1859 Storma, storma, Boreas!

Svensk text

|1|

Storma, storma, Boreas!

Högt på en klippa står jag
Skådande stolt omkring mig
I den ödsliga skogen.
Furornas kronor böja
Suckande sig för vinden
Kyssande klippans fot.
Likasom gröna böljor
Hvälfva och åter hvälfva
Trädens grönskande toppar
Under orkanens bud.
Rädda flyga fåglarne,
Stackars späda sångarne
Oroligt af och an,
Sökande sig en qvist
En enda qvist, som skulle
Hållits fast och trygg uti stormens brak:
Som på brusande hafvet
Mastlösa skeppen dansa
Ömkelig dödsdans innan
De för alltid begrafvas
På det omätliga djup.
|2| Hahaha! jag skrattar
Lustigt och vildt och andas
Djupt, djupt ur mitt beklämda bröst.
Här är godt att vara!
Pröfva titaniska vingen,
Stolta Nordanstorm!
Krossa de mäktiga furor,
Slit de ängsliga fåglars
Spensliga bon från grenens skydd!
Kasta taken splittrade
Ned från menniskohemmen,
Att de, bleka och skygga,
Stamma ödmjuka böner,
Dessa vekliga, fega,
Vantrouppfyllda beläten,
Som sig menniskor kalla! –
Hahaha! jag fruktar
Dig ej Boreas, broder!
Lugn jag står uppå hällen,
Låter min heta panna
Svalkas af dina kyssar,
Nordpolens jätte-zefyr, –
Låter det qvalda hjertat
Klappa högt af vällust
Vid elementernas ras.

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

|1|

Storma, storma, Boreas!

Högt på en klippa står jag
Skådande stolt omkring mig
I den ödsliga skogen.
Furornas kronor böja
Suckande sig för vinden
Kyssande klippans fot.
Likasom gröna böljor
Hvälfva och åter hvälfva
Trädens grönskande toppar
Under orkanens bud.
Rädda flyga fåglarne,
Stackars späda sångarne
Oroligt af och an,
Sökande sig en qvist
En enda qvist, som skulle
Hållits fast och trygg uti stormens brak:
Som på brusande hafvet
Mastlösa skeppen dansa
Ömkelig dödsdans innan
De för alltid begrafvas
På det omätliga djup.
|2| Hahaha! jag skrattar
Lustigt och vildt och andas
Djupt, djupt ur mitt beklämda bröst.
Här är godt att vara!
Pröfva titaniska vingen,
Stolta Nordanstorm!
Krossa de mäktiga furor,
Slit de ängsliga fåglars
Spensliga bon från grenens skydd!
Kasta taken splittrade
Ned från menniskohemmen,
Att de, bleka och skygga,
Stamma ödmjuka böner,
Dessa vekliga, fega,
Vantrouppfyllda beläten,
Som sig menniskor kalla! –
Hahaha! jag fruktar
Dig ej Boreas, broder!
Lugn jag står uppå hällen,
Låter min heta panna
Svalkas af dina kyssar,
Nordpolens jätte-zefyr, –
Låter det qvalda hjertat
Klappa högt af vällust
Vid elementernas ras.

Dokumentet i faksimil