1871 Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste
Finsk text
Suurivaltainen, Kaikkeinarmollisin Keisari ja Suuriruhtinas
Viime joulukuun 28. päivänä annetulla tuomiolla on Teidän Keisarillisen Majesteettinne Vaasan hovioikeus kumoamalla Nikolainkaupungin raastuvanoikeuden edellisvuonna elokuun 2. päivänä tekemän päätöksen vapauttanut kauppaneuvos August Alexander Levonin kaikista maksuvelvoitteista, jotka liittyivät täytetakaukseen, johon hän on ryhtynyt 24. syyskuuta 1868 entisen tehtailijan Gustaf Wasastjernan 19. päivänä mainittua kuuta uudistetun Suomen Yhdyspankin lainan suhteen. Revisiomaksun suoritettuaan Yhdyspankki voi vain jättää asian Teidän Keisarillisen Majesteettinne armollisesti ratkaistavaksi.
Kyseisessä takaussitoumuksessaan kauppaneuvos Levon on yhdessä takauskumppaniensa kanssa sitoutunut vastaamaan sekä koko siitä tappiosta että myös kaikista niistä kuluista, jotka pankille koituvat, ellei lainan vakuudeksi pantattujen osakkeiden ja lainanottajan muun varallisuuden arvo riitä lainan maksamiseen. Takaajat ovat liittäneet sitoumukseensa ehdon, että he vapautuvat takauksestaan, ellei pankki kuuden kuukauden kuluessa eräpäivästä ryhdy ”niihin toimiin, joihin pankki 28. kesäkuuta 1798 annetun kuninkaallisen asetuksen mukaan olisi velvollinen ryhtymään 12 kuukauden kuluessa mainitusta päivästä säilyttääkseen kanneoikeutensa omavelkaistakaajaa vastaan.”
Tämä takaajien sitoumus, joka kyllä jossakin suhteessa on lähellä niin kutsuttua laillista takausta, mutta jota laajempana ja sanamuotonsa vuoksi ei voi pitää sellaisena, olisi ilman siihen liitettyä lisäystä lain mukaan ollut voimassa kymmenen vuotta sitoumuksen päivämäärästä ja myös sen jälkeen pysynyt sitovana, jos vanhentumisaika olisi keskeytetty vaatimuksella tai yksinkertaisesti muistuttamalla sitoumuksen olemassaolosta. Jos näitä säädöksiä verrataan takaajien sitoumukseensa tekemään lisäykseen, käy ilmi, että lain määräyksiä on sen avulla muutettu niin, että takaajien sitoumus sitoisi heitä vain kuusi kuukautta lainan erääntymisestä, mutta jatkuisi senkin jälkeen heti, kun pankki mainittujen kuuden kuukauden kuluessa ryhtyisi heitä kohtaan niihin toimiin, joita vaaditaan kanneoikeuden säilyttämiseksi omavelkaistakaajaa vastaan. Ehdon tarkoituksena on siis muuttaa lain määräämää vanhentumisaikaa ja lain määräämää vanhentumisajan keskeyttämistapaa, mutta muuta merkitystä sillä ei ole.
Lähinnä on huomautettava, että kyseisen kaltaiset ehdot on ymmärrettävä sanamuotonsa mukaan, ilman että tuomarilla olisi oikeutta tulkita niitä laajemmin kuin mitä sanat nimenomaan merkitsevät. Lisäksi pankki haluaisi muistuttaa, että kun lainanantajaa taivutellaan takaajien sitoumuksen avulla myöntämään varoja, niin sen oikeus on yhtä tärkeä ja arvokas kuin takaajienkin oikeus, mikä juuri on vapaaehtoisena sitoumuksena saanut lainanantajan myöntämään lainan. Pankki ei voi kuitenkaan välttyä tunteelta, että hovioikeus on kyseisessä tapauksessa kiinnittänyt enemmän huomiota lieventäviin asianhaaroihin takaajien eduksi kuin sen asiakirjan sanamuotoon, jossa määritellään kummankin osapuolen oikeudet.
