16.4.1860 LM–Fredrik Idestam
Finsk text
Helsinki 16. huhtikuuta 1860
Frederice!
Älä ihmettele, etten kirjoittanut sinulle jo perjantain postissa, vaikka olin silloin jo saanut sinun kirjeesi. Asia oli niin, että ukko Lönnrot siirsi tenttini sunnuntaiksi, enkä halunnut kirjoittaa sinulle ilman että kertoisin siitä. Edellisestä kirjeestä, jonka lienet saanut käsiisi, näit, etten ollut terve. No, se vain paheni ja kuume nousi niin etten voinut lukea. Voit kuvitella, etten mitenkään iloinnut siitä! Kolmen pävän ajan löin laimin kaikki opinnot niin että sitten oli mahdotonta enää ehtiä L:n luo keskiviikoksi, kuten olin alkujaan ajatellut.Mutta luin 4–5 päivää kuin pieni eläin, 10–14 tuntia, (vaikken ollut aivan terve.) Ensimmäisen kävelyn tein postiin sinun kirjeesi vuoksi ja sitten Lönnrotille. Silloin en ollut käynyt ulkona viikkoon. – Kiitos kuitenkin kirjeestä ja rahasta.
Kolmikko jatkoi heti Viftenbergille, jonka tapasin – ja siitä Bunnskäglanille, jonne nuoret herrat, Röö etunenässä asettuivat. Homma sai näköjään vauhtia, sillä monien seikkailujen jälkeen juhliminen päättyi vasta klo 2 Kaisaniemessä! Näin eletään herroiksi. Minä menin kuitenkin kysymään tenttimistä, mutta kuten sanottu, sain sen vasta eiliselle. Ukko kysyi, tai oikeastaan sanoi, ensin: ”kyse on kai suomen kielestä yleensä? ”Minä panin vastaan. Niin hän avasi Kalevalan; se kävi kuin tanssi, myös kieliopillisten kysymysten osalta. Sitten Kanteletar – runo jota en ollut lukenut. Minä erehdyin vain yhden sanan suhteen. Sitten joimme kahvia ja katselimme infuusioeläimiä. Sitten hän kysyi minulta, olinko valmistautunut kääntämään suullisesti ja haluaisinko yrittää. Minä vastasin, että en uskalla koettaa. ”No, eikö herra M. haluakaan enempää kuin cum lauden”. Ei tietenkään niin, ei. ”Vai niin”. Sitten hän antoi minun kääntää kirjallisesti ruotsinkielistä saarnaa ja se onnistui hyvin. Vain pari pientä virhettä. Niin olikin valmista. Ukko sanoi ”Laudaturiin ei vaadita paljoa ja toivon, että jatkatte suomen opiskelua kun olette jo niin pitkällä ja osaatte kieliopinkin hyvin”. Minä kumarsin ja lähdin hyvillä mielin ukko Eliaksen luota. Tällainen suullinen cum laude tuntuu ilman muuta paremmalta kuin ”laudatur cum conditione”. – Kun istuin kirjoittamassa suomea, korviani vangitsi koko ajan Röön polkka Catanin pianolla esitettynä. Ja kun tulin L:n luota, törmäsinkin heti Esplanadilla oikein kunnolla ”meikäläisiin”. Kun yksi porukasta on ollut tentissä, täytyy tietekin tarjota pienet viftit. Me menimme Kleinehin hotelliin ja joimme kulmahuoneessa boolin – vaatimattoman kylläkin, vain kuusi ruplaa. Meitä oli seitsemän: Lundsten, Flosse, Röö, Linder, Andelinit ja minä. Oli kyllä hauskaa ja syntyi kiinnostavampia keskusteluja kuin aikoihin. Illallisen jälkeen menimme Lundstenille, jonne Röö ja Linder olivat menneet jo edeltä ja ryömineet sänkyyn. Mutta Flosse, Lundsten ja minä juttelimme vielä punssin ja oluen ääressä klo 2 asti. Enimmäkseen puhe oli naisista – tulevaisuudensuunnitelmia siitä kuinka heidän kanssaan toimisimme jne. Oli vauhti päällä. Erkanimme vasta kun Flosse sai suuren suun ja pienet silmät, tila, jonka sinäkin tunnet. Huomaan höpöttäväni kuin päätön kana. Mutta minulla on kiire – enkä siksi voi punnita sanojani ja nesteet humisevat yhä jonkin verran kallossani. – Yksi asia on kuitenkin vielä kerrottava: olin perjantaina Montgomeryn houkuttelemana teatterissa ja se olikin oikein hupaisaa. Sai nauraa Rose Lionin värikkäille jenkkinäkymille.
