ca 1860-talet Harpan

Harpan.Av Anders Abraham Grafström

I ensliga stugan en kulen qväll
Steg Gunnar med bark ifrån skogen,
Till bröd skall den bakas på ugnens häll,
Men icke ett mjöldoft fanns i hans tjäll,
Och icke ett ax uppå logen.

Då kommo emot honom barnen två,
Med bleknade kinder – de arma!
”Gif bröd åt oss, fader! – vi hungra så:
Ack! låt oss allenast en smula få.” –
Jag har intet: Gud sig förbarma!

”När moder bars bort på den svarta bår,
Och ner under mullen dess kista,
Blef gömd uppå vallen der kyrkan står,
En kaka du gaf – den var våt af din tår
Säg, Fader! o! var det den sista?” –

Ack barn! jag har ingen att ge er i dag;
Men Gud skall i morgon väl sända,
|2| Den hjelp vi föbida af hans behag.
O! varen blott stilla och nöjda som jag,
I morgon här bakas kan hända.

Då tog han från mossiga väggen ner
Sin harpa! hvad makt i dess stämma!
De hungrande små icke klaga mer;
På infallna kinder glädjen ler,
Och klangen kan plågorna hämma.

Med ansigtet bortvändt att dölja sin tår,
Att icke sin ängslan förråda,
Nu fadren en muntrande polska slår:
Och barnen de dansa och qvällen förgår,
Tills trötta de somnade båda.

Wid brädden af strå der de slumrade än,
Då bad han: O Gud ifrån nöden,
Befria dem der, alla lidandes vän!”
Det skedde: de vaknade aldrig igen;
Befriaren kom – det var döden.