1859 Storma, storma, Boreas!
Finsk text
Puhu, puhu pohjoinen
Seison kallion laella
ylpeänä katsellen
metsän autiutta.
Taipuvat mäntyjen kruunut
suudellen kallion kylkeä
tuulessa heilahdellen.
Niin kuin vihreät aallot
puut paiskovat latvojaan
kerran toisensa jälkeen
myrskyn tahdon mukaan.
Sinne tänne lentävät
linturaukat, laulajat,
levotonna etsien
oksaa kyllin kantavaa,
edes yhtä, joka myrskyssä
voisi turvan tarjota:
on kuin meren kuohuissa
laivat vailla mastoja
tanssisivat surkeina
ennen kuin ne lopulta
syvyyksiin jo vaipuvat.
Hah hah haa! Ma nauran
sydämeni halusta,
vedän syvään henkeä.
Hyvä täällä olla on!
Siipiäsi koeta,
pohjatuuli ylpeä!
Murra hongat mahtavat,
pyyhi pesät hatarat
oksilta pois lintujen!
Revi katot kappaleiksi
ihmisasumusten päältä,
jotta raukat kalpenevat,
nöyrin mielin anelevat
kaikki nämä säälittävät
ihmisinä esiintyvät
tekohurskaat valittajat!
Haa! En pelkää sua,
veli pohjatuuli!
Tyynin mielin kalliolla
seison otsin kuumottavin,
pohjoisnavan suudelmasi
otan vastaan viilentävän –
sydämeni ahdistettu
takoo aivan riemukkaasti,
luonnonvoimat raivoavat.
Original (transkription)
|1|
Storma, storma, Boreas!
Högt på en klippa står jag
Skådande stolt omkring mig
I den ödsliga skogen.
Furornas kronor böja
Suckande sig för vinden
Kyssande klippans fot.
Likasom gröna böljor
Hvälfva och åter hvälfva
Trädens grönskande toppar
Under orkanens bud.
Rädda flyga fåglarne,
Stackars späda sångarne
Oroligt af och an,
Sökande sig en qvist
En enda qvist, som skulle
Hållits fast och trygg uti stormens brak:
Som på brusande hafvet
Mastlösa skeppen dansa
Ömkelig dödsdans innan
De för alltid begrafvas
På det omätliga djup.
|2|
Hahaha! jag skrattar
Lustigt och vildt och andas
Djupt, djupt ur mitt beklämda bröst.
Här är godt att vara!
Pröfva titaniska vingen,
Stolta Nordanstorm!
Krossa de mäktiga furor,
Slit de ängsliga fåglars
Spensliga bon från grenens skydd!
Kasta taken splittrade
Ned från menniskohemmen,
Att de, bleka och skygga,
Stamma ödmjuka böner,
Dessa vekliga, fega,
Vantrouppfyllda beläten,
Som sig menniskor kalla! –
Hahaha! jag fruktar
Dig ej Boreas, broder!
Lugn jag står uppå hällen,
Låter min heta panna
Svalkas af dina kyssar,
Nordpolens jätte-zefyr, –
Låter det qvalda hjertat
Klappa högt af vällust
Vid elementernas ras.
Storma, storma, Boreas!
Högt på en klippa står jag
Skådande stolt omkring mig
I den ödsliga skogen.
Furornas kronor böja
Suckande sig för vinden
Kyssande klippans fot.
Likasom gröna böljor
Hvälfva och åter hvälfva
Trädens grönskande toppar
Under orkanens bud.
Rädda flyga fåglarne,
Stackars späda sångarne
Oroligt af och an,
Sökande sig en qvist
En enda qvist, som skulle
Hållits fast och trygg uti stormens brak:
Som på brusande hafvet
Mastlösa skeppen dansa
Ömkelig dödsdans innan
De för alltid begrafvas
På det omätliga djup.
|2| Hahaha! jag skrattar
Lustigt och vildt och andas
Djupt, djupt ur mitt beklämda bröst.
Här är godt att vara!
Pröfva titaniska vingen,
Stolta Nordanstorm!
Krossa de mäktiga furor,
Slit de ängsliga fåglars
Spensliga bon från grenens skydd!
Kasta taken splittrade
Ned från menniskohemmen,
Att de, bleka och skygga,
Stamma ödmjuka böner,
Dessa vekliga, fega,
Vantrouppfyllda beläten,
Som sig menniskor kalla! –
Hahaha! jag fruktar
Dig ej Boreas, broder!
Lugn jag står uppå hällen,
Låter min heta panna
Svalkas af dina kyssar,
Nordpolens jätte-zefyr, –
Låter det qvalda hjertat
Klappa högt af vällust
Vid elementernas ras.