Miksi puhun vain itsestäni? Koska minä olen ollut liian vähän ulkomaailmassa voidakseni välittää siitä mitään kertomisen arvoisia uutisia. Ihmiset ovat kuin ympyrän keskus, jokainen omalla paikallaan. Mutta jos elää kuin simpukka niin yhteydet puuttuvat, ei lopulta näe enää periferiaa. Tenttijälle käy helposti sillä tavalla. – Siis vielä itsestäni: Mellinin eukko osoitti lämmintä osanottoa sairastellessani. Lähetti ensin saagokeittoa ja sitten limonadeja, jotka hän itse valmisti. Mamselli haki ne. Hän sai nähdä minut yönutussa, mutta ei johtunut siitä, että käytiin pieni, äärimmäisen kohtelias sananvaihto. Nuorella neidillä oli hammassärky.
Täytyy lopettaa. Tulen viikon mittaan hoitamaan todistusasiaasi. Mutta nyt sanotaan, että täytyy olla todistus siitäkin, että ei ole lainaa ylioppilaiden lainarahastosta. Mitenkähän se käy? Jos se on välttämätöntä, koetan saada velkasetelisi siellä siirrettyksi jollekulle toiselle. Voitkohan ollenkaan lukea sellaista sepustusta kuin tämä? Minä olen välistä auttamattoman huolimaton kalligrafiassani. – Mutta älä ole ankara ja kirjoita pian ystävällesi
Leolle.
Madame lähettää terveisiä ja pyytää sanomaan, että hän yhä on 31. Eilispäivän pilailevat pojat lähettävät myös terveisiä.
Välitä kunnioittava tervehdykseni äidillesi.
Original (transkription)
|1|
Helsingfors d. 16 April 1860.
Frederice!
Du må ej undra på att
jag ej skref dig till redan med fre-
dagsposten, oaktadt jag redan dåtillagt erhållit
ditt bref. Fallet var det, att gubben
Lönnrot uppskjöt min tentamen ända
till Söndagen, och jag icke ville skrifva
till dig utan att kunna berätta om
densamma. Af mitt sednaste bref,
som troligen kommit dig tillhanda, kunde
du se att jag icke var frisk. Nåväl,
det blef sedan argare, febern tilltog
så att jag icke kunde läsa. Du kan
tänka dig att jag icke var glad deröfver!
Tre dagar försummades alla studier,
således kunde jag omöjligen om Onsdagen
hinna till L. så som jag först beräk-
nat. Men jag läste 4 à 5 dar som en
igel, 10 à 14 timmar (utan att jag ännu
var alldeles frisk). Min första promenad
|2|
var till posten efter ditt bref och till
Lönnrot. Jag hade då en hel veckas
tid ej varit utom dörren. – – Tack
emellertid för brefvet och myntet, – trean
spatserade genast till Viftenberg, som
jag mötte, – – och derifrån vidare till
Bunnskäglan, dit ungherrarne med
Röö i spetsen begåfvo sig; saken
måtte ha fått fjång, ty efter många
äfventyr slutades viften kl. 2 om natten
i Kajsaniemi! Så lefva de herrarne.
Jag – gick emellertid efter tentamen, men
fick den som sagt först i går. Det
var en angenäm tentamen. Gubben
frågade först, eller rättare, sade: ”det gäller
väl finskan i allmänhet.” Jag proteste-
rade. Så slog han upp Kalewala; det
gick som en dans, äfven med de gram-
matikaliska frågorna. Sedan Kanteletar
– en runo som jag icke läst, – jag sta-
kade mig dock blott på ett ord. Sedan
|3|
drucko vi kaffe och besågo infusionsdjur.
Derefter frågade han mig om jag öfvat
mig i att öfversätta mundtligen till
Finska, och om jag nu ville göra det.
