[8.]1857 Sista dagen i juni
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
1857.tillagt senare
Kesä-kuun viimeisenä päivänä
lähdin minä Haminasta. Kaunis oli
ilma ja höyrylaivalla reisutaan hy-
västi, sillä siellä aina löytyy ihmisiä,
joiden kanssa voipi jutella. – Viidessä
tunnissa tultiin Viipuriin. Ompasvårtytt tuo
silminnähtävästi että nuo höyrylaivat
ovathansvårtytt hyvä keksintö; – aika, joka on
ihmisen kalliimpi oma, nyt ei mene
turhaan maantiellä; kun on höyry
keksitty niin ne suuret välimatkat
katoavat. – Viipurissa vietin minä
kaksi päivää hyvien sukulaisieni
seurassa. – Sitten lähdin minä taas
Viipurista pois; jo minulla oli halua
päästää maalle, sillä kesän aikana
sydämmeni tahtoo elää luonnon
suloisessa rauhassa. Tulin minä heinä-
kuun toisena päivänä illalla Jääskeen
kirkkokylään. Se nyt on oikein ihana
paikka. Tuo suuri Vuoksenvirta, joka
|2|
niin komeasti kulkee kylän lävitsee,
ja se kaunis kirkko, ja nätit tilai-
suudet virran rannalla, – kaikki
tätä yhteen on niin ihana kuva, että
minä oikein innolla sitä katselin.
4. p.päivä heinäkuussa tulin minä Rantalaan,
jossa minä en oli viidessa vuodessa
ollut. Olipahan siellä kaikki niinkuin
ennenkin: se kaunis Paigijärvi ja hänen
viheriät ja kukitetut rannansa ihastutti-
vat nyt niinkuin aina minun silmäni.
Jag inser dock nu att det icke bär sig för
mig att föra en dagbok på finska språket,
jag hör ju tyvärr till de olyckliga, som upp-
fostrade i städerna, väl lära sig åtskilliga mo-
derna språk, men när det gäller att säga något
på finskan, deras nationalspråk, hvilket naturligt-
vis äfven borde vara deras modersmål, stå der
som för munnen slagne. – Tyvärr inse icke alla
föräldrar, – ja högst få, – huru oundgängligen
nödvändigt det vore för deras barn att lära sig
finska språket, för att de icke måtte växa upp
som fremlingar bland sitt eget folk, utan att
någonstädes kunna vara hemmastadde. Äfven
mig har det kostat mången pinsam stund, mån-
gen tid, att icke kunna fritt uttrycka mig på
|3|
finskan, – och huru mycket arbete kommer det
icke ännu att kosta mig, tills jag lärt mig att
fullkomligt behandla detta språk, – dertill måste
jag ändå komma. Huru mycket skall jag icke
hafva att säga åt detta folk, som jag så älskar, –
huru bedröfligt är det icke att min tunga skall
vara bunden. – Jag finner äfven efter moget
öfvervägande och noggrann sjelfpröfning, att min
patriotism icke är ur luften gripen, att den icke
blott är talesätt, utan att den med tusen fibrer är
fastväxt vid mitt hjerta och aldrig kan slitas der-
ifrån. Alla planer för min framtid innefattas i
den hufvudsakliga: att så mycket i min förmåga
står gagna mitt fosterland. Detta är min äregirig-
het, – och den bevarar mig från all oro för framtid,
då jag icke egoistiskt sträfva efter egen ära, utan
efter mitt lands, kan jag ju med lugn ställa mig,
på hvilken plats som helst samhället erbjuder.
Det torde dock icke skada, att korteligen upp
teckna mina resor denna sommar. Efter an-
komsten i Rantala förgingo några dagar med
vanligt glammande, afbrutet af litet läsning,
promenader och fiskeri. Thorsdagen d. 9 Juli
reste vi nästan mangrannt på ett bondbröllop
hos Räty i Mitiämiglissvårtytt. Der föregick dagen
ganska intressant, genom räsonnement med
|4|
bönderna, – hvilka äro mycket klokare och
belästare än jag hade trott. Det var rätt tref-
ligt att höra dem yttra sina åsigter i ett och
hvarje: – förstå dem kunde jag dock någotnär,
men blott ofullständigt meddela dem mina
tankar. Det var annars ett ganska originelt
bröllop: Man åt och drack, det sednare lyckligt-
vis ganska litet, mycket mindre än det på
herrskapsbröllop är fallet: karlarne voro för
sig och qvinnorna för sig, – brud och brudgum
syntes alls icke tillsammans, utan blott åtskilda.
