29.4.1871 Till Kejserlige Åbo Hofrätt

Svensk text

|1|

Till Kejserlige Åbo Hofrätt.

Uti Rådstufvurättens i Helsingfors den 25 sistlidne Februari afkunnade utslag i fordringsmålet emellan Fören.bankenFöreningsbanken i Finland, k^dekärande, och Herr Senatorn Viktor Wasastjerna, s^desvarande, har Herr Senatorn, på grund af erlagdt vad, hos KejsKejserliga Hofrätten sökt ändring. Jemte Herr Senatorn Wasastjerna hafva hans medlöftesmän Herrar Lagmannen J. Ekström, Kammarrådet H. Rosenberg och Hofrättsrådet A. Krabbe hos Kejs.Kejserliga Hofrätten uppträdt och tagit sig talan i saken såsom vädjande parter som yrkat Herr Senatorn Wasastjernas befrielse från bankens kraf.

Med vördsam anmälan att Herrar Ekström, Rosenberg och Krabbe, efter derom af Fören bⁿFöreningsbanken utfördt påstående, blifvit af Rådstufvurätten i Nikolaistad ålagde att till banken utbetala dess nu ifrågavarande fordran, men att detta mål af bemälde Herrar dragits under Wasa Hofrätts pröfning, på hvars åtgärd detsamma är beroende, får Föreng bankenFöreningsbanken ödmjukast anmärka att Herrar Ekströms, Rosenbergs och Krabbes sjelftagna inblandning i detta mål icke torde vara befogadt eller på dem ankomma att föra talan för Senatorn Wasastjerna hvadan banken vågar yrka att allt hvad de för deras del anfört måtte lemnas utan afseende.

Då Senatorn Wasastjerna likväl till stöd för sin vadetalan åberopat hvad Herrar Ekströms, Rosenbergs och Krabbes skrift, såväl i rättegången som hufvudsaken, in|2|nehåller, finner Fören bankenFöreningsbanken sig föranlåten att åt densamma egna en större uppmärksamhet, än den i och för sig sjelf förtjenar, och må, hvad banken i detta afseende går att anföra, tillika tjena såsom bemötande å hvad Herrar Ekström, Rosenberg och Krabbe för deras del andragit, i händelse Kejs.Kejserliga Hofrätten skulle, mot förmodan, anse dem tillkomma rätt att föra talan i detta mål. –

Libellen innehåller två invändningar i rättegången, nemligen i först att bankens talan och derefter i ett sammanhang att banken

Enligt Fören bankensFöreningsbanken tanke upphäfva dessa invändningar hvarandra. Om talan vore i förtid väckt eller för tidig, så kan den omöjligen sedan härförinnan vara förverkad. Tvertom innebär denna första invändning ”att talan väl är i behåll”, ehuru tiden för motparternas ansvarsskyldighet ännu icke inträdt. Emedan denna invändning grundar sig på ett försök att få den af banken företedda utredningen om beloppet af dess fordran underkänd, hvilket försök ytterligare upprepas i slutet af libellen i sammanhang med anföranderne i hufvudsaken, torde ett bemötande härå lämpligast böra senare afgifvas och frågan om banken försuttit sin talan först besvaras, helst, om så vore händelsen, såväl anmärkningar att talan vore för tidig, som påståendene i|3| sjelfva hufvudsaken komma att förfalla.

Att Fören. bankenFöreningsbanken icke vidare hade sin talan i behåll grundas på följande påstående; att banken ålegat att inom sex månader efter låntagarens förfallodag hafva beloppet af hvad som icke kunde utfås ur panten och geldenären Brukspatronen G. Wasastjernas öfriga tillgångar slutligen bestämdt och lagsökning rörande detta belopp mot löftesmännen inom samma tid påbegynt. –

Ett sådant bankens åliggande förmenas framgå 1^o ur borgesskriftens ordalydelse; och 2^o ur dess anda och mening särdeles med hänsyn till löftesförbindelsens tillkomst.

Hvad ordalydelsen angår, uppställes i libellen följande slutledning: löftesmännen vore, enligt förbindelsens lydelse, sin borgen i allo fria, derest banken icke inom sex månader från gäldenärens förfallodag skrida till sådana åtgärder, som banken, jemlikt 4 § i kongl.kungliga förordningen af den 28 Juni 1798, vore pliktig att inom tolf månader från nämnde dag vidtaga, för att hafva sin talan mot proprie löftesman bevarad; Och som banken, derest löftesmännen skulle iklädt sig proprie eller direkt ansvarighet för det som pantens värde möjligen ej betäckte, hade , bordt försälja panten och derefter lagsöka löftesumman för bristen, |4| ”; alltså hade banken nu äfven bordt inom sex månader från nämnda förfallodag hafva bristen definitift bestämd och borgesmännen derför lagsökte.

Dessa båda principer med den deraf dragna slutsatsen utgöra kärnan i libellen och utgångspunkten för alla öfriga deri förekommande diduktioner.

Den senare principen, eller påståendet att löftesman, som ingått proprie borgen för den del af en fordran, som icke utgår ur pantens värde, bör för bristen jemlikt 4 §, i 1798 års exekutionsstadga, lagsökas inom tolf månader, , är oriktigt.

Wid den tid då nämnde stadga utfärdades gälde för proprie borgesman, liksom för gäldenären i allmänhet, den tjuguåriga preskriptionstiden. Denna i tiden långt utsträckta ansvarighet och det dermed förenade äfventyret föranledde löftesmän att i deras förbindelser begränsa deres ansvarighet till en viss kortare tid, efter hvars förlopp förbindelsen upphörde och hvarinnom de borde kräfvas. Vid tillämpningen af dessa förord stannade de dömande myndigheterna likväl i villrådighet och olika uppfattningar gjorde sig gällande. Dessa båda omständigheter, den i lag långt utsträckta ansvarstiden och tvifvelsmålen om förordets verkan, föranledde tillkomsten af 4. §: i åberopade exekutionsstadga. Det är med blicken riktad på dessa förord, som|5| denna §: begynner: ”emedan löftesmäns ansvarighet bör mätas efter de vilkor under hvilka borgen ingången blifvit, samt, enär , det icke beror” = = = = och sedan fortsätter: ”ty förordnas att proprie löftesman, som gått i betalning för annans skuld å den förfallodag skuldebrefvet innehåller, (af löftesmannen utsatt) , men ej blifver lagsökt inom tolf månader efter förfallodagen eller (af löftesmannen) , skall vara sin borgen fri. – Här förutsättes således tvenne förfallodagar, den i skuldebrefvet upptagna för gäldenären gällande och den af löftesmannen betingade; och antingen nu förfallodagen är gemensam för gäldenären och löftesmannen eller den senare för sig utsatt en särskild förfallodag, skall i hvardera händelse löftesmannen utsökas inom tolf månader, räknadt från den dag hans, icke gäldenärens, betalningsskyldighet inträdt. Löftesmannens förfallodag kan åter vara antingen bestämd till en viss angifven tid, senare eller tidigare än gäldenärens, eller, såsom fallet är med fyllnadsborgen och eventuela förbindelser i allmänhet, beroende af tiden för inträffandet af en tredje omständighet. Vid fyllnadsborgen i hänsigt till en pant, inträffar löftesmannens betalningsskyldighet d. v. s. förfallodag, då, efter pantens försäljning, brist uppträtt och blifvit konstaterad, och det är|6| från denna dag som preskriptionstiden af tolf månader beräknas. Det är detta 4 §: i 1798 års exekutionsstadga innehåller, och härmed instemmer äfven praxis. Vid de ganska ofta förekommande lånen mot inteckning i fastighet jemte fyllnadsborgen, är det allom bekant att löftesmännen sökes först efter det fastigheten försålts och brist uppstått, utan allt afseende å den förfallodag geldenären kan hafva haft för sig utsatt och om panten blifvit försåld inom tolf månader efter denna dag eller långt senare; det väsendtliga härvid är endast att löftesmännen sökas inom tolf månader från den dag bristen konstaterats.

Det här anförda torde fullt ådagalägga att Herr Senatorn Wasastjernas och hans medlöftesmäns kardinalskäl icke eger bestånd och dermed hafva också alla derutur härledda slutsatser förfallit.

Fören. bankenFöreningsbanken anser sig dock böra framlägga hvad ordalydelsen i borgesförbindelsen eller rättare i det dervid fogade tillägget i verkligheten innehåller.

Såsom redan ofvan är upptaget, stadgas i detta tillägg: att banken borde inom sex månader från förfallodagen , som banken, enligt 4 §: i 1798 års exekutionsstadga, vore pliktig att vidtaga ””.

De anförda orden ”för att hafva sin talan emot proprie löftesman bevarad” uttala på ett otvetydigt sätt både och de ifrågavarande åtgärderne böra vara. –

|7|

På frågan hvilka, lemna 4 §: i åberopade exekutionsstadga svaret: påbegynt lagsökning inom tolf månader efter det löftesmannens betalningsskyldighet inträdt.

Och på frågan: bör lagsökningen vara ; hur, om svaret, ända till denna dag icke funnits mer, än en mening: Fordringsegaren bör utsöka hvad han anser sig hafva högst att fordra, eller, om fordran är eventuel, det högsta belopp, som löftesmannen möjligen kan blifva skyldig att betala. Utsöker fordringsegaren mindre, har han i afseende å öfverskottet förlorat sin talan; utsöker han åter mera, än han sedan kan visa sig hafva att fordra, så innefattas det mindre i det större, majus absorbit minuslat. det större innefattar det mindre. T. ex. och hafva ingått proprie, men icke solidarisk borgen för 1 000 mark; fordringsegaren utsöker hos hela summan inom tolf månader från förfallodagen, och saken förvisas, såsom tvistig till domaren, som företager målet efter det nämnde tolf månader förlidit. Om nu fordringsegaren, allt på grund af samma fordringsbevis, inskränker sitt anspråk mot till 500 mark, eller om domstolen derförutan anser honom tillkomma endast 500 mark, kan då fordringsegaren, för det han inom preskriptionstiden fordrat mer,|8| än honom vid målets slutliga pröfning ansetts tillböra, förlorat hela sin talan? Ingalunda – han får sig tillvändtsvårtytt de 500 mark honom tillkommer.

Ej heller behöfver en fordran vara till sin verklighet utredd eller ens till beloppet bestämd före preskriptionstidens utgång, hvilket framgår redan deraf att talan mot proprie löftesman är bevarad genom stemning till domstol, meddelad löftesmannen inom preskriptionstiden, eller genom sakens anhängiggörande hos K.Kejserliga befallningshafvande inom samma tid. När saken sedan företagas af domstolen, kunna parterne i åratal kämpa om bevisningen, resultatet blir endast att det obevisade förkastas och det bevisade utdömmes, bevisningen må nu vara företedd när som helst under rättegångens fortgång. Denna princip finnes uttalad på särskilda ställen i vår lagstiftning, der antingen preklusiv stemning eller viss preskriptionstid förekommer; t. ex. i 1798 års konkursstadga, hvari talan medgifves vara bevarad, ehuru fordran ej är till beloppet uppgifven, likaså i nu gällande konkursstadga, hvari säges att uppgifvas bör, hvad man högst gör anspråk på; samt slutligen i frågor om klander af förmyndare m. fl. redovisningar samt uppbördsborgen, flere andra fall, eventuella fordringar förekomma, att förtiga.

I förevarande mål har Fören. bankenFöreningsbanken, hvars fordran hos Herr Senatorn Wasastjerna och hans medlöftesmän var eventuel, hos dem utsökt, inom sex månader efter den för gäldenären bestämda förfallotiden, hela den reverserade summan, eller hvad vädjanderne högst kunde komma att betala, ifall panten varit|9| värdelös och gäldenären saknat alla tillgångar. Och likaså litet som Fören bankenFöreningsbanken, i ett liknande fall kunnat förlora sin talan emot en proprie löftesman, lika litet kan den nu hafva förlorat sin talan emot Herr Senatorn Wasastjerna och hans medlöftesmän.

Beträffande åter borgesskriftens anda och mening, så förmäla löftesmännen om dess tillkomst, att de, hvilka förut hade stått i direkt ansvarighet för den del af lånet, som med pantens värde ej kunde betäckas, velat afskära för banken allt tillfälle att godtyckligt fördröja pantens realisering, samt förelägga banken att senast inom sex månader efter lånets förfallodag försälja panten och skrida till lagsökning, derest godvillig betalning ej mellankomme. Något annat syfte hade tillägget icke. Först senare hade löftesmännen till sjelfva förbindelsen fogat orden ”hos låntagarens öfriga tillgångar”, hvarigenom allenast deras ansvarsskyldighet inskränktes. Någon förändring i tilläggets ursprungliga syftemål afsågs dermed icke, man ville endast ytterligare ”inskärpa” detta syftemål. Så förtälja löftesmännen, men dermed hafva de också uttalat borgesskriftens anda och mening och så har äfven Fören. bankenFöreningsbanken fattat saken, då den inom de föreskrifne sex månaderna lät försälja panten|10| och vidtog lagsökning såväl mot gäldenären⊠original:. som äfven mot löftesmännen. Det är också påtagligt att hade löftesmännen med ifrågavarande tillägg velat uttala den mening, de numera sökt inlägga deri, så hade de saknat hvarken tillfälle eller förmåga att tydligt uttrycka en så enkel sak och ej, såsom nu skett, valt den begagnade lokutionen, hvilken obestridligen innehåller något helt annat. – För öfrigt, – på mer än ett ställe i libellen upprepa löftesmännen, att Fören. bankenFöreningsbanken bordt försälja panten och påbegynna lagsökningen, allt inom sex månader efter lånets förfallodag. Hvardera har ju skett, inom den utsatta tiden, men det oaktadt hänga löftesmännen enständigt fast vid påståendet att intet blifvit tillgjordt.

Om Banken dock något tidigare hade låtit försälja panten, ”hade intet rum för anmärkningar i denna sak gifvits”, förmena löftesmännen. Men för den, som vill komma ifrån sina förbindelser gifves det alltid rum för anmärkningar. Sällan torde så evidenta bevis derpå förekomma, som i detta mål. Löftesmännen påstå att banken hade bordt, ”enligt borgesförbindelsens innehåll”, inom sex månader, efter det målet förvisades från Hofrätten till domstol, fullfölja målet vid Rådstufvurätten, oaktadt Hofrätten derför utsatt en tid af natt och år. – Ett sådant förbehåll ingår i borgesförbindelsen alldeles lika mycket som allt annat hvad löftesmännen deri velat inlägga, och detta påstående saknar icke mera ”sundt omdöme”,|11| ”vanligt menskligt förnuft”, ”billighet”, ”rättvisa” och ”lagenlighet”, med hvad mera löftesmännen uppräkna, än alla deras öfriga påståenden. Dylika påståenden förtjäna dock icke afseende. –

Slutligen bör banken, ur synpunkten af en allmän rättsnorm, icke lemna oanmärkt att löftesmännen ej ens kunnat påstå att deras borgesförbindelse skulle expressis verbislat. med klara ord / uttryckligen uttala att panten bordt vara försåld och bristen äfven i öfrigt till beloppet bestämd inom de ifrågavarande sex månaderne och innan lagsökningen kunde mot dem påbörjas. Tvertom hafva löftesmännen sökt komma till en sådan uppfattning genom vidlöftiga utläggningar och en extensiv tolkning. Men löftesmännen hafva dock medgifvit att deras förord i borgesskriften är en lex in casu, en undantags lag, afvikande från hvad lag i ty fall stadgar såsom regel. Det kan likväl icke vara löftesmännen obekant att förord, som är ämnadt att bryta lag, likasom undantagslagar i allmänhet, icke får gifvas en extensiv tydning, hvaraf jemväl framgår obehörigheten af den utaf löftesmännen förfäktade utläggningen. –

Från hvilken synpunkt deras påstående, att banken icke vidare skulle hafva sin talan emot löftesmännen i behåll, än må skärskådas, visar sig dess ohållbarhet och banken anhåller fördenskull ödmjukast att densamma måtte, såsom obefogad, förkastas. –

Widkommande omsider löftesmännens anföranden i hufuvudsaken, förekommer:

anmärkning derom att den af auktionskam|12|maren i Helsingfors beräknade procenten för pantens försäljning vore för hög och icke författningsenlig. Den grundar sig dock på HKM^tsHans Kejserliga Majestäts för nämnde auktionskammare den 19 Juni 1851 fastställda taxa, och banken har derför icke haft anledning att öfverklaga denna debitering, om det eljest kan anses hafva ålegat banken, hvilket banken måste bestrida.

anmärkningen att ersättningen för det till skuldsedeln använda stämplade pappret blifvit till högre belopp utdömdt, än vederbordt. – Denna ersättning har alldeles icke blifvit utdömd, och detta har föranledt Banken att mot Rådstufvurättens utslag erlägga vad. Med anledning af hvad löftesmännen härom yttrat, vill banken likväl erinra att lagsökning mot rätteligen bör, enligt lag, föregå pantens försäljning. I 1 §: 5 kapkapitel U. B.Utsökningsbalken stadgas att utmätning ”gånge öfver gäldenären allt som konungens befallnings hafvandes utslag lyder”; och då i 3 §: af samma kapitel talas om försäljning af utmätta lösören eller realisering af lösöre pant, förutsättas tillvaron af ett utslag. Samma är förhållandet i 6 §:, då pant är förskrifven i fast gods. Väl har Fören. bankenFöreningsbanken plägat genom särskildt förord vindicera sig rättigheten att utan föregången lagsökning och annan omgång, få realisera panten, men någon skyldighet att så förfara har banken aldrig åtagit sig. Då nu banken var berättigad att påbörja lagsökningen före pantens försäljning, och då löftesmännen iklädt sig ansvarighet för alla af rättegång på gäldenären härflytande kostnader, kan banken – icke annat, än upprepa sitt påstående om Herr Senatorn Wasastjernas åläggande att ansvara för den fordrade stämpelafgiften. –

anmärkningen mot det af Banken företedda|13| bevis om beloppet för löftesmännens ansvarighet. Löftesmännen hafva sökt beteckna detta bevis såsom ett af enskilda, visserligen trovärdiga, personer afgifvet intyg, ett slags vittensbevis, grundadt på ett blott förmenande. Deremot hafva löftesmännen helt och hållet ignorerat att bevisets utgifvare, Herrar Kurtén och Idestam, äro af behörig domstol, i laga ordning, förordnade sysslomän i Brukspatronen Wasastjernas konkurs; att deras sysslande utgör ett i lag stadgadt förtroende uppdrag; att alla deras göranden och låtanden i afseende å konkursboets förvaltning och dermed sammanhängande exekutiva åtgärder, vinna, lika med andra exekutorers förrättningar, kraft af lag, derest de icke i lagstadgad ordning öfverklagas, att af dem utfärdade intyganden rörande konkursboets förvaltning, dess ställning, fortgångsvårtytt och tillgångar, såsom ock om utbetalningar, inkasseringar, liqvider m. m., utgöra laga bevis, intill dess motsatsen ådagalägges. – Herr Senatorn Wasastjerna, ehuru derom uttryckligen inför Rådstufvurätten tillfrågad, har icke kunnat förneka sanningen och riktigheten af det i beviset intygade förhållandet; ej heller hafva samtliga löftesmännen i deras libell ifrågasatt intygets sanningsenlighet; de hafva inskränkt sig till några allmänna reflexioner om vanskligheten af enskilda personers skriftliga intyg i allmänhet, hvilka dock på ifrågavarande dervid icke hafva någon tillämpning.

Och som Fören. bankenFöreningsbanken eger i lag stadgad rätt att redan nu få det bevisade och bestrisvårtyttdiga utdömdt, får banken, på ofvanan|14|förda grunder och de skäl Rådstufvurättens utslag innehåller, ödmjukast anhålla att detsamma måtte fastställas i alla de delar, hvari det ej blifvit af banken öfverklagadt. –

Ett slutord. Löftesmännen hafva älskatsvårtytt att framställa sig såsom martyrer för Bankens af egen nytta och andra orena bevekelsegrunder härflytande lagstridiga tillgöranden, och den ojemförligt största delen af löftesmännens vidlöftiga skrift har blifvit egnad åt inskärpandet af en sådan uppfattning. Ändamålet härmed har visserligen icke varit annat, än att vädja till känslan hos de dömande myndigheterna och derigenom, såvidt möjligt, störa den lugna pröfningen af de faktiska förhållandena; men sättet, hvarpå detta utförts, har varit grannlagenheten och sanningen förnärmande. Det kan icke komma i fråga att Banken skulle härutinnan kapplöpa med dess vederparter eller med bevis söka en vederläggning af deras uppgifter. Det kan vara nog att omnämna följande omständigheten. – Sedan Brukspatronen Wasastjerna, på sin tid en bland landets solidaste män, trädt i betydande affärsförbindelser med Föreningsbanken och desse en tid bortåt utan störningar fortgått, inträdde en tidpunkt då Banken hade anledning att befara det en vidare fortsättning icke vore med Bankens säkerhet förenlig. Det var då Banken förelade Wasastjerna alternativet af liqvid eller förstärkt säkerhet för hans förbindelser. Denna Bankens|15| åtgärd framställdes emellertid såsom en oskälig, opåkallad och för Wasastjernna olyckbringande hårdhet. Hans ”vänner och väns vänner”, deribland bankens vederparter i detta mål, trots denna fingervisning från bankens sida öfvertygade om hållbarheten af Wasastjernas affärsställning, lade sina namn till hans förfogande och den förstärkta säkerheten åvägabragtes. Det är möjligt att Herr Senatorn Wasastjerna och hans medlöftesmän motvilligt iklädt sig sina förbindelser, men det är säkert att Fören. bankenFöreningsbanken icke inledt dem dertill, och lika säkert är det att hade denna mellankomst uteblifvit, så hade Fören. bankenFöreningsbanken vidhållit sitt beslut och för åratal tillbaka bragt Brukspatronen Wasastjerna till realisation. Det är sålunda icke Banken som fördröjt detta steg, utan de personer, hvilka på nyssnämndt sätt trädt emellan. Men så sangviniska voro förhoppningarne hos dessa personer, att tvenne af Banken vederparter i detta mål ännu den 29 Juni 1869 framställde Wasastjernas upprätthållande såsom icke omöjligt och varande föremål för bearbetning, samt att de, för ett sådant fall, vore sinnade att till Wasastjerna afstå de för detta lån pantsatta, af dem inropade aktierne. Att Föreningsbanken åter lät bero med Aktiernas försäljning|16| till Juni månad 1869, skedde på föranstalltande af borgesmännen för lånet eller någon af dem, emedan tid och omständigheter hindrade dem att förr infinna sig i Helsingfors, för att vid auktionen bevaka sin rätt.

Fören. bankenFöreningsbanken beklagar den olycka, hvaraf de flesta af Wasastjernas hjelpsamma vänner träffats; men desse hade ej bordt förgäta att olyckan blott förklarar, icke ursäktar det otillbörliga.

HforsHelsingfors den 29 April 1871.

Finsk text

Keisarilliselle Turun hovioikeudelle

Helsingin raastuvanoikeuden viime helmikuun 25. päivänä julistamaan päätökseen, joka koski Suomen Yhdyspankin, kantajan, ja herra senaattori Viktor Wasastjernan, vastaajan, välistä velkomisjuttua, on herra senaattori hakenut muutosta valittamalla keisarilliseen hovioikeuteen. Herra senaattori Wasastjernan takauskumppanit, herrat laamanni J. Ekström, kamarineuvos H. Rosenberg ja hovioikeudenneuvos A. Krabbe, ovat esiintyneet yhdessä hänen kanssaan keisarillisessa hovioikeudessa ja panneet vireille kanteen päätöksestä valittavina asianosaisina, pyytäen senaattori Wasastjernan vapauttamista pankin vaatimuksista.

Nöyrästi ilmoittaen, että Yhdyspankin asiasta esittämän vaatimuksen jälkeen Nikolainkaupungin raastuvanoikeus on velvoittanut herrat Ekströmin, Rosenbergin ja Krabben maksamaan pankille sen tässä kyseessä olevan saatavan mutta että mainitut herrat ovat saattaneet asian tutkittavaksi Vaasan hovioikeuteen, jossa asia on käsiteltävänä, joten Yhdyspankki saanee nöyrimmästi muistuttaa, että herrojen Ekströmin, Rosenbergin ja Krabben omavaltainen puuttuminen asiaan ei liene aiheellista eikä heidän kuulu ajaa kannetta senaattori Wasastjernan puolesta, joten pankki rohkenee vaatia, että kaikki mitä he ovat omalta osaltaan esittäneet, jätettäisiin huomiotta.

Mutta kun kerran senaattori Wasastjerna oli kuitenkin armonhakukanteensa tueksi viitannut siihen, mitä herrojen Ekströmin, Rosenbergin ja Krabben asiakirja, sekä oikeudenkäynnissä että pääasiassa, sisältää, Yhdyspankki katsoo aiheelliseksi kiinnittää siihen enemmän huomiota kuin se sinänsä ansaitsisi, ja palvelkoon se mitä pankki tässä suhteessa esittää vastineena siihen, mitä herrat Ekström, Rosenberg ja Krabbe ovat omalta osaltaan lausuneet, mikäli keisarillinen hovioikeus vastoin olettamuksia katsoo heillä olevan oikeus ajaa kannetta tässä asiassa.

Kannekirjelmä sisältää kaksi oikeudenkäyntiväitettä, nimittäin ensiksi, että pankin kanne oli nostettu ja, sen jälkeen eräässä kohdassa, että pankilla .

Yhdyspankin mielestä nämä väitteet kumoavat toisensa. Jos kanne olisi ollut ennen aikojaan nostettu tai liian varhainen, niin kanneoikeutta ei mitenkään olisi voinut tätä ennen menettää. Päinvastoin, tämä ensimmäinen väite merkitsee ”että kanneoikeus on kaiketi jäljellä”, vaikka vastapuolten vastuuvelvollisuuden aika ei ole vielä alkanut. Kun tämä väite perustuu yritykseen saada pankin esittämä selvitys sen vaatimasta summasta kumotuksi, mikä pyrkimys toistuu vielä kannekirjelmän lopussa pääasiaa koskevien lausuntojen yhteydessä, lienee sopivinta toimittaa vastine tähän myöhemmin ja vastata ensin kysymykseen, oliko pankki jo ehtinyt menettää kanneoikeutensa, etenkin kun, jos niin olisi ollut asia, sekä muistutukset siitä, että kanne olisi ollut ennenaikainen, että vaatimukset itse pääasiasta raukeaisivat.

Se, että Yhdyspankilla ei enää olisi ollut kanneoikeutta, perustetaan seuraavaan väitteeseen: että pankin olisi pitänyt kuuden kuukauden kuluessa lainanottajan eräpäivästä määritellä lopullisesti se summa, jota ei voinut saada pantista eikä velallisen, ruukinpatruuna G. Wasastjernan, muista varoista, ja ryhtyä perimään velkaa kyseisen määräajan kuluessa takaajilta oikeusteitse.

Pankin tällaisen velvollisuuden väitetään käyvän ilmi 1) takauskirjan sanamuodosta ja 2) sen hengestä ja tarkoituksesta, etenkin ottaen huomioon takaussitoumuksen synnyn.

Mitä sanamuotoon tulee, kannekirjelmässä esitetään seuraava johtopäätös: sitoumuksen tekstin perusteella takaajat vapautuisivat takauksestaan kaikin puolin, ellei pankki kuuden kuukauden kuluessa velallisen eräpäivästä ryhtyisi sellaisiin toimiin, joihin pankki 28. kesäkuuta 1798 annetun kuninkaallisen asetuksen 4 §:n mukaan olisi velvollinen ryhtymään kahdentoista kuukauden kuluessa mainitusta päivästä säilyttääkseen kanneoikeutensa omavelkaistakaajaa vastaan; jos takaajat olisivat ryhtyneet omavelkais- eli suoraan takaukseen siitä, mitä pantin arvo mahdollisesti ei olisi kattanut, pankki olisi joutunut myymään pantin ja sitten perimään puuttumaan jäävää osaa oikeusteitse takaussummasta ; pankin olisi siis nyt myös pitänyt kuuden kuukauden kuluessa mainitusta eräpäivästä määritellä puuttuva summa lopullisesti ja ryhtyä perimään sitä takaajilta oikeusteitse.

Nämä molemmat periaatteet sekä niistä tehty johtopäätös muodostavat kannekirjelmän ytimen sekä lähtökohdan kaikille muille siinä esitetyille päätelmille.

Jälkimmäinen periaate tai vaatimus, että takaajalta, joka on ryhtynyt omavelkaistakaukseen saatavan siitä osasta, jota ei makseta pantin arvosta, on vuoden 1798 ulosottosäännön 4 §:n mukaan perittävä puuttumaan jäävä osuus oikeusteitse kahdentoista kuukauden kuluessa on virheellinen.

Siihen aikaan, kun mainittu sääntö laadittiin, omavelkaistakaajaa kuten velallista yleensäkin koski kahdenkymmenen vuoden vanhentumisaika. Tämä ajallisesti pitkälle ulottuva vastuu ja siihen liittyvä uhka sai takaajat rajoittamaan vastuutaan sitoumuksissaan tiettyyn lyhyempään aikaan, jonka umpeuduttua sitoumus päättyi ja jonka kuluessa heiltä oli velottava saatavia. Näitä ehtoja soveltaessaan päättävät viranomaiset olivat kuitenkin neuvottomia, ja asiasta syntyi erilaisia käsityksiä. Nämä molemmat seikat – lain mukaan pitkälle ulottuva vastuuaika ja epätietoisuus ehdon vaikutuksesta – johtivat mainitun ulosottosäännön 4 §:n säätämiseen. §:n alussa katse kohdistuu näihin ehtoihin: ”koska takaajien vastuuta on arvioitava niistä ehdoista käsin, joiden perusteella takaukseen on ryhdytty, sekä, koska ei riipu” = = = = ja jatkuu sitten: ”sen tähden määrätään, että omavelkaistakaaja, joka on sitoutunut maksamaan toisen henkilön velan velkakirjaan merkittynä eräpäivänä tai (takaajan määräämänä) , mutta jolta ei peritä sitä oikeusteitse kahdentoista kuukauden kuluessa eräpäivästä tai (takaajan) , vapautuu takauksestaan. – Tässä edellytetään siis kahta eräpäivää, velkakirjassa mainittua velallisen eräpäivää ja toista, takaajaa velvoittavaa; ja nyt joko eräpäivä on velalliselle ja takaajalle sama tai sitten jälkimmäinen on määrännyt itselleen oman eräpäivän, ja kummassakin tapauksessa takaajalta on perittävä velkaa oikeusteitse kahdentoista kuukauden kuluessa siitä päivästä, jolloin hänen, ei velallisen, maksuvelvollisuus on alkanut. Takaajan eräpäivä taas voi olla joko määrätty johonkin tiettyyn ajankohtaan, myöhäisempään tai aikaisempaan kuin velallisen, tai, kuten täytetakauksissa ja yleensäkin mahdollisissa sitoumuksissa, se voi olla riippuvainen jonkin kolmannen seikan tapahtumisajasta. Täytetakauksessa, jossa on pantti, takaajan on maksettava – siis eräpäivä on – silloin, kun pantin myynnin jälkeen on ilmennyt ja todettu vaje, ja tästä päivästä lähtien lasketaan kahdentoista kuukauden vanhentumisaika. Tämä on vuoden 1798 ulosottosäännön 4 §:n sisältö, ja näin on myös käytännössä toimittu. Melko tavallisissa kiinnityslainoissa, joissa vakuutena on kiinteistö, sekä täytetakauksissa on yleisesti tunnettua, että takaajilta peritään oikeusteitse vasta sen jälkeen, kun kiinteistö on myyty ja on syntynyt vaje, ottamatta lainkaan huomioon velalliselle mahdollisesti määrättyä eräpäivää ja sitä, onko pantti myyty kahdentoista kuukauden kuluessa tästä päivästä vai paljon myöhemmin; olennaista on tällöin vain se, että takaajilta peritään velkaa oikeusteitse kahdentoista kuukauden kuluessa päivästä, jolloin vaje on todettu.

Tässä esitetystä ilmenee selvästi, että herra senaattori Wasastjernan ja hänen takauskumppaniensa perusvaikutin ei ole kestävä, ja sen myötä myös kaikki sen perusteella tehdyt johtopäätökset kumoutuvat.

Yhdyspankki pitää kuitenkin aiheellisena esittää, mitä takaussitoumuksen sanamuoto tai oikeammin sen oheisliite todellisuudessa sisältää.

Kuten yllä on jo todettu, tässä lisäyksessä määrätään, että pankin tulisi kuuden kuukauden kuluessa eräpäivästä , joihin pankki vuoden 1798 ulosottosäännön 4 §:n mukaan olisi velvollinen ryhtymään .

Sanamuoto ”säilyttääkseen kanneoikeutensa omavelkaistakaajaa vastaan” ilmaisee kiistattomasti sekä että kyseisten toimien on oltava.

Kysymykseen mitä antaa vastauksen mainitun ulosottosäännön 4 §: ryhdytään perimään oikeusteitse kahdentoista kuukauden kuluessa siitä, kun takaajan maksuvelvollisuus on alkanut.

Ja kysymykseen oikeusteitse perimisen tulee tapahtua, jotta miten, jos vastauksena ei tähän päivään saakka ole ollut kuin yksi lause: velkojan on perittävä oikeusteitse sitä, mitä hän katsoo enintään voivansa vaatia, tai, jos saatava on mahdollinen, suurinta summaa, jonka takaaja mahdollisesti voi olla velvollinen maksamaan. Jos velkoja hakee oikeusteitse vähempää kuin ylijäämää, hän menettää kanneoikeutensa; jos taas hän hakee oikeusteitse suurempaa summaa kuin hän sitten voi osoittaa voivansa vaatia, niin pienempi sisällytetään suurempaan, majus absorbit minus. Esimerkiksi ja ovat ryhtyneet omavelkais- mutta eivät yhteisvastuulliseen takaukseen 1 000 markasta; velkoja perii oikeusteitse :ltä koko summaa kahdentoista kuukauden kuluessa eräpäivästä, ja riidanalaisena asia siirretään tuomarille, joka ryhtyy hoitamaan juttua, kun mainitut kaksitoista kuukautta ovat kuluneet. Jos velkoja nyt saman saamistodisteen perusteella rajoittaa vaatimuksensa :tä kohtaan 500 markkaan tai jos oikeus sitä ennen katsoo hänelle kuuluvan vain 500 markkaa, voiko velkoja silloin, koska on vanhentumisajan kuluessa vaatinut enemmän kuin hänelle jutun lopullisessa tutkimuksessa on katsottu kuuluvan, menettää koko kanneoikeutensa? Ei suinkaan – hänelle annetaan ne 500 markkaa, jotka hänelle kuuluvat.

Saatavan todenperäisyyttä ei myöskään tarvitse selvittää eikä edes sen määrää määritellä ennen vanhentumisajan umpeutumista, mikä ilmenee jo siitä, että kanneoikeus omavelkaistakaajaa vastaan säilyy haastamalla hänet oikeuteen, mistä takaajalle ilmoitetaan vanhentumisajan kuluessa tai panemalla asia vireille tänä aikana keisarin käskynhaltijan luona. Kun oikeus sitten ryhtyy käsittelemään asiaa, osapuolet saattavat kiistellä todisteista vuosikausia ja tulokseksi tulee pelkästään, että todistamatta jäänyt hylätään ja todistettu tuomitaan maksettavaksi, todistaminen on voinut tapahtua milloin tahansa oikeudenkäynnin kuluessa. Tämä periaate ilmenee tietyistä lainsäädännön kohdista, joissa käsitellään joko haasteen määräaikaa tai tiettyä vanhentumisaikaa; näitä ovat esimerkiksi vuoden 1798 konkurssisääntö, jossa kanneoikeuden myönnetään säilyvän, vaikka saatavan tarkkaa määrää ei ole ilmoitettu, samoin nyt kyseessä oleva konkurssisääntö, jonka mukaan on ilmoitettava, mitä enintään vaatii, sekä vielä holhoojista tehdyt valitukset ym. selvitykset ja ylöskantotakausta koskevat kysymykset ja monet muut tapaukset, joissa saattaa esiintyä mahdollisia velkomisia.

Käsillä olevassa jutussa Yhdyspankki, jonka velkominen herra senaattori Wasastjernalta ja hänen takauskumppaneiltaan oli mahdollinen, oli perinyt heiltä oikeusteitse kuuden kuukauden kuluessa velallisen eräpäivästä koko velkasitoumuksen summan eli sen, mitä asiasta valittanet olisivat joutuneet enintään maksamaan, jos pantti olisi ollut arvoton ja jos velallinen olisi ollut täysin varaton. Ja yhtä vähän kuin Yhdyspankki olisi vastaavanlaisessa tapauksessa voinut menettää kanneoikeutensa omavelkaistakaajaa vastaan, yhtä vähän se on nyt voinut menettää kanneoikeutensa herra senaattori Wasastjernaa ja hänen takauskumppaneitaan vastaan.

Mitä taas tulee takauskirjan henkeen ja tarkoitukseen, sen syntyhistoriasta takaajat ilmoittavat, että ne jotka olivat aikaisemmin olleet suoraan vastuussa lainan siitä osasta, jota pantin arvo ei kattanut, olivat halunneet estää pankkia millään tavoin omavaltaisesti viivyttämästä pantin myyntiä sekä velvoittaa pankin viimeistään kuuden kuukauden kuluessa lainan eräpäivästä myymään pantin ja ryhtymään perimään velkaa oikeusteitse, ellei sitä olisi maksettu vapaaehtoisesti. Mitään muuta tavoitetta lisäyksellä ei ole. Vasta myöhemmin takaajat olivat lisänneet itse sitoumukseen sanat ”lainanottajan muista varoista”, joilla pelkästään rajattiin heidän vastuuvelvollisuuttaan. Mitään muutosta lisäyksen alkuperäiseen tavoitteeseen sillä ei pyritty saamaan aikaan, vaan haluttiin pelkästään ”korostaa” tätä tavoitetta vielä lisää. Näin takaajat sanovat, mutta samalla he ovat myös tuoneet esille takuuasiakirjan hengen ja tarkoituksen ja niin on myös Yhdyspankki nähnyt asian, kun se säädettyjen kuuden kuukauden kuluessa pani pantin myyntiin ja ryhtyi perimään velkaa oikeusteitse sekä velalliselta että takaajilta. On myös ilmeistä, että jos takaajat olisivat halunneet kyseisellä lisäyksellä tuoda ilmi tarkoituksen, jonka he ovat nyttemmin yrittäneet lisätä siihen, niin heiltä ei olisi puuttunut sen paremmin tilaisuutta kuin kykyäkään ilmoittaa selvästi näin yksinkertaista asiaa eivätkä he olisi, kuten nyt on käynyt, valinneet käyttämäänsä sanamuotoa, jonka sisältö on kiistämättä aivan toinen. – Muuten, useammassa kuin yhdessä kannekirjelmän kohdassa takaajat toistavat, että Yhdyspankin olisi pitänyt myydä pantti ja ryhtyä perimään velkaa oikeusteitse, ja kummankin olisi pitänyt tapahtua kuuden kuukauden kuluessa lainan eräpäivästä. Kumpikin on kuitenkin tapahtunut, säädetyn ajan kuluessa, mutta siitä huolimatta takaajat pitävät tiukasti kiinni väitteestään, että mitään ei ole tehty.

Jos kuitenkin pankki olisi pannut pantin myyntiin vähän aikaisemmin, ”asiassa ei olisi jäänyt sijaa muistutuksille”, väittävät takaajat. Mutta sellainen, joka haluaa vapautua sitoumuksistaan, löytää aina muistuttamisen sijaa. Harvoin tästä nähdään yhtä kiistattomia todisteita kuin tässä kyseisessä jutussa. Takaajat vaativat, että pankin olisi pitänyt ”takaussitoumuksen sisällön mukaisesti” kuuden kuukauden kuluessa siitä, kun juttu siirrettiin hovioikeudesta tuomioistuimeen, jatkaa asian ajamista raastuvanoikeudessa, vaikka hovioikeus oli asettanut määräajaksi yön ja vuoden. – Takaussitoumukseen tällainen ehto sisältyy aivan samassa määrin kuin kaikki muukin, minkä takaajat ovat halunneet siihen sisällyttää, eikä tästä vaatimuksesta puutu sen enempää ”tervettä harkintaa”, ”tavallista inhimillistä järkeä”, ”kohtuullisuutta”, ”oikeudenmukaisuutta” eikä ”laillisuutta” tai muuta mitä takaajat luettelevat muiden vaatimustensa lisäksi. Sellaiset vaatimukset eivät kuitenkaan ansaitse huomiota.

Lopuksi pankki joutuu vallitsevan oikeusnormin vuoksi muistuttamaan, että takaajat eivät olisi edes voineet väittää, että heidän takaussitoumuksensa määräisi expressis verbis, että pantti pitäisi myydä ja vaje muutenkin määritellä summan tarkkuudella kyseisten kuuden kuukauden kuluessa ja ennen kuin heitä voisi ryhtyä velkomaan oikeusteitse. Päinvastoin, takaajat ovat pyrkineet antamaan tällaisen vaikutelman monisanaisilla selityksillään ja laajalla tulkinnallaan. Mutta takauskumppanit ovat kuitenkin myöntäneet, että heidän takauskirjaansa sisällyttämänsä ehto on lex in casu, poikkeuslaki, joka poikkeaa siitä, mitä laki tällaisessa tapauksessa määrää. Takaajat kuitenkin varmasti tietävät, ettei ehtoa, jonka tarkoituksena on lain rikkominen, kuten ei poikkeuslakia yleensäkään, saa tulkita laajasti, mistä myös ilmenee takaajien esittämän selityksen epäpätevyys.

Miltä kannalta sitten tarkastellaankin heidän väitettään, ettei pankin kanneoikeus takaajia vastaan olisi enää voimassa, sen kestämättömyys on havaittavissa, ja sen vuoksi pankki anoo nöyrimmästi, että se voitaisiin perusteettomana hylätä.

Mitä lopulta tulee takaajien lausuntoihin pääasiasta, niitä ovat:

Muistutus siitä, että Helsingin huutokauppakamarin laskema prosentti pantin myynnistä olisi liian korkea eikä olisi asetuksen mukainen. Se perustuu kuitenkin Hänen Keisarillisen Majesteettinsa mainitulle huutokauppakamarille 19. kesäkuuta 1851 vahvistamaan taksaan, eikä pankilla sen vuoksi ole ollut syytä valittaa tästä veloituksesta, jos sen voi muuten katsoa olleen pankin velvollisuutena, mikä pankin on kiistettävä.

Muistutus, että velkakirjaan käytetystä leimapaperista on tuomittu maksettavaksi suurempi korvaus kuin olisi pitänyt. – Tätä korvausta ei suinkaan ole tuomittu maksettavaksi, ja tämän johdosta pankki on vedonnut raastuvanoikeuden päätöstä vastaan. Sen johdosta, mitä takaajat ovat tästä lausuneet, pankki haluaa kuitenkin muistuttaa mieleen, että velan perimistä oikeusteitse pitää oikeastaan lain mukaan edeltää pantin myyminen. Ulosottokaaren 5. luvun 1 § määrää, että ulosotto ”perii velalliselta kaiken mitä kuninkaan käskynhaltijan päätös määrää”, ja kun saman luvun 3 §:ssä puhutaan ulosmitatun irtaimiston myynnistä tai irtaimistopantin realisoinnista, edellytetään päätöksen olemassaoloa. Samoin on asia 6 §:ssä, kun luovutettava pantti on kiinteää omaisuutta. Yhdyspankkihan on tavannut erityisellä ehdolla pidättää itsellään oikeuden saada realisoida pantin ilman edeltävää velan perimistä oikeusteitse ja toista kierrosta, mutta pankki ei ole koskaan sitoutunut velvollisuuteen toimia näin. Kun pankilla nyt oli oikeus aloittaa velan periminen oikeusteitse ennen pantin myyntiä ja kun takaajat olivat ottaneet vastatakseen kaikista velalliselle oikeudenkäynnistä aiheutuvista kuluista, pankki ei voi muuta kuin toistaa vaatimuksensa, että herra senaattori Wasastjerna on velvollinen vastaamaan velkomisen kohteena olevasta leimamaksusta.

Muistutus pankin mainitsemasta todisteesta koskien summaa, josta takaajien on vastattava. Takaajat ovat yrittäneet kuvata tätä todistetta yksittäisten, joskin luotettavien henkilöiden antamaksi todistukseksi, eräänlaiseksi todistajalausunnoksi, joka perustuu vain luuloon. Sen sijaan takaajat ovat kokonaan jättäneet huomiotta sen, että todisteen antajat, herrat Kurtén ja Idestam, ovat pätevän tuomioistuimen laillisessa järjestyksessä määräämiä toimitsijoita ruukinpatruuna Wasastjernan konkurssissa, että heidän toimintansa on laissa määrätty luottamustoimi; että kaikki heidän työnsä ja toimensa suhteessa konkurssipesän hallintoon ja samalla siihen läheisesti liittyviin ulosottotoimiin saavat, kuten muidenkin ulosottomiesten työkomennukset, voimansa laista, ellei niistä lain määräämässä järjestyksessä valiteta; että heidän laatimansa selvitykset konkurssipesän hallinnosta, asemasta, jatkosta ja varallisuudesta kuten myös suoritettavista maksuista, perittävistä saatavista, käteisvaroista jne., ovat laillisia todistuskappaleita, kunnes päinvastoin todistetaan. – Herra senaattori Wasastjerna, vaikka siitä nimenomaan on raastuvanoikeudessa kysytty, ei ole voinut kiistää selvityksissä osoitetun asiaintilan totuudellisuutta eikä paikkansapitävyyttä; eivätkä myöskään kaikki takaajat ole kannekirjelmässään kyseenalaistaneet selvityksen todenmukaisuutta; he ovat rajoittuneet joihinkin yleisiin ajatuksiin yksittäisten henkilöiden toimittamien kirjallisten selvitysten arveluttavuudesta yleensä, vaikka niitä ei kuitenkaan voi mitenkään soveltaa kyseisiin todisteisiin.

Ja kun Yhdyspankilla on lain määräämä oikeus siihen, että todistettu ja kiistan kohteena oleva tuomitaan maksettavaksi jo nyt, pankki anoo nöyrimmästi yllä esitetyin perustein ja syin, jotka sisältyvät raastuvanoikeuden päätökseen, että tämä vahvistettaisiin kaikilta niiltä osin, joista pankki ei ole valittanut.

Loppulause. Takaajat ovat mielellään esiintyneet marttyyreina, jotka joutuvat kärsimään oman edun tavoittelusta ja muista likaisista vaikuttimista johtuvista pankin laittomista toimista, ja selvästikin takaajien laveasanainen kirjelmä suurelta osin korostaa tällaista käsitystä. Tavoitteena on kaiketikin ollut pelkästään vedota päättävien viranomaisten tunteisiin ja, sikäli kuin mahdollista, häiritä näin tosiasioitten rauhallista tutkimista; mutta tapa, jolla se on tehty, on ollut hienotunteisuutta ja totuudellisuutta loukkaava. Ei voi tulla kysymykseen, että pankin olisi pitänyt tähän saakka juosta kilpaa vastapuoltensa kanssa tai todisteita esittämällä pyrkiä kumoamaan heidän antamiaan tietoja. Riittänee, kun mainitaan seuraava seikka. – Ruukinpatruuna Wasastjernan, joka oli aikoinaan maan vakavaraisimpia miehiä, ryhdyttyä merkittäviin liikesuhteisiin Yhdyspankin kanssa ja niiden jatkuttua jonkin aikaa häiriöittä koitti hetki, jolloin pankin oli syytä pelätä, että liikesuhteiden jatkaminen ei olisi pankin kannalta turvallista. Silloin pankki esitti Wasastjernalle vaihtoehdoiksi maksamisen tai hänen sitoumustensa vakuuksien vahvistamisen. Tämä pankin toimenpide koettiin kuitenkin kohtuuttomaksi, aiheettomaksi ja Wasastjernalle tuhoisaksi kovuudeksi. Hänen ”ystävänsä ja ystäviensä ystävät”, heidän joukossaan pankin vastapuolina tässä jutussa olevat, pankin taholta tulleesta ohjauksesta huolimatta vakuuttuneina Wasastjernan raha-asioiden vakaudesta antoivat nimensä hänen käyttöönsä, ja vakuuksia vahvistettiin. Herra senaattori Wasastjerna ja hänen takauskumppaninsa saattoivat ryhtyä näihin sitoumuksiin vastahakoisesti, mutta varmaa on, että Yhdyspankki ei johdattanut heitä siihen, ja yhtä varmaa on, että jos tätä väliintuloa ei olisi tapahtunut, Yhdyspankki olisi pysynyt päätöksessään ja saattanut jo vuosia sitten ruukinpatruuna Wasastjernan realisoitavaksi. Näin ollen tätä askelta ei ole viivyttänyt pankki, vaan ne henkilöt, jotka tässä kuvatulla tavalla ovat tulleet väliin. Mutta niin suuria toiveita nämä henkilöt elättelivät, että kaksi tässä jutussa mukana olevaa pankin vastapuolta vielä 29. kesäkuuta 1869 esitti Wasastjernan pystyssä pitämisen aivan mahdollisena ja parhaillaan työn alla olevana asiana ja että he, mikäli onnistuisivat tässä, aikoivat luovuttaa Wasastjernalle kyseisen lainan vuoksi pantatut osakkeet, jotka itse huutaisivat. Se että Yhdyspankki viivytteli osakkeiden myyntiä kesäkuuhun 1869 saakka, johtui lainan takaajien tai jonkun heistä toimista, sillä ajankohdan ja olosuhteiden vuoksi he eivät päässeet aikaisemmin Helsinkiin valvomaan oikeuksiaan huutokaupassa.

Kansallispankki pahoittelee onnettomuutta, johon useimmat Wasastjernan avuliaista ystävistä ovat joutuneet, mutta heidän ei olisi pitänyt unohtaa, että onnettomuus vain selittää, mutta ei anna anteeksi epäasiallisuutta.

Helsingissä 29. huhtikuuta 1871

Original (transkription)

Visa ändringar inarbetade

|1|

Till Kejserlige Åbo Hofrätt.

Uti Rådstufvurättens i Helsingfors den 25 sist-
lidne Februari afkunnade utslag i fordringsmålet
emellan Fören.bankenFöreningsbanken i Finland, k^dekärande, och Herr
Senatorn Viktortillagt Wasastjerna, s^desvarande, har Herr Senatorn,
på grund af erlagdt vad, hos KejsKejserliga Hof-
rätten sökt ändring. och för Fören.bⁿ, i afseende
till bero såsom bemötande, ödmjukast anföra
följandestruket Jemte Herr Senatorn Wasastjerna
hafva hans medlöftesmän Herrar Lagman-
nen J. Ekström, Kammarrådet H. Rosenberg
och Hofrättsrådet A. Krabbe hos Kejs.Kejserliga Hof-
rätten uppträdt och tagit sig talan i saken
såsom vädjande parter som yrkat Herr
Senatorn Wasastjernas befrielse från ban-
kens kraf.

Med ödmjukstruket vördsamtillagt anmälan att Herrar Ekström,
Rosenberg och Krabbe, efter derom af Fören
bⁿFöreningsbanken utfördt påstående, blifvit af Rådstufvu-
rätten i Nikolaistad ålagde att till banken
utbetala dess nutillagt ifrågavarande fordran, men
att detta mål dragastruket af bemälde Herrar
dragits under Wasa Hofrätts pröfning, på
hvars åtgärd detsamma är beroende,
får Föreng bankenFöreningsbanken ödmjukast anmärka
att Herrar Ekströms, Rosenbergs och Krabbes
sjelftagna inblandning i detta mål icke
torde vara befogadt eller på dem ankom-
ma att föra talan för Senatorn Wasastjerna
hvadan banken vågar yrka att något
afseende åstruket allt hvad de för deras deltillagt i sitt namn för det
syftestruket anfört måtte lemnas utan afseende.

Då Senatorn Wasastjerna likväl förstruket till stödstruket
stödtillagt för sin vadetalan åberopat hvad Herrar
Ekströms, Rosenbergs och Krabbes skrift,
såväl i rättegången som hufvudsaken, in-
|2| nehåller, finner Fören bankenFöreningsbanken sig föranlåten att åt
densamma egna en större uppmärksamhet, än
den i och för sig sjelf förtjenar, och må, hvad
banken i detta afseende går att anföra, tilli-
ka tjena såsom bemötande å hvadtillagt Herrar Ekströmsstruket,
Rosenbergsstruket och Krabbesstruket talan i saken andra-struket
för deras del andragit, i händelse Kejs.Kejserliga
Hofrätten skulle, mot förmodan, anse
dem tillkomma rätt att föra talan i detta
mål. –

Libellen innehåller två af Senatorn Wasa-
stjerna hos Rådstufvurätten framställdastruket in-
vändningar i rättegången, nemligen i försttillagt att ban-
kens talan och derefter
i ett sammanhang att banken

Enligt Fören bankensFöreningsbanken tanke upphäfva dessa in-
vändningar hvarandra. Om talan vore i förtid
väckt eller för tidigtillagt, så förutsätter detta att talan välstruket kan
den omöjligen sedan förut derförstruket härförin-
nan vara förverkad. Tvertom innebär
denna förstatillagt invändning ”att talan vältillagt är i behåll”,
ehuru svarandenasstruket tiden förtillagt motparternas ansvars-
skyldighet ännu icke inträdt. Emedan den-
na invändning grundar sig på ett försök
att få den af banken företedda bevisningenstruket
utredningen om beloppet af dess fordran
underkänd, hvilket försök ytterligare upp-
repas i slutet af libellen i sammanhang
med genmälestruket anföranderne i hufvudsaken,
torde ett bemötande härå desto hellrestruket lämp-
ligast böra upptagasstruket böra senaretillagt afgifvas vid vederlägg-
ningen af de påståenden som röra hufvud-
saken, helststruket och frågan om banken försut-
tit sintillagt talan först besvaras, helst, deraf besvstruket
om så vore händelsen, allt vidare talstruket så-
väl anmärkningar att talan vore för tidig, som påståendene i
|3| sjelfva hufvudsaken komma att förfalla.

Att Fören. bankenFöreningsbanken icke vidare hade sin ta-
lan i behåll grundas på följande påståen-
de; att banken hadestruket ålegat att inom sex
månader efter låntagarens förfallodag
hafva brister och bankstruket beloppet af hvad
som icke kunde utfås ur panten och
geldenären Wasastjernasstruket Brukspatro-
nen G. Wasastjernas öfriga tillgån-
gar slutligen bestämdt och lagsökning
rörande detta belopp inom sammastruket
mot löftesmännen inom samma tid
påbegynt. –

Ett sådant bankens åliggande förme-
nas framgå 1^o ur borgesskriftens or-
dalydelse; och 2^o ur dess anda och
mening särdeles med hänsyn till dessstruket
löftesförbindelsens tillkomst.

Hvad ordalydelsen angår, sägas det attstruket
uppställes i libel-
len följande slut-
ledning:tillagt
löftesmännen voretillagt, enligt förbindelsens lydelse,
varastruket sin borgen i allo fria, derest banken
icke inom sex månader från gäldenärens
förfallodag skrida till sådana åtgärder,
som banken, jemlikt 4 § i kongl.kungliga förord-
ningen af den 28 Juni 1798, vore pliktig
att inom tolf månader från nämnde
dag vidtaga, för att hafvatillagt sin talan mot proprietillagt löf-
tesman bevarad; Och som banken, derest löf-
tesmännen skulle iklädt sig proprie eller
direkt ansvarighet för det som pantens
värde möjligen ej betäckte, hade , ålegat att inom
tolf månader från geldenärens förfallo-
dagstruket bordttillagt försälja panten och derefter lagsöka
löftesumman för bristen, om en sådan upp-struket
|4| stått,struket ”; alltså hade
banken nu äfventillagt bordt inom sex månader från
nämnda förfallodag hafva bristen defi-
nitift bestämd och borgesmännen der-
för lagsökte.

Dessa båda principer med den deraf
dragna slutledningenstruketsatsentillagt utgöra kärnan
i libellen och utgångspunkten för alla
öfriga deri förekommande diduk-
tioner.

Tyverr lider den är tolkningenstruket Den
senare principen, eller påståendet att
löftesman, som ingått proprie borgen för
den del af en fordran, som icke utgår ur
pantens värde, bör för bristen
jemlikt 4 §,
i 1798 års exe-
kutionsstadga,tillagt
lagsökas
inom tolf månader, , är oriktigt.

Wid den tid då nämnde stadga utfärdades
gälde för proprie borgesman, liksom för gälde-
nären i allmänhet, den tjuguåriga preskrip-
tionstiden. Denna i tiden långt utsträckta ansva-
righet och det dermed förenade äfventyret
föranledde löftesmän att i deras förbindelser
begränsa deres ansvarighet till en viss kor-
tare tid, efter hvars förlopp förbindelsen
upphörde och hvarinnom de borde kräf-
vas. Vid tillämpningen af dessa förord
stannade de dömande myndigheterna
likväl i villrådighet och olika uppfatt-
ningar gjorde sig gällande. Dessa båda om-
ständigheter, den i lag långt utsträckta
ansvarstiden och tvifvelsmålen om föror-
dets verkan, föranledde tillkomsten af 4.
§: i åberopade exekutionsstadga. Det är
med blicken riktad på dessa förord, som
|5| denna §: begynner: ”emedan löftesmäns
ansvarighet bör mätas efter de vilkor
under hvilka borgen ingången blifvit,
samt, enär ,
det icke beror” = = = = och sedan fortsät-
ter: ”ty förordnas att proprie löftesman,
som gått i betalning för annans skuld
å den förfallodag skuldebrefvet inne-
håller, (af löf-
tesmannen utsatt) , men ej blifver
lagsökt inom tolf månader efter för-
fallodagen eller (af löftes-
mannen) , skall
vara sin borgen fri. – Här förutsättes
således tvenne förfallodagar, den i
skuldebrefvet utsattastruket upptagnatillagt för gäldenären
gällande och den af löftesmannen
betingade; och antingen nu förfallo-
dagen är gemensam för gäldenären
och löftesmannen eller den senare för sig
utsatt en särskild förfallodag, skall
i hvardera händelse löftesmannen ut-
sökas inom tolf månader, räknadt från
den dag hans, icke gäldenärens, betal-
ningsskyldighet inträdt. Löftesmannens
förfallodag kan åter vara antingen be-
stämd till en viss angifven tid, senare
eller tidigare än gäldenärens, eller, så-
som fallet är med fyllnadsborgen och
eventuela förbindelser i allmänhet, bero-
ende af tiden för inträffandet af en tre-
dje omständighet. Vid fyllnadsborgen i hän-
sigt till en pant, inträffar löftesmannens
betalningsskyldighet d. v. s. förfallodag,
då briststruket, efter pantens försäljning, brist upp-
trätt och blifvit konstaterad, och det är
|6| från denna dag som tidenstruket preskriptionstiden
af tolf månader beräknas. Det är detta
4 §: i 1798 års exekutionsstadga innehåller,
och härmed instemmer äfven praxis. Vid
de ganska ofta förekommande lånen mot
inteckning i fastighet jemte fyllnadsborgen,
är det allom bekant att löftesmännen sö-
kes först efter det fastigheten försålts och
brist uppstått, utan allt afseende å den
förfallodag geldenären kan hafva haft
för sig utsatt och om panten blifvit för-
såld tolfstruket inom tolf månader efter den-
na dag eller långt senare; det väsendt-
liga härvid är endast att löftesmän-
nen sökas inom tolf månader från den
dag bristen konstaterats.

Det här anförda torde fullt ådagalägga
att Herr Senatorn Wasastjernas och hans
medlöftesmäns kardinalskäl icke eger
bestånd och dermed hafva också alla
derutur härledda slutsatser förfallit.

Fören. bankenFöreningsbanken anser sig dock böra
framlägga hvad ordalydelsen i borges-
förbindelsen eller rättare i det dervid fo-
gade tillägget i verkligheten innehåller.

Såsom redan ofvan är upptaget, stadgas i
detta tillägg: att banken borde inom sex
månader från förfallodagen , som banken, enligt 4 §: i 1798 års
exekutionsstadga, vore pliktig att vidta-
ga ””.

De anförda orden ”för att hafva sin
talan emot proprie löftesman beva-
rad” uttala på ett otvetydigt sätt
både åtgärderstruket och de ifrågavarande åtgärder-
ne böra vara. –

|7|

På frågan hvilka, lemna 4 §: i åberopade
exekutionsstadga svaret: påbegynt lagsök-
ning inom tolf månader efter det löftes-
mannens betalningsskyldighet inträdt.

Och på frågan: bör lag-
sökningen vara ; hur, om svaret,
derpå kanstruket ända till denna dag
ännustruket icke funnits mer, än en mening:
Fordringsegaren bör utsöka hvad han an-
ser sig hafva högst att fordra, eller,
om fordran är eventuel, det högsta be-
lopp, som löftesmannen möjligen kan
blifva skyldig att betala. Utsöker for-
dringsegaren mindre, har han i afse-
ende å öfverskottet förlorat sin talan;
utsöker han åter mera, än han sedan
kan visa sig hafva att fordra, så inne-
fattas det mindre i det större, majus
absorbit minus. T. ex. abstruket och hafva
ingått proprie, bostruket men icke solidarisk
borgen för 1 000 mark; som ochstruket fordrings-
egaren utsöker hos hela summan
inom tolf månader från förfallodagen,
och saken förvisas, såsom tvistig till do-
maren, som företager målet efter det
nämnde tolf månader förlidit. Om
nu fordringsegaren, allt på grund af sam-
ma fordringsbevis, inskränker sinstrukettttillagt for-
dran motstruket anspråk mot till 500
mark, eller om domstolen derförutan
anser honom tillkomma endast 500
mark, kan då fordringsegaren, för det han
inom preskriptionstiden fordrat mer,
|8| än honom vid målets slutliga pröfning
ansetts tillböra, förlorat hela sin talan?
Ingalunda – han får sig tillvändtsvårtytt de
500 mark honom tillkommer.

Ej heller behöfver en fordran vara till sin verk-
lighet utredd eller ens till beloppet bestämd
före preskriptionstidens utgång, hvilket fram-
går redan deraf att talan mot proprie löf-
tesman är bevarad genom stemning, medde-
ladestruket till domstol, meddelad löftesmannen
inom preskriptionstiden, eller genom sakens
anhängiggörande hos K.Kejserliga befallningshafvande
inom samma tid. När saken sedan företa-
gas af domstolen, kunna parterne i åra-
tal kämpa om bevisningen, resultatet
blir endast att det obevisade förkastas och
det bevisade utdömmes, bevisningen må
nu vara företedd när som helst under
rättegångens fortgång. Denna princip finnes
uttalad på särskilda ställen i vår lag-
stiftning, t. ex. i 1798 års konkursstadgar, istruket der
antingen preklusiv stemning eller viss preskrip-
tionstid finns utsattstruket förekommer;tillagt t. ex. i 1798 års kon-
kursstadga, derstruket hvari talan medgifves vara
bevarad, ehuru fordran ej är till beloppet
beststruket uppgifven, likaså i nu gällande kon-
kursstadga, hvari säges att uppgifvas bör,
hvad högst kanstruket man högst gör anspråk på;
samt slutligen i frågor om klander af för-
myndare m. fl. redovisningar ochstruket samt upp-
bördsborgen, flere andra fall, att förtigastruket
eventuella fordringar förekomma, att förtiga.

I förevarande mål har Fören. bankenFöreningsbanken, hvars
fordran hos Herr Senatorn Wasastjerna och
hans medlöftesmän var eventuel, hos dem
utsökt, inom sex månadertillagt efter den för gäldenären bestämda för-
fallotiden, hela den reverserade summan,
eller hvad vädjanderne högst kunde
komma att betala, ifall panten varit
|9| värdelös och gäldenären saknat alla till-
gångar. Och likaså litet som Fören bankenFöreningsbanken,
i ett liknande fall,struket kunnat förlora sin talan
emot en proprie löftesman, lika litet kan
den nutillagt hafva förlorat sin talan emot Herr
Senatorn Wasastjerna och hans medlöftes-
män.

Beträffande åter borgesskriftens anda och
mening, så förmäla löftesmännen om dess till-
komst, att de, hvilka förut hade stått i direkt
ansvarighet för den del af lånet, som med pan-
tens värde ej kunde betäckas, velat förmå
bankstruket afskära för banken allt tillfälle att
godtyckligt fördröja pantens förstruket realisering,
samt förelägga banken att senast inom
sex månader efter lånets förfallodag för-
sälja panten och skrida till lagsökning, der-
est godvillig betalning ej mellankomme. Nå-
got annat syfte hade tillägget såledesstruket icke.
Försttillagt att ytterligare inskärpa dettastruket senaretillagt hade
löftesmännen senare tillagtstruket till sjelfva förbindelsen fogattillagt orden ”hos lån-
tagarens öfriga tillgångar”, men dessa ord utan attstrukettillagt,
hvilka innebära allenast en inskränkning
i löftesmännens ansvarsskyldighet, hade
att utöfvastruket hvarigenom allenasttillagt deras ansvarsskyl-
dighet inskränktes. menstruket Någon förändring
i tilläggets ursprungliga syftemål icke
af gjordes afsågsstruket afsågs dermedtillagt icke, man ville dermedstruket
endast ytterligare ”inskärpa” detta syfte-
mål. Så sägastruket förtäljatillagt löftesmännen, men dermed
hafva de också uttalat borgesskriftens
anda och mening och så har äfven Fören.
bankenFöreningsbanken fattat saken, då den inom de före-
skrifne sex månaderna lät försälja panten
|10| och vidtog lagsökning såvälstruket såvältillagt mot gäldenären.
Banken påbegynte lagsökningen äfven inom
samma tidstruket somtillagt äfven mot löftesmännen, för att
mot dem hafva sin talan bevaradstruket. Det är
också påtagligt att hade löftesmännen
med ifrågavarande tillägg velat uttala
den mening, de numera sökt inlägga deri,
så hade de saknat hvarken tillfälle eller
förmåga att tydligt uttrycka en så enkel
sak och ej, såsom nu skett, valt den nustruket be-
gagnade lokutionen, hvilken obestridligen
innehåller något helt annat. – För öfrigt, –
på mer än ett ställe i libellen upprepa
löftesmännen, att Fören. bankenFöreningsbanken bordt in-
om sex månaderstruket försälja panten och påbegyn-
na lagsökningen, allttillagt inom sex månader efter lå-
nets förfallodag. Hvardera har ju skett,
och hvad vilja de då merastruket inom den ut-
satta tiden, men det oaktadt fastegastruket hängatillagt löftes-
männen enständigt fast vid påståendet att
intet blifvit tillgjordt.

Om Banken dock något tidigare hade såstruket
låtit försälja panten, ”hade intet [...]oläslig/saknad text rumtillagt för an-
märkningar i denna sak gifvits”, förmena löf-
tesmännen. Men för den, som vill komma ifrån
sina förbindelser gifves det alltid rum för
anmärkningar. Sällan torde så evidenta bevis
derpå förekomma, som i detta mål. Löftes-
männen påstå att banken hade bordt, ”enligt
borgesförbindelsens innehåll”, inom sex måna-
der, efter det målet förvisades från Hofrätten
till domstol, fullfölja målet vid Rådstufvu-
rätten, oaktadt Hofrätten derför utsatt en
tid af natt och år. – Ett sådant förbehåll ingår
i borgesförbindelsen alldeles lika mycket
som allt annat hvadtillagt löftesmännen deri velat inläggatillagt, och påstruket detta på-
stående saknar icke mera ”sundt omdöme”,
|11| ”vanligt menskligt förnuft”, ”billighet”,
”rättvisa” och ”lagenlighet”, med hvad mera
löftesmännen uppräkna, än alla deras
öfriga påståenden. Dylika påståenden för-
tjäna docktillagt icke afseende. –

Slutligen bör banken, ur synpunkten af en all-
män rättsnorm, icke lemna oanmärkt att löf-
tesmännen ej ens kunnat påstå att deras borges-
förbindelse skulle expressis verbis uttala att
panten bordt vara försåld och bristen äfven i
öfrigt till beloppet bestämd inom de ifråga-
varande sex månaderne och innan lagsök-
ningen kunde mot dem påbörjas. Tvertom haf-
va löftesmännen sökt komma till en sådan
uppfattning genom vidlöftiga utläggningar ochstruket
och en extensiv tolkning. Men löftesmännen
hafva dock medgifvit att deras förord i bor-
gesskriften är en lex in casu, en undan-
tags lag, afvikande från hvad lag i ty fall
stadgar såsom regel. Det kan likväl icke
vara löftesmännen obekant att förord, som
ärostruket ämnadt att bryta lag, likasom undan-
tagslagar i allmänhet, icke får gifvas en
extensiv tydning, hvaraf jemväl framgår obe-
hörigheten af den utaf vädjandenastruket löftesmännentillagt förfäk-
tade utläggningen. –

Från hvilken synpunkt deras påstående, att
banken skullestruket icke vidare skulle hafva
sin talan emot löftesmännen i behåll, än må
skärskådas, visar sig dess ohållbarhet och
banken anhåller fördenskull ödmjukast
att densamma måtte, såsom obefogad,
förkastas. –

Widkommande omsider löftesmännens anmärk-
ningar i hufstruket anföranden i hufuvudsaken, före-
kommer:

anmärkning derom att den af auktionskam-
|12| maren i Helsingfors beräknade procenten för pantens
försäljning vore för hög och icke författningsenlig.
Den grundar sig dock på HKM^tsHans Kejserliga Majestäts för nämnde
auktionskammare den 19 Juni 1851 fastställda
taxa, och banken har derför icke haft anled-
ning att öfverklaga denna debitering, om det
eljest kan anses hafva ålegat banken, hvil-
ket banken ungdstruket måste bestrida.

anmärkningen att ersättningen för det till skuld-
sedeln använda stämplade pappret blifvit
till högre belopp utdömdt, än vederbordt. –
Denna ersättning har alldeles icke blifvit
utdömd, och detta har föranledt Banken att
mot Rådstufvurättens utslag erlägga vad.
Med anledning af hvad löftesmännen härom
yttrat, vill banken likväl erinra att lag-
sökning mot rätteligen bör, enligt
lag, föregå pantens försäljning. I 1 §: 5 kapkapitel
U. B.Utsökningsbalken stadgas att utmätning ”gånge öfver gäl-
denären allt efterstruket som konungens befallnings
hafvandes utslag lyder”; och då i 3 §: af
samma kapitel talas om försäljning af
utmätta lösören eller realisering af lösöre
pant, förutsättas tillvaron af ett utslag. Sam-
ma är förhållandet i 6 §:, då pant är för-
skrifven i fast gods. Väl har Fören. bankenFöreningsbanken plä-
gat genom särskildt förord vindicera sig rät-
tigheten att utan föregången lagsökning och
annan omgång, såsom pantens uppbjudande,struket
få realisera panten, men någon skyldig-
het att så förfara har banken aldrig iklädtstruket åtagittillagt
sig. Då nu banken var berättigad att påbör-
ja lagsökningen före pan-
tens försäljning, och då löftesmännen iklädt
sig ansvarighet för alla af rättegång på gäl-
denären härflytande kostnader, kan banken –
icke annat, än upprepa sitt påstående om
Herr Senatorn Wasastjernas åläggande att
ansvara för den fordrade stämpelafgiften. –

anmärkningen mot det af Banken företedda
|13| bevis om beloppet för löftesmännens ansva-
righet. Löftesmännen hafva sökt beteckna
detta bevis såsom ett af enskilda, visserligen
trovärdiga, personer afgifvet intyg, ett slags
vittensbevis, grundadt på ett blott förmenan-
de. Deremot hafva löftesmännen helt och
hållet ignorerat att bevisets utgifvare, Her-
rar Kurtén och Idestam, äro af behörig dom-
stol, i laga ordning, förordnade sysslomän
i Brukspatronen Wasastjernas konkurs; att
deras sysslande utgör ett i lag stadgadt
förtroende uppdrag; att alla deras göranden
och låtanden i afseende å konkursboets för-
valtning och dermed sammanhängande exe-
kutiva åtgärder, vinna, lika med andra
exekutorers förrättningar, kraft af lag, der-
est de icke i lagstadgad ordning öfverklagas,
att af dem utfärdade intyganden rörande
konkursboets förvaltning, dess ställning,
fortgångsvårtytt och tillgångar, såsom ock om utbe-
talningar, inkasseringar, liqvider m. m.,
utgöra laga bevis, intill dess motsatsen
ådagalägges. – Herr Senatorn Wasastjerna,
ehuru derom uttryckligen inför Rådstufvu-
rätten tillfrågad, har icke kunnat förne-
ka sanningen af detstruket och riktigheten af det
i beviset intygade förhållandet; ej heller
hafva samtliga löftesmännen i deras libell
ifrågasatt intygetstillagt sanningsenlighet; de hafva
inskränkt sig till några allmänna refle-
xioner om vanskligheten af enskilda perso-
ners skriftliga intyg i allmänhet, hvilka
dock på ifrågavarande dervidtillagt icke hafva någon
tillämpning.

Och som Fören. bankenFöreningsbanken eger i lag stadgad rätt
att redan nu få det bevisade och bestrisvårtytt-
diga utdömdt, får banken, på ofvanan-
|14| förda grunder och de skäl Rådstufvurättens
utslag innehåller, ödmjukast anhålla att
detsamma måtte fastställas i alla de de-
lar, hvari det ej blifvit af banken öfverkla-
gadt. –

Ett slutord. Löftesmännen hafva älskatsvårtytt att
framställa sig såsom martyrer för Bankens af
egen nytta och andra orena bevekelsegrunder
härflytande lagstridiga tillgöranden, och den
ojemförligt största delen af löftesmännens
vidlöftiga skrift har blifvit egnad åt inskär-
pandet af en sådan uppfattning. Ändamålet
härmed har visserligen icke varit annat, än
att vädja till känslan hos de dömande
myndigheterna och derigenom, såvidt möj-
ligt, störa den lugna pröfningen af de faktiska
förhållandena; men sättet, hvarpå detta
utförts, har varit grannlagenheten och
sanningen förnärmande. Det kan icke kom-
ma i fråga att Banken skulle härutinnan
kapplöpa med dess vederparter eller med
bevis söka en vederläggning af deras upp-
gifter. Det kan vara nog att omnämna
följande omständigheten. – Sedan Brukspa-
tronen Wasastjerna, på sin tid en bland
landets solidaste män, trädt i betydan-
de affärsförbindelser med Föreningsban-
ken och desse en tid bortåt utan störnin-
gar fortgått, inträdde en tidpunkt
då Banken hade anledning att befara
det en vidare fortsättning icke vore med
Bankens säkerhet förenlig. Det var då
Banken förelade Wasastjerna alternati-
vet af liqvid eller förstärkt säkerhet
för hans förbindelser. Denna Bankens
|15| åtgärd framställdes emellertid såsom
en oskälig, opåkallad och för Wasastjern-
na olyckbringande hårdhet. Hans ”vän-
ner och väns vänner”, deribland bankens
vederparter i detta mål, trots denna
fingervisning från bankens sida öfverty-
gade om hållbarheten af Wasastjer-
nas affärsställning, lade sina namn
till hans förfogande och den förstärkta
säkerheten åvägabragtes. Det är möjligt
att Herr Senatorn Wasastjerna och hans
medlöftesmän motvilligt iklädt sig
sina förbindelser, men det är säkert
att Fören. bankenFöreningsbanken icke inledt dem der-
till, och lika säkert är det att hade
denna mellankomst uteblifvit, så hade
Fören. bankenFöreningsbanken vidhållit sitt beslut och
för åratal tillbaka bragt Brukspatro-
nen Wasastjerna till realisation. Det
är sålunda icke Banken som fördröjt detta
steg, utan de personer, somstruket hvilka på
nyssnämndt sätt trädt emellan. Men så
sangviniska voro förhoppningarne hos
dessa personer, att tvenne af Banken ve-
derparter i detta mål ännu den 29
Juni 1869 framställde Wasastjernas upprätt-
hållande såsom icke omöjligt och varande
föremål för bearbetning, samt att de, för
ett sådant fall, vore sinnade att till Wasa-
stjerna afståtillagt de för detta lån pantsatta, af dem
inropade aktierne. Att Föreningsbanken
åter lät bero med Aktiernas försäljning |16| till Juni månad 1869, skedde på föran-
stalltande af borgesmännen för lånet
eller någon af dem, emedan tid och om-
ständigheter hindrade dem att förr in-
finna sig i Helsingfors, för att vid auktio-
nen bevaka sin rätt.

Fören. bankenFöreningsbanken beklagar den olycka,
hvaraf de flesta af Wasastjernas hjelp-
samma vänner träffats; men desse hade
ej bordt förgäta att olyckan blott för-
klarar, icke ursäktar det otillbörliga.

HforsHelsingfors den 29 April 1871.

Svensk text

Till Kejserlige Åbo Hofrätt.

Finsk text

Keisarilliselle Turun hovioikeudelle

Original (transkription)

Till Kejserlige Åbo Hofrätt.

Dokumentet i faksimil