Jag sade mig ej våga [...]oläslig/saknad text försöka det-
samma. ”Nå, gör då inte Herr M. anspråk
på mera än cum laude?” Nej, visst
inte. ”Jasså!” Sedan lät han mig
öfversätta skriftligen från en svensk predi-
kan, och det lyckades bra; blott ett
par små fel. Så var det färdigt. Gub-
ben mente: ”inte fattas det mycket i lau-
datur, och jag hoppas att ni fortfar med
finskans studium, då ni redan är så
långt kommen och känner gramma-
tiken så väl.” Jag bugade mig och
gick med angenäma känslor från gubben
Elias. Ett så der mundligt cum laude
smakar bestämdt bättre än ett ”lau-
datur cum conditione”. – Medan jag
|4|
satt och skref finskan, fägnandes mitt
öra hela tiden af Röös polka, utfört
på Catanis piano. Och när jag kom
från L., stötte jag ock riktigt vid
esplanaden på ”de våra”. När en
af förbundet varit på tentamen, måste
naturligtvis en liten vift arrangeras. Vi
gingo till Kleinehs Hôtel och drucko
i hörnrummet en bål – anspråkslös
nog, blott för 6 rub.rubel 7 voro vi: Lundsten,
Flosse, Röö, Linder, Andelinarne och jag.
Det var ganska trefligt, och intressantare
konversationer än vanligt kommo på
tapeten. Efter supén, gingo vi opp till
Lundsten, dit Röö och Linder redan
hunnit förut och krupit i sängen. Men
Flosse, Lundsten och jag pratade ännu
vid punch och öl ända till kl. 2.
Det gällde mest qvinnorna – framtids-
fantasier om huru man skulle behandla
dem etc.et cetera Fjång fanns. Vi skildes först när
|5|
Flosse fick stor mun och små ögon,
ett status som du nog känner.
Jag märker att jag skräflar som
en hufvudlös höna. Men jag har
brådtom – kan derföre allsicke väga
orden; också susar fluiderna ännu
litet i skallen. – Ett kan jag dock
ännu berätta: att jag i Fredags var
på theatern, lockad af Montgomery,
och roade mig mycket bra. Man
kunde skratta åt de bjerta Yankee-
scenerna i Rose Lion.
Hvarför pratar jag blott om
mig sjelf? Emedan jag för litet
varit i ytterverlden att kunna med-
dela dig notiser af värde från den-
samma. Man litistruket är som centrum
i en cirkel, hvarochen i sin stad: men
lefver man som en snäcka, så brista
radierna och man ser slutligen
|6|
ej mera periferin. Så går det lätt
en tentand. – – Alltså ännu om
mig: Gumman Mellin visade ett varmt
deltagande under min krasslighet. Skicka-
de först sagosoppa och sedan limona-
der hvilka hon egenhändigt tillredde.
Mamsellen hemtade dem, – fick se
mig i schlafrock, men icke förty un-
derhölls en liten, ytterst artig konver-
sation. Unga fröken led samtidigt
af tandverk.
Jag måste sluta. Dina betygfunde-
ringar vill jag under veckans lopp be-
styra om. Men det säges nu att
man ock måste han intyg på, att man
ej har lån från stud.lånefondenstudentlånefonden. Huru
går det då? Om detta är nödvändigt,
så skall jag försöka att få din skuld-
sedel der transporterad på någon annan.
Kan du alls läsa ett så rysligt
krackelverk som detta? Jag är stundom
en oförsvarlig slarf i kalligrafiväg. – Men
var ej sträng; skrif snart till din vän
Leo.
Madamen ber helsa och säga att hon alltännu är 31.
De gåriga skämtsamma gossarne skicka äfven helsningar.
Jag ber om min vördnadsfulla helsning till din mor.
Helsingfors d. 16 April 1860.
Frederice!
Du må ej undra på att jag ej skref dig till redan med fredagsposten, oaktadt jag redan då erhållit ditt bref. Fallet var det, att gubben Lönnrot uppskjöt min tentamen ända till Söndagen, och jag icke ville skrifva till dig utan att kunna berätta om densamma. Af mitt sednaste bref, som troligen kommit dig tillhanda, kunde du se att jag icke var frisk. Nåväl, det blef sedan argare, febern tilltog så att jag icke kunde läsa. Du kan tänka dig att jag icke var glad deröfver! Tre dagar försummades alla studier, således kunde jag omöjligen om Onsdagen hinna till L. så som jag först beräknat. Men jag läste 4 à 5 dar som en igel, 10 à 14 timmar (utan att jag ännu var alldeles frisk). Min första promenad|2| var till posten efter ditt bref och till Lönnrot. Jag hade då en hel veckas tid ej varit utom dörren. – – Tack emellertid för brefvet och myntet, – trean spatserade genast till Viftenberg, som jag mötte, – – och derifrån vidare till Bunnskäglan, dit ungherrarne med Röö i spetsen begåfvo sig; saken måtte ha fått fjång, ty efter många äfventyr slutades viften kl. 2 om natten i Kajsaniemi! Så lefva de herrarne.