Presten behagade låta vänta på sig så att vi
icke alls såge vigseln, utan reste af. – Det
ä litet ovant att så länge vara utan egentligt
sällskap, d. v. s. utan att träffa någon bildad
ung man, som hade tankar och kunde uttrycka
dem. Räsonnement med qvinnor är ändå aldrig
detsamma; isynnerhet är detta fallet med damerna
på landet, som så lätt måste blifva litet
ensidiga; flickorna S:r äro ändå temligen
mångsidiga. – D. 16de begåfvo vi oss på en resa
till Parikkala för att ”roa” oss. mellan Tyrjä
och Parikkala mötte vi pappa. – naturligtvis
ett trefligt möte. Han vände strax om och
kom med oss. – Parikkala kyrknejder är en
af de vackrate man ser. En mängd insjöar
|5|
med holmar bilda en treflig omvexlande
tafla, som är egnad att anslå. – Der finnas också
trefliga menniskor. Carl Rönnholm, adjunkt
hos sin ärevördige far, är en ung man, som till-
vann sig, redan på den korta tid vi der voro till-
sammans, min tillgifvenhet. – Vi återvände till
Rantala d. 13de. D. 20de om aftonen anlände plöts-
ligen en mängd equipager, fullpackade med
Parikkaliter. Det blef buller och bång. – De skulle
följande morgon resa till Valamo och ville
hafva mig med. Lust fattade mig icke, jag hade
deraf i öfverflöd, men var dock nog stoisk
att blifva qvar, då pappa så önskade. Skada
var det dock, att gå miste om en så treflig resa.
Emellertid besökte jag med pappa Papinsaari,
en herrlig holme utanför Siiklax viken,
äfvensom några andra ställen. D. 23 Juli voro
vi på prestgården, i förväntan på Bergen med svit.
De dröjde icke heller att komma, och der hade
jag således det nöjet att träffa Torsten; dammig
och trött var han, men lika treflig som annars.
Den der Bergen har en särdeles passion, – tycks
det – att uppträda regentmässigt, då han
alltid omger sig med en så enorm svit. 23 stac-
kars bondhästar måste i rörelse för att fram-
släpa det sällskapet.
Lördagen d. 25e foro vi från Jakimvaara. I Krono-
borg voro vi en timme hos Hartman. Naturen
är der icke mera så skön som i JvaaraJakimvaara, ehuruväl
imposant genom de höga klippiga berg som
der resa sig i alla direktioner. Bönderna äro
fattiga, slaviska i jemförelse med Jakimvaara
bonden. Ännu mera är detta fallet i Hiitola.
Det är de ryska frälsena och deras ofta nog
omenskliga förvaltare, som vållat dessa sock-
nars ruin. I Hiitola ser man knappast en
ordentlig koja. Fattigdomen är otrolig. Naturen
är äfven kal och flack, dock ej ful. Sista
stationen till Kexholm är dock vacker, man
kommer der redan i beröring med Wuoksen
och passerar öfver dess utlopp i Ladoga vid
Pärnä. Kexholm är en ganska välbelägen
stad vid Wuoksens utflöde, och i det hela
taget väl byggd. Dock finnes der icke något
inre lif; man tyckes der vara begifven blott
på mat och dryck, hvilket tyvärr på så
många ställen är fallet och hvartill den ringa
bildningen är skuld. – D. 27 foro vi från
Kexholm. Efter en svår öfverfart öfver elfven
champagnerades ännu litet. Vi passarede stora
skogbeväxta ställer, – ovanliga på den annars
nog bergiga Ladogakusten. Pyhäjärvi,
Sakkola etcet cetera äro frälsen. Baron Friedrichs
på Tauhila har börjat införa ryskt bygg-
|7|
nadssätt. Man ser redan en mängd bondstugor
fullsatta med fula brokiga sirater, som kosta
arbete och pengar utan att det ringaste pryda.
När skall väl den dag randas, då denna del
af Finland blir fri från dess nuvarande
svåra förtryck och en liten ljusstråle kan
tränga i dess mörka kojor? – Vid Kivi-
niemi håller man på med ett storartadt
gräfningsarbete, för att förena Wuoksens
vatten med Ladoga. Derpå förlorar Kex-
holm betydligt, ty vattnet kommer der
att falla flera fot. Det ligger ändå något
storartadt uti att kunna förändra naturen.
Vi gjorde d. 28 en afväg till Mohla. Pastor
Åberg emottog oss hjertligt. Han bebor ett
vackert och välbeläget hus vid sjö och nära
kyrka. – Derifrån foro vi till Wiborg; der
vi tillbragte ett par medelmåttigt trefliga
dagar. Det 31struket enda intressanta jag der erfor
var bekantskapen med Dahlqvist och Hedin,
två Svenskar, som behagade mig mycket.