Omavelkaistakaajan kohdalla vanhentumisajan katkaisee lain määräämänä aikana ja laillisessa järjestyksessä aloitettu saatavien periminen oikeusteitse, ja takaajan sitoumus jatkuu sen jälkeen niin kauan kuin oikeusteitse velkominen jatkuu keskeytyksettä, miten monta vuotta hyvänsä vanhentumisajan päättymisen jälkeenkin.
Laaditun ehdon mukaisesti pankki on ryhtynyt kauan ennen vanhentumisajan päättymistä perimään oikeusteitse saataviaan kauppaneuvos Levonilta hänen kyseisen sitoumuksensa perusteella, ja tämä periminen on jatkunut keskeytyksettä eikä ole vielä päättynyt. Siitä huolimatta hovioikeus on julistanut, ettei tällä oikeusteitse velkomisella ”ole mitään merkitystä”, ja esittänyt syyksi tähän, että Levonin ”sitoumus käsitti ainoastaan laillisen takauksen” ja että tästä syystä velallista Wasastjernaa olisi ensin pitänyt velkoa oikeusteitse ennen kuin voitiin panna vireille kanne takaajaa Levonia vastaan. Mutta ehto sisältää sen, että pankin oli ryhdyttävä Levonia kohtaan samoihin toimiin kuin mitä vaaditaan kanneoikeuden säilyttämiseksi omavelkaistakaajaa vastaan, ja kanneoikeuden säilyttämiseksi omavelkaistakaajaa vastaan ei vaadita, että pitäisi ensin velkoa velallista oikeusteitse. Ehdon sanamuoto ei näin ollen vaadi Wasastjernan velkomista oikeusteitse, kuten hovioikeus on väittänyt. Mihin virheisiin tämä ehto sitten voi johtaakaan, se ei kuitenkaan oikeuta sitä, että olisi muita ehtoja ja velvollisuuksia kuin ne, jotka nimenomaan on tuotu julki.
Mutta toisaalta pankki ei voi kuin edelleen katsoa, että ryhdyttyään perimään saataviaan oikeusteitse pankki on säilyttänyt velkomisoikeutensa kauppaneuvos Levonia kohtaan. Pankki rohkenee selventää esimerkillä käsitystään asiasta, ja tässä pankki edellyttää, että jokainen pankin toimenpide, jolla kanneoikeus omavelkaistakaajaa vastaan pysyisi voimassa, toimisi samoin takaajaa Levonia vastaan, sillä juuri tämä on hänen ehtonsa sisältö. Jos siis esim. A luovuttaa B:lle 100 000 markan summan käytettäväksi A:n laskuun tiettyyn tarkoitukseen vuoden kuluessa, velvoittaen B:n vuoden viimeisenä päivänä palauttamaan sen, mitä ei ehkä ole käytetty tähän tarkoitukseen, ja lisäksi C on ryhtynyt omavelkaistakaajaksi tämän ylimäärän maksamiseksi takaisin, niin C:tä täytynee velkoa oikeusteitse 12 kuukauden kuluessa eräpäivästä. Jos oletetaan, että B laiminlyö takaisinmaksuvelvollisuutensa eikä myöskään toimita selontekoa, jonka perusteella ylijäämän määrän voisi määritellä, ja edelleen, että oikeudenkäynti, joka tästä B:tä kohtaan seuraa – etenkin jos hän vielä lisäksi tekee konkurssin – ei ehdi päättyä ennen takaajaa C koskevan vanhentumisajan päättymistä, niin tuskin kukaan tähän mennessä olisi rohjennut väittää A:n menettäneen kanneoikeutensa C:tä vastaan, edes siinä tapauksessa, että A olisi lain määräämien 12 kuukauden aikana velkonut oikeusteitse C:ltä koko B:lle luovutettua summaa tai sitä osaa siitä, joka voisi vastaisuudessa muodostaa sen ylijäämän, jonka takaisinmaksun omavelkaistakaajaksi C oli ryhtynyt. Tämä periaate on voimassa kaikissa mahdollisissa takaussitoumuksissa, olivatpa ne millaisia hyvänsä. Jos kuvattua esimerkkiä verrataan asemaan, jossa pankki oli suhteessa takaajaan Levoniin, niin tapaukset ovat samanlaisia jopa yksityiskohtia myöten; ja kun näin ollen toimi, johon pankki on ryhtynyt kauppaneuvos Levonia kohtaan, olisi ollut omiaan säilyttämään kanneoikeuden omavelkaistakaajaa vastaan, pankki lienee kiistattomasti omalta osaltaan täyttänyt sen, mitä takaajat ovat ehdossaan vaatineet.