Jag – gick emellertid efter tentamen, men fick den som sagt först i går. Det var en angenäm tentamen. Gubben frågade först, eller rättare, sade: ”det gäller väl finskan i allmänhet.” Jag protesterade. Så slog han upp Kalewala; det gick som en dans, äfven med de grammatikaliska frågorna. Sedan Kanteletar – en runo som jag icke läst, – jag stakade mig dock blott på ett ord. Sedan|3| drucko vi kaffe och besågo infusionsdjur. Derefter frågade han mig om jag öfvat mig i att öfversätta mundtligen till Finska, och om jag nu ville göra det. Jag sade mig ej våga [...]oläslig/saknad text försöka detsamma. ”Nå, gör då inte Herr M. anspråk på mera än cum laude?” Nej, visst inte. ”Jasså!” Sedan lät han mig öfversätta skriftligen från en svensk predikan, och det lyckades bra; blott ett par små fel. Så var det färdigt. Gubben mente: ”inte fattas det mycket i laudatur, och jag hoppas att ni fortfar med finskans studium, då ni redan är så långt kommen och känner grammatiken så väl.” Jag bugade mig och gick med angenäma känslor från gubben Elias. Ett så der mundligt cum laude smakar bestämdt bättre än ett ”laudatur cum conditione”
lat. villkorligt laudatur. – Medan jag|4| satt och skref finskan, fägnandes mitt öra hela tiden af Röös polka, utfört på Catanis piano. Och när jag kom från L., stötte jag ock riktigt vid esplanaden på ”de våra”. När en af förbundet varit på tentamen, måste naturligtvis en liten vift arrangeras. Vi gingo till Kleinehs Hôtel och drucko i hörnrummet en bål – anspråkslös nog, blott för 6 rub.rubel 7 voro vi: Lundsten, Flosse, Röö, Linder, Andelinarne och jag. Det var ganska trefligt, och intressantare konversationer än vanligt kommo på tapeten. Efter supén, gingo vi opp till Lundsten, dit Röö och Linder redan hunnit förut och krupit i sängen. Men Flosse, Lundsten och jag pratade ännu vid punch och öl ända till kl. 2. Det gällde mest qvinnorna – framtidsfantasier om huru man skulle behandla dem etc.et cetera Fjång fanns. Vi skildes först när|5| Flosse fick stor mun och små ögon, ett status som du nog känner.
Jag märker att jag skräflar som en hufvudlös höna. Men jag har brådtom – kan derföre allsicke väga orden; också susar fluiderna ännu litet i skallen. – Ett kan jag dock ännu berätta: att jag i Fredags var på theatern, lockad af Montgomery, och roade mig mycket bra. Man kunde skratta åt de bjerta Yankee-scenerna i Rose Lion.
Hvarför pratar jag blott om mig sjelf? Emedan jag för litet varit i ytterverlden att kunna meddela dig notiser af värde från densamma. Man är som centrum i en cirkel, hvarochen i sin stad: men lefver man som en snäcka, så brista radierna och man ser slutligen|6| ej mera periferin. Så går det lätt en tentand. – – Alltså ännu om mig: Gumman Mellin visade ett varmt deltagande under min krasslighet. Skickade först sagosoppa och sedan limonader hvilka hon egenhändigt tillredde. Mamsellen hemtade dem, – fick se mig i schlafrock, men icke förty underhölls en liten, ytterst artig konversation. Unga fröken led samtidigt af tandverk.
Jag måste sluta. Dina betygfunderingar vill jag under veckans lopp bestyra om. Men det säges nu att man ock måste han intyg på, att man ej har lån från stud.lånefondenstudentlånefonden. Huru går det då? Om detta är nödvändigt, så skall jag försöka att få din skuldsedel der transporterad på någon annan.
Kan du alls läsa ett så rysligt krackelverk som detta? Jag är stundom en oförsvarlig slarf i kalligrafiväg. – Men var ej sträng; skrif snart till din vän
Leo.
Madamen ber helsa och säga att hon alltännu är 31. De gåriga skämtsamma gossarne skicka äfven helsningar.
|1|Jag ber om min vördnadsfulla helsning till din mor.