30.10.1853 Den 30de October 1853
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
Den 30de October 1853.
I Finland der skjöto vi upp på en strand,
Vid dånet af bäckarnes brus,
Der lärde vi älska vår Gud och vårt land,
Att stå eller dö utan krus;
Ja, Finland det ligger vårt hjerta så när
Det sköna i lifvet, det finna här!
Den första skålen – hurra!
Kamrater,
Skall ”Finland” ha!
Det ligger en kraft i vårt inre fördold.
Dess ursprung / grundtillagt ju för alla är klar,
Och glömskans förhänge den spränger med våld
vid tanken på bortfarna dar;
Den kraften är mäktig! – Dess ädlaste drag
Dem känna vi alla – dem känner ock jag!
Och ”Wänskapen” – hurra!
Kamrater,
Skall skålen ha!
Men tiden den flyktar, den snart far sin kos,
Och lemnar oss stapplande qvar.
Af nutidens glädje, en bortvissnad ros
Står blott öfrig i höstens dar;
Det ljusa, det åtföljes alltid af natt,
Vad lifvet är sorgligt, men är också gladt!
Den tredje skålen – hurra!
Kamrater,
skall ”lifvet” ha!
Hvar helst vi än råkas i lifvet till slut
I eget el’ / vårt ellertillagt fremmande land,
Vid bålen, så lösom den gordiska knut,
Som glömskan kan slå på vårt band;
Ja, när vi som gubbar än råkas en gång
så drickom vid minnet af denna sin sång!
Och sist skålen hurra!
Kamrater,
Må ”döden” ta!
Hugo N – – n
Den 30de October 1853.
I Finland der skjöto vi upp på en strand,
Vid dånet af bäckarnes brus,
Der lärde vi älska vår Gud och vårt land,
Att stå eller dö utan krus;
Ja, Finland det ligger vårt hjerta så när
Det sköna i lifvet, det finna här!
Den första skålen – hurra!
Kamrater,
Skall ”Finland” ha!
Det ligger en kraft i vårt inre fördold.
|2|Dess ursprung / grund ju för alla är klar,
Och glömskans förhänge den spränger med våld
vid tanken på bortfarna dar;
Den kraften är mäktig! – Dess ädlaste drag
Dem känna vi alla – dem känner ock jag!
Och ”Wänskapen” – hurra!
Kamrater,
Skall skålen ha!
Men tiden den flyktar, den snart far sin kos,
Och lemnar oss stapplande qvar.
Af nutidens glädje, en bortvissnad ros
Står blott öfrig i höstens dar;
Det ljusa, det åtföljes alltid af natt,
Vad lifvet är sorgligt, men är också gladt!
Den tredje skålen – hurra!
Kamrater,
skall ”lifvet” ha!
Hvar helst vi än råkas i lifvet till slut
I eget el’ / vårt eller fremmande land,
Vid bålen, så lösom den gordiska knut,
Som glömskan kan slå på vårt band;
Ja, när vi som gubbar än råkas en gång
så drickom vid minnet af denna sin sång!
Och sist skålen hurra!
Kamrater,
Må ”döden” ta!
Hugo N – – n