Dahlqvist är en utmärkt aktör. Dock måste
jag om hans deklamation anmärka, att
den icke mer är fullkomligt riktig, emedan
åren beröfvat rösten dess klangfullhet.
Selma Hedin är utmärkt som aktris.
Isynnerhet om hon icke väljer naiva roller
|8|
ty dem kan hon icke mera utföra nog naivt.
D. 31 voro vi ändtligen åter i hemmet.
När man bor i FhamnFredrikshamn, så har man sanner-
ligen icke några intressanta händelser att
annotera i sin dagbok. Tiden går väl
fort der som öfverallt, men utan att någon-
sin komma aus den Gleisen. – En resa till
Stockfors gjorde jag med Mili och den var
temmeligen treflig. Månskenet som glittrade
i elfven och träden som rusade på strän-
derna fjettrade nogsamt min uppmärk-
samhet och läto mina tankar svärma om-
kring och skaka dammet af sig. – Ändte-
ligen erhöll jag d. 12 Aug.Augusti bref af Wilhelm.
De äro verkliga helgdagsstunder, de som
tillbringas med läsningen af dessa bref af
vännen i fjerran, – den enda vän jag äger.
Lycklig han som med sin poetiska ande får
svärma omkring i södern, – men ännu mera
lycklig är han för att han äger en öfvertygelse
som han följer troget, en idé för hvilken
han lefver. Måtte han icke engång måsta
stå gäckad i verlden, inseende att tiden
ännu är ej inne, då sådana män som
han kunna finna allmänt erkännande.
Dock – af vänskapen blir han aldrig besvi-
ken.
Endlich habe ich den Götz von Berlichingen
|9|
gelesen. Goethe! Du warst doch ein großer
Mann. Götz ist wohl ein rein tragi-
scher Charakter, der Letzte dieser Ritter,
die da Raubritter waren ohne es selbst
einzusehen, die da dem Lande Schaden
zufügten ohne es selbst einzusehen, denn
der Wahn, ihre Standesprivilegien seien
heilig mußte sie irre machen. Bei Götz
keimte schon die Reformationsidéen; –
es lag das ganze nächstfolgende Zeitalter
in dunkeln Ahndungen, quasi implicite,
in seiner großen Deutschen Seele. Und
doch mußte ihn sein Schwert, sein mittel-
alterlicher Rittergeist oft zu Handlun-
gen verleiten, die den schon keimenden
neuen Idéen ganz fremd ja feindlich
waren. – Darum eben ist auch die Ver-
söhnung am Ende nur halb; er starb in
seinem Wahn, – diesem Wahn der ihn
uns so liebens-würdig macht. – Schade
daß das Stück nicht besser für die
Bühne arrangirt ist. Die ewigen
Ortveränderungen machen es beinahe
unmöglich, ohne sehr große Reßurcen es
aufzuführen.
Sista dagen i juni avreste jag från Fredrikshamn. Vädret var vackert och med ångbåt reser man bra, eftersom man där alltid hittar folk att prata med. – På fem timmar kom vi till Viborg. Det är uppenbart att ångbåtarna är en bra uppfinning; – tid, som är det dyrbaraste människan äger, går nu inte åt i onödan på landsvägen; när ångan är uppfunnen försvinnar de stora avstånden. – I Viborg tillbringade jag två dagar i mina goda släktingars sällskap. – Därefter åkte jag på nytt bort från Viborg; jag längtade redan efter att komma ut på landet, på sommaren vill mitt hjärta leva ute i naturens ljuva lugn. Den andra juli på kvällen kom jag till Jäskis kyrkby. Det är nu en verkligt underbar plats. Den stora Vuoksen, somfi|2| flyter så ståtligt genom byn, och den vackra kyrkan och de vackra gårdarna vid strandkanten, – allt detta utgör tillsammans en så härlig bild att jag med riktig iver betraktade den.fi
Den 4 juli kom jag till Rantala, där jag inte varit på fem år. Där var allt som förut; den vackra Paigijärvi och dess grönskande och blommande strand fängslade nu som alltid mitt öga.fi
Jag inser dock nu att det icke bär sig för mig att föra en dagbok på finska språket, jag hör ju tyvärr till de olyckliga, som uppfostrade i städerna, väl lära sig åtskilliga moderna språk, men när det gäller att säga något på finskan, deras nationalspråk, hvilket naturligtvis äfven borde vara deras modersmål, stå der som för munnen slagne. – Tyvärr inse icke alla föräldrar, – ja högst få, – huru oundgängligen nödvändigt det vore för deras barn att lära sig finska språket, för att de icke måtte växa upp som fremlingar bland sitt eget folk, utan att någonstädes kunna vara hemmastadde. Äfven mig har det kostat mången pinsam stund, mången tid, att icke kunna fritt uttrycka mig på|3| finskan, – och huru mycket arbete kommer det icke ännu att kosta mig, tills jag lärt mig att fullkomligt behandla detta språk, – dertill måste jag ändå komma. Huru mycket skall jag icke hafva att säga åt detta folk, som jag så älskar, – huru bedröfligt är det icke att min tunga skall vara bunden. – Jag finner äfven efter moget öfvervägande och noggrann sjelfpröfning, att min patriotism icke är ur luften gripen, att den icke blott är talesätt, utan att den med tusen fibrer är fastväxt vid mitt hjerta och aldrig kan slitas derifrån. Alla planer för min framtid innefattas i den hufvudsakliga: att så mycket i min förmåga står gagna mitt fosterland. Detta är min äregirighet, – och den bevarar mig från all oro för framtid, då jag icke egoistiskt sträfva efter egen ära, utan efter mitt lands, kan jag ju med lugn ställa mig, på hvilken plats som helst samhället erbjuder.
