19.11.1857 Hittebarnet

Hittebarnet.
Historico-Philologiskt aftonblad.

N^o 4 – Thorsdagen den 19 November – 1857.

En af tidens vigtigaste
frågor är onekligen den, huru
quinnan bör uppfostras,för
att hennes lif måtte få en
friare, förnuftigare, mindre af
fördomar bunden gestaltning
än det nu har. Denna fråga
kan ej heller vara främmande
för oss, som erna egna vårt
lif åt bildningens tjenst.

Det vore derföre man önskarstruket
attstruket af intresse omtillagt inom fakulteten väckastruket uppstodetillagt dis-
kussion i ämnet, – och emedanstruket
man heldre än att uppträda medstruket
en, till följe af min unga erfaren-struket
hetstruket [...]oläslig/saknad text
För att möjligen väcka en sådan [...]oläslig/saknad text
artikel, vill jagstruket vilja vitillagt här i öfver-
sättning meddela följande, till
utgifvaren af Unterhaltungen
am häuslichen Herd, Carl
Gutzkow, af ett tyskt frun-
timmer insända uppsats om

Quinnouppfostran i Tyskland.

Man har sedan ett årtionde
talat mycket i Tyskland om
Quinnornas emancipation. Det
snillrika Berlin, som alltid har
quickheter till hands, lefvererade
en mängd kopparstick med Ama-
zoner af alla slag, rökande,
drickande, och efterapande män-
nerna i allt, hvad hos dem blott
finnesoskönt. Samhället skrattade
deråt. Jordens herrar skrattade och
såsom efemära företeelser hafva
dessa, såkallade emanciperade,
gått här öfverlifvets skådeplats.
Hvad de önskade, hvad de begärde
hade de väl ej enstillagt sjelfva klart för
sig, blott deras inre känsla af
otillfredsställelse manade dem
att söka åt sig andra förhållanden
– de stodo ensamma der – och
äro glömda såsom Bloomeristerna
och deras nya fruntimmersdrägter.

Men icke blott lik en såpbubla,
som ett barns andedrägt åter gör
till atomer afen vattendroppe, var
uppdykandet af detta quinnornas
begär efteremancipation, om
man blott fattar dess rätta me-
ning. Ordet emoncipationi och
för sig är anstötligt; – ty till
sin betydelse är det enbefrielse
från ett ok, från ett något, som
trycker, böjer, förnedrar, – och vore
då detta något seden, anständig-
heten,– så vore ordet verkligen
förkastligt. Quinnorna, hvilkas
bestämmelse det är att vara hustrur,
mödrar, och uppfylla de lifsända-
mål, på hvilka deras natur hän-
|2| visar, böra icke vilseledas af
irrbloss. – Deras svaghet bör ej
skildras för dem såsom en dygd.

Men ändå gifver frågan an-
ledning till eftertankar. Af na-
turen är känslans lif hos quinnan
det öfvervägande. Hennes kropp
utvecklas hastigt, hennes fina
nervsystem är utsatt för bro-
kigt hvarandra korsande kän-
slor af alla slag och ett vaket
drömmande är för demstruket hennetillagt en kär
lek. Hennes förstånd har ingen
sysselsättning. Såsom den svagare
delen gör det sig icke ickestruket utan
mycket påmanande gällande,
och känslorna herrska ostörda
öfver själens rike. Har en
quinna snille, så visar hon det,
har hon en talang, så utbildar
hon den; men båda bestå obe-
roende af hennes känslor, och
bidraga icke till att föra dessa
på förståndigare vägar. En
snillrik, en talangfull fru
kan derföre ännu ej betecknas
med ordet förståndig. Och
kan man akta det som icke är
förståndigt? Det ligger derföre
hufvudsaklig vigt uppå, att quin-
norna skola uppfostras till
förståndighet. Deri består den
sanna emancipationen.

Goethe säger: quinnornas
öde är beklagansvärdt; men
felet ligger icke hos naturen
icke hosstruket itillagt den kallelsestruket bestämmelsetillagt, den ut-
stakat för dem, utan i den brist-
fälliga bildning, som blir deras
lott. Nu äro vi redan så vana
att i fruntimren se blott brokiga
fjärilar, utan något förnuftiga
viljande, att man, såsnart ett un-
dantag härifrån visar sig, genast
hör karlarne tadlande utropa:
”hos denna quinna är förståndet
det herrskande”. –

Till hvilket resultat leder flick-
kornas oförnuftiga uppfostran
för dem sjelfva,för deras inre
frid, – deras egen lycka? Hvad
man gäller i denyttre verlden, är
en bisak, lagdt i vågskålen bred-
vid det, som vi äroi vårt eget
medvetande. Äro väl våra frun-
timmer lyckliga, som flickor,eller
som fruar, – ja äro de helst
nöjda med sinlefnadsställning?

De äro det sällan. – Flickan
lär sig, men blott med minnet,
hon vetmycket – och vet dock
i grunden intet. Så kommer
vår ungafruntimmersverld
ur skolan. Man talar om deras
förträffliga uppfostran– och [...]oläslig/saknad text
dock ärotillagt denstruket nästan alldeles obildade,
ty utafallt deras vetande, som
består i ord, några begrepp och
i mekaniskafärdigheter, är det
mycket litet som deras inre verk-
ligen tillegnatsig. Och det värsta
dervid är jemte det toma hufvudet
det toma hjertat,som icke lärde
sig fatta någon sympathie, utom
för några svärmiskapoetiska
idéer. Fri från skoltvånget
njuter den unga quinnan nu en
större frihet i föräldrahuset,
för att använda litet mera tid
framförtoiletten och – för att
läsa några romaner. På någon
annanlecture tänker hon ej.
Då hon också blott med känslan
kan tillegna signågon andens
produkt, så skulle hon ej heller
kunna finna smak vid någon
annan bok än en sådan, som
afbryta hennes drömmande lif
med nyabrokiga drömmar och
bildar en fortsättning ur en annan
tonart. Hvad denkan före-
komma allvarligt eller lärorikt,
det hoppar hon öfver emedandet
ej har något att skaffa med
den egentliga berättelsen. På
sådant sätt utbildar hon sig.
Modren säger då: ”Min dotter
måstenjuta af sin ungdom”,
och inför henne i sällskaps-
kretsarne. Honsäger sällan:
”Min dotter måste använda
tiden att förbereda sigtill den
sköna kallelse, uti hvilken jag
sjelf funnit den högsta lycka,
och hvilken ödet, jag hoppas
det, äfven skall tilldela henne.”
Finnas väl många döttrar, till
hvilka deras mödrar talat
i dennaton? – – – Men mödrar-
nes förhållande till deras ungatillagt döttrar är
ett eget kapitet – lemnom det.

Men finnas det väl en moder, som
hindrar sin dotter att gifta sig, eme-
dan denna icke eg[...]oläslig/saknad textertillagt de dertill er-
forderliga egenskaper? Naiva
fråga! Dottern må vara oskick-
lig, en dålig värdinna, ja hon må
i föräldrahuset icke kunna mot-
svara några fordringar på hennestruket;
friar någon till henne, som icke
har tillfälle att närmare lära
känna henne, märker man då
förställningskonst hos flickan
och ser man att mannen har en
framtid, – så behöfs det blott
några fraser – och föreningen
är sluten.

Grefvinnan Ida Hahn-Holm
har lidit mycken smädelse för
sitt sökande efter en [...]oläslig/saknad texttillagt stor kärlek.
Dock var hennes sökande blott
det modiga uttalandet af det,
som hvarje tysk quinna i tysthet
önskar sig, hvarefter hon suckar,
smäktar, hvarom hon anropar, him-
melen. Der är intet att ändra;
– denna längtan ligger i menni-
skonaturen. Den är quinno-
hjertats Poesi och man må ej
vilja qväfva denna drift afstruket
hennes identitetstruket. Men riktigt
måste den ledas. Redan tidigt
måste en quinna ledas till en
högre uppfattning af en lifvet,
göras bekant med vilkoren för
vår existens. Förståndigheten
är det hvartill vi uppmana att
leda den quinnliga ungdomen.

Förståndighet blir följden af
ett förmildradt begär efter i-
dealitet. –Sanning, öppenhet
hos modren, – allvar och värdighet
hos fadren,skola hafva ett
välsignelserikt inflytande på
barnen.

Quinnans uppfostran ligger
äfven i karlarnes händer. Det
må för desse vara enhumani-
tetens uppgift, att gifva dem
en själsbildning, som gör den
skickligare att gå sin ställning
här i lifvet tillmötes. För man-
nen uppfostras flickor, såsom
den följeslagerska som icke lem-
nar honomom vel hela
verlden gör det. – Och med blotta
känslor, med ettretligt nerv-
system, öfver hvilket hon
ej lärt herrska med förnuftets
öfverlägsenhet, skall hon nu
jemte sin man gå lifvets stormar
tillmötes, – kanske förlora
honom, sitt stöd, – och då måste
vara för sina barn både far
och mor? – Huru har man sörjt
för att hon måtte kunna bestå
i sådana ödets skiften? –
Jag villej skildra hvad hvar
och en sjelf dagligen kan se
och erfara.

Starka naturer utveckla sig
af sig sjelfva till ett bestäm-
dare väsende, till en klarare
uppfattning af tingen. Men
sådana naturer, som till en viss
grad sjelfva utstaka sig sin
väg, finner man sällan bland
det svaga könet. De äro undan-
tag, som visa oss hvad regeln
borde och kunde vara, om upp-
fostran till den finare känslan
skulle foga den starka viljan
och deraf skapa ett harmoniskt
helt.

Sinnet för ett husligt lif är
hos nutidens unga flickor mer
och mer i fara.Fädernehemmet
är dem för trångt, – de längta
ut i den vidaverlden. Kommer
man till London, till Paris, så
förvånas man öfver, attöfverallt
finna så många tyska frun-
timmer, som funnit vägen dit.
Man har svårt att förstå, hvad
de söka der. Der finner man
ofta döttraraf de förnämsta
familjer, – stundon den enda
dottren, –vacker, talangfull,
rik, som lemnade allt, hvad
ödet kan gifva menniskan
af yttre fördelar, – för att allena
och obeskyddad söka sig sin
väg i en stor hufvudstad! De
flesta af dessa unga quinnor
känna isitt inre något som ej
vill hvila, innan det gjort sig
gällande,– en gnista intelligens
som vill söka sig fram i ljuset
likasomväxter söker solens strå-
lar. – Äro väl dessa unga frun-
timmerallena de skyldiga?

Har ej deras föräldrahem
också varit orsaken till detta
deras missnöje? –Må hvar och
en som kallas fader och moder
pröfva sig sjelf ocheftersinna
om hon gjort sitt hus till ett
lifvets tempel eller blotttill
ett ställe der hon kan visa sig
i negligé och icke för verlden
behöfver dölja sina passioner
och fel. – Huru kan en
dotterkänna sig lycklig i ett
sådant hem? –

Men om familjer verkligen
motsvarar sitt ideal, – om
hemmets penater hållas heliga
och kärlek förbindes familje-
medlemmarne, – då skall quinnan
just i hemmet kunna utbilda
sig till sitt blifvande, vigtiga
kall. ––

Så långt den tyska förfat-
tarinnan. Hon talar om den
tyska quinnan, om dennas
uppfostran, – men allt detta
kunde äfven sägas om den
finska; – och kanske med
än mera skäl, – ty i Tyskland
måste de sociala och litterära
förhållandena ändåtillagt utöfva ett visst
helsosamt inflytande på denstruket
quinnans bildning, – hvilket,struket
de i vårt land ej göra. Här
är derföre quinnans uppfostran
inskränkt till skollexorna och
hemmet. Att skolan ej ännu
kan gifvaquinnan bildning
är klart redan deraf, att
hon lemnar den vid de år
då hon först egentligen skulle
kunna studera. – Hon lemnar
dendessutom oftast trött och
utledsen vid lexorna, – utan
ringastelust att fortsätta
sina studier. Romaner, baler
och nöjen, – seder dessa tre
elementer inom hvilka hon
roa sig tills hon blir gift,
– om detta lyckas henne. – Vi
tala här i allmänhet,– vi
erkänna med nöje att äfven
familjer finnas, der en hög
grad af bildning, af verklig
själsodling finnes – och der
fårockså den unga quinnan
en verklig bildning, ty fa-
miljen är hennesområde.

Vi sluta nu, – öfverlemnande
åt den mundtlige diskussion
att visa huru quinnans upp-
fostran borde vara beskaf-
fad – och hvad vi kamratertillagt kunna
tillgöra för densamma.

L. M.