Hovioikeus lausuu tuomiossaan muun muassa: pankki ei ole ehdossa ”määrättynä aikana osoittanut, että se ei olisi voinut saada velalliselta Wasastjernalta maksua saatavistaan”! Tämä tuntuu kuitenkin jossakin määrin kaukaa haetulta. Sillä paitsi että ehto ei aiheuta pankille tällaista velvollisuutta, vielä lisäksi käy ilmi, että pankki on määrättynä aikana kuvernöörille toimittamassaan kirjelmässä nimenomaan ilmoittanut, että velallinen Wasastjerna on sitä ennen tehnyt konkurssin, sekä muistuttanut syystä, miksi pantattuja osakkeita ei ole voitu myydä. Tätä seikkaa kauppaneuvos Levon ei ole silloin eikä myöhemminkään kyseenalaistanut, saati että olisi sen kiistänyt. Enempää vahvistusta tästä ei siis ole vaadittu, mutta lisäksi on saatavien lakiteitse perimisen aikana, selvitettäessä pankin Levonilta velkomaa summa, esitetty asiakirjoja, joiden ansiosta asiasta ei ole enää vallinnut epäilystä.
Ennen kuin kyseinen laina viimeksi uusittiin, kauppaneuvos Levon oli suorassa takausvastuussa lainan siitä osasta, jota ei voitu kattaa pantin arvolla; ja kun pankki salli viimeisen uudistamisen ja vapautti näin takaajat heidän entisestä laajemmasta ja ehdottomasta sitoumuksestaan, niin se tapahtui luottaen siihen, että nyt kiistellyn lisäyksen sananmukainen sisältö määräisi pankin toimien yksityiskohdat ja että kysymyksen ratkaisu ei riippuisi mistään näennäisperusteisiin pohjautuvista käsityksistä.
Nöyrästi vedoten kaikkeen siihen, mitä pankin puolesta on tähän saakka raastuvanoikeudessa asiasta esitetty, pankki anoo nöyrimmässä alamaisuudessa, että hovioikeuden tuomio asiassa kumottaisiin, että raastuvanoikeuden päätös vahvistettaisiin noudatettavaksi ja että pankille lisäksi tuomittaisiin korvattaviksi sille hovioikeudessa ja sen jälkeen syntyneet oikeudenkäyntikulut.
Hovioikeuden tuomio asiassa sekä pöytäkirjanote liitetään loppuun. Ja pankki pitäytyy syvimpään alamaiseen kunnioitukseen ja uskollisuuteen.
Suurivaltainen, Kaikkeinarmollisin Keisari ja Suuriruhtinas
Teidän Keisarillinen Majesteettinne
Original (transkription)
|1|
S. A. K. och S.Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste
Genom dom den 28 sistlidna December har
EKMtsEders Kejserliga Majestäts Wasa Hofrätt, med upphäfvande af Rådstuf-
vurättens i Nikolaistad den 2 derförutgångne
Augusti afkunnade utslag, frikänt kommerse-
rådet August Alexander Levon från all betal-
ningsskyldighet i följd af den fyllnadsborgen
han den 24 September 1868 ingått för att förre
Bruksegaren Gustaf Wasastjerna den 19e i
nästnämnde månad omsättningsvis beviljadt
lån ur Föreningsbanken i Finland. Efter
nedsatt revisionsskilling får Förenings-
banken underdtunderdånigast öfverlemna målet till
EKMtsEders Kejserliga Majestäts nådiga afgörande.
Uti åberopade borgesförbindelse har kommerse-
rådet Levon jemte hans medlöftesmän åtagit sig
ansvarighet för såväl all den förlust ochstruket somtillagt alla de
kostnader banken finge vidkännas, derest lånet
icke utginge ur värdet för åtskillige till sä-
kerhet derför pantsatte aktier och låntaga-
rens öfriga tillgångar. Till denna förbindel-
se hafva löftesmännen fogat ettstruket det förord:
att de skulle vara sin borgen frie, såframt
banken icke inom sex månader från förfal-
lodagen skred till ”sådana åtgärder, som
banken, jemlikt kungl.kungliga förordningen den 28
Juni 1798, vore pliktig att inom tolf må-
nader från nämnda dag vidtaga för attsvårtytt
hafva sin talan mot proprie löftesmans
bevarad.”
Beskaffenheten afstruket Dennatillagt löftesmännens förbindelse,
hvilkenstruket somtillagt väl i visst hänseende närmar sig den så-
kallade ”laga borgen”, men hvilkentillagt såsom mera om-
fattande och i anseendetillagt till sin lydelse, icke en laga bor-
gen, – ditt,struket kan anses såsom sådantillagt skulle, utan ifgvdeifrågavarande tillägg
enligt stadgandena
i grstruket lag och författ-
ningarnastruket,tillagt
fort-
farandestruket varit, gällande i tio år efter för-
bindelsens datum, och äfven derefter förblifvit
gällande genom krav allenast genomstruket förblifvit bindande genom, preskriptionens afbrytande förmedelsttillagt kraf eller
enstruket enkel erinran om förbindelsens tillvaro.
|2|
för sig gången inom förloppet af nämda
tio år.struket Jemföras dessa lagensstruket stadganden
med det af löftesmännen till deras förbin-
delse fogade tillägget, visar sig att lagens
stadganden derigenom blifvit så till vidatillagt ändra-
de, att löftesmännens åtagande skulle för dem
vara bindande allenast sex månader
efter lånets för-
fallodagtillagt
, men
äfven derefter fortfara, såsnart banken
inom nämnde sex månader vidtagastruket mot
dem vidtaga sådana åtgärder, som för
talans bevarande mot proprie löftes-
man vore erforderlige. Förordet går
således ut på att göratillagt en ändring uti den i lag stadga-
de preskriptionstiden och den i lag
föreskrifna ordningen för preskriptionens
afbrytande, men icke något vidarestruket nå-
gon annan betydelse eger det ej. –
Här anser bankenstruket Främst framställertillagt sig börastruket dentillagt anmärkastruketningtillagt att
förord af ifrågavarande beskaffenhet börastruket böra
uppfattas efter ordalydelsen, utan rätt för doma-
ren att gifva desamma en tydning utsträckt
utöfver hvad orden uttryckligen innebära.
Vidare ville
banken erinra
atttillagt
Ochstruket då en långifvare bevekas af löftesmäns
förbindelse att utgifva sina penningar, så är
hans rätt lika, om icke merastruket ömmande och
dyrbar, som löftesmännens, hvilken genom
sin frivilligt åtagna förbindelse just varit
den, som inledt långifvaren till försträck-
ningen. i fråstruket Banken kan emellertid icke
undertrycka den känslan, att Hofrätten
i förevarande fall mera tagit hänsyn
till bevekande omständigheter till förmån
för löftesmännen, än med en begastadsvårtytt
pröfning af saken varit förenligt.struket
till lydelsen i den handling, som bestäm-
mer hvardera
partens rätt.tillagt
Preskriptionstiden emot en proprie löf-
tesman afbrytes genom en i laga tid ochtillagt ord-
ning påbörjad lagsökning och löftesmannens
förbindelse fortfar derefter sålänge lagsök-
|3|
ningen utan afbrott fortgår vore det ä
aldrig så många år efter preskriptions-
tidens utgång.
Enligtstruket I öfverensstämmelse med det gjorda förbehållet har ban-
ken långt förr än preskriptionstiden
till ända gått, påbegynt lagsökning emot
kommercerådet Levon på grund af hans
ifrågavarande förbindelse och denna lagsök-
ning har utan afbrott fortgått intill den-struket
na dag.struket och är ännu icke afslutad. Ic-
ke desto mindre har Hofrätten förklarat
denna lagsökning ”vara utan all betydelse”,
och såsom skäl dertill framhållit att Le-
vons ”förbindelse innefattade endast
laga borgen”, och att följaktligen gälde-
nären Wasastjerna först bordtsvårtytt sökas innan
talan kunde varastruket riktas mot löftesman-
nen Levon. Men förordet innehåller att
banken hade att vidtaga mot Levon sam-
ma åtgärd, som erfordras för bevaran-
de af talan mot proprie löftesman,
och för talans bevarande mot proprie
löftesman erfordras ej, att geldenä-
ren först skall sökas. Ordalydelsen i
förordet påkallar således ej en lagsök-
ning mot gäldenärenstruket Wasastjernatillagt
såsom Hofrätten
förmenat.tillagt
Det till hvilka
oegentligheten detta förord eljesttillagt än må leda, så
berättigar det likväl icke att uti
densammastruket deritillagt inlägga andra vilkor och
skyldigheter, än som deristruket uttryckligen
finnas uttalade. –
Men äfven från en annan sida betrak-
tadtstruket kan banken icke annat finna än
att banken genom den vidtagna lagsök-
ningen bevarat sin fordringsrätt emot
kommercerådet Levon. Banken tillåter sig
|4|
att härvidstruket genom ett exempel förtydliga
sin uppfattning af saken, hvarvid ban-
ken utgår från den förutsättning att hvar-
je af banken vidtagen åtgärd, som skulle
bevarat talan mot en proprie löftes-
man, äfven skulle medföra samma
verkan mot löftesmannen Levon, ty
det ärstruket just detta är hvadtillagt hans förord innehål-
ler. Om derförtillagt t. ex. A öfverlemnar till B en
summa af 100 000 mark att för As räk-
ning
till ett visst
ändamåltillagt
användes under loppet af ett år,
ochstruket med skyldighet för B. att på den sista
dagen af året återställa hvad för än-
damålet tilläfventyrstillagt icke åtgått, samt C iklädt
sig proprie borgen för återbetalningen
af detta öfverskott, men Bstruket så tordestruket bör
väl C för sin förbindelse börastruket lagsökas inom
tolf månader efter förfallodagen. An-
tages nu att B icke blott försummarstruket
underlåter icke blotttillagt att fullgöra sin återbetal-
ningsskyldighet, utan ock att afgifva den
redovisning, hvarigenom öfverskottets
belopp bestämmas, och vidare atttillagt den rättegång
som deraf mot B föranleder, särdeles
om han dertill gör konkurs ickestruket
ej hinner afslutas innanstruket före utgångentillagt af preskrip-
tionstiden mot löftesmannen C, så
torde väl icke någon härintills hafva
vågat påstå att A. Wstrukettillagt skulle förlorat allstruket
sin talan mot C,
äfven i den
händelsetillagt
att A inom de i lag
föreskrifna tolf månaderna lagsökt C
för hela den till B, öfverlemnade sum-
man eller den del deraf, som framdeles
kunde befinnas utgöra det öfverskott,
för hvars återbetalning C iklädt sig pro-
prie borgen. Denna grundsatts gäller ju
dessutomstruket för alla eventuelatillagt borgesförbindelser, af hvil-
|5|
ken beskaffenhet de än må vara. Jemföre
det tagna exemplet med den ställning
hvari banken befannitstruket sig till löftesman-
nen Levon, så sammanfalla dessasvårtytt i denstruket
till och med i allastruket sinatillagt enskildheter; och då
således den åtgärd banken vidtagit mot
löftesmannenstruket kommercerådet Levon, varit
af beskaffenhet att den skulle bevarat
talan mot en proprie löftesman, tor-
de det blifva obestridligt att banken från
sin sida fullgjort, hvad löftesmännen i de-
ras förord fordrat.
Men anmälerstruket I sitt domslut yttrartillagt Hofrätten bland annattillagt: banken har
inom den i förordet ”bestämda tiden ickestruket ejtillagt visat att
den icke kunnat af geldenären Wasastjer-
na få betalning för sin fordran”! Detta
låter docktillagt någorlunda sökt.
Ty utom det att för-
ordet icke pålägger
banken en dylik
skyldighet, förekom-
mer likväl att ban-
kentillagt
Banken har tvert-
omstruket i sin inom den bestämda tiden till
Guvernören ingifna inlaga uttryckligen
anmält att Gäldenären Wasastjerna
derförinnan gjort konkurs jemte erinran
om orsaken, hvarför de pantsatta aktier-
ne icke blifvitstruket kunnattillagt försäljas. Detta förhållande
har af Kommercerådet Levon hvarken då eller senaretillagt harstruket blif-
vit hvarkstruket ifrågasatt och ännu mindre
bestridt,
Något vidare styrkande
häraf har således
icke erfordrats,
men dessutom
hartillagt
hvarutomstruket under lagsökningens
fortgång, vid utredningen om beloppet af
bankens fordran hos Levon, handlingar
förekommitstruket inlemnatstillagt, hvilka försatt bastruket denna fråga
utom allt tvifvel.
Innan ifrågavarande lån senast omsattes
stod kommercerådet Levon i direkt borges
ansvarighet för den del af lånet, som med
pantens värde ej kunde betäckas; Och om
banken tillät den senaste omsättningen
och derigenom frikallade löftesmännen
från deras förrasvårtytt ochstruket mera omfattande och
|6|
ovilkorliga förbindelse, så skedde det i förli-
tan derpå att det nu omtvistade tilläg-
gets ordagranna lydelse skulle bestäm-
ma beskaffenheten af bankens tillgöran-
den, och dennastruket atttillagt frågans afgörande icke skulle
få bero af några på skenfagra skäl
byggda konsiderationer.
Med underdånigt åberopande af allt hvad
å bankens vägnar härförinnan hos Råd-
stufvurätten i saken anförts, anhåller
banken i djupaste underdånighet att
Hofrättens dom i målet måtte upphäfvas
och Rådstufvurättens utslag till efterrättel-
se fastställas samt banken dessutom till-
dömmas ersättning för dess i Hofrätten
och derefter hafda kostnader i måletstruket
rättegångskostnader.
Hofrättens dom i målet jemte ett proto-
kollsutdrag biläggas underdstunderdånigast. Och ban-
ken framhärdar med djupast under-
såtlig vördnad och trohet
S. A. K. och S.Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste
E K MtsEders Kejserliga Majestäts
S. A. K. och S.Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste
Genom dom den 28 sistlidna December har EKMtsEders Kejserliga Majestäts Wasa Hofrätt, med upphäfvande af Rådstufvurättens i Nikolaistad den 2 derförutgångne Augusti afkunnade utslag, frikänt kommerserådet August Alexander Levon från all betalningsskyldighet i följd af den fyllnadsborgen han den 24 September 1868 ingått för att förre Bruksegaren Gustaf Wasastjerna den 19e i nästnämnde månad omsättningsvis beviljadt lån ur Föreningsbanken i Finland. Efter nedsatt revisionsskilling får Föreningsbanken underdtunderdånigast öfverlemna målet till EKMtsEders Kejserliga Majestäts nådiga afgörande.
Uti åberopade borgesförbindelse har kommerserådet Levon jemte hans medlöftesmän åtagit sig ansvarighet för såväl all den förlust som alla de kostnader banken finge vidkännas, derest lånet icke utginge ur värdet för åtskillige till säkerhet derför pantsatte aktier och låntagarens öfriga tillgångar. Till denna förbindelse hafva löftesmännen fogat det förord: att de skulle vara sin borgen frie, såframt banken icke inom sex månader från förfallodagen skred till ”sådana åtgärder, som banken, jemlikt kungl.kungliga förordningen den 28 Juni 1798, vore pliktig att inom tolf månader från nämnda dag vidtaga för attsvårtytt hafva sin talan mot proprie löftesmans bevarad.”
Denna löftesmännens förbindelse, som väl i visst hänseende närmar sig den såkallade ”laga borgen”, men hvilken såsom mera omfattande och i anseende till sin lydelse, icke kan anses såsom sådan skulle, utan ifgvdeifrågavarande tillägg enligt lag, varit, gällande i tio år efter förbindelsens datum, och äfven derefter förblifvit bindande genom, preskriptionens afbrytande förmedelst kraf eller enkel erinran om förbindelsens tillvaro.|2| Jemföras dessa stadganden med det af löftesmännen till deras förbindelse fogade tillägget, visar sig att lagens stadganden derigenom blifvit så till vida ändrade, att löftesmännens åtagande skulle för dem vara bindande allenast sex månader efter lånets förfallodag, men äfven derefter fortfara, såsnart banken inom nämnde sex månader mot dem vidtaga sådana åtgärder, som för talans bevarande mot proprie löftesman vore erforderlige. Förordet går således ut på att göra en ändring uti den i lag stadgade preskriptionstiden och den i lag föreskrifna ordningen för preskriptionens afbrytande, men någon annan betydelse eger det ej. –
Främst framställer sig den anmärkning att förord af ifrågavarande beskaffenhet böra uppfattas efter ordalydelsen, utan rätt för domaren att gifva desamma en tydning utsträckt utöfver hvad orden uttryckligen innebära. Vidare ville banken erinra att då en långifvare bevekas af löftesmäns förbindelse att utgifva sina penningar, så är hans rätt lika ömmande och dyrbar, som löftesmännens, hvilken genom sin frivilligt åtagna förbindelse just varit den, som inledt långifvaren till försträckningen. Banken kan emellertid icke undertrycka den känslan, att Hofrätten i förevarande fall mera tagit hänsyn till bevekande omständigheter till förmån för löftesmännen, än till lydelsen i den handling, som bestämmer hvardera partens rätt.
Preskriptionstiden emot en proprie löftesman afbrytes genom en i laga tid och ordning påbörjad lagsökning och löftesmannens förbindelse fortfar derefter sålänge lagsök|3|ningen utan afbrott fortgår vore det äntillagt av utgivaren aldrig så många år efter preskriptionstidens utgång.
I öfverensstämmelse med det gjorda förbehållet har banken långt förr än preskriptionstiden till ända gått, påbegynt lagsökning emot kommercerådet Levon på grund af hans ifrågavarande förbindelse och denna lagsökning har utan afbrott fortgått och är ännu icke afslutad. Icke desto mindre har Hofrätten förklarat denna lagsökning ”vara utan all betydelse”, och såsom skäl dertill framhållit att Levons ”förbindelse innefattade endast laga borgen”, och att följaktligen gäldenären Wasastjerna först bordtsvårtytt sökas innan talan kunde riktas mot löftesmannen Levon. Men förordet innehåller att banken hade att vidtaga mot Levon samma åtgärd, som erfordras för bevarande af talan mot proprie löftesman, och för talans bevarande mot proprie löftesman erfordras ej, att geldenären först skall sökas. Ordalydelsen i förordet påkallar således ej en lagsökning mot Wasastjerna såsom Hofrätten förmenat. Det till hvilka oegentligheten detta förord eljest än må leda, så berättigar det likväl icke att deri inlägga andra vilkor och skyldigheter, än som uttryckligen finnas uttalade. –
Men äfven från en annan sida kan banken icke annat finna än att banken genom den vidtagna lagsökningen bevarat sin fordringsrätt emot kommercerådet Levon. Banken tillåter sig|4| att genom ett exempel förtydliga sin uppfattning af saken, hvarvid banken utgår från den förutsättning att hvarje af banken vidtagen åtgärd, som skulle bevarat talan mot en proprie löftesman, äfven skulle medföra samma verkan mot löftesmannen Levon, ty just detta är hvad hans förord innehåller. Om derför t. ex. A öfverlemnar till B en summa af 100 000 mark att för As räkning till ett visst ändamål användes under loppet af ett år, med skyldighet för B. att på den sista dagen af året återställa hvad för ändamålet tilläfventyrs icke åtgått, samt C iklädt sig proprie borgen för återbetalningen af detta öfverskott, så bör väl C för sin förbindelse lagsökas inom tolf månader efter förfallodagen. Antages nu att B underlåter icke blott att fullgöra sin återbetalningsskyldighet, utan ock att afgifva den redovisning, hvarigenom öfverskottets belopp bestämmas, och vidare att den rättegång som deraf mot B föranleder, särdeles om han dertill gör konkurs ej hinner afslutas före utgången af preskriptionstiden mot löftesmannen C, så torde väl icke någon härintills hafva vågat påstå att A. skulle förlorat sin talan mot C, äfven i den händelse att A inom de i lag föreskrifna tolf månaderna lagsökt C för hela den till B, öfverlemnade summan eller den del deraf, som framdeles kunde befinnas utgöra det öfverskott, för hvars återbetalning C iklädt sig proprie borgen. Denna grundsatts gäller ju för alla eventuela borgesförbindelser, af hvil|5|ken beskaffenhet de än må vara. Jemföre det tagna exemplet med den ställning hvari banken befan sig till löftesmannen Levon, så sammanfalla dessasvårtytt till och med i sina enskildheter; och då således den åtgärd banken vidtagit mot kommercerådet Levon, varit af beskaffenhet att den skulle bevarat talan mot en proprie löftesman, torde det blifva obestridligt att banken från sin sida fullgjort, hvad löftesmännen i deras förord fordrat.
I sitt domslut yttrar Hofrätten bland annat: banken har inom den i förordet ”bestämda tiden ej visat att den icke kunnat af geldenären Wasastjerna få betalning för sin fordran”! Detta låter dock någorlunda sökt. Ty utom det att förordet icke pålägger banken en dylik skyldighet, förekommer likväl att banken i sin inom den bestämda tiden till Guvernören ingifna inlaga uttryckligen anmält att Gäldenären Wasastjerna derförinnan gjort konkurs jemte erinran om orsaken, hvarför de pantsatta aktierne icke kunnat försäljas. Detta förhållande har af Kommercerådet Levon hvarken då eller senare blifvit ifrågasatt och ännu mindre bestridt, Något vidare styrkande häraf har således icke erfordrats, men dessutom har under lagsökningens fortgång, vid utredningen om beloppet af bankens fordran hos Levon, handlingar inlemnats, hvilka försatt denna fråga utom allt tvifvel.
Innan ifrågavarande lån senast omsattes stod kommercerådet Levon i direkt borges ansvarighet för den del af lånet, som med pantens värde ej kunde betäckas; Och om banken tillät den senaste omsättningen och derigenom frikallade löftesmännen från deras förrasvårtytt mera omfattande och|6| ovilkorliga förbindelse, så skedde det i förlitan derpå att det nu omtvistade tilläggets ordagranna lydelse skulle bestämma beskaffenheten af bankens tillgöranden, och att frågans afgörande icke skulle få bero af några på skenfagra skäl byggda konsiderationer.
Med underdånigt åberopande af allt hvad å bankens vägnar härförinnan hos Rådstufvurätten i saken anförts, anhåller banken i djupaste underdånighet att Hofrättens dom i målet måtte upphäfvas och Rådstufvurättens utslag till efterrättelse fastställas samt banken dessutom tilldömmas ersättning för dess i Hofrätten och derefter hafda rättegångskostnader.
Hofrättens dom i målet jemte ett protokollsutdrag biläggas underdstunderdånigast. Och banken framhärdar med djupast undersåtlig vördnad och trohet
S. A. K. och S.Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste
E K MtsEders Kejserliga Majestäts