Det torde dock icke skada, att korteligen upp teckna mina resor denna sommar. Efter ankomsten i Rantala förgingo några dagar med vanligt glammande, afbrutet af litet läsning, promenader och fiskeri. Thorsdagen d. 9 Juli reste vi nästan mangrannt på ett bondbröllop hos Räty i Mitiämiglissvårtytt. Der föregick dagen ganska intressant, genom räsonnement med|4| bönderna, – hvilka äro mycket klokare och belästare än jag hade trott. Det var rätt trefligt att höra dem yttra sina åsigter i ett och hvarje: – förstå dem kunde jag dock någotnär, men blott ofullständigt meddela dem mina tankar. Det var annars ett ganska originelt bröllop: Man åt och drack, det sednare lyckligtvis ganska litet, mycket mindre än det på herrskapsbröllop är fallet: karlarne voro för sig och qvinnorna för sig, – brud och brudgum syntes alls icke tillsammans, utan blott åtskilda. Presten behagade låta vänta på sig så att vi icke alls såge vigseln, utan reste af. – Det ä litet ovant att så länge vara utan egentligt sällskap, d. v. s. utan att träffa någon bildad ung man, som hade tankar och kunde uttrycka dem. Räsonnement med qvinnor är ändå aldrig detsamma; isynnerhet är detta fallet med damerna på landet, som så lätt måste blifva litet ensidiga; flickorna S:r äro ändå temligen mångsidiga. – D. 16de begåfvo vi oss på en resa till Parikkala för att ”roa” oss. mellan Tyrjä och Parikkala mötte vi pappa. – naturligtvis ett trefligt möte. Han vände strax om och kom med oss. – Parikkala kyrknejder är en af de vackrate man ser. En mängd insjöar|5| med holmar bilda en treflig omvexlande tafla, som är egnad att anslå. – Der finnas också trefliga menniskor. Carl Rönnholm, adjunkt hos sin ärevördige far, är en ung man, som tillvann sig, redan på den korta tid vi der voro tillsammans, min tillgifvenhet. – Vi återvände till Rantala d. 13de. D. 20de om aftonen anlände plötsligen en mängd equipager, fullpackade med Parikkaliter. Det blef buller och bång. – De skulle följande morgon resa till Valamo och ville hafva mig med. Lust fattade mig icke, jag hade deraf i öfverflöd, men var dock nog stoisk att blifva qvar, då pappa så önskade. Skada var det dock, att gå miste om en så treflig resa.
Emellertid besökte jag med pappa Papinsaari, en herrlig holme utanför Siiklax viken, äfvensom några andra ställen. D. 23 Juli voro vi på prestgården, i förväntan på Bergen med svit. De dröjde icke heller att komma, och der hade jag således det nöjet att träffa Torsten; dammig och trött var han, men lika treflig som annars. Den der Bergen har en särdeles passion, – tycks det – att uppträda regentmässigt, då han alltid omger sig med en så enorm svit. 23 stackars bondhästar måste i rörelse för att framsläpa det sällskapet.
|6|Lördagen d. 25e foro vi från Jakimvaara. I Kronoborg voro vi en timme hos Hartman. Naturen är der icke mera så skön som i JvaaraJakimvaara, ehuruväl imposant genom de höga klippiga berg som der resa sig i alla direktioner. Bönderna äro fattiga, slaviska i jemförelse med Jakimvaara bonden. Ännu mera är detta fallet i Hiitola. Det är de ryska frälsena och deras ofta nog omenskliga förvaltare, som vållat dessa socknars ruin. I Hiitola ser man knappast en ordentlig koja. Fattigdomen är otrolig. Naturen är äfven kal och flack, dock ej ful. Sista stationen till Kexholm är dock vacker, man kommer der redan i beröring med Wuoksen och passerar öfver dess utlopp i Ladoga vid Pärnä. Kexholm är en ganska välbelägen stad vid Wuoksens utflöde, och i det hela taget väl byggd. Dock finnes der icke något inre lif; man tyckes der vara begifven blott på mat och dryck, hvilket tyvärr på så många ställen är fallet och hvartill den ringa bildningen är skuld. – D. 27 foro vi från Kexholm. Efter en svår öfverfart öfver elfven champagnerades ännu litet. Vi passarede stora skogbeväxta ställer, – ovanliga på den annars nog bergiga Ladogakusten. Pyhäjärvi, Sakkola etcet cetera äro frälsen. Baron Friedrichs på Tauhila har börjat införa ryskt bygg|7|nadssätt. Man ser redan en mängd bondstugor fullsatta med fula brokiga sirater, som kosta arbete och pengar utan att det ringaste pryda. När skall väl den dag randas, då denna del af Finland blir fri från dess nuvarande svåra förtryck och en liten ljusstråle kan tränga i dess mörka kojor? – Vid Kiviniemi håller man på med ett storartadt gräfningsarbete, för att förena Wuoksens vatten med Ladoga. Derpå förlorar Kexholm betydligt, ty vattnet kommer der att falla flera fot. Det ligger ändå något storartadt uti att kunna förändra naturen.
Vi gjorde d. 28 en afväg till Mohla. Pastor Åberg emottog oss hjertligt. Han bebor ett vackert och välbeläget hus vid sjö och nära kyrka. – Derifrån foro vi till Wiborg; der vi tillbragte ett par medelmåttigt trefliga dagar. Det enda intressanta jag der erfor var bekantskapen med Dahlqvist och Hedin, två Svenskar, som behagade mig mycket. Dahlqvist är en utmärkt aktör. Dock måste jag om hans deklamation anmärka, att den icke mer är fullkomligt riktig, emedan åren beröfvat rösten dess klangfullhet. Selma Hedin är utmärkt som aktris. Isynnerhet om hon icke väljer naiva roller|8| ty dem kan hon icke mera utföra nog naivt. D. 31 voro vi ändtligen åter i hemmet.
När man bor i FhamnFredrikshamn, så har man sannerligen icke några intressanta händelser att annotera i sin dagbok. Tiden går väl fort der som öfverallt, men utan att någonsin komma aus den Gleisen
ty. ur spår. – En resa till Stockfors gjorde jag med Mili och den var temmeligen treflig. Månskenet som glittrade i elfven och träden som rusade på stränderna fjettrade nogsamt min uppmärksamhet och läto mina tankar svärma omkring och skaka dammet af sig. – Ändteligen erhöll jag d. 12 Aug.Augusti bref af Wilhelm.
De äro verkliga helgdagsstunder, de som tillbringas med läsningen af dessa bref af vännen i fjerran, – den enda vän jag äger. Lycklig han som med sin poetiska ande får svärma omkring i södern, – men ännu mera lycklig är han för att han äger en öfvertygelse som han följer troget, en idé för hvilken han lefver. Måtte han icke engång måsta stå gäckad i verlden, inseende att tiden ännu är ej inne, då sådana män som han kunna finna allmänt erkännande. Dock – af vänskapen blir han aldrig besviken.
Jag har äntligen läst Götz von Berlichingen.|9| Goethe! Du var nog en stor man. Götz är nog en rent tragisk karaktär. Han var den sista av dessa riddare, dessa rovriddare, utan att inse det själv. Riddare som skadade landet utan att inse det själva, då vanföreställningen om att deras ståndsprivilegier skulle vara heliga måste göra dem galna. Hos Götz grodde redan reformationsidén; – hela den följande tidsåldern fanns i mörka aningar, quasi implicite, i hans stora tyska själ. Men hans svärd och medeltida riddaranda måste ändå ofta förleda honom till handlingar som var helt främmande för och fientliga mot de redan spirande nya idéerna. – Just därför är försoningen i slutet bara halv; han dog i sin vanföreställning, – denna vanföreställning som gör honom så älskvärd i våra ögon. – Det är synd att pjäsen inte har arrangerats bättre för scenen. De ständiga platsförändringarna gör det nästan omöjligt att uppföra den utan mycket stora resurser.