumma lundar, bland hvilkas stilla lugn känslorna för den fjerran vännen hos dig återvaknade och funno sitt fäste å papperet. Det var mig ljuft att åter erfara, huru lycklig du, käre broder, är med din Alexandra och lilla Celia. Sådant kunna vi alldrig för ofta höra om våra vänner och bröder. Då detta är det gladaste jag kan förnimma om någon, så bevisar det ju att vår Herre skänkt mig samma lycka, ty utan att ha erfarit den kan man ej rätt uppskatta dess höga värde.
Då du så vackert beskrifver ditt husliga lif och din flitiga verksamhet i Föreningsbankens, jordbrukets och den enskilda ekonomins intresse, vill jag äfven försöka låta dig litet inblick i mina förhållanden nuförtiden. De ha betydligt förändrats sedan den definitiva flyttningen från Pudasjärvi. Denna kunde, ehuru|2| jag utnämndes hit redan i Augusti, ej äga rum förr än de sista dagarna af förgångna året. Ända dittills hade vi nödgats fortsätta vårt årslånga kappsäckslif med förlegade möbler och husgerådssaker. Känslan af hemtrefnad kunde ej finnas bland sådant. Huru trefligt blef det deremot icke att med ens slippa det andras och i stället omgifvas af sitt eget, som man vet efter eget tycke och som man vänjt sig vid under åratal. Wi ha allt ännu de groteska möblerna, som jag köpte af Paschan och som i tiden prydde en viss Barometertidnings bureau. Äfven min gumma tycka så mycket om dem och i sanning bra beqväma äro de, ehuru ej just moderna. Också vårt Piano, som under 1 ½ år stått i oeldat rum, har lyckligt genomgått denna härdningsprocess och ej liten fröjd herskar i huset, då min Adas mjuka fingrar derur lockar herliga ljud. Du skulle se den lilla hyperboreiska familjen hurtigt marscherande omkring i salongen under Marseillaisens upprifvande toner, hvilka allt fortfar att för mig ega en egen tjusningsmakt. Nog bestås det äfven finare musik, än låddes vi vara alfvarliga under diverse högtrafvande månskenfantasiers, än le vi under Rigolettos sommarlent lekande toner. De små pyrena, af hvilka jag redan har ej mindre än fyra, tycka så mycket om musik, de äldre bli derunder lifliga och pigga, den yngste somnar så godt, hvilket just ej vanligen anses såsom bevis på intresse, men dock kan vara det, då man är blott några månader gammal. Wår mesta tid tillbringar vi inom hemmet. Både Ada och jag ha så svårt att lemna barnen ensamma med domestiker. Nog umgås vi nästan med hela staden och till och med litet i Haparanda, men ej ske besöken alltför tätt. De besvaras derföre icke heller så ofta. Nästan mest har vi hittills känt oss dragna till ortens vördiga prostherskap, hvilka lefver ungefär som vi, mest hemma. Herrarna här för öfrigt spela allesammans kort. Wid större bjudningar ser man ej 10, som icke sitta med lapparna i händerna. Äro färre tillsammans blir det nästan alltid ett préférence partie. Jag för min del är rädd för detta tidsfördrif, emedan det så lätt kan bli ens vana att draga|3| en ifrån nyttigare sysselsättningar. Skola här deremot finnas någon billard eller annat sportsnöje, vore jag sannolikt en af hjeltarne der för motionens skull. Och skulle jag ej ens då låta bortlocka mig ifrån de trefliga aftnarna i hemmet, hvilka sedan barnen somnat vanligen tillbringas med att läsa högt.
Hvad angår min verksamhet utom familjen, så har den gestaltillagt av utgivarentat sig vida trefligare här än i det glestbefolkade Pudasjärvi. Jag är nu i tillfälle att noga följa åtminstone mina patienter inom staden. Sålunda har jag redan fått observera flera intressanta sjukdomsfall, af hvilka ett föreföll mig så ovanligt, att jag derom gjort sjukdomshistoria och sändt till Willebrand, som ämnat publicera den i Läkaresällskapets Handligar. För att blottställa patienten, som är ett bättre fruntimmer här, har jag förbjudit att utsätta mitt namn. Fallet gäller hafvandeskap utom lifmodern i buken (graviditas extrauterina abdom). Litteratur och tidningar af alla möjliga slag har man lätt tillgång till genom närheten med Haparanda, som ligger blott ett bösskotthållsvårtytt härifrån. Äfven en fackkamrat har jag der, men han skänker mig dock föga fröjd, ehuru en hygglig och skicklig karl. Han är neml.nämligen ungkarl och tycker som sådan nästan uteslutande om att lefva på värdshus, som jag åter ej går in på att annat än undantagsvis frequentera, helst som det ej sällan händer, att der intas så friskt, att man ej kommer hem annorlunda än på 4 fötter. Jag är den enda person här i Torneå, som han skänker äran af besök, och tyckes han i allmänhet med ett visst medlidande betrakta oss finnar eller ryssar, som vi i hvardagslag i Haparanda kallas. Att sådant just ej stämma till rätt hjertliga förbindelser kan man finna, dock iakttages den yttre artigheten städse så långt sjelfkänslan det tillåter. Inkomsten här tyckes komma att stiga till ungefär 5 500 om året. 1869 voro de dock nära dubbelt så stora, hvilket satte mig i stånd att klubba en god del björnar och betydligt minska mina räntor, hvilka likväl ännu isynnerhet genom lifassuransen ej så litet tynga på mig. Allt fortfarande håller jag strängt på principen att ekonomisera för att en gång slippa skulderne,|4| ty finge jag för tillfället yttra någon önskan, så blefve den välsvårtytt undslippandet af olyckan att få en litet större kassa att disponera, för att kunna litet känbarare verka utåt. Här finnes nu till salu en herregendom för 6 000 Mark invid staden, hvilken man sökt öfvertala mig att köpa och som kunde fås utan direkt penningeutgift, men jag har fast beslutat att ej kasta mig in i något sådant sålänge jag ännu har skulder. Troligen skulle dock genom detta köp kunna göras en god affär, ty länge kan ej gerna dröja innan egendomsvärdet här kommer att fördubblas. Köp du denna egendom! Jag skall blifva din förvaltare.
Hvad säger du om mig, som midsommartiden med barn och blomma ämnar komma nerrullande till hufuvdstaden. Wäl är det litet olägligt att lemna denna ort just då guldflödet i Ivalo torde förorska en stark och intressant folkrörelse i trakten, men i andra afseenden passar det dock bra nu. Jag har nu blott en tjenst och behöfde litet hvila ut efter ansträngningarna under förra året, då jag hade tre. Dessutom önska både min hustru och hennes föräldrar att träffa hvarandra och äfven jag har så länge varit aflägsnad ifrån allt intelligentare lif, att obotlig försoffning torde bemäktiga sig mig, om ej en nödig vederqvickelse sker i tid. Jag kan ej förglömma vår godmodiga protokollsekter Axels spådom, att jag lemnad på egen hand redan 1872 skulle vara en skäligen förtorkad, stockkonservatif slöbock. Måtte jag få tur att träffa dig och Jätten, Axel och Petit samt vår genomhederlige Polhem och många andra gamla vänner på min eriksgata. Af tidningarne har jag sett, att Ungerns och Transsylvaniens trefliga underkufvare är på Nabedkosvårtytt. Huru skall han kunna fås hem till den 1 Mars 1872.
Hvad det gladde mig att af sednaste posts tidningar se Bolin utnämnd till e. o.extraordinarie professor. Uti kalaset i anledning deraf skulle man då riktigt med fröjd deltagit. Det har litet förvånat mig, att sedan jag upphörde att skrifva till Dagbladet ifrån Pudasjärvi, detta begynt intaga korr.korrespondenser som äro afsiktligt insidiösa emot mig, men dock så försiktiga, att något försvar ifrån min sida ej gerna kan komma i fråga. Att de är skrifven af en personlig ovän till mig, gör detta ej underligt. Nu är det redan sent och pappret slut – således godnatt! både du och de dina, till hvilka alla inneslutes många vänliga helsningar ifrån de mina och din gamle vän
K. Fm
Skolen I ej taga Föreningsbanken äfven hit till